Ginny och Lunas äventyr

Jättebra! Stackars Luna

Vad kul att du gillar det! Håller med om att det är synd om Luna

Taack

Jätteroligt att du gillar det och att du bevakar, blir verkligen superglad!

Kul att du gillar det!
Håller med om att det är synd om Luna

Kommer mer imorgon/i övermorgon!
Blir verkligen jätteglad över era kommentarer!

Jättebra!!!!
Nej hittar inga stavfel förutom såna saker att du har råkat klicka fel bokstav t.ex. s istället för a.

Haha, jepp, det där låter som jag
Och tack för att du läser, glad att du gillar
det!


Ok, här är kapitel fyra allihopa!
Enjoy!

Kap 4

Ginny låg där i mossan en stund och tänkte. Vad hade hänt egentligen, varför hade hon skrikit på Luna?
Varför hade hon kallat henne feg?
Det var ju hon själv som var den fega, som först skrikit och sedan sprungit iväg. Hon ångrade sig redan, men det var för sent att ta det tillbaka nu. Luna var säkert arg. Om hon varit Luna skulle hon ha avskytt Ginny just nu. Avskytt henne för alltid. Ginny kände sig feg och hemsk, hon kände sig som en sådan slags person som hon själv brukade hata. Hon var hemsk. Vad skulle hennes mamma säga? Och Xenophilius och Luna?
Hon tänkte inte ta reda på det, för hon tänkte inte vända tillbaka.
Nej.
Det tänkte hon göra. Det var bara fega och elaka personer som gömde sig.
I det ögonblicket Ginny lovade sig själv att hon aldrig, aldrig någonsin skulle vara feg eller elak igen. Men det kunde ju inte Luna veta. Luna mådde nog hemskt dåligt just nu, allt på grund av Ginny. Luna fick faktiskt avsky henne om hon ville, det hade Ginny faktiskt gjort sig förtjänt av, det förstod hon mycket bra. Men hon ville att Luna skulle må bra igen, hur det nu skulle gå till.
Ingen förtjänade att ha henne som vän.
Det var rätt åt henne att hon satt ensam här i skogen och...
Och inte visste hur hon skulle hitta hem igen.
Hon reste sig upp och började springa igen. Hon var väldigt snabb, men det hjälpte inte nu. Inte alls.

Luna satt i köket och grät. Hennes pappa var borta, Ginny var försvunnen...
Hon hade inget emot att vara ensam, men att vara avskydd var inte något vidare trevligt.
Hon måste hitta Ginny och sluta fred. Människor skulle inte bråka med varandra. För det stämde väl?
Luna brukade inte bråka och skrika och hon hade klarat sig härtills. Då måste det stämma. Det var meningen att man skulle vara vänner. Hon måste hitta Ginny och berätta att hon gärna ville vara hennes vän och allt vad det innebar. Berätta hemligheter, leka tillsammans!
Ginny hade varit dum, det förnekade inte Luna.
Men Ginny var en god människa, med samvete. Luna log ett glatt och gåtfullt leende och hoppade ner från stolen. Hon torkade snabbt bort tårarna.
Ginny hade det värre än Luna just nu, hon hade sårat någon, Luna hade bara blivit sårad. För så var det väl?
Ja, så var det!
Luna log glatt och sprang ut på gården. Hon sprang in i skogen. Där tvärstannade hon. Luna ville inte gå in i skogen utan sin pappa. Det var därför dom börjat bråka, nu kom hon ihåg det.
Om hon och Ginny någonsin blev vänner skulle hon berätta varför hon vägrade gå in dit. Men först måste hon ju hitta henne. Luna tog ett djupt andetag och sprang in i skogen. Hon sprang länge och väl, tills hon fick håll i sidan och stannade till. Tänk vad modig hon varit. Hon log glatt och tittade sig omkring. Hennes leende slocknade snabbt och hon satte sig ner. Hon hade ingen aning om var hon var.
-Luna? skrek någon förvånat. Luna tittade upp och log glatt när hon fick syn på en rödhårig liten figur.
-Ginny, var var du? sa hon, som om ingenting hade hänt.
-En kilometer ditåt, ungefär! sa Ginny och pekade bakom sig. Tror jag. Jag har irrat runt här en lång stund. Jag letade efter ert hus, jag ville tillbaka, för att säga...för att säga...
Ginny sprang fram till Luna och kramade henne.
-Säga förlåt! pep hon. Jag vet inte vad som hände, jag vet inte varför jag sa dom fär dumma sakerna!
-Det är okej! sa Luna snusförnuftigt. Ingen är perfekt!
-Förlåt! upprepade Ginny.
-Min mamma talade en gång om för mig att när vänner bråkat tre gånger är deras band så startkt att det aldrig kan gå av, log Luna sorgset.
Ginny lade armarna om henne. Men hon funderade lite på det Luna sagt. När VÄNNER bråkat tre gånger...
-Det är okej! log Luna glatt. Skall vi bli vänner då?
Ginny tittade på den blonda flickan med en strålande blick.
-Vill du verkligen vara min vän? frågade hon lyckligt. Du menade det där med "vänner" på riktigt?
-Ja. Vill du vara min? sa Luna lungt.
-För alltid! sa Ginny.
-För alltid, upprepade Luna.
-Men nu har vi ett till problem! fortsatte Luna, smått bekymrat.
-Vi hittar inte hem, sa Ginny nedstämt.

Jättebra

Vad braaa

Taack
Kommer mer nästa vecka

Jag längtar!

♥

Tack för alla kommentarer!

Det blev ett kapitel idag!

Kap 5

-Det börjar bli mörkt! sa Luna ledsamt. Vi kan sova på saken.
Ginny nappade genast på idén.
-Vi kan sova under granen! sa hon ivrigt. Kom!
-Visst, sa Luna frånvarande och följde med Ginny in under det stora trädet. Dom satt där en stund under tystnad.
-Du fryser! sa Luna tillslut.
-Jag får leva med det! sa Ginny. Det är mitt fel att vi är här.
-Att frysa är inte roligt! sa Luna envist och tog av sig sin kofta.
-Nu fryser du! påpekade Ginny.
-Vi ryms båda under den! sa Luna bestämt.
-Den är jätteliten! sa Ginny.
-Nej, sa Luna lungt och lade den om Ginnys axlar. Det var en stor bit kvar av den åt henne själv.
-Jag älskar magi! viskade Ginny, som genast förstod vad som hade hänt.
-På tal om magi då, sa Luna glatt. Jag längtar verkligen till Hogwarts!
-Jag med, sa Ginny. Jag skall hamna i Gryffindor, precis som alla mina bröder!
-Jag vill hamna i Ravenclaw, sa Luna. Som min pappa.
Det blev tyst igen. Dom två flickorna betraktade varandra en stund, innan Ginny fortsatte att prata.
-Jag längtar efter att få träffa alla professorer som pojkarna brukar babbla om! sa hon. Särskilt skogsvaktaren Hagrid, Charlie säger att han är jättestor, nästan som en jätte!
-Som en jätte? sa Luna. Jättar är farliga, det har pappa sagt och jag tror honom!
-Jag sa inte att han var en jätte, jag sa att han var stor som en jätte! sa Ginny tålmodigt. Enligt Charlie skall han vara jättesnäll!
Hon hade vetkligen ingen lust att börja bråka igen, kunde Luna inte bara hålla käften!
-Jättar är farliga! sa Luna och hennes blåa ögon tittade envist på Ginny. Tänk om den där Hagrid är en jätte, han kan döda dina bröder!
-Mina bröder klarar sig! fräste Ginny.
-Ingen klarar sig, inte i den här världen! sa Luna gällt. Det har min pappa också sagt.
-Min pappa har sagt att man ska ge alla människor en ärlig chans! sa Ginny bitskt.
-Men din pappa är väl inte särskilt smart eller hur? sa Luna. Snäll är han väl, men inte så smart.
Hon såg lungt på Ginny.
-Håll tyst om min pappa! sa Ginny både argt och chockat.
Hon reste sig upp och stirrade på Luna.
-Spring inte iväg igen, för då hittar vi inte varandra! bad Luna. Spring i alla fall inte långt in, för där finns...
Luna avbröt sig och tittade skrämt ner i knät.
-Jag har faktiskt planerat att springa så långt bort jag kan komma! sa Ginny kallt.
-Du stannar! sa Luna bestämt. Även hon ställde sig upp.
Dom stod där en stund och stirrade på varandra. Plötsligt brast Luna i skratt. Hon skrattade så mycket som hon bara orkade.
-Vad är det nu då? fräste Ginny.
-Vi skall då bråka om allting, skall vi inte? skrattade hon.
Ginny skrattade inte.
-Så när du sårar mig kan du skratta, men när jag sårar dig...
-Men jag sårade dig av en anledning, du var bara arg över att jag inte ville vara i skogen! påpekade Luna. Hon var ledsen över Ginnys reaktion, ledsen över att dom inte bara kunde glömma...
-Kallar du det en anledning? sa Ginny hånande.
-Förlåt, sa Luna snabbt. Förlåt, förlåt!
Det blev åter igen alldeles tyst.
-Jag antar att vi är kvitt! sa Ginny.
-Ja.
-Skall vi försöka hitta tillbaka?
-Nej, det gör vi imorgon! gäspade Luna.
-Bra! sa Ginny.
Dom satte sig åter igen under granen, båda med varsin liten tanke i huvudet om att detta kanske, kanske var början på något viktigt.

Toppen