Lumos 2017 (Simones första konvent!)

Här kommer ett kapitel som ni kanske gillar
shoutouts H@nnaSingWithIceGinnyHermionePotter

Kapitel 9 -Mugglis


”som en form av emotionellt instabil personlighetsstörning men med tvekan och med endast en kortfattad beskrivning, och detta endast i syfte att uppmuntra till vidare forskning.”

Och innan hon kunde hejda sig utbrast hon:
”FAN också, jag… jag blir så SJUKT äcklad av chips, för i HELVETE Tove kan du sluta snacka om CHIPS inna jag blir GALEN?!”
Hon tog i ytterligare:
”TOVE HÖR DU MIG ELLER?!”

Men Tove tog ingen notis om henne - den sista deltagaren, en kortväxt knubbig Gryffindorelev, brottades med Joar och hade stora svårigheter.
Tove skrek och hejade. Ingen verkade ha lagt märke till Simones fejkade utbrott. Men två Hufflepuffelever tittade, rentav stirrade, på henne - med största möjliga förakt.
Simone kollade på Tove och Tuva. De låtsades inte om henne. Hon kände vågor av skam fylla upp bröstkorgen. I spegelbilden från fönstret såg hon inte en tjej med lika brunt hår som ögon och alldeles för många fräknar, utan en patetisk person, en lögnerska.
Någon som definitivt inte förtjänade att gå i armkrok med så coola tjejer som Tove och Tuva.
Kampen tog slut till rungande applåder, och alla vilt tjattrande deltagare löstes upp i små grupper. Med ett skutt i hjärtat som nästan gjorde ont så såg hon Stephanie lite längre fram, återigen helt ensam, och minst lika intresserad av sin mobiltelefon som Mathilde brukade vara.
Det långa svarta håret smälte nästan helt ihop med den svarta koftan och nätstrumporna var så snygga, nästan sexiga
Simones andetag blev tunga.

Sen insåg hon att hon var ensam igen, mitt i det Stora Rummet, som var kvavt av solen och alla människor.
”DÖ ENDOMETRIOS DÖ” stod det klottrat på ett slitet skåp till höger om henne.
Det satt personer runt borden som pratade, skrattade, diskuterade antagligen kampen. Simone kände inte igen en enda av dem, förrän Mathilde passerade och gav henne, äntligen, ett leende.
Men Mathilde stannade inte för att prata. Vad skulle hon tycka om Simone egentligen, som stod i mitten av det stora rummet som ett annat fån?
Gripen av den där konstiga våghalsigheten igen så satte hon sig resolut vid första bästa bord.

”Åh, hej! Vi har Mugglismöte här.”
”Vad bra, jag har Mugglis!”, sa Simone.
Lättnad, underbar lättnad sköljde över henne. Hon hade hittat rätt.
Sen kom hon att tänka på vad hon gjorde mot Joar under kampen och vände sig hastigt om, som om hon väntade sig en späkning.
”Vad?”
”Inget.”

”som en form av emotionellt instabil personlighetsstörning men med tvekan och med endast en kortfattad beskrivning, och detta endast i syfte att uppmuntra till vidare forskning.”

Men hon slog bort tanken.
”Vad heter du?”
”Simone.”
”Nej alltså, på Mugglis.”
”Öh, jaha. Jaja. SimmyBlackFTW”, sa hon svagt och rodnade.
”Jaså”, sa personen som välkomnat henne uttråkat. ”Jag är Accioweasley.”
”Remus1999”
”IzzyStradlin.”
”Elenah”
”Accioweasley.”

Allihopa liknade varandra, märkte Simone. Ljusbrunt hår och ganska mycket finnar.
Det var bara personen som välkomnade henne - Accioweasley - som stack ut, med sin bländvita t-shirt.
Simone kunde inte undgå att märka att Remus1999 och IzzyStradlin utbytte väldigt, väldigt menande blickar med varandra.
Accioweasley harklade och tog till orda.
”Den här gången ska jag anstränga mig för att hitta ALLA påskägg.”
”Men påsken har ju precis varit.”
”Ja, ja, men…”
”Wow, du planerar verkligen i förväg, du.”
”Hahah, aa…”

Elenah stirrade intensivt på Simone, av någon anledning.
”Så”, Accioweasley harklade sig igen, ”vart brukar ni hänga?”
”Dueller!”, ”Dueller!”, ”Dueller!” utbrast Remus, Izzy och Elenah som om de försökte övertrumfa varandra i entusiastiskhet.
Simone hann knappt öppna munnen för att säga ”HBTQ-tråden.” innan Accioweasley skrattade högt och tillgjort:
”Ni är ju knasiga! Ni kommer ju bryta trollstavarna, eller pekpinnarna, jag menar fiskepinnarna…”
Alla skrattade.
”… Jag menar PEKFINGRARNA, mother of god alltså.”
”AHEM!”, nästan skrek Simone lika högt som Accioweasley. ”Ja, jag hänger väldigt mycket i HBTQ-tråden faktiskt.”
”Vadå, är du flata eller?”, sa Accioweasley och kollade väldigt, väldigt dömande på Simone.
Simones hjärta sjönk; som om att vara straight var så mycket finare och bättre! Dumma, elaka Accioweasley!
Izzy och Remus fnittrade, men det var oklart åt vad.

”Så jag skrev värsta grejen i Skriva av sig-tråden”, sa Elenah, skrollade på sin telefon och smackade otåligt med tungan. ”Om min panikångest, och den har plus två poäng, och Bubbles svarade precis något skitdrygt och ändå har det svaret plus två poäng det också, luktar korruption typ.”
”Korruption? More like, allmänt drygt beteende och baktalande.”
Återigen så utbytte alla runt bordet menande blickar.

”Apropå skitdrygt, kolla vad Incantatem27 skrev i vår klubb.”
”Men oj, vilken dåre!”
”Jag vet.”
”Hur tycker ni att sidan administreras då?”, fick Simone fram. ”Är det bra, eller liksom, finns det brister?”
Izzy och Remus fnittrade och den här gången var det inte något att missförstå - de tittade båda på Simone.
”Helt okej.”, sa Accioweasley mekaniskt och stelt, innan hen halade upp sin telefon och fortsatte: ”Jag vill sååå gärna skriva en Dramione-fanfic, men det känns som att den kommer begravas nästan med en gång.”
Simones andning blev lätt, ytlig och hon såg sig om. Folk gick förbi henne, de flesta med mantlar, och ingen såg åt hennes håll. Hade Joar och resten av prefekterna diskuterat pungsparken än? Hon tyckte hon kunde ana Elenah viska något bakom hennes rygg.
Hon ilsknade till än mer, vad var det här för ställe egentligen?!
”Shit, jag hoppas det finns linsbiffar till middagen igen, är så trött på deras typ, korvar?”
”Jag är trött på vissa andra saker.”, konstaterade IzzyStradlin och alla började ivrigt diskutera Marodörerna, av någon anledning. Det var som om Simone inte ens var där.

”som en form av emotionellt instabil personlighetsstörning men med tvekan och med endast en kortfattad beskrivning, och detta endast i syfte att uppmuntra till vidare forskning.”

Men hon var så arg!
”JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ ER!” skrek hon mycket, mycket högre än vad hon hade tänkt sig. Folk som gick förbi stirrade på henne, vissa förebrående, andra upproriska, men också några nyfikna.
”Somsagt, psykfall”, tyckte hon sig höra Accioweasley snäsa bakom sig.
Stirrandet intensifierades och inget, någonsin, klämde bli värre.


Simone gick därifrån med tårarna brännandes bakom ögonlocken och hennes steg var höga, tunga raska arga, hon brydde sig inte, hon brydde sig inte om någonting, hon ville bara hem, hem, hem till mamma och till brasan, eller Alice, vilket som och hon visste inte ens vad hon gjorde här, och varför åkte hon inte på Apparate istället, inte fan var de lika dryga där, det fanns inte på kartan…
Hon hade ingen aning om vart hon gick, vart hennes arga, tunga steg tog henne, och till slut dundrade hon rakt in i Tove.
”AAAAJJ”, se dig för.
”Wrackspurt got you?”, sa en svarthårig tjej med Spectrespects som Simone inte kände igen och som hon antog var in character.
Tove borstade av sig damm, men log mot Simone. Simone såg att Tove hade damm kvar på ett av sina tändsticksögonbryn.
”Där är du cooling”, vi letade efter dig”. Simone borde blivit lycklig men kände återigen ångesten och tårarna bakom ögonen, och i hjärtat.
”Vi ska smöra för ett gäng prefekter, häng med!” Tove tog Simone i armkrok och nu såg Simone att de, förutom Tuva och fröken Spectrespects, var åtföljda av… hette han Levias? Samt Ulver och Dorothea. Det fanns inte tid att tänka eller reflektera, utan Simone bara sveptes med, i rasande fart.
”Vad ska ni göra?”, frågade Mathilda när hon passerade förbi, med en trave böcker och fyrkantiga glasögon, uppenbart utklädd till McGonagall.
”Smöra för prefekter!”, sa Tove glatt. Mathilde gav dem en blick av glödande hat, men när hon gick förbi Dorothea så log hon brett, och de utbytte en smyg-high-five.
Tove ledde dem förbi de fyra långborden och fram till dörren där bara prefekter och husalfer fick gå in.

Tove knackade på.
”In här, sa hon, och föste alla utom fröken Spectrespects bakom en stor pelare, så att bara Fr. Sp (vi använder den förkortningen nu) stod framför dörren. ”Och på med denna.”
Tove föste en gul påse över Simones huvud. Simone fick nästan omedelbart panik - det gick inte att andas i en sån här! Sen hittade hon ett hål för munnen och paniken stävades för ett ögonblick, dock inte helt.
Dörren öppnades och Simone såg bara gult. Hon kunde bara lyssna på konversationen:
”Ja.”
”Quibbler?”
”Haha, det här är ju klockers. Vem är du?”
”I am Luna, daughter of this magazine’s editor. It’s pretty good, or at least I think so, but my thinking is not really… I got Wrackspurt, y’know.”
”That’s all vell and good, but vi prefekter have some kvällsaktivitetsplanning to do so vhat is your ärende?”
”I come with great news, good Sir!”
”Mhm?”
”I’m helping with dinner y’see, and I brought my freshwater plimpies to help me!”
”Kom”, viskade Tove och ryckte i henne.
”Vadå, så ni ska hjälpa till med middagen, eller?”
”Yes, I believe so.”
”Prefektfjäsk eller, haha?”
”…”
”Äsch, jag är trött i armarna, och för den delen är det här ett sjukt kreativt sätt att smöra på, så go for it, så daskar jag poäng på er efteråt!”
”Dumstrut!”

De tog av sig påsarna och Simone såg att det var Joar som Fr. Sp hade pratat med. Mel välkomnade dem in i prefekt-och-husalfsrummet. Det var så mycket mat där att Simone blev akut jättehungrig av att kolla på alla linsbiffar, all potatismos, all tofu och säkert fem-sex stora pepsiflaskor. Och bredvid dem låg chipsen. Grilled Cheese. Simones absoluta favoritsort.
”Det är bara att börja! Det behövs lastas, ställas fram…”, Mel såg oerhört slug ut.

Att bära, packa upp och ställa fram mat och bestick var ett befriande praktiskt och okomplicerat jobb. Simone blev påmind om att lassa hö ute på landet, även fast det var så otroligt länge sen hon var på gården med den oerhört oorginellt döpta hästen Brunte. Hon saknade det så mycket, inte att rida, eller träffa sina småkusiner, utan att vara elva. Inte att bli besviken över uteblivet hogwartsbrev, utan att leva ett liv fritt från pubertet, grupptryck, utanförskap, lögner och falskhet.
Hon blev påmind av det varje gång hon andades in sommarluften i sina näsborrar små. Sena kväller i sitt nedfläckade rum, Flammande bägaren tillsammans med pappa och Steven, aftonstjärnorna bakom den gula gardinen.
Det värkte i hjärtat. Alla de konvent hon läst om, sett, men aldrig vågat delta förrän nu.

Tankarna snurrade runt medan hon ställde upp knivar, gafflar och hällde upp saft i en stor skål. Ilskan över Accioweasley brände färsk och stark inom henne, men mest var hon arg på sig själv. Varför varför varför hade hon bestämt sig för att låtsas ha borderline? Hon var säker på att alla gick runt och hatade henne nu. Hade hon bara åkt hit med någon, hade hon bara åkt hit med Alice… men även Alice skulle ha svårt att ignorera Simones konstanta fejk.
Hon kände sig ensammare än hon någonsin känt på konventet. Inte ens de som varit snälla mot henne, som Tove och Tuva, gjorde henne glad. Hon började misstänka att de bara utnyttjade henne för att få fler poäng.. Men så såg hon poängtavlan igen och hennes själ lyfte lite… om hon kunde hjälpa Slytherin att få fler poäng kanske hon skulle kunna bli åtminstone lite populär igen..

Jättebra

Alltså, förlåt för att jag inte kommenterar. Men jag läser alltid! Det här är en sån fantastisk konventfic och jag verkligen älskar den!!♥ Du skriver så bra sen också, bli författare!!♥

Btw, tack för shoutouten! ^^ Inte för att jag förstår vad den är för, men ändå!

Håller med!

minoofalkkarimi1
h@nna shoutouts är typ när du kanske tror att ngn speciell person skulle gilla just det kapitlet... jag såg att typ andra personer i sina fics gjorde shoutouts så jag tänkte väll att visst jag gör det också. och såklart fattar jag att en inte alltid orkar kommentera ♥

nåväl, next chapter!!

Kapitel 10 - Förfesten

Efter ett tag var de alla klara och Mel kom fram och verkligen strålade.
”Så otroligt skönt det här är! Jag har varit så trött på att packa upp mat jag vet inte hur länge.. Tio poäng till Slytherin och fem poäng till Gryffindor, och så är det mat strax, så att ni alla vet!”

Va?
Ursäkta?
”Det är klart att Luna ska ha poäng också”, sa Mel.
Simone böjde skamset på huvudet - hennes förvåning och bitterhet måste ha synts tydligt i hennes ansikte:
Vem var Fr. Sp, egentligen? Simone försökte bedöma det gula linnet och de stora brösten, men kom inte fram till något.
Slytherin tog inte ledningen, trots allt deras arbete. Simone kände frustrationen i hela kroppen och sparkade till ett stolsben lite lätt.
”Kom hörni”, sa Tove men hon greppade inte armkrok om Simone, utan ledde dem alla ut genom matsalen.

Fr. Sp. tog av sig sina Spectrespects och Simone fick det som en elektrisk stöt genom hela kroppen när hon såg att det var Stephanie.
Vackra, fina Stephanie hade hjälpt dem att samla poäng, hade ställt upp med en klockren imitation av Luna och som hade så sjukt vackra Spectrespects som Simone måste komma ihåg att få låna.
För att göra Simone ännu lättare om benen så skickade Stephanie en glödhet blick åt hennes håll. Stephanies ögon var små, blå och vackra.
Simone kunde knappt andas, och hennes ”Hej Stephanie.” var lika tyst som tidigare idag.

Men Stephanie ignorerade henne och återvände till sin mobil, så absorberad av den att hon råkade snubbla lite på en papperskorg.
Kvar stod Simone och kände sig otroligt dum. Färgen steg i ansiktet så att det säkert var synligt på mils avstånd.
Varför skulle en person hon aldrig pratat med, som egentligen ’bara’ var oerhört, oerhört snygg, få henne att känna sig så här? Förbjudna men oerhört levande bilder fyllde Simones hjärna. Mys, kramar, kyssar, till och med hångel. Det var egentligen inget hon hade i underskott - så sent som för några månader sedan hade hon varit med om ett triangeldrama mellan henne och två tjejer från humanistlinjen - men hon skulle offra halva sin frisyr för att befinna sig i sådana situationer med Stephanie, här och nu.
Det pirrade på vissa ställen i kroppen när hon begav sig till toaletten för att kissa en gång till innan middagen.

Senare..

”Känner ni peppen? PEPPEN? PEPPEN?!”
Kvällens fest var det stora samtalsämnet vid Slytherinbordet den middagen.
Simone satt med Tove, Tuva, Thunder och Lovise och tonen var uppslupen, speciell.
”Jag ska dansa tills mina ögon trillar ut!”, nästan skrek Lovise på ett sätt som knappast var värdigt henne.
”Jag får inte dansa för mina mediciner”, sa Tuva och hon och Tove hängde läpp på ett nästan komiskt liknande sätt.
”Äh, festen kommer vara så galet frän att du inte kommer behöva ta antidepp på frickin’ decennier.”, sa Thunder.
Tove frustade av skratt. Tuva höjde sina smala ögonbryn och sa:
”Och DU kommer såklart att bjuda upp så många tjejer att du kommer få träningsvärk i läpparna i nyss nämnda decennier”, vilket fick Thunder att bli ovanligt tyst.
”Jag hoppas det kommer spelas bra musik”, sa Dorothea. ”Eeet fuk”, fortsatte hon efter att hon proppat munnen full med köttfärs.
Simone petade i sin spaghetti. Hon var inte speciellt hungrig.
”Jag har bett om double, double, toil and trouble”, sa Lovise. Hoppas innerligt på allsång, jag!”

”SOMETHING WICKED THIS WAY COMES!”, skreksjöng Adam.
”Japp, Adam”, sa Tuva.
”Är jag Wicked?”, frågade Adam glatt och utbytte high-five med Thunder.
”Musikalen, heh. Fast utan floppys sångnummer, om du inte har en gudabenådad röst, såklart, men jag vet inte…”, sa Tuva.
Adam började nynna.
”Lovar”, sa Thunder, ”Någon kommer trolla järnet med spellistan, hijacka skiten och spela upp någon illa vald sommarplåga, kanske något med Sia om vi har tur.”
”Vem skulle det vara då?”, frågade Lovise efter att ha svalt ovanligt mycket spaghetti för att vara henne.
”Säkert alla SD-are”, sa Simone innan hon kunde hejda sig.
Hon blickade bort mot Hufflepoffbordet. Kari hade hörlurarna på sig, och gungade lätt fram och tillbaka, något Accioweasley verkade störa sig på.
”Ni borde ha nolltolerans mot SD”, sa Adam med ett seriöst ansiktsuttryck.
”Som med alkohol”, sa Simone.
Tove tittade upp så fort att hennes örhängen gungade oroväckande.
”Ja”, fortsatte Simone, ”Dricker du alkohol åker du ut härifrån, det borde vara detsamma med SD tycker jag!”
”Dricka SD?”
”Har du inte testat? Du stoppar in Kent Ekeroth i en ugn, vispar ner honom i en mugg. Serveras med grädde.”
Halva bordet gapskrattade. Thunder skrattade både högt och länge innan han spädde på:
”Jag ska banne mig få er att knöla in den regeln någonstans.”
”Lycka till”, sa Lovise och log svagt.

”AHEM!”, Dumbledore reste sig för att hålla ett kort tal. Men Simone började tycka att hans tal var rätt tråkiga, och retoriken fullständigt katastrofal, så hennes tankar vandrade.
Hon kastade en blick mot Stephanie, som var i ett ivrigt samtal med en kille som Simone kände igen som han som hade varit snabbast på schackspelet tidigare idag.
Dumbledore malde på om att festen började klockan 19, att det skulle vara släckt och tyst 23, men att det stora rummet var ’öppet’ hela natten.

Samtalet fortsatte återigen att handla om festen.
”De flesta kommer nog dansa”, sa Tove och rörde om i sitt saftglas med långfingret. ”Vi borde göra revolt.”
”Ja”, sa Simone. ”Bilda en chipsskålshängsklubb. Shit, vilket ord.”, hon skrattade lite lätt.
”Hur som helst, en chipsskålshängs, liksom grupp, så att ingen behöver känna sig ensam.. Jag tror i och för sig att chipsskålshäng är vanligare här på konventet än på typ gymnasiefester.”
Lovise sken upp. ”Jättebra idé, Simone! Ingen ska behöva känna att de absolut måste dansa. Vi borde uppmuntra folk att göra precis som de känner och inte falla för någon form av press.”
”Jag är på”, sa Tove. Vi har ju tid innan klockan 19, ska vi börja rita flygblad sen eller?”
”Ett stort, episkt flygblad”, sa Tuva drömmande. ”En stor fet titel ”SUGEN PÅ CHIPS, ELER?’ En bild på en fågel, eller något annat upproriskt…”
”Grym idé, Simone”, sa Thunder och log sitt breda leende. ”Jag gillar såna initiativ, du borde fan bli partiledare, typ.”
Simone kände sig mycket bättre till mods när tvillingarna glatt frågade Lovise efter färgglada A4-papper.
Maten var slut och uppäten och Simone begav sig, återigen, iväg för att kissa.
Hon skämdes lite över att hon någonsin tänkt på tvillingarna som falska - de var ju hur sköna som helst! Hon borde…
”Simone.”
Hon bromsade tvärt, halvvägs genom en skamfilad korridor som nästan enbart, och en smula partiskt, hade Hufflepuff-dekorationer. Rösten kom från ett tomt klassrum. Vid närmare inspektion såg Simone att det var Mathilde.
”Sätt dig.”
Mathilde såg hemsk ut. Hon hade på sig en trasig, sliten batiktröja som blottade båda behåbanden. Det abnormt stora, murriga håret var flottigt och hennes ögon fullkomligt rödsprängda.
”Tagit din medicin som du ska?”
”Ja”, sa Simone och hon visste att lögnen skulle speglas jättetydligt i hennes ansikte, så hon böjde sig ner så att håret skymde ansiktet.
”Jag vill att du ska veta”, sa Mathilde och inte bara tog Simones hand, utan också lutade sin panna mot hennes, ”att jag förstår alla funktionsnedsättningar. Jag känner folk med OCD, med Aspergers, hela skiten, och jag… det måste vara så jobbigt för dig, menar jag. Jag tycker du är sjukt stark som orkar.”
Simone fick omedelbar, fullkomlig panik.

”Borderline personlighetsstörning (ungefärlig betydelse: gränsland), i dagligt tal endast borderline [’bo:ɖəɭajn], är en personlighetsstörning, vilken i ICD-10 räknas som en variant av emotionellt instabil personlighetsstörning.”

Hon förställde sitt ansikte så att det blev en grotesk grimas - hon skelade till och med med ögonen.
Var det ett typiskt borderlineansikte? Mathilde log svagt.
”Det är inte sådär jättelätt att vara prefekt”, Mathilde såg uppgivet ut genom fönstret.
”Allt ansvar knäcker mig snart, om jag ska vara helt ärlig mot dig. Medicinrundor, sätta upp dekoration som trillat ner, och så var det det där med Maggies otrohet som hon fortfarande inte berättat för sin kille…
.. Du, ser du fram emot festen?”
”Jag vet inte”, sa Simone som också beslutade sig för att vara ärlig.
”Jag får så lätt social ångest på typ fester och så. Jag har ju vid behovsmedicin med mig, men..”, Simone tvekade.
”Jag är så himla rädd, Mathilde. Jag… J-Jag åkte hit ensam och jag är rädd att ingen tycker om mig. På grund av.. att jag bara är… jag.”

Tårarna brände återigen bakom ögonen, men till sin förvåning såg hon att Mathilde inte bara hade tårar i ögonen, utan flera rinnandes längsmed kinderna.
”F-Förlåt”, sa hon hest. ”Jag har bråkat med Tristan… Han… H-Han tycker inte om att jag flänger runt så mycket och vill jämt hångla och jag flippade och sa att vi inte fan kunde ha förspel på ett jävla konvent, och han hotade.. han hotade med att gå och hångla upp Maggie istället, han gör alltid så, jag… ”
”Förlåt”, fortsatte hon och brast ut i häftiga snyftningar.
Simone strök henne tafatt längs axeln men kände en svag stöt av irritation - var inte hennes problem värda lite fysisk beröring, också?”
Fotsteg hördes utanför klassrummet, men Mathilde fortsatte snyfta än högre. Tillslut fortsatte hon:
”Kan… Kan vi inte prata om något annat?”
”Visst”, sa Simone. Hon beslöt sig för att ge sig på ett väldigt angeläget ämne:
”Slytherin ligger fortfarande efter Gryffindor.”
Mathilde log genom den strida strömmen av tårar. ”Jag vet. Tove och dem kuppade igenom Stephanie för att, jag tror Tove har en crush på Stephanie. Fattar inte, Stephanie är ju så tråkig så att alla frickin’ klockor stannar!”
Simone kände sig, till sin förvåning, inte särskilt avundsjuk av dessa nyheter.
Tove var ju faktiskt också rätt snygg…
Simone fortsatte:
”Vi tänkte bilda en chipsskålshängarklubb, vi. Liksom, en klubb för att folk inte ska skämmas över att inte vilja dansa. Vi ska trycka flygblad och hela faderullan, du tror inte det är något som skulle kunna ge Slytherin elevhemspoäng?”
Mathilde brast ut i förnyade snyftningar.
”Liksom, om det får genom det, så…”
Mathilde fortsattes snyfta..
”Flygbladen kommer bli så häftiga, stämmer det att det är Tuva som är bakom illustrationerna?”
Mathilde fortsatte snyfta.
”Vad tror du?”
Som genom ett trollslag såg Mathilde plötsligt både förbjudande och avvisande ut. Hon fiskade upp sin mobil och började skrolla febrilt.
”Jag tyckte det var en bra idé iallafall”, sa Simone moloket.
Mathilde ignorerade henne.

”Mathilde.. tycker.. tycker du det var ett bra förslag?”
”Visst”, sa Mathilde kort, och ordet for som en pil genom Simones kropp.
Det blev en lång, ansträngd tystnad.
Simone blickade ut genom fönstret. Det såg fortfarande ut att vara alldeles för varmt ute, och inte ett moln syntes på himlen.
Fler fotsteg hördes utanför korridoren och Simone tycktes för en sekunds höra sitt namn. Hur många som gick förbi hade hört hennes utbrott i stora rummet och skulle hålla sig borta från henne under festen, likt alla höll sig borta från Harry efter Rita Skeeters artiklar? Hon kände tårarna och paniken närma sig bristningsgränsen, innan…
Mathilde blickade upp och …

RING RING RING RING
”Brandövningen, shit.”

Superbra

Alltså, jag har inte ofta känt ett sådant behov att hoppa in i en fanfiction, bli kompis med huvudkaraktären och spöa skiten ut i några av bikaraktärerna, men nu får jag det!! Usch och fy för dem!!

Jättebra kapitel som vanligt!!♥

Kapitel 11 - Festen

Fotstegen var fler och mer än någonsin.
SÅ mycket hade faktiskt Simone inte slumrat under Dumbledores tal - hon visste var samlingsplatsen för brandövningen var.
Intrycken tycktes simma och ett brus fyllde öronen.
Automatiskt, apatiskt, nästan drömlikt så sållade Simone sig till massan och följde med dem ut på skolgården, ut i den kvävande heta julikvällen.

Det var på basketplanen som de skulle samlas och det blev uppenbart för samtliga närvarande hur många dem egentligen var - över fyrtio deltagare.
Men bruset i Simones öron blev värre. Dumbledore började berätta om hur de skulle följa brandreglerna och hur de skulle samlas här igen sen, blablabla, men Simone fick verkligen anstränga säg för att hänga med. Dumbledore stod och snackade med ett gäng brandmän. Eller var det brandmän? Var de inte svampar…
Hur kunde…




”Simone?”
”Simone, vakna.”

”In opening them, he discovered he had eyes.”

Det var på mellanstadiet, de spelade bandy, utejympa, fast varför spelade de bandy ute och inte inne?
Men vänta, den där personen gick inte i hennes mellanstadieklass. Det där stora, murriga håret..

”Mathilde?”
”Åh gud, hon har vaknat.”
Realisationen slog Simone med full kraft, knockade henne i bröstkorgen så att hon nästan svimmade.
Svimmade.
Men det var egentligen inte alls lika pinsamt som att skrika på Accioweasley och få halva världens ilskna blickar och hat riktade mot en som giftigt skarpa strålkastarljus, eller tanken på att - återigen - bli ertappad som chipstjuv. Tvärtom så fann hon en slags pervers njutning i att se dem alla, Mathilde, Eli, Mel och… var det där en lite suddig Dorothea?… se ner på henne med fuktig blick. Och ännu bättre - där borta stod Stephanie, lite avskiljt, lite frånvarande, men såg fortfarande på Simone och dem andra med vad som måste vara uppriktig omtanke!
Simone kunde inte hålla tillbaka sitt bredde
”Åh gumman, du är okej.”, sa Mathilde och kramade Simones hand hårt, hårt. ”Vad hände?”
”Jag vet inte, jag…” försökte Simone, men upptäckte att ena knäskålen gjorde fruktansvärt ont.
”Du var tack och lov inte avsvimmad särskilt länge”, fortsatte Dorothea.
”Fem minuter, högst”, sa Mathilde och hennes ögon blev än fuktigare. ”Ååh, lilla du.”
Simone fortsatte le.
”Är allt okej? Ska jag hämta nåt?”, men Mel väntade inte på svar utan gick raskt in i skolbyggnaden, samtidigt som solen gick i moln och små strån av gåshud täckte Simones armar. Även Stephanie begravde sin näsa i mobilen och gick, långsamt, oändligt långsamt, därifrån.
”Här, du kan använda min tjocktröja som kudde.”
”Simone, vännen..”
De andra fortsatte att överösa henne med liknande pjoskande innan Simone kom på något än mer pressande:
”Har festen börjat?”
”Ja, den började för tjugo minuter sen.”
Leendet försvann från henne. Gåshuden blev än intensivare och hon tänkte på Stephanie.
Gick iväg långsamt, med mobilen… hur mycket var klockan, den måste vara tjugo över sju.
Men hon var säker på att hon fått en glimt av skolklockan, den stora och röda, innan brandövningen och den hade varit knappt halv sex. Det var något som inte stämde..
”Kom, vi…”
Simone hade bara svimmat fem minuter?
Hon gick med resoluta, bestämda steg mot skoldörren och tänkte, med tankar som ekade högre i skallen för varje steg hon tog, på chips, på prefekter och husalfer, på kyssar, Mathilde, Tove och på elevhemspoäng och på Alice, som säkert satt där hemma och gjorde förbjudna saker och kanske grät efter sin trettiosjätte random kille..

”SOMETHING WICKED THIS WAY COMES!!”
Dundrande applåder från en ring av säkert femton personer.
Simone kunde direkt identifiera festens medelpunkter - Lovise, som för en gångs skull dumpat huggtanden och vars ena hängsel dinglade farligt, Jonna, som sorgligt nog spillde saft på en otroligt snygg aftonklänning, Ullis från Ica-gänget (som Simone fortfarande blev het av skam av att tänka på) och förutsägbart nog Thunder, som vrålade av skratt, arm i arm med den dreadsbeklädda Hufflepuffprefekten.
En fartfylld, dunkade låt med autotunad kvinnlig sång kom från någons telefon-kopplad-till-högtalare i ett hörn och dansgruppen hoppade upp och ner som duracellkaniner.
Simones ögon gjorde det Simones ögon var alldeles för bra på - skanna rummet och analysera de sociala hierarkierna. Mugglisgänget satt i ett hörn (Simone tittade snabbt bort av rädsla för att de skulle börja kasta giftiga blickar åt hennes håll) och i ett annat satt många människor från den där pronomenrundan från förra kvällen. Ett gäng killar, Joar bland dem, drack läsk och skrattade. Här och där stod några enstaka, blyga personer. Simone kvävde ett skratt när hon fick syn på Kari, hörlurar på, som gungade helt i otakt med dansmänniskorna.
Hon skulle precis vända sig om för att analysera andra halvan av rummet när hon befann sig öga mot öga med Tuva.
”Care to join?”
Plakatet Tuva höll fram var så enormt snyggt och stilistiskt dekorerat att Simone blev något hon numera blev väldigt sällan, nämligen så stolt att hon blev tårögd.
I samma snirkliga, twirkliga stil som The Quibbler-omslagen stod det nu:

ÄR DU OCKSÅ TRÖTT PÅ ATT DANSA?
TYCKER DU OCKSÅ ATT DET ÄR EN ÄNDLÖS,
JOBBIG, FRUSTANDE, KRÄVANDE TINGEST
SOM SAKTA KVÄVER DIG?

JOINA C.S.H.K -
LUMOS 2017’S HÖGST INTE-INOFFICIELLA
KLUBB FÖR FELLOW CHIPSSKÅLSHÄNGARE

VILUNDABACKENS SKOLA,
JÖNKÖPING,
SVERIGE,
EUROPA,
VÄRLDEN,
OSV.

”Mycket snyggt”, sa Simone och blev nästan lite skamsen över hur grötig hennes röst lät.
”Kom”, sa Tuva och tog hennes hand.

Bakom chipsbordet satt en enorm grupp människor, mer än tio stycken.
Men Simone hade bara ögon för en sak - Mer Grilled Cheese! Hur lycklig var hon inte nu.
Och sourcream och.. dill? DILL?! skämtar ni?

”Utan att tänka, utan att reflektera, som om han hela tiden haft för avsikt att göra det”,
tog hon en ohövligt stor näve grilled cheese och kastade girigt i sig de två översta flarnen. Så jävla gott! Och godare skulle det bli, när hon skulle blanda de olika tre smakerna på sin tunga i en oemotståndlig virvel av flärdnirvana.
Men ingen såg dömande på feta, glupska Simone, tvärtom såg de uppmuntrat på henne och Tove klappade på en tom stol bredvid sig.
I gruppen fanns flera av Simones favoritmänniskor från Slytherin, däribland Eli och Dorothea, några okända individer från Ravenclaw och, som hon inte kunde känna sig lyckligare och mer tursam ikväll, Stephanie.
Ännu bättre, Stephanie var inte frånvarande eller skygg den här gången, utan stirrade uppmärksamt på det lilla doftljuset i mitten av det runda bordet som, trots den kraftigt upplysta lokalen, reflekterades i hennes klarblå ögon. Det var första gången som Simone kunde stirra en längre tid på Stephanie utan att det skulle kännas opassande eller konstigt, och hon slog alla sinnen på helspänn för att verkligen ta in varenda detalj: de små begynnande finnarna kring näsan: hur det svarta håret var relativt slitet i topparna: ett lätt rivsår på ena kindbenet. Simone började svettas och hjärtat kändes det som att det sved och slet i. Stephanie var perfektion, ren estetisk perfektion, och bara tanken på vad de potentiellt skulle kunna göra i festens vimmel fick Simone att darra i hela kroppen.

Hon tittade upp. Plötsligt märkte hon att det var konstigt tyst runt Chipsskålsklubbens bord. Flera av Ravenclawtyperna spanade ivrigt utmed rummet och Tove verkade vara upptagen med att plocka bort hårstrån från Tuvas hoodie.
”Så, vad tror ni fgshgdajd?”, fick Eli fram.
”Vad sa du?”, sa en av Ravenclawarna.
”Jag sa, vad tror ni asdghjfasd?”
Det var väldigt svårt att höra vad Eli ville säga.
”SÅ VAD TROR NI FINNS PÅ MYSTERIEAVDELNINGEN?”
”Jag vet inte.”, sa Dorothea och hon, liksom de andra, lutade sig närmre varandra.
Stephanie gav Simone en flyktig blick som fick det att värka obekvämt i henne.
”Kanske, öh, mysterium?” sa en av Ravenclawnissarna och den andra Ravenclawnissen fnissade lätt.
”Ja men, förutom det.”, sa Eli.
”Jag tror att det är där de studerar alla världens mysterier..”, sa Tuva frånvarande, och drog loss ett särskilt långt, krulligt hårstrå.
”Som vilka mysterier?”
”Ja”, fortsatte Tuva, ”De har ju ett rum för tiden, som är ett mysterium. Ett rum för döden, ett för kärlek…”
Det blev tyst igen.
”Så de studerar världens alla mysterier då, eller?”, trugade Eli på.
”Duuh.” sa Tuva.
”Det borde finnas ett rum för naturen också, tror jag. Nämnde inte Dumbledore det?”, sa Dorothea.

Det blev återigen tyst, och en av Ravenclawnissarna lämnade dem.
Simone fick intrycket av att ingen här egentligen ville diskutera Harry Potter. Hon vågade sig på att söka Stephanies blick igen, men den var återigen fäst vid mobilskärmen.
Helt plötsligt fångade någon annan hennes blick: Joar, som vinkade till sig henne.
Det kändes som att magen sjönk flera meter. I all sin oro över svimningen, över sin fejk-Borderline, elevhemspoängen, över att någon gång bara få bli älskad för den hon är, hade hon helt glömt bort vad hon gjorde mot Joar tidigare idag. Var det dags för en bestraffning? Golvet verkade gunga och att gå till honom verkade ta jättelång tid. Hon fick en glimt av elevhemspoängen i ögonvrån - Gryffindor verkade leda över Slytherin ännu mer än i eftermiddags.
Hon gav till ett högt, plötsligt ljud som fick flera äldre killar att stirra förebrående på henne.

” I förordet till ICD-10 berättar WHO att diagnosen slutligen togs med som en form av emotionellt instabil personlighetsstörning men med tvekan och med endast en kortfattad beskrivning, och detta endast i syfte att uppmuntra till vidare forskning.[1]”



Vad höll hon på med?
”Tjenare”, sa Joar. ”Hur är det?”
”Jag..”, sa Simone. Hon fick syn på Accioweasley - även synen av baksidan på hens abnormt stora huvud var motbjudande.
En plötslig ärlighet grep henne: ”Sådär, faktiskt. Det blev lite stelt borta vid chipsskålshängklubben.”
”Jag förstår precis.”, sa Joar.
Det slog henne hur avslappnad hon kände sig här.
Joar tornade upp sig över henne, med sina breda axlar.
Han såg så trygg ut..
Hon tog andan, blundade och stålsatte sig - Hur mycket poäng skulle han dra av för Slytherin? Fem? Tio? Femton?
Men han gav ifrån sig något totalt oväntat:
”Ska vi ta en dans, eller?”

Åh.
”Jag..”, sa Simone och som om hennes hjärna slogs på igen lade hon plötsligt märke till dansen, musiken och människorna.
Hon kände igen den här låten, det var en låt av.. vad de nu hette. Men den var midtempo och säkert ganska svår att dansa till.
”Jo, kom”, sa Joar.
De drog sig mot mitten av dansgolvet, bredvid Lovise och Thunder som mest bara hoppade och skrek istället för att dansa.
Joar tog tag i Simones midja - som i ett annat liv så tänkte Simone på hur Alice berättat hur hon blev alldeles till sig av att Sölvesborgs hingstigaste hingst gjort samma move på henne, men Simones högst lesbiska hormoner gav henne bara en trött stöt i magen.
Det var verkligen en svår låt att dansa till: faktum var att Simone knappt kunde hålla sig för skratt när Joar, som uppenbarligen insåg samma sak, började göra någon slags knivig two-way vals som var så intensiv att hans grepp om Simones midja slaknade.

Världen tycktes stå still av plötslig, omedelbar awkwardness som hon ville ta slut på till varje pris.

Utav desperation mer än någonting annat började hon också hoppa och skrika, fast inte sådär jättehögt. Hon borde blivit högröd och svettig, men Lovise skrek uppmuntrande åt hennes håll och tog hennes hand. Joar tog hennes andra, och de hoppade högre än någonsin. Världen borde fortfarande stå still, men Simone fann hoppandet och skrikandet omedelbart, underbart befriande.
När de alla hoppade och strålade mot varandra var det som om all social ångest förminskades tills den mest liknade en avlägsen prick på himlen.
Hon fick snabbt ont i fötterna, men brydde sig inte. Humöret steg: i hörnet såg hon Accioweasleys vågiga bruna hår.. kom du bara, tänkte Simone, kom du bara din elaka, dumma lilla…
Om hon hoppade högre och högre kanske hon till och med kunde hoppa ifrån sin känsla av att precis alla på konventet hatade henne också…
”Hörrö! Du vet vad det är dags för nu, va?”, hojtade Thunder tvärsöver rummet till dreads-Hufflepuffprefekten, som stod vid telefonen-i-högtalaren.
”Japp”, ropade han tillbaka.

Suuuuperbra

Vad glad jag är att ni gillade den

Kapitel 12 - Festen del 2 - TRYCKARE

Alla dansare flåsade lätt, men log lyckligt mot varandra.
Simone hann stråla både mot Lovise och Joar, som strålade tillbaka, innan ljusen i lokalen dimmades och dämpades.

Välbekanta bastoner presenterade sig för Simones trumhinnor. Hon blev kall i hela kroppen och nerverna spändes åt som små fjädrar. Det här var en Coldplayballad. En ColdplayBALLAD! All social ångest som så magiskt försvunnit under hoppandet kom tillbaka med full kraft.
Runt omkring henne upptäckte hon konventspar som hon inte visste var komnventspar -
Lina och Levias från Slytherin,
Adam och Ellen schackspelaren,
dreads-Hufflepuffprefekten och Ulver,
samt (Simone fick en häftig känsla av illamående) Accioweasley och en av randomsen från Ica.
Alla hade tag i varandras händer och vissa började kramas, till och med kyssas.

Simone såg inte hur rummets alla singlar reagerade, för det var för mycket, ovanpå all annan ångest hon hade i kroppen.
Tryckare. En av de värsta och mest obekväma sakerna hon visste. Det triggade igång så många jobbiga minnen från grundskolan, all utfrysning och utanförskap, alla coola tjejer som hon alltid ville vara som, alla heterosexuella som dissat henne, alla kvällar i gatlampornas sken där mascararänderna runnit hela vägen ner till knät, hur värmen från mammas händer varit det enda som gett henne tröst.
Till och med Alice hade vägrat att prata med henne för att hon köpt en trädgårdsslang eller vad det nu var..

Det var precis därför hon blivit så emotionell kring chipsskålshängklubben. Det var en klubb för de som förstod hur det var, de som var som henne. De som vågade vägra dans och tryckare, de som hon nu mer eller mindre svikit, och skulle svika…
Tyngden i magen blev ytterligare några gram tyngre när hon såg bort mot klubbens bord. Kvar satt bara Tove och Tuva och såg ärligt talat lite molokna ut. De tyckte säkert att klubben var ett rungande misslyckande, och Simone tyckte synd om dem, hon gjorde det verkligen, men det fanns viktigare saker att ta itu med, mycket viktigare…
Det sög till värre än någonsin, det gjorde nästan fysiskt ont. Nu hade sången och pianot kommit in i låten och det kramades nästan förbjudet mycket på dansgolvet.
Simone fångade Ellens blick, som var nästan skadeglatt lycklig. Och bakom henne, med ryggen mot anslagstavlan, stod Stephanie. Inte med näsan i telefonen, utan med blicken ganska uttråkat fäst vid någon punkt nära discokulan.

Simone blundade och svalde - men hon skulle ångra sig resten av konventet om hon inte gjorde det.
”Up in fla-a-ames
We have slo-o-wly gone”

Stephanie vände bort huvudet och Simone stannade - hon kunde inte avgöra om Stephanie fick syn på något annat intressant eller om hon undvek Simones blick.
”Hej Stephanie”, fick Simone ur sig.
Men återigen hördes hon inte. Hon höll på att bryta ihop - hon hade varit så nära ytan så länge nu - men såg till sin lättnad att Stephanie, liksom Kari, inte verkade digga dreads-Hufflepuffprefektens musiksmak.
Hörlurssladden var illgrön.
Borde hon knacka Stphenie på axeln?

För ett förvirrat ögonblick trodde Simone att Stephanie hade knackat HENNE på axeln, men det var..
… en lång, främmande kille.
Han såg minst lika intetsägande ut som Levias från Slytherin, men hade iallafall en Gryffindorslips över pannan.
”Hej. Frederic.”
”H-H-Hej..”
”Ska vi ta en dans, eller?”
”J-Jag..”
Stephanie gick ifrån deras hörn, mot chipsskålarna. Det var officiellt över.
Vad var citatet? Från Flammande bägaren?

”Det var märkligt.. först upplevde Harry det som att hans mage var fylld med is, men nu kändes det som om han inte hade någon mage alls.”

”We have slo-o-owly gone.”

Simone behövde verkligen sina vidbehovsmediciner nu, men hur skulle hon ta sig ur det här?
Svetten bröt fram, för vad som kändes som den hundrade gången den dagen.
Frederics mörkblå blick var ivrig, nästan farligt så.
”O-Okej.”
Och utan att hon hann tänka vidare på saken så stod hon helt plötsligt i mitten av rummet, med Frederics armar runt henne.
Coldplayballaden tog slut, men det kom en till ballad som hon också kände igen, en radiohit.

Simone stönade lite väl ljudligt, men Frederic suckade nöjt till svar. Hon skannade rummet och paren efter dömande blickar, men hittade inga.
Inte för att det dämpade hennes ångest och oro. Vad TUSAN skulle folk tänka om henne nu
”Lägg av”, sa en röst inuti hennes huvud. ”Vad tror du de skulle göra, ingen skulle döma dig för att du dansade med den här Frederic!”
”Men jag är inte heterosexuell”, tänkte en annan röst. ”Och STEPHANIE..”
Men Stephanie hade gått ut.

Hon var dock övertygad om att detta skulle få alla att samla ännu fler fördomar om henne, som hockeykort skulle de samla dem:

Simone, kär i Frederic.
Simone, borderlinebruden.
Simone, psykfallet och gaphalsen.
Simone, pungsparkaren.
Simone chipstjuven.

”Men du är bra”, sa rösten som lät som mamma. ”Du är fantastisk, glöm inte det!”
Okej, så vad på konventet hade hon gjort som var så jävla fantastiskt? Ett SD-skämt? ETT?
Trots sina miserabla tankar som staplades på hög efter hög i huvudet så kunde hon inte kväva ett leende när hon såg Kari, fortfarande dansandes till sin helt egna takt.
Ett par små Hufflepuffare fnissade åt det.
Sen fångade Simone en helt annan blick - Accioweasleys. Hon kikade över axeln på Ica-Random och ögonen var smala som nålar. Men Simone uppfattade något annat i blicken - något som skulle kunna vara svartsjuka? Missnöje? Simone hade svårare att kväva nästa leende.
Allt var värt det, precis allt var värt det, om det lyckades få Accioweasley att känna sig ens det minsta förbittrad.
Accioweasley förtjänade det till tretusen procent, den fula, elaka, äckliga lilla…

Det verkade ta eoner (inte ljusår, för det var ett avstånd…) för balladen att ta slut.
I en hastighet som inte kunde vara något annat än oartig vred sig Simone loss från Frederics armar och småsprang till sin sovsal. Hon var glad att komma därifrån, glad att det var över. Minne efter elakt minne presenterade sig för hennes hjärna, känslan av äpplen mot huvudet, iskallt vatten mot ryggen, till och med något så kliché som att bli vald sist på gympan. Men skadan var skedd. Bristningsgränsen var nära nu, hon behövde sina mediciner. Genom glasväggen såg hon det nu övergivna runda bordet bredvid chipsen, och kände återigen ett styng av sorg över chipsklubbens bittra öde.
Men det var ingenting i jämförelse med tankarna som vad som precis hade skett.
”Du känner henne inte”, viskade Simone för sig själv. ”Du känner inte henne alls, hon är bara ögongodis för dig, släpp henne, du har ingen chans, du kommer aldrig att ha det heller, släpp henne bara, din idiotiska brunettsak!”
Men något ännu viktigare och mer brådskande presenterades för hennes kropp - nöd.
Det var trots allt väldigt mycket chips hon åt.
Hon skulle bli tvungen att prioritera - social ångest eller nöden?

Väl inne på toaletten såg Simone till att utplåna alla spår hon kan tänkas att ha lämnat där, och tvättade noggrant händerna.
Hon såg in i sin spegelbild. Trots all oro som plågat henne hela dagen såg hon förvånansvärt fräsch ut, tyckte hon.
Hon hade alltid gillat hur det mörkare bruna i hennes ögon och det ljusare bruna i hennes hår matchade så bra, och hon hade haft en sådan otrolig tur med aknen. Till och med skjortan var förvånansvärt väl struken.
Dörren öppnades och till sin förskräckelse såg Simone att det var Accioweasley och Remus1999.
”Tja.”
”Hej.”
De tvättade händerna i ungefär tre sekunder innan Accioweasley utbrast:
”Hur går det för psykfallet då… har du verkligen kissat eller behövde du gå iväg för att proppa i dig allt ditt knark?”

Accioweasleys ansikte sken. Simone såg direkt att det här var en människa som älskade att provocera, som kanske egentligen inte alls varken trodde eller tyckte att hon, Simone, var ett psykfall. Tanken fick ilskan att explodera som små fyrverkerier i henne.
”Nej, jag har faktisk kissat”, sa hon mellan sammanbitna tänder.
”Vet du, jag är förvånad över att de lät dig komma. Fattar de inte vilken fara du är för oss andra? Jag menar, tänk på alla stackars tolvåringar! Hur många har du skrikit på hittills? Hur många har du fått att gråta?”
Simone fortsatte envist att tvätta händerna trots att de började bli nariga.
”Du och Luna är one of a kind, eller hur? Båda är helt knäppa, båda mobboffer, men Luna hade i alla fall förstånd nog att inte hålla på och gasta och trolla som du gör..”
En pil., en tjock ondskefull pil, gick rakt in i Simones bröstkorg. Luna var en av hennes favoritkaraktärer!!
”Du har inte ens några vänner här, va? Jag såg att du är med i den där patetiska chipsklubben.
Har du skrämt Tove och Tuva till att lyda dig, eller har..”

”LÄGG AV! LÄGG AV!”
Lägg av… lägg av.. ekade det i det onödigt stora badrummet. ”DU ÄR SÅ OTROLIGT JOBBIG, DU VET INTE ENS VAD DU SNACKAR OM!!”
Simone andades lätt och häftigt. Öronen pulserade och det var som om en eld åkte upp i strupen och ut genom munnen. Accioweasley log skadeglatt och Simone trodde hon skulles spy av ilskan.
Hon drog till med det enda, vassa vapnet hon hade.
”DU TROR INTE JAG SETT HUR DU… hur du trånar efter Frederic, och du tog bara Ica-nissen för att det var en leftover, för att du kommer aldrig få det du vill ha, fattar du det?!”
”Jag har redan kysst Frederic”, sa Accioweasley och tre till pilar sköt genom Simone - hennes enda, vassa vapen var värdelöst.
”Jag har kysst de flesta killarna på konventet, och du din lilla flata, kommer aldrig få kyssa Stephanie, visste du att hon har en pojkvän hemma i Göteborg?”
Simone fick en häftig klump i halsen, men beslöt sig för att stänga av alla logiska, rationella delar av sin hjärna - Accioweasley ljög, hon måste göra det, det fanns inga alternativ, det måste… det MÅSTE…
Hur visste hon? HUR? Tårarna brände, Simone var närmare bristningsgränsen än hon någonsin varit den här kvällen.
Accioweasley utbytte skadeglada blickar med Remus1999, som petade på en stor finne på hakan.
”Vi ses.. psykis.”

Och kvar stod Simone, med nariga händer och bultande öron. Att hon äntligen blivit av med den person hon nu hatade mest på hela konventet fick dock tyngden i magen att lätta en smula.
Men det var åsynen av vad som väntade henne utanför toaletten som, mer än något annat, fick tårarna att bryta fram, tysta och salta:
Ingen väntade på henne, inga oroliga vänner eller prefekter undrade vad som lät i toaletten, om allt var okej, om hon behövde något.
Det stora rummet var helt öde, och en ensam girlang dinglade moloket från taket. Dunkande musik hördes från matsalen, och genom glasväggarna såg hon fler människor än någonsin hoppa och skrika på dansgolvet.

Hon stod helt stilla ett tag, innan tankarna och förnuftet hann ikapp henne - mediciner. Hon måste ha mediciner. Hon hann gå tre steg i riktning mot sin sovsal när hon stötte på Tove.
”Hejsvejs!”, sa Tove, ”Åh, har det hänt något. Du ser helt…”
Simone fylldes av sådan tacksamhet, av att se en människa som kanske, eller kanske inte, brydde sig om henne att hon kastade sig om halsen på den lilla saken.
”Såja, såja”, sa Tove och de gnuggade kind. Simone gjorde sig beredd på att gråta hejdlöst på Toves axel, men det verkade inte komma några fler tårar.
Länge, länge stod de där innan de släppte taget.
”Du kan berätta för mig”, sa Tove och rättade till sina 60-talsglajjor, som hon tydligen nu hade på sig. ”Min barndom var relativt okej, save for typ en död kusin eller två, men jag är ganska bra på att lyssna.”
Tove tog Simones hand och kramade den hårt.

”Jag vet att det inte alltid är lätt, livet. Vi föds med så konstiga känslor, och upplever så mycket, och med så många människor som är så olika på samma plats.. asså jag vet att vi är typ flockdjur, men det blir så mycket illa, både här och därute i världen, like, jag hajar att vi inte alltid kan vara på topp, att vi bara är små fjärtar i universum.
Men det finns folk som älskar dig. Och vi älskar dig. Du är en stor tillgång till Slytherins elevhem, vet du det?”

Älskar. Ordet var som en helande kraft som for genom Simones varenda partikel.
”Kom, vi ska göra något!”