Idioten

Men åh var verkligen 100% säker på att jag hade laddat upp kapitel 3 också?? AHHAAHHA orkar ej

Här kommer det på riktigt. Gillar verkligen detta kapitel för det är nu själva storyn faktiskt börjar

enjoy
____
3
20 galleoner

”Varför måste McGonagall läsa upp sitt tal om reglerna varje skolår? Vi har hört det sju gånger, jag kan fan halva utantill!” utbrast Jack samtidigt som de många kompisarna gick upp för trapporna på väg upp till deras sällskapsrum.
”Så att idioter som du kanske någon gång lär dig att läsa mellan raderna och fattar att hon halvt dedikerar talet till dig, så att du om någon ska lära dig att ta för dig reglerna.” svarade Caras rumskompis Vanessa Parker honom.
Vanessa hade alltid varit vacker, med mörkt långt hår och stora, kristallblåa ögon med en smal näsa och ett lite rundare ansikte. Hon hade ofta mycket killar flockandes runt henne, men hon kunde inte bry sig mindre.
Hon hade suttit längre ner vid Gryffindors bord men sprang fram till Cara när hon fick syn på henne på vägen ut från salen.
Vanessa och Cara hade alltid varit väldigt nära vänner under deras år på Hogwarts, dock så var det ingenting James gillade. Han hade alltid varit en väldigt avundsjuk person, och började klaga extremt mycket på Vanessa, vilket ledde till att Cara och James började bråka. Det var deras första, och hittills enda, riktigt stora bråk. James hade varit så arg att han inte hade pratat på Cara på två dagar, och Cara var så arg att hon nästan började gråta varje gång hon såg honom. För det var en av sakerna som Cara hatade gällande sig själv; varje gång hon var riktigt arg började hon antingen gråta eller skratta, vilket gjorde att ingen tog henne seriöst. Tillslut hade Vanessa blivit så trött på Caras gråt att hon sprang ner till sällskapsrummet och skrek på James om att han var en dålig vän, och det var då han förstod att hon ville skydda Cara exakt lika mycket som han själv och det var även då han började acceptera Vanessas och Caras vänskap.
”Jag behöver inga regler, jag lever hur jag vill.”
”Det kommer komma med konsekvenser. Säg inte att jag inte varnade dig.” Jack himlade med ögonen åt henne och gick ikapp Alexander och Fred samtidigt som han sarkastiskt svarade;
”Tack, mamma!” Vanessa vände sig mot Cara.
”Jag svär, han kommer få sig själv dödad.”
”Han har klarat sig hittills. Och varför bryr du dig ens? Han är Jack Barker, din ärkefiende sedan tredje årskursen när han råkade hälla citronjuicen över dig.”
”Han råkade inte, det var med flit. Och jag bryr mig inte alls. Har aldrig gjort kommer aldrig göra.” Cara ville säga emot hennes kompis men valde att inte göra det, eftersom Vanessa var den mest envisa personen Cara kände. Cara visste dock att det fanns en slags spänning mellan Vanessa och Jack (som inte var irritation). Det hade det alltid gjort, det var bara det att de båda var för envisa och olika för att vilja och våga erkänna det.

”Okej, vems jävla idé vad det att ta lösenordet getbröst? ”frågade Fred roat när de gick in genom porträttet.
”Tyckte jag hörde någon säga att det var Professor Longbottom. Är dock lite osäker på om han gjorde det med flit eller om han valde det helt oskyldigt.” svarade James med ett skratt.
”Om det gäller Professor Longbottom finns det ingenting mittemellan.” sa Cara medan hon nästan bokstavligt dök ner i soffan vid brasan, de andra mumlade instämmande innan de satte sig ner vid henne.


”Jag gillar honom inte okej? Han favoriserar så hårt!” De hade suttit i soffan i ungefär tjugo minuter. Människor runt omkring dem kom och gick, men det stora gänget vid brasan satt kvar.
”Så du gillar inte Professor Snigelhorn för att du suger på trolldryckskonst?” frågade Cara och Vanessas rumskamrat Sophie Dun honom. Sophie – en ganska lång, brunögd och blond tjej – hade fått syn på dem när hon hade kommit in genom porträttet. Hon hade kommit in med sin ett år yngre syster Emma och hennes kompisar några minuter efter att Cara och de andra hade satt sig vid sofforna, och slog sig direkt ner bredvid Vanessa.
”Det var inte det jag sa!”
”Det var det du menade.” påstod Fred bredvid honom, som satt och spelade trollkarlsschack med Alexander, samtidigt som han satt och lyssnade på de andras konversationer bredvid dem.
”Nej, vad jag menade – ”
”Jag har inget problem med honom.” sa Cara som mest satt och fokuserade på Alexander och Freds schackspelande, helt ovetande om att hon just hade avbrutit en frustrerad Jack.
”Det kanske är pågrund av att du är en av dem han favoriserar!” Cara vände sig mot Jack som upprört satt och stirrade på henne. Kompisarna runtomkring dem försökte hålla in sina skratt åt Jacks egenskap att ta allting seriöst, men varken Jack eller Cara tänkte på det.
”Inte mitt fel att människor gillar mig mer än vad de gillar dig.” Det var efter den kommentaren skrattet bröt ut runtom dem, och Jack såg nu mer irriterad än upprörd ut.
”Jag hatar er alla.” mumlade han, och Cara ryckte leende på axlarna mot Jack som svarade med att räcka ut tungan åt henne. Cara himlade med ögonen.
”Barnrumpa.”
”Skitunge.”
”Bajsrumpa.”
”Kissblöja.”
”Rövhål.”
”Fit –”
”Cara!” Avbröt Sophie lite väl högt och lite väl desperat från sin plats mellan Vanessa och James. ”Jag och Vanessa tänkte gå bort dit och säga hej till Rebecca, följer du med?”
Rebecca Wilson, Caras tredje och sista rumskamrat. Hon var en kort brunett med stora, grönbruna ögon och ett smalt ansikte, pratade dessutom alldeles för mycket och behövde aldrig dricka kaffe för att hålla sig vaken. Det gjorde henne till en extremt rolig och social tjej som ingen kunde hata, hur mycket de än vill göra det.
”Jag följer med.” svarade Cara och sedan var det bara killarna kvar. Jack var fortfarande frustrerad, vilket gjorde att James slängde in flera kommentarer för att reta honom då och då vilket tillslut resulterade i ett hårt armbågsslag i bröstet.
”Du är mycket starkare än vad du ser ut.” konstaterade James medan han satt och smekte stället hans kompis precis hade slagit honom. Jack himlade med ögonen.
”Du är mycket mer idiotisk än vad du ser ut.”
”Schack matt, jag vann!” utbrast Fred högt innan hans två kompisar hann påbörja ett annat verbalt slagsmål. Alexander svor lätt för sig själv.
”Jag svär till gud, hur lyckas du vinna varenda match?” frågade Alexander frustrerat. Han satt och stirrade fram och tillbaka på en väldigt stolt Fred och spelplanen som nu bestod av resterna från de förstörda schackpjäserna.
”För att jag äger.”
”Egentligen är det bara Alexander som suger.” sa Jack. Som svar fick han en kudde kastad på sig, en som träffade honom rakt i ansiktet. Fred skrattade och skakade på huvudet innan han ställde sig upp.
”Kanske, vem bryr sig. Jag går upp till sovsalen, följer någon med?”
”Jag kommer snart, om typ tio.” svarade James. Alexander och Jack mumlade liknande svar.

’Snart’ visade sig vara lite mer än tio minuter. Precis när James tänkte gå och lägga sig kom Logan fram till dem tillsammans med Adam Ward och Kyle Smith, två elever i årskursen under dem. De började prata om allt och inget, men fastnade efter en stund på ämnet tjejer, vilket inte var ett ämne någon av dem klagade på.
”Åh kom igen, sluta ljug nu Logan.”
”Jag ljög inte, Adam! Jag hånglade med alla tre på samma kväll, lovar.” Killarna skrattade och skakade på sina huvuden.
”Du då, Alexander?” frågade Kyle när skratten hade dött ut. ”Hur går det för dig?”
”Behöver du ens fråga, det går otroligt – ”
”Dåligt.” avbröt Logan. Alexander överdrev en förolämpad gest med händerna.
”Hallå! Gör det inte alls. Jag är bäst när det gäller tjejer.” Sa han nonchalant. James och Jack skrattade lätt åt honom.
”Jag är på Logans sida här.” sa Jack och James nickade instämmande. Alexander himlade med ögonen åt sina kompisar.
”Vad fan babblar ni om, jag är tjejtjusaren nummer ett här inne.” Logan skrattade och slog Alexander på ryggen.
”Nej mannen, du suger verkligen med tjejer. Du skulle inte ens kunna få dem till sängs om du så hade hela den här terminen på dig.”
”Åh kom igen, det skulle jag lätt fixa.” Logan flinade åt sin kompis.
”Verkligen? Ska vi slå vad?” Alexander nickade.
”Absolut, välj en tjej.”
”Åh får jag välja tjej? Vad generöst.” Logans blick flög runt i rummet, och alla de fem killarna runt honom försökte diskret följa efter hans blick, men ingen lyckades särskilt bra. Till slut blev hans flin ännu större och han nickade mot någon bakom James.
”Där, Cara.” James hjärta slog ett extra slag i bröstet när han hörde namnet som kom ut från sin kompis mun. Han och de andra fyra killarna följde Logans blick mot bordet längst bort i rummet, där Cara stod med hennes tre rumskamrater och några andra tjejer i årskurserna under dem. James såg på när hon slängde huvudet bakåt och skrattade åt någonting någon hade sagt. Hon slängde alltid bak huvudet sådär när hon skrattade, men James hade aldrig riktigt lagt märkte till hur söt hon var när hon gjorde det. James riktade snabbt tillbaks sin blick på sina kompisar, och skakade tanken ur sitt huvud. Cara var inte söt. Eller jo det var hon, men inte på det sättet.
”Cara? Cara Jensen?” James blick flög upp på Alexander som tittade fram och tillbaks på Cara och Logan, vars flin bara blev större och större. ”Kom igen, kan du inte ge mig en utmaning?”
”Åh hon är en utmaning.” Meningen flög ut ur hans mun så snabbt att han inte hann reagera, och han ångrade den direkt. James kände hur allas blickar nu var på honom och han bet sig i läppen samtidigt som han önskade att han aldrig hade sagt vad han just sa.
”Jaså? Fortfarande en oskuld?” frågade Adam med ögonen fästa på henne.
”Gud nej, men det betyder inte att hon ligger med vem som helst.” svarade Logan innan James hann få ordet. ”Hon är en utmaning, tro mig.” James, som för det första starkt undrade hur Logan visste det där om Cara, kände sig plötsligt väldigt obekväm med att ha en konversation om sin allra bästa väns sexliv. Han stannade upp ett tag.
”Hörrni, är det här verkligen en sån bra idé?” Blickarna var åter igen på honom.
”James har rätt.” sa Jack osäkert. ”Ni har känt henne sedan ni var elva, om detta skiter sig kommer hon aldrig prata med er igen.”
”Äh kom igen, hon är den snällaste och trevigaste människan i hela det här rummet, fan hon slår alla i den här skolan.” sa Kyle. ”Jag tror det är lugnt.”
”Exakt.” Alexanders blick fästes på Cara. ”Plus det kommer bara hända om hon får reda på det här, vilket hon aldrig kommer få.” Alexander vände sig mot Logan igen. ”Hur mycket får jag?”
”20 galleoner. En termin från och med imorgon.”
”Okej, då kör vi.”
____
oooooooohhhhhh

Så bra! Så välskrivet och bra handling!

Oh shit, killar. James kmr troligen bli kär i cara (elr e han redan det???) och såå kmr de bli trubbel, hoppas de inte tar utmaningen för allvarligt om James inte blir/är kär Cara e han ju fortfarande väldigt svartsjuk och om han inte prata med cara på två dagar för att hon hade en kompis vad ska han göra om en av hans kompisar ligger med henne????

ÄLSKAR detta kapitel. känns som att jag har fångat humorn ganska bra, och om ni också tycker det får ni gärna kommentera
lever för bekräftelse, jag är en sorglig människa (men inte lika sorglig som Clutterbuck... ni kommer förstå snart)


4
Clutterbuck

”Det här är en sak jag inte har saknat.” James tittade upp på Cara som bedrövat satt i soffan framför honom med sina förvandlingskonstböcker i sitt knä. De hade precis haft sin sista lektion för dagen, och valde att spendera sin tid i sällskapsrummet tills det var tid att gå och äta middag.
”Du vet att du har två veckor på dig va? Du behöver inte göra det där nu.” påpekade Fred som satt bredvid James och läste den nya broschyren för ”Weasleys vassa varor”, en stor affär med skämtartiklar som hans pappa ägde. Cara himlade med ögonen åt honom.
”Ja, men vissa av oss vill faktiskt börja i tid så vi hinner skriva något bra.” Fred tittade upp på Cara och lät sin blick stanna där ett tag.
”Är du säker på att du inte är Hermiones dotter?” Cara suckade åt de två killarna framför henne som lätt skrattade åt Freds skämt, innan hon tog upp böckerna på nytt och återvände till pluggandet.

De satt där i tio minuter innan porträttet öppnades och Logan kom in tillsammans med Jack och Alexander, vars blick direkt fästes på Cara. James hade inte sett Alexander prata med Cara på hela dagen, vilket gjord honom lättad. Han hoppades på att Logan och Alexander hade kommit på att vadet var en dum idé, och sedan valt att inte genomföra det. När han såg blicken Alexander gav Cara från ingången visste han dock att han hade haft helt fel.
”Läxor, verkligen Jensen? Det har inte ens gått en vecka av terminen än.” sa Jack samtidigt som han satte sig ner bredvid henne.
”Jag har en vass penna och kommer inte ens tveka med att trycka in den i ditt öga.” sa Cara utan att titta upp från pergamentet. Jack satte upp händerna i luften som i försvar.
”Ouch.”
Logan satte sig bredvid James, vilket gjorde att den enda platsen som var ledig var den bredvid Cara. Alexander tvekade inte en sekund på att sätta sig bredvid henne.
”Hur går det?” Cara lyfte upp sin blick på honom.
”Verkligen? Ingen spydig kommentar?” Alexander ryckte på axlarna.
”Jag är inte som Jack här borta. Jag har mognat förstår du.” Cara skrattade till och vände sig tillbaks till pergamentet.
”Om du säger det så.” James såg på hur Alexander läste igenom det hon hade skrivit, och började ge henne tips på hur hon kunde göra den bättre. Caras blick ändrades från irriterad, förolämpad, imponerad och till sist till tacksam på mindre än trettio sekunder och började efter det fråga Alexander om hjälp varannan minut. Efter några minuter hade de konversationer om allt möjligt. De satt fem minuter senare som i en egen liten bubbla och skrattade åt någonting Alexander hade sagt. James märkte knappt att han stirrade tills Alexander blinkade med ena ögat åt honom. James slet blicken från dem och låtsades istället vara intresserad i Jack och Freds schackspel. Logan, som hade sett hela händelsen, lutade sig mot James och viskade i hans öra;
”Oroa dig inte, han kommer aldrig klara det här.” James önskade att han kunde hålla med, men så fort han tittade upp på sin bästa vän tillsammans med sin rumskamrat i soffan var det någonting som gjorde att han tvekade.

Resten av den första veckan gick fort förbi, de hade redan fått ungefär fem läxor och hade två prov inräknade, samtidigt som Quidditchträningarna hade börjat igen. Om det inte var nog med det så hade Alexander tagit sin chans att prata med Cara vid varje tillfälle han fick, och fastän James kände Cara väl nog för att se att hon var fundersam över varför Alexander helt plötsligt verkade vara så intresserad i henne, så verkade hon inte särskilt irriterad. Hennes brist på irritabilitet gjorde dock att James blev irriterad. Cara hatade nya människor som invaderade hennes privatliv och hennes privata bubbla som hon hade byggt upp runt omkring sig, det hade hon alltid gjort, men Alexander verkade ha en annan effekt på Cara. Det gjorde James ångestfylld och arg. Han var mest arg på sig själv, arg över att han inte sa emot vadet från första början. Han ville inte ens tänka på vad som skulle hända i fall att Cara skulle komma på dem.

”Mr. Potter! Skulle du vilja dela dina tankar med oss andra eller ska du börja koncentrera dig?” James hoppade ut ur sin trans och möttes av Professor Clutterbucks hårda min. James satt förvirrad i några sekunder innan det ökända flinet började växa på hans ansikte.
”Tyvärr, du ser, jag koncentrerar mig bara på saker jag tycker är värda att koncentrera mig på. Din utlärning är inte en av de sakerna. Faktum är att det ligger ganska lågt på min prioriteringslista.” Vissa elever fnissade tyst medan vissa andra satt och himlade med ögonen åt James dagliga, onödiga kommentar. Cara däremot gömde sitt ansikte i sina händer och skakade på huvudet åt sin otroligt dumma bästa vän, samtidigt som Fred satt och asgarvade längst bak. James visste dock att alla elever inne i klassrummet höll med honom, hur de än reagerade.

Professor Clutterbucks lektioner i förvandlingskonst var lätt den tråkigaste lektionen efter trolldomshistoria med Professor Binns. Ingen, inte ens de som verkligen behövde, prioriterade förvandlingskonst. Det gick helt enkelt inte att prioritera, de lärde sig ingenting ändå. Det enda de gjorde var att lyssna på Clutterbucks klagande om elever och utbrotten som han fick när han inte lyckades förvandla sin katt till en åsna.
James hade dock en teori om att Professorns dystra beteende hade att göra med hans namn. Att heta Dick Clutterbuck kunde inte ha varit enkelt, James skulle själv blivit på dåligt humör bara av att tänka på sitt eget namn. Och ovanpå det så var utseendet var nästan lika olyckligt som namnet, och det kunde verkligen ingen argumentera emot; Han var en kort, tjock man som inte hade någon hals. Han hade dock en otroligt stor näsa, som inuti var prytt med långt näshår, och han hade flera bölder lite där och var på ansiktet. Det tunna håret han faktiskt hade kvar satt på sidorna av hans huvud var råttfärgat. Om det inte var nog med det var han en av de argaste och tråkigaste människorna någon på Hogwarts någonsin hade träffat. Ingen elev gillade honom, och ingen lärare verkade gilla honom särskilt mycket heller.

James kommentar gjorde att Professorns runda ansikte näst intill började lysa rött av ilska, men istället för att börja skrika gick han tillbaks sin kateder och mumlade massa svärdomar medan James nöjt och belåtet lutade sig tillbaka i sin stol.
-
”Jag förstår inte hur du lyckas göra honom arg på varenda lektion. Varför kan du inte bara gå tillbaks och be om ursäkt? Säg att du har PMS eller någonting.” sa Cara när de precis hade gått ut ur klassrummet. James flinade åt henne.
”För det första; jag är en kille. PMS existerar tyvärr inte hos mig. Och för det andra så är jag ganska säker på att Dick kan klara sig själv.” Fred skrattade högt åt James sista tillägg, och fastän hon inte ville så påbörjades en skrattsalva hos Cara också.
Ända sedan James i årskurs tre hade smugit sig in i Professor Clutterbacks kontor och hittat bevis på att hans första namn var Dick så hade han inte hållit tyst om det en enda sekund. Om James var på riktigt bra humör så påminde han gärna Professor Clutterback själv om att han hette Dick, vilket ofta ledde till extra uppgifter eller bara en otroligt stor utskällning som alla skrattade åt efteråt.
”Nämen kolla, hon kan skratta.” påstod James och Cara knuffade honom i sidan med armbågen.
”Håll käften. Det är fortfarande ditt fel att han flyttade fram provet så att det är nästa vecka.”
”Han sa att det var ett läxförhör.”
”James, vi vet alla att Professor Clutterbacks läxförhör är lika med prov.”
”Hon har rätt.” sa Fred bredvid James. James ryckte på axlarna.
”Vem bryr sig. Om han är på bra humör så kommer vi alla få underkänt ändå. Om han är på väldigt bra humör så kommer alla förutom Cara här få underkänt.” Cara ryckte på axlarna.
”Inte mitt fel att ni aldrig pluggar.”
”Inte mitt fel att ni aldrig pluggar.” härmade James med en fånig röst. ”Varför är jag ens vän med dig?” Cara flinade åt honom.
”För att du älskar mig. Lovade förresten Vanessa att jag skulle träffa henne i stora salen och äta lunch med henne. Vi ska träffas…” Cara pausade och tog tag i James arm så att hon kunde titta ner på hans armbandsur ”för sju minuter sen. Så jag måste gå, men vi syns på örtläran!” Varken James eller Fred hann säga någonting innan hon hade sprungit iväg.
”Tidsoptimister.” suckade Fred när hon var helt utom synhåll. James skrattade till.
”Säger han som kommer tio minuter sent till varje lektion.” Fred ryckte på axlarna.
”Inte mitt fel att det här jäkla slottet är så stort. Man går ju vilse bara man går till toan!”

Jättebra!!!