Voldemorts dotter och de vises sten [sv]

kul att du gillar den

Kapitel 15: Nya vänner och jobbiga leenden

– Jag hoppas ni bara är tysta och lyssnar/ kollar.

– Cara fortsätt nu. Sa Blaise och log
- Jag borde ju som sagt på ett barnhem till den där kvällen i oktober, när mitt liv förändrades för alltid. Precis när jag skulle lägga mig i det som jag skulle kalla säng, började marken skaka huset rasade. Jag kröp upp från källartrappen och såg att dörren var söndrig nog att jag skulle kunna krypa ut.
– Vänta lite nu, menar du att du bodde inläst i källaren? Undrade Blaise
- Ja jag var inte värdig att bo med de andra barnen, efter som jag var stygg, jag var bara en slyngel, som man fick göra vad man ville med.
– Men, men… sa Draco. Jag kollade honom i ögonen o sa
- Det är ändå över nu Draco så du kan inte göra något åt det, jag kramade hans hand och han log lite. Men jag kom i alla fall upp ur källaren och såg att människorna som plågat mig var döda, men för tillfället skrämde de mig, efter som jag också trodde jag var död, dammet efter raset var tjock och svårt att de igenom, men jag såg ett ljus och började krypa mot det, efter som jag ända trodde att det fanns en liten chans att jag kom till himlen, men jag kom inte till himlen utan bara ut i gränden där barnhemmet var placerat. Jag såg en man som stod i gränden 20 meter från mig, jag kollade på honom o gick mot honom, det var nu mitt liv förändrades. Han var förvånad över att se mig, och att jag överlevt, han verkade ha väldigt svårt att umgås med människor, trotts det så tog han med mig hem, han tog mig under sitt beskydd, jag blev hans dotter och ögonsten. Han lärde mig så mycket som jag aldrig trott jag skulle kunna, och jag lärde honom minst lika mycket, vi hade det bra ihop. Jag log nästan alltid och var glad över att ha ett hem. Jag fick så mycket saker som jag aldrig hade sätt innan, bland annat en häst, när jag fyllde sju, det var då Snape kom in i mitt liv, han blev min privatlärare, och lärde mig allt jag behövde kunna, med pappas hjälp så klart.
– Men Cara du har inte sagt vem din pappa är. Sa Blaise
- Om jag säger det, måste ni lova hederligt att ni inte, blir rädda, dummer mig för den han är, eller säger det till någon annan!
– Vi lovar Cara du kan lita på oss! Draco log mot mig. Jag tog ett djupt andetag, jag antar att jag inte hade något val än att berätta.
– Som ni vill, manen är… Voldemort! Jag kollade på deras förvånande ansikten, först såg det ut som om de skulle säga nått, men såg snart att jag var seriös.
– Menar du allvar? Blaise såg ut som om himlen ramlat ner.
– Ja jag är seriös.
– Det var väll inte så farligt att berätta? Sa Draco
- Nej jag antar det. Jag log mot dem båda.
– Så nu när vi vet vem din pappa är, kan vi få veta vad du menade innan? Sa Draco
- Ja jag antar det. när det gäller Snape vill jag bara att han ska se mig som Cara inte som Gryffindoraren Cara, vilket han gör nu. Han kan inte prata med mig som han brukar därför att jag går i Gryffindor, jag är väll samma person för det? det gör mig så frustrerad, Snape är nästan som en bror för mig, och jag vill inte att det ska bli någon ändring på det.
– Jag förstår vad du menar. Blaise log. Vad var det McGonagall sa då?
– Efter som jag har haft Snape som privatlärare sen jag var sju kan jag väldigt mycket redan, sen har ju så klart Voldemort lärt mig en massa, så det är väll inte så konstigt att jag kan mycket?
– Klart det inte är, men vad är problemet? Undrade Blaise
- Jo vi skulle förvandla en dum tändsticka till en nål, och för att jag var klar efter två minuter, och det var långsamt för mig efter som jag tänkte i mellan, anklagade hon mig för fusk. Det ska tydligen ta en hel lektion som det brukar göra för de andra eleverna.
– Det var det dummaste jag hört, så därför skickade hon dig till rektorn?
– Ja och han är nästan värre. Han ser mig som en ung Voldemort som att jag har gjort allt Voldemort har gjort. Jag har inte ens dödat någon. Men efter som Voldemort är den han är så har jag inte samma rätt som dem andra eleverna, jag ska tydligen vara sär behandlad under skoltiden. Det var därför jag inte fick gå i Slytherin, för att han tror att jag också ska bli Voldemort.
– men ska du inte bli det? undrade Draco. Jag kollade på honom lite innan jag skakade på huvudet
- Jag vet faktiskt inte. Voldemort hade nog gärna velat det, men han skulle aldrig säga det så länge jag inte har sagt något. Han vill att jag ska få bestämma själv. Men jag vet faktiskt inte, jag antar att tiden får avgöra det, men jag vill ända behandlas som Cara inte Voldemort!
– Ja det är väll klart. Draco log mot mig. Jag reste mig upp från hans knä och gick fram till sjön, som låg spegelblank.
– Om ni förstår och ser det, varför gör ingen annan det? jag hörde hur de reste sig upp, de kom fram till mig och ställde sig på varsin sida. De la varsin arm om mig.
– Jag vet inte, men vi ser dig som Cara. Blaise log ett stor leende mot mig, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka
- Vi är gärna dina vänner om vi får? Draco kollade på mig, o jag såg frågande på honom.
– klart ni får. Ni är underbara människor och det närmaste jag kommer komma Slytherin. Jag har vänner i Gryffindor med, men jag vet inte vad jag ska tycka om dem.
– Menar du den där smutsskallen, blodsförrädaren och glasögon tönten? Blaise såg frågande på mig. Men vad säger din pappa om det?
– Ja jag menar dem, och han bestämmer inte över mig. De log mot mig igen, o jag var glad att de var mina vänner. För även om Hermione, Ron och Harry var mina vänner med skulle det inte förstå på samma sätt…
- Ja om du vill umgås med dem ska vi inte hindra dig. Sa Blaise
- Tack. Jag log mot dem. Ska vi gå in innan det börjar regna? De nickade till svar och vi började gå upp mot skolan. Just då kändes det som att allt skulle lösa sig. Vi kom fram till huvudporten och eleverna på skolan kollade förvånat på oss. Vi bara log mot varandra. När vi gick in i entrén stod professor Dumbledore och McGonagall där. Kilarna kollade på mig och jag såg tillbaka på dem o rykte på axlarna.
– Riddle får vi prata med dig? Sa Dumbledore
- Har jag något val, sir?
– Nej det har du inte. Han log mot mig. Jag lovar att han gör det för att jäklas med mig. Ni kan återvända till ert elevhem, små gossar. Jag lovar att ni kommer få åter se miss Riddle till middagen igen. Sen började vi gå upp för trapporna, jag log mot killarna innan jag åter vände huvudet framåt. Vad hade jag nu gjort? Och varför ville de alltid prata med mig?

– Det räcker!

* kash *

Super bra ska kanske försöka skriva en då

ja gör det den behöver inte vara lång jag har skrivit några korta me, typ en sida

jag känner mig väldigt snäll idag så jag ger er tre kapitel till

kapitel 16: Du kan mer än du borde.

– Knappen nu!

Vad vill de nu? Skulle de slänga ut mig? Eller säga att jag inte fick prata med Draco och Blaise mer? Jag kunde bara gissa, vi gick upp för trapporna och in på rektorns rum. Jag satte mig i stolen framför skrivbordet och Dumbledore samt McGonagall placerade sig bakom skrivborde. Albus log, och Minerva ja hon såg ut som hon alltid gjorde, sträng.
– Vet du varför vi kallade hit dig? Albus fortsatte le, lika bra att strunta i det.
– Nej det vet jag inte. Svarade jag o såg väll allmänt irriterad ut.
– McGonagall vill vara säker på att du inte fuskade. Sa han som om det var självklart.
– Så du menar att jag måste bevisa det?
– Precis. Han sken upp.
– Vet ni vad? Jag måste inte bevisa något för er, om ni inte vill tro på mig kan jag inte göra något åt det! jag kan inte bevisa något varje gång någon tror att jag fuskat, och på er verkar det som om det kommer bli en massa gånger. De såg lite på varandra som om de inte visste vad de skulle säja, sen sa Albus:
- Du gör det inte lättare för dig genom att alltid säja i mot!
– Du gör det inte lättare för mig heller, jag vill bli betrodd som vilken elev som helst, inte att folk ska kolla misstänksamt på mig varje gång jag gör något. Inte att ni ska tror jag fuskar. Varför kan det vara så svårt att se mig som Cara?
– Min kära Cara, du vet svaret. Han log igen.
– Jag vill inte att ni ska se på mig som Voldemort, jag är inte han! Försåt det, jag är bara Cara. Men om ni tror att jag ska mörda en massa folk kan jag lika väl lämna skolan. Jag började resa på mig, jag kokade av ilska. Rektorn reste på sig och gick fram till mig, han la händerna på mina axlar och jag kollade förvånat på honom.
– De var inte meningen att du skulle känna på det sättet.
– Nej men det gör jag. Kan ni inte se mig som Cara?
– Vi ska försöka. Men då måste du samarbeta med oss!
– Jag ska försöka. Ska jag visa professorerna att jag inte fuskade?
– Ja tack. Det var de första McGonagall sagt underhela tiden.
Jag kollade mig runt efter nått och förvandla, och valde till slut stolen jag suttit i, jag slog lätt på den och den förvandlades till en hund, och sen slog jag på den igen o stolen var tillbaka. McGonagall var förvånad.
– Det där ska inte en 11-åring kunna! Sa hon
- Men nu kan jag det, sluta säg vad jag kan o inte kan!
– Men hur är de möjligt?
– Jag har haft privatlärare sen jag var sju, o ja trolldomsministeriet har godkänt det, de var dem som sa att jag skulle ha det! fråga inte varför för de är min hemlighet.
– Du har ju knappats fuskat om du kan det där. Han log igen
- Jag sa ju det från början, men då lyssnade ni inte. Kan jag få gå nu?
– Klart du får han log mer nu. Jag log ett litet leende mot honom och gick sedan ut ur kontoret. Jag styrde stegen mot sällskapsrummet. När jag kom fram till damen gav jag henne lösenordet. När jag kom in såg jag att Hermione satt framför brasan, jag gick fram till henne och kröp upp i en av fåtöljerna. Hon kollade mot mig och log glatt.
– Hur är det med dig?
– Det är bättre nu. Jag log mot henne, hon kom fram till mig och gav mig en varm kram.
– Du kan alltid prata med mig, för vi är väll bästisar? Jag funderade ett tag, men jag antog att jag kunde kalla henne min bästa tjejkompis
- Ja du är min bästa tjejkompis. Hon log strålande mot mig, och i sinom tid kanske jag berättar vad jag sagt till Draco och Blaise. Jag sa dock inget till henne just nu, jag antog att jag skulle berätta när jag var redo.
– Hermione, Cara hjälp! Harry och Ron kom ner springande för trappen vi kollade på varandra och undrade vad som på gick.

– Slut på det roliga!

* Kash *

Kapitel 17: Kallt vatten och svar på brevet

– Hej Cara
- Hej älskling.
– Jaså du sitter här igen o berättar, vad har hänt då?
– Ja du, jag berättade om att jag har blivit kompis med Draco o Bl…
- Jag fattar inte du blev kompis med honom, så som han var?
– För att han var snäll, förstående och rolig. Och att jag blev kompis med honom kan du inte göra något åt!
- nej jag antar det.

* man hör hur dörren går upp och barn o en man kommer in *

– Pappa, Pappa grattis.
– O tack Mina.
– De var jag som skulle säga det först.
– Men ta det lugnt gubben du kan också säga det.
– Grattis pappa!

* man hör hur barnen räcker fram ett paket till mannen och hur den andra mannen sätter sig i en stol. Sen hur mannen öppnar paketet. Man hör även att Cara räcker ett paket till Voldemort *

– O tack, en bok om drakar, tack mina små älsklingar. Vad fick du Voldemort?
– Jag fick... men hur är de möjligt? Den gick ju sönder?
– Jag lagade den. Grattis på farsdag.
– Mamma kan du inte berätta om din tid på Hogwarts?
– Är de verkligen så kul? Men visst. Tryck på knappen då.

jag och Hermione kollade undrande på varandra. Men innan vi han fråga vad som på gick dök Harry och Ron bakom fåtöljen och gömde sig. Vad var det som fick dem att göra så? Men vi fick snart svaret, de andra killarna kom ner springande med kuddar och en hink vatten. Jag och Hermione kollade på varandra innan hon sa
- De är bakom fåtöljen.
– Förrädare. Skrek Ron. Killarna sprang runt och började jag Harry o Ron, jag o Hermione skrattade så mycket att vi hamnade på golvet. Men innan jag visste ordet av det fick jag kallt vatten på mig, jag kollade på pojkarna.
– de var Seamus. Sa en av killarna o pekade på en pojke med sandfärgat hår. Jag tog fram mitt spö o sa
- Levicorpus. Seamus hamnade upp och ner.
- ta ner mig, ta ner mig. De andra eleverna skrattade så de föll ihop.
- jag ska tala om för dig att jag inte uppskattar att få kalt vatten över mig! Sen torkade jag mig med en formel, och kollade på honom när han hängde upp och ner. De var väldigt kul o se honom hänga upp och ner o skrika. Jag måste tacka Snape för att han lärde mig formeln, ja Snape ja. Jag suckade plötsligt var de inte lika kul längre. Jag sa orden
- LiberaCorpus. Och Seamus ramlade ner, eleverna skrattade nästan mer nu än innan. Jag satte mig i soffan o tänkte att vad Snape skulle prata med mig om i kväll? När de andra slutat skratta ursäktade jag mig och gick upp på rummet. Jag stängde dörren o kände att tårarna började rinna, varför gråter jag så mycket? jag gick fram o satte mig i en av fåtöljerna framför brasan. Jag såg att pappas brev låg på bordet, lika bra att läsa det.

Hej Cara

De var väldigt oväntat att du hamnade i Gryffindor, jag var tvungen att läsa det två gånger innan jag fick in det, självklart kommer jag inte sluta prata med dig, du är min dotter vilket elevhem du än hamnar i!
jag förstår att du skällde på gubben, men jag berömmer det inte, jag skulle råda dig till at ligga lågt när det gäller honom, han vet mer än man tror, du kommer förstå vad jag menar.
ett eget rum kan ha sina fördelar, de är ganska jobbigt att dela sovsal med folk efter som de lätt kan snoka reda på saker o ting de inte borde veta.
det stämmer att Malfoys föräldrar är lojala för tillfället, de var kanske inte på det här sättet du skulle få reda på vad jag gör, men nu vet du i alla fall. Fast du ska kanske inte tro allt för mycket på unga Malfoys ord, efter som han inte heller vet vad jag riktigt gör, jag ska tala om det för dig en dag.
Vad de gäller dina vänner i Gryffindor så är de kanske inte de vännerna jag skulle förde dra att du har men du kan inte heller vara utan vänner, de gör tiden på skolan tråkigare, jag skulle dock råda dig till att skaffa andra vänner med, mer passande.
jag hoppas du kommer finna dig till rätta. Och att allt löser sig, men som min dotter vet jag att du klarar det, och att du kommer göra mig stolt, glöm inte att du aldrig kan göra mig besviken!
jag ska dock ut på ett uppdrag så du kan inte nå mig en tid framöver, du kan självklart skicka brev hem till huset men jag kommer inte svara på dem fören jag är tillbaka och det vet jag inte när det blir. Men jag kontaktar dig när jag kommer tillbaka.

Älskar dig Tom

Jag bara visste att något var fel. Jag visste inte bara vad. Vad menade han?
- mamma vad menade morfar?
- du ska få veta det en annan gång nu åker vi tillbaka.

* Kash *

Kapitel 18: Ron och en skog

– jag sitter åter här igen. Så det är lika bra att du trycker på knappen!

Jag visste så väl att något var fel bara inte vad, jag ville skriva till honom att inte åka men det kommer ju inte spela någon roll efter som han ändå inte kan få det! lika bra att hoppas på det bästa, hän är ju trots allt Voldemort. Plötsligt knackade det. jag kollade mig runt i rummet o så fottona på Voldemort och Snape, trollade bort dem efter som de skulle avslöja allt, sen öppnade jag. Framför mig stod Hermione, Harry o Ron. Jag kollade på dem och log
- Får vi komma in Cara?
– Visst får ni det Hermione. Jag log mot dem o de steg in. De kollade sig runt medans jag satte mig i en av fåtöljerna. Till slut satte sig Hermione i den andra stolen o killarna på golvet.
– Jag gillar ditt rum, lite svart kanske. Ron log mot mig
- Jo de är ok. Jag kollade frånvarande på dem. Jag tänkte på Voldemort igen, att jag bara inte kan släppa det!
– Cara vad är fel? Jag kollade på Hermione, måste de märka sånt med en gång?
– Nej jag bara tänkte på en sak.
– vadå? Harry frågade snällt men undrande
- Det är inget ni ska bekymra er med. De såg lite frågande ut, men för en gångs skull så frågade de inte mer.
– Hur gjorde du för att komma överens med Snape? Frågade Harry
- Ja du jag vet inte, jag antar att du får fråga honom.
– Den där blomman som han gav Harry vad gjorde Malfoy med den? Ron så väldigt arg ut av nån anledning.
– Ingenting eller vad menar du? Jag kollade undrande på dem. Visste de inte hur blomman funkade? Jag trodde Hermione skulle ha kollat upp det och berättat för dem, men tydligen inte.
– Var det du som gjorde något med den då? Jävligt elakt av dig!
– Vad är det för fel på dig Ron. Varför skulle jag göra något sånt?
– Det är inget fel på mig, och inte vet jag varför du skulle göra något sånt, men du har säkert nån anledning om du nu gjorde det!
– Det räcker Ron, jag vill inte höra på dig mer, ut! UT ALLIHOP! Jag kastade ut dem, jag blev så arg på Ron, och jag tyckte det var lite elakt av de andra två att bara sitta där och inte säga något. Jag behövde komma ut från rummet ett tag. Men vart skulle jag gå? Jag kollade på klockan ten timme till middag. Skulle jag kanske leta upp Draco o Blaise. Jag hoppas bara att de inte lurade mig, fast jag kan ju i så fall ta bort deras minnen o tortera dem lite. Det är väll lika bra och se om jag kan hitta dem och se om de är mina vänner eller inte. Jag gick ut ur rummet och struntade i mina kompisar som satt i soffan lika bra att vissa dem att jag är sur på dem! Jag började gå ner för trapporna tills jag stod i entrén, jag kollade mig runt för att se om jag såg någon kul. Plötsligt låg det ett par händer för mina ögon. Jag kände på dem o försökte få bort dem.
– Blaise!
– Hur visste du att det var jag?
– Jag bara gissade. Jag log mot både honom o Draco. De verkar som att det vill vara mina kompisar.
– Kan vi inte hitta på nått kul?
– Som vad Draco?
– Jag vet inte Cara, några förslag Blaise?
– Nej det har jag inte Draco, fast det hade varit kul att gå in i skogen!
– Du vet att det är förbjudet Blaise! Sa Draco
- Ja jag vet men hade det inte varit kul? Frågade Blaise
- Jag tycker vi gör det! de kollade båda på mig
- Tycker du!
– Ja är ni förvånade?
– Ja efter som du är Gryffindorare! Sa Draco
- Ok och? Jag sa ju att jag inte är Gryffindorare i blodet!
- De är klart, vi går. Sa Blaise. Draco såg lite nervös ut. Jag ställde mig bredvid honom
- Det är ingen fara, jag lovar att jag ska skydda dig o Blaise när nu blir rädda jag lovar.
– Vem har sagt att vi ska bli rädda? Frågade Blaise. Jag bara kollade på honom o skakade på huvudet, han vet inte vad som finns i skogen. Men Draco verkade lite gladare, vi började gå mot skogen.
– Men killar vi kan inte bara promenera in i skogen.
– Nej det är klart. Sa Draco o kollade lite på mig. Jag tog fram staven o pekade på dem, de kollade förvånat på varandra när de såg att de nästan hade blivit genomskinliga och såg ut precis som omgivningen, jag kollade upp mot slottet o såg Dumbledore stå o se ner på oss, jag gjorde en graciös gest och blev sen helt osynlig, han kollade lite förvånat. Innan han vände sig om och gick in från sin balkong. Killarna kollade förvånat på varandra o efter mig, jag tog dem i armarna och lede in dem i skogen. Väl inne i skogen gjorde jag oss synliga igen.
– Det där var coolt, jag vill också lära mig det!
– Det kommer du få göra Blaise men inte än på ett tag.
– Men Cara du som redan verkar kunna allt, varför går du här?
– Ja det är en bra fråga Draco, men jag antar att det är för att jag hoppas lära mig något nytt jag kan långt ifrån allt, o sen för att få vänner. O så självklart för att jag ska lära mig mer teori, jag kan så klart en hel del, men pappa o Snape tyckte det praktiska var viktigare med tanke på vad som kan hända när man har min pappa. Jag log mot dem. Plötsligt hörs en gren brytas. Killarna kollar sig runt om kring innan de ställer sig halvt bakom mig, jag tar fram spöet och väntar på att de som finns bland träden ska komma fram.

– Cara.
– ja pappa?
– Jag ska ut och döda barn, sak du med?
– Ja varför inte. Slut för idag!

* kash *

Hur mkt har du skrivit? jag menar eftersom du kan lägga upp så många kapitel

fortsätt lägga upp dem

Jag har skrivit klart hela den ligger redan upp på fanfiction.net :p

så därför lägger jag upp flera kapitel hoppas det inte blir rörigt när jag gör det?

Kapitel 19: Barnen och en arg Cara

– Titta jag slog på mammas maskin, tror du vi hörs nu?
– Mina sluta, mamma har sagt att vi inte får röra den!
– Men var inte så tråkig nu, hon kommer ändå inte veta det!

*dörrarna slås upp, barnen hoppar till. In genom dörrarna kommer Cara och Voldemort *

– Du är ju för fan inte klok i huvudet!
– Inte den tonen till mig!
– När du gör såna här idiotiska saker har jag vilken ton jag vill till dig!
– Jag är din Far så du har inte den tonen till mig.

* Voldemort får syn på barnen *

– Ut här ifrån!
– Du skriker fan inte på dem! Älsklingar gå till pappa jag o morfar ska prata.

* man hör att barnen springer ut *

– Vad är ditt problem? Varför skriker du på dem, de har inte gjort något. Det är mig du är sur på. Även om du inte har anledning till det!
– När du umgås med såna kompisar har jag det!
– Jag umgås med vem jag vill, och du ska fan inte kasta förbannelser över dem!
– Du säger inte åt mig vad jag ska göra! Crucio

* man hör hur Cara parerar förbannelsen *

– Du kastar inte förbannelser mot mig!
– Jag är din far jag gör vad jag vill!
– Ja det gör jag med, och jag kommer inte prata med dig fören du ber mina kompisar om ursäkt!
– Det kommer inte hända!
– Då kommer jag inte prata med dig mer!

* man hör hur en man smäller upp o lämnar rummet *

– Jag får se hur långt jag berättar nu, för jag är så arg och det är inte rätt tid för dig att säga i mot mig

Jag var bered på att det värsta skulle komma fram från traderna. Men det som kom fram var jag inte bered på, jag hade läst om dem men aldrig sätt en. Det var helt fantastiskt, fram för mig står en silvervit enhörning. Killarna var lika förvånad som jag var. Jag kollade på den, innan jag tog ett steg mot den, den backade lite sen stannade den.
– Hej vännen. Den kollade på mig innan den gick fram till mig och buffade på mig. Jag klappade den på mulen och drog den över manen. Det lossnade några hårstrån och jag tog dem och stoppade dem i fickan. Jag klappade den över mulen. Innan den vände på sig och gick in i skogen igen. Killarna kollade efter den och kom fram till mig.
– Det där var en av de vackraste saker jag sätt i hela mitt liv. Sa Blaise jag log mot honom.
– Frästen vem var det som inte skulle bli rädd? Jag skrattade lite åt Blaise o han log.
– Ska vi fortsätta in i skogen? De kolade lite på varandra innan Draco svarade
- Nej jag tror det räcker för den här gången. Han log lite. Jag kastade åter förtrollningen på dem o mig själv, innan vi åter vände ut ur skogen. Där jag tog bort förtrollningen och vi gick in i skolan igen, jag kollade på klockan. 5 middag. Jag suckade lite, för om de var middag betydde det att jag var tvungen att möta Gryffindorarna som ska vara mina kompisar. Jag sa hejdå till killarna och gick o satte mig vid bordet. Där jag satt och åt ser jag hur de kommer in genom dörren, jag undrar vad de kommer sätta sig.

– Jag orkar inte mer! Nu ska jag prata med mina älskade barn!

* kash *

Kapitel 20: mamma? och Harry brev

– Pappa bad faktiskt om ursäkt till mina kompisar, ja jag vet det förvånar er kanske, men jag visste faktiskt att han skulle göra det för att för att han älskar mig även om han inte alltid kan erkänna det. Och jag skulle faktiskt inte sagt så om jag vetat att han inte bet om ursäkt för jag älskar honom och skulle inte kunna sluta prata med honom.

* dörrarna slås upp o in kommer en kvinna *

– Du är bra slug!
– Mamma?
– Ja det är jag.
– Men, men…
- Vad är det gumman?
– Du är ju död?
– Vad är det för sätt att hälsa på sin mamma?
– Du har varit borta i nästan tre år. De sa att du dog!
– Ja jag vet, men vi viste inte vad vi skulle säga till dig.
– Att du levde kanske?
– Jag har vårdats på Sant Mungos i tre år. Och de visste inte om jag skulle överleva. Så din pappa och jag bestämde att det var bäst att säga till dig att jag var död i fall jag inte skulle överleva.

* dörrarna slås upp igen o Voldemort kommer in och kollar på kvinnan först sen på Cara*

– Visste du om det här?
– Ja.
– Jag hatar er! JAG HATAR VERKLIGEN ER!
– Men Cara, vi gjorde bara vad vi ansåg vara bäst!
– Nej pappa ni gjorde vad ni tyckte var bäst. Men det var inte bäst för mig!
– Men Cara jag trodde du skulle bli glad o se mig.
– Det är jag men jag hatar er än då! Ni verkar inte ens fatta vad ni gjort. Tänk över det och kom tillbaka sen. Nu vill jag vara ifred!

* dörrarna öppnas och två personer går ut *

– Jag kan inte fatta att de gjorde så! Lika bra att försöka berätta vad som händer. Tryck på knappen.

De kom in i matsalen och gick o satte sig hos mig, jag var faktiskt förvånad. Trodde att de var sura på mig eftersom jag slängde ut dem ur mitt rum. Men de verkade lite nervösa, sen sa Hermione
- Vi är ledsna Cara. Vi är verkligen.
– Jag är också ledsen att jag slängde ut er men jag blev verkligen ledsen när ni trodde jag hade gjort något sådant. De log mot mig och vi började äta. Men vi avbröts av ett hoande, o vi kollade upp i tacket, ner mot oss kom Harrys uggla. Men vi ska ju inte få post nu. Harry var lika förvånad som jag var.
– Men Harry varför får du post nu?
– Jag vet inte Ron. Harry tog och började läsa brevet. Han blev vit i ansiktet när han läst klart. Tillslut sa han
- Jag måste gå till Dumbledore. Vi kollade på honom
- Varför då? Undrade Hermione.
– Jag bara måste, vet ni vart han är?
– Han har sitt kontor på sjättevåningen, lösenordet är chokladgrodor. De kollade lite på mig men frågade inte och Harry gick fort iväg.
– Jag undrar vad det var? Sa Ron
- Jag vet inte. Men det måste vara viktigt. Sa Hermione. Jag började tänka på Voldemort igen, undra om det har något med varandra att göra? men vad skulle det vara? Pappa kan väll knappast ha något ärende som handlar om Harry? Ja jag får väll bara vänta och se. Vi åt upp maten, mesta dels under tystnad. När vi var klara sa jag till Hermione o Ron
- Jag ska ner till Snape nu. De kollade lite på mig men jag gick innan de han ställa fler frågor. Jag undrade om Snape var där nu? Jag gick ner för trapporna till fängelsehålorna. När jag kom ner stötte jag ihop med ett gäng Slytherinare från andra årskursen.
– Vad gör en Gryffindorare här nere?
– Det har du inte med att göra?
– Har jag inte? Det är nämligen vårat område. Han gick mot mig och stötte upp mig mot väggen.
– Så vad gör du här nere? Jag kände att jag började få svårt att andas, men jag fick tag på spöet.
– Levicorpus. Killen åkte upp i luften. Avis de små fåglarna började hacka på honom. Du förstår att jag inte säger till någon vad jag göra här som inte har med det att göra! plötsligt försvann fåglarna och killen ramlade ner, jag kollade bak och såg att Snape stod i trappan. Slytherinarna log kakigt, nu hoppades jag mest på att Snape skulle se mig som Cara inte Gryffindoraren!
– Vad tror ni att ni håller på med?
– Hon blev bara galen och började attackera Lucas, sir!
– Jag tror inte fröken Riddle gjorde det utan anledning! Vill ni försöka igen? Eller strunta i det, jag tar med mig fröken Riddle och Mr Coriney in på mitt rum, ni andra kan gå! Vi följde efter Snape in på hans rum, jag blev förvånad över att se hur hans rum såg ut. Det var fullt med brukar med alla konstiga saker i, det var väldigt mörkt. Jag kom då på att jag o Snape aldrig pratat om hans rum, av nån anledning.
– Sitt! Vi satte oss ner. Nu vill jag höra båda versionerna. Lucas du börjar.
– ok professorn. Jag och mina kompisar gick i korridoren, när hon där kom ner och bad oss flytta på oss, när jag sa att korridoren var stor nog för oss alla att gå i så slängde hon förtrollningar över oss.
– Du säger det? jaså det var en version, nu vill jag höra din Cara.
– Jag var på väg hit ner, för att komma till din kvarsittning. När den här idioten stoppade mig, frågade vad jag gjorde här nere, och sa att det är hans område, men så vitt jag vet äger ingen skolan o särskilt inte idioter! Och när jag inte svarade tryckte han upp mig mot väggen och bad om svar jag kunde knappt andas, och för att få luft och bort honom, kastade jag förtrollningar över honom!
– Ok så det är din version?
– Professorn tro inte på henne, va?
– Faktiskt gör jag det Coriney. Och du får kvarsittning i en vecka hos Filch, och den börjar nu! Gå ut här ifrån nu! Han lämnade rummet och jag kände mig lite bättre efter som Snape trott på mig och visat det framför en Slytherinare. När han stängt dörren sa Snape
- Jag är glad att du är ok Cara, och förlåt för att jag var så... ja du vet vad jag menar.
– ja jag klara mig alltid det vet du Severus, och jag förlåter dig, det vet du.
– Ja det vet jag, men jag vet inte hur jag ska behandla dig utan att folk undrar?
– Strunta i dem och behandla mig bara som Cara, så löser det sig. Jag log mot honom och han log tillbaka. Plötsligt hörs ett skrik liknande ljud.

* dörrarna slås upp och Voldemort kommer in med kvinnan vid sin sida *

– Vi är ledsna Cara, vi borde sagt som det var.
– Ja det borde ni ha gjort pappa.
– Vi vet det nu, vi vet även att du var stor nog att klara av att för sanningen redan då!
– Ja det var jag mamma, och var vänliga att inte gör så igen!
– Vi ska inte. Sa Voldemort
- Tack, jag älskar er båda och vill veta sanningen om det händer er något.

* dörrarna slås upp, in kommer en man o två barn. Barnen stannar förvånade mitt i rummet och kollar på kvinnan *

– Mamma vem är det där?
– Det mina älsklingar är er mormor!

* nu kollar även mannen på kvinnan *

– Hur är det möjligt?
– Jaså? Du är lika oförskämd som min dotter när det gäller att hälsa!
– Va? Ja visst ledsen.

* man hör hur mannen ger kvinnan en kram *

– Så ni gift er tillslut? Och jag ser att det har gått ganska bra, med tanke på de här två.

* kvinnan ler mot barnen *

– Ja det har det gjort mamma. Och om du berättar allt om tiden som gått det senaste tre åren ska jag eller vi berätta allt för dig som hänt oss de senaste tre åren.
– Då säger vi så.
– Men det här får ni inte höra!

* kash *

Kapitel 21: Lily och en profetia

– Mamma och jag har pratat hela natten typ. Så nu är jag jätte trött. Jag tror fortfarande nästan det är en dröm att hon är tillbaka, men ni får höra längre fram vad som hände. Nu trycker ni på knappen.

Ett skrik vad kom det ifrån? Jag kollade runt i rummet tills jag hade lokaliserat varifrån ljudet kommit ifrån, i hörnet satt en falk. Jag kollade först på den o sen på Severus.
– Är det en falk?
– Ja, det är det.
– Men varför en falk?
– För att de är stolta fria djur.
– Den är väldigt vacker, har den ett namn?
– Hon heter Lily, kom vännen.
Lily kom flygande från sitt hör och landade på Snapes arm.
– Lily det här är Cara. Till svar fick jag ett skrik
- Jag tror hon gillar dig.
– Jag gillar henne med. Lily flackade över till mig och landade på min arm.
– Hej tjejen. Så det är du som ser efter Severus när jag inte kan göra det.
– Du jag kan faktiskt ta hand om mig själv!
– Det tror vi inte på Lily eller hur?
jag fick ett skrik tillbaka och hon nickade.
– Där ser du Snape vi tror inte på det!
– Ni är lika envisa båda två! Men klockan börjar bli mycket Cara, jag tror det är dags för dig att återvända till elevhemmet, så du får säga hejdå till Lily.
– Hejdå tjejen. Även nu fick jag ett skrik tillbaka, Lily flög åter in i skuggan och höll sina vakande ögon på oss.
– Jag följer dig upp.
– Tack Snape. Vi lämnade rummet och började gå upp för.
– Men Cara du har fortfarande inte sagt vem som lärde dig Expecto Patronum?
– Det var ingen som gjorde, jag lärde mig den själv.
– Hur då?
– Du sa hur man gjorde så jag blev nyfiken och testade och efter ett tag så gick det. Du är väll inte arg?
– Klart jag inte är arg, jag är bara stolt över dig, som alltid.
vi var uppe på sjundevåningen.
– Nu får du sova så gott Cara. God natt så ses vi snart igen.
– God natt Severus. Jag gav Snape en kram innan han åter vände ner för trapporna igen, och jag var jätte glad, allt hade löst sig med Snape, mina kompisar i Gryffindor och i Slytherin. Jag gav damen lösen ordet och gick upp o la mig. Jag somnade snabbt. Men det kändes som om jag vaknade lika fort igen, av att någon bankade på dörren jag kollade på klockan 6 idag med, vad var det med den här skolan vill den inte att jag ska få sova ordentligt? Jag gick upp och öppnade dörren, framför mig stod Ron o Hermione, de rusade in på rummet.
– Ja kom ni in bara.
– Harry är borta, han kom inte tillbaka igår.
– Vad pratar du om Ron?
– Han kom inte och la sig igår. Han är borta!
– Men han kan inte bara vara borta Ron. Sa Hermione
- Så han väckte dig med utan att säga vad det gällde?
– Japp det gjorde han Cara.
– Jag struntar i att jag väckte er Harry är borta!
– Lugna dig lite Ron. Sen satte Hermione honom i en fåtölj.
– Jag ska byta om sen så ska jag hjälpa dig leta.
– Vi har inte tid till att byta om!
– Ron, jag hinner mycket väll byta om, Harry klarar sig i två minuter längre! Sen gick jag in i badrummet och tog på mig en svart kjol, stövlarna och ett grönt linne.
– Kom nu, jag vet var vi ska gå först.
– Gör du Cara? Frågade Hermione
- Är det inte uppenbart? Till Dumbledore så klart.
– Varför då?
– Jo men Ron de sista vi vet om Harry var att han skulle till rektorn så därför börjar vi där!
– Smart Cara. Sa Hermione. Vi lämnade mitt rum och begav oss mot rektorns rum. När vi kom fram gav jag statyn lösenordet och trappan kom fram, vi stod snart i rektorns rum.
– Ja mina kära elever vad kan jag hjälpa er med?
– Harry är borta. Skrek nästan Ron
- Lugn nu Mr Weasley, sätt er ner så ska jag förklara allt! Vi satte oss ner eller, Hermione och Ron gjorde jag ställde mig i fönstret och kollade ut över området. Jag kände att rektorn kollade lite på mig, men ignorerade det.
– Jo unga Potter var här igår, angående ett brev han fått från sina föräldrar. De ville att han kom hem ett tag.
– Varför det professorn?
– Jo miss Granger, jag antar att ni vet vad en profetia är? Jag antog att de nickade efter som Dumbledore fortsatte.
– Det finns en profetia som gäller Harry och en annan person. Och hans föräldrar ville att han kom hem ett tag för att de ville se hur det var med honom, o att han ska vara i säkerhet.
– Dumt gjort.
– Ursäkta mig, fröken Riddle?
– Hogwarts är en av de säkraste platser som finns, om hans föräldrar nu bryr sig så borde låtit han stannat här, professorn.
– De gör bara vad de anser är bäst.
– Rädda människor gör dumma saker. Och jag vet att ni känner Potters så du borde pratat med dem!
– Jag har pratat med dem, tro inget annat Cara. Men de är i säkerhet, än så länge.
– Hum. Det var allt jag kunde säga, jag fattar inte hur korkade Potters föräldrar kan vara.
– Men professorn vem är den andra personen profetian gäller?
– Är du säker på att du vill veta Weasley?
– Om vi får så vill vi veta sir. Sa Ron
– Ja efter som ni är Harrys vänner antar jag att han skulle ha berättat ändå, så jag kan lika väl berätta. Profetian gäller Harry men tyvärr även Voldemort.
Jag kände att blodet i mina ådror frös. Jag visste vilken profetia det handlade om. Jag hade hört när Snape lämnat uppgifterna till Voldemort. Var det verkligen tvungen att gälla den? Även om Harry är min vän, så hoppas jag inte att Harry skulle vinna.
– Vad innehåller den, sir?
– Det Granger kan jag inte säga, Granger jag är ledsen men innehålet ska inte spridas till personer som inte har med den att göra, jag är ledsen men det är bäst att ni inte vet. Sen log han mot oss.
– När tror du Harry kommer tillbaka?
– Jag vet inte Mr Weasley, så snart hans föräldrar anser det passande. Jag kan tyvärr inte säga mer, jag är ledsen.
– Det gör inget sir. Tack för att du tog oss tid. Sa Hermione. Han log mot oss precis när vi var på väg att gå sa han
- Cara kan jag få prata med dig?
– Jag antar det, gå ni i förväg jag hinner i kapp er. Jag log mot dem och de log tillbaka innan de lämnade rummet. jag satte mig i stolen Hermione precis suttit i.
- Du vet vad den handlar om inte sant?
– Ja det gör jag. Jag suckade.
– Och det verkar som du får ett olyckligt slut för dig hur det här en slutar.
– Ja det verkar så, men jag hoppas att den inte slutar på det sättet.
– Vi kan alltid hoppas. Men jag är tveksam att det blir ett lyckligt slut, profetian är väldigt klar, det vet du!
– Ja jag vet. Men jag tänker inte på det, om jag inte måste, sir.
– Jag förstår det, fortsätt med det. Om du går nu så hinner du i kapp dina vänner så ni kan äta frukost. Han log mot mig.
– Tack, sir. O hejdå. Jag lämnade rummet och jag hoppas verkligen att det inte slutar illa. Jag han ikapp mina vänner på andra våningen.
– Vad ville Dumbledore? Undrade Ron
- Han ville bara veta lite mer hur mycket jag har lärt mig, jag log mot dem o de var nöjda med svaret efter som de inte ställde fler frågor. En stund efter vi satt oss kom tvillingarna in.
– Godmorgon muntra kamrater. Sa Fred
- Godmorgon, själva. Svarade vi. De log mot oss.
– Men vänta lite nu, ni saknar en. Vart är Harry?
– Han var tvungen att åka hem ett tag George. Sa Ron
- Varför då? Undrade Fred
- Ja vi vet inte han var bara det. ljög Hermione. Jag hörde knappt samtalet. Plötsligt fick jag en armbåge i sidan
- Du Cara varför så nerstämd. George log mot mig.
– Va? Nej jag bara tänkte på nått som jag inte skulle tänka på.
– Jaså vadå?
– Det är bäst för dig att inte veta Fred. Sen log jag mystiskt mot honom.
– Du är allt bra underlig Cara. Vem är du egentligen?
– Det du Georg får du avgöra själv. Ni får ursäkta mig men jag måste till biblioteket. Sen gick jag, de kollade lite konstigt på mig. Men jag begav mig till biblioteket, jag var tvungen att hitta en bok om profetior. När jag kom in var det så gott som tomt, jag gick mot en hylla längst bak där jag visste att böckerna om profetior stod, Snape hade nämligen lätt förklarat för mig hur biblioteket var upp byggt. Jag hittade snabbt boken jag letade efter men mitt mod sjunk hur mer jag läste, profetior slår alltid in om de väl har dragit igång, vilket betyder att jag bara var tvungen o vänta och se vad som skulle hända. Jag visste att det här inte skulle sluta bra. Plötsligt kom en massa elever in i salen, jag kände igen rösterna men kopplade dem inte, jag var för långt bort, i mina egna tankar. Plötsligt tog nån boken från mig, jag reagerade inte.
– Men hallå vad är det för fel på dig? Reagera då. Jag hörde att nån drog staven och nån som säger
- Agaumenti. Jag parerade formeln.
– Jag vill inte ha vatten på mig.
– Hon har i alla fall reflexer Pansy. När de sa Pansy visste jag att det var Slytherin elever. Jag kollade på dem och såg att elever från min årskurs.
– Cara du ser deppig ut, något särskilt? Undrade Blaise
- Pappa. Mumlade jag till svar
- Va? Sa Pansy
- Kan ni inte gå, jag o Draco vill prata med Cara själva.
– Men Blaise… Draco säg till honom!
– Nej Pansy jag tycker det är bäst om ni går, glöm inte vad som hände med dina tänder? Jag såg att Pansy rös till o gick iväg med Crabb o Goyle.
– Vad är det med din pappa? Frågade Draco.
– Det har med en profetia att göra. Var allt jag svarade honom.
– Ooo, då förstår jag de kan vara knepiga att först vill du ha hjälp o lösa den? Undrade Draco
- Nej jag vet reda vad som menas med den, och jag önskade att jag inte gjorde det. De satte sig bredvid mig. Blaise la armen om mig.
– Men du ska se att det ordnar sig. Han log mot mig.
– Jag hoppas du har rätt. Jag log tillbaka mot honom.
– Vi talar om nåt annat. Jag hörde att du råkade ut för Lucas igår!
– Det stämmer Draco.
– Han gjorde dig inte illa hoppas jag?
– Nej Blaise. Jag log mot dem.
– För om han hade gjort det eller kommer göra det, får han med oss att göra.
– Han är ett år äldre, och jag kan ta hand om mig själv.
– Det spelar ingen roll att han är ett år äldre, våra familjer har mer makt o respekt i Slytherins elevhem, än vad hans familj har, o i vårat elevhem handlar det om blod. Sa Draco
- Jag vet det, desto finare familj desto mer makt.
– Du hade nog haft störst makt av alla om de vetat vem du var. Sa Blaise
- Hade jag säkert, men vi behöver inte tala om vem ja g är. Och ni behöver inte heller ta hand om Lucas jag fixade det.
– Ja du förtrollade visst honom och Snape gav honom kvarsittning, han är inte så glad på dig vet du? Och han kräver hämnd. Sa Blaise
- Förvånar mig inte, men ni behöver inte oroa er jag klara av honom, han skulle bara veta vad jag kan. Jag log mot dem ett mystiskt leende.
– Haha vad ska du göra kasta en oförlåtlig förbannelse över honom? Sa Draco på skoj
- Ja varför inte. De kollade chockat på mig.
– Vadå trodde ni inte jag kan dem? Hallå med den pappan jag har?
– Ja när du säger det så, ja de är kanske inte så konstigt. Sa Draco
- Hur länge har du kunnat dem o vem lärde dig dem och hur? Undrade Blaise nyfiket.
– Jag har väll kunnat dem sen jag var 9, pappa lärde mig dem. Hur jag lärde mig dem? Förts var jag tvungen att lära mig stå i mot dem efter som pappa kastade dem på mig. De drog chockade efter andan.
– Är ni förvånade? Det är faktiskt det bästa sättet att lära sig, och jag lärde mig fort. Sen lärde jag mig bara dem, jag och pappa brukar kasta dem mot varandra på skoj för att se om vi kan överska varandra.
– Inte den dödliga med? Sa Blaise
- Nej så klart inte, vi vill ju inte dö. Den brukar vi kasta på djur. Det gjorde jätte ont i mig från början, men det gick över.
– Jag, jag vet inte vad jag ska säga. Sa Draco
- Ni behöver inte säga något. Det är liksom så här det är, att växa upp med den pappa jag har.
– Jag är fortfarande förvånad över att höra allt som du berättar. Sa Blaise
- Jag hoppas ni vänjer er om vi ska vara vänner. Jag log mot dem
- Ja det kommer vi väll göra. sa Draco och de log tillbaka. När vi satt och pratade gick tiden fortare än väntat. Innan jag visste ordet av det var klockan redan 7.
– Fan vi missade maten.
– Mr Zabini får jag be dig att inte svära i mitt bibliotek. Vi kollade på Irma Pince bibliotekarien, sen på varandra
- Vi går till köket.
– Vart ligger det Cara? Frågade Draco
- Ingången ligger på entréplan, kom nu. Vi lämnade biblioteket . På väg till köket stötte vi ihop med Hermione o Ron
- Hej Cara. Sa Ron
- Hej Ron, hej Hermione.
– Hej Cara. Vart ska ni? Frågade Hermione
- Vi ska till köket, ska ni med? Jag kollade på dem och de kollade på Draco o Blaise osäkert innan Ron sa
- Med dem nej tack.
– Vad är det för fel på oss vesslan? Rädd för Slytherin eleverna? Sa Blaise
- Nej men jag umgås inte med idioter, o barn till dödsätare.
– Min familj är i alla fall inte blodsförrädare. Sa Draco
- Nej men min familj är inte mördare heller Malfoy. Sa Ron
- Ta tillbaka det där, Weasley! Sa Draco.
– Sluta båda två! De kollade på mig.
– De började. Sa Hermione
- Hållkäft smuttskalle! Sa Blaise.
– Ta tillbaka det där Blaise! Jag menar det! jag drog fram staven.
– Förlåt Granger. Sa han, men han menade inte det.
– Det gör inte. Sa Hermione försiktigt.
– Ni behöver inte gilla varandra men ni behöver inte vara idioter heller. Ni kan bara säga nej tack, och ni två. Jag pekade på Draco o Blaise. Ni behöver inte förelämpa dem!
de fyra kollade på varandra, o visste inte vad de skulle säga.
– Vi ses där uppe sen. jag log mot Hermione och Ron o gav dem varsin kram innan de började gå upp för trapporna. Sen vände jag mig mot killarna o sa
- Det där var väll onödigt? De kollade lite på mig men visste inte vad de skulle säga.
– Jag vet att ni är uppfostrade att agera så. Men det är väll jag med? Men jag gör det inte för det! Ni behöver inte gilla dem, bara låt dem vara. Sen log jag mot dem och vi gick mot köket. När vi kom in gav alferna oss mat. Det är nått husalfer är bra på, mat. När vi ätit gick vi ut till entréhalen.
– Nu ska jag gå upp, så god natt. Jag gav killarna varsin kram.
– God natt Cara. Sa båda två. De började gå ner för trapporna och jag började gå upp. När jag kom in satt Hermione o Ron i soffan.
– Hej. Sa jag
- Hej Cara. Se de i mun på varandra. Jag gick och satte mig hos dem.
– Jag är ledsen för att de var så elaka.
– ä det är lugnt. De är ju såna. Sa Ron.
– Du skulle kanske bli förvånad att de inte är såna om du umgås med dem Ron!
– Vad menar du Cara, Malfoys är dödsättare de vet alla. Sa Ron.
– ja det är dem, men han är precis som du Ron uppväxt med att ni ska hata varandra! Vem har sagt att ni måste göra det?
– De är bara så. Sa han bestämt
- Hör på dig själv Ron, tänk efter och prata sen. Man såg att han började tänka efter.
– Jag är även ledsen för de Blaise sa till dig Hermione.
– Det är lugnt. Sa hon.
– Men klockan är mycket jag ska sova nu, god natt. Jag gav dem varsin kram, innan jag gick upp till mitt sovrum. Jag somnade lika lätt som dagen innan. Och av nån konstig anledning bankade någon på min dörr precis som dagen innan. Varför får jag inte sova? Jag gick för att öppna, o när jag gjorde det stod Hermione med en tidning i handen.
– Jag är ledsen Cara att jag väcker dig klockan 7 men jag måste berätta det här!
– Jag hoppas det är viktigt Hermione, jag är lite trött. Hon kom in i rummet och satte sig i en av fåtöljerna o jag satte mig mitt i mot henne.
– Det handlar om Harry.
jag fick en klump i magen, säg inte…
- Hans familj attackerades i går, o jag antar att det är av du-vet-vem.
jag vågade knappt fråga
- Hur gick det?
– Harrys pappa är död, man letar fortfarande efter hans mammas kropp, men Harry är ok.
jag visste inte om jag skulle gråta eller inte, med en tun röst frågade jag
- Voldemort då?
– Varför undrar du?
– Jag vill bara veta.
– Man vet inte, folk såg en skugga lämna platsen men man vet inte.
Hermione berättade med detaljer som tidningen skrivit, men jag lyssnade inte. Jag ville bara veta vad som har hänt med pappa. Plötsligt avbröts Hermiones röst av en knackning. Vi kollade mot dörren.

– Nu slutar jag och ni får höra vem det var nästa gång!

* kash *

aha nej jag tycker inte det är rörigt. men jag vet inte vad andra tycker :p lägg ut mer

ok om nån tycker det är rörigt får denna säga till så lägger jag inte upp dem tillsamman

men jag har dock upptäckt att mina talsträck försvinner hoppas ni kan läsa det ändå?

Kapitel 22: Ett testamente och tårar

– Jag antar att ni vill veta vem som knackade? Tryck på nappen då!

Jag och Hermione kollade på varandra och sedan på dörren, nu knackade det igen. Lika bra att öppna, jag var faktiskt förvånad över att se Snape stå i dörren.
– Professorn?
– Jag måste prata med dig, Cara. Granger McGonagall vill prata med er så ut! Hermione kollade förvånat på Snape och sen på mig, men sa inget utan lämnade bara rummet.
– Jag antar att miss Granger har berättat vad som är dagens huvudrubrik?
– Ja de gjorde hon.
– Men jag är inte här för att berätta vad mörkrets herre har gjort, jag är här för att tala om för dig att Voldemort är borta de tror att han är död.
– Snape skoja inte med mig!
– Jag önskar jag gjorde Cara, jag önskar verkligen men jag gör inte det.
jag rev ner alla fotton på spishyllan när jag föll ihop på golvet, och jag kände att glaset rev mig men jag struntade i det, han var borta. Han kan inte vara borta, det går inte. Vad ska jag göra nu? Snape böjde sig ner och la en arm på min axel, men jag gav bara honom en örfil, han reagerade inte eller så visade han bara inte det.
– Cara jag vet att det är hemskt för dig men…
- Du vet ingenting Snape!
– Jo det gör jag! Jag vet precis vad du går igenom!
– Va? Jag förstod inte vad Snape menade. Han svarade inte på frågan av någon anledning, utan sa i stället
- Dumbledore vill se oss på sitt kontor, om du orkar. Jag nickade som svar och Snape hjälpte mig upp. Vi lämnade rummet bakom oss, av någon anledning reagerade jag på att uppehållsrummet var tomt. Jag vet inte hur jag kom fram till rektorns kontor men fram kom jag i alla fall och plötsligt satt jag i en stol framför rektorn och Snape stod vid fönstret jag hade stått bara dagen innan.
– Det har blivit ganska många besök här, sen du började. Han log lite. Hur kunde han le nu? Jag svarade inte utan lät bara han fortsätta.
– Men jag ska tala om för dig att jag har lyckats få tag i Voldemorts testamente. Jag bara nickade som svar efter som jag var säker på att rösten inte skulle hålla.
– Jag ska läsa vad han skrivit.

Testamente till hörande Tom Riddle.

Testamentet berör Cara Riddle, min dotter. När du läser det här Cara, är jag tyvärr inte med dig som jag brukar. Men jag finns fortfarande kvar på denna jord bara i en annan skepnad och jag lovar kontakta dig så fort jag kan. Men till dess jag inte kan det ska du veta att jag älskar dig och att jag alltid kommer finnas här för dig! Du ska veta att jag efter lämnar dig huset och marken, samt alla pengar på kontot du är fri att använda dem som du vill, men ett tips är att spara dem efter som du inte vet när du kan behöva dem. Sen vill jag även att du fortsätter öva flitligt. Jag skickar med en medaljong som har gått i familjen i generationer jag vill att du är rädd om den, och vårdar den ömt. Den är ett band till mig och visar vart du hör hemma.
är det något jag glömt nu? Själv klart hur kunde jag vara så dum, du måste ju bo någon stans under dina lov efter som jag inte tror du vill bo i huset själv. Och sen måste du ju ha någon som skriver under alla lappar som gäller dig, och eftersom jag vet att ni kommer bra överrens och jag litar på honom, och jag lovar att det går illa för honom om han inte tar hand om dig som han borde. Men trotts detta tror jag han blir det perfekta valet och eftersom jag inte lämnar dig i händerna på vem som helst. Men efter mycket tänkande beslöt jag mig för att låta Severus Snape bli din gudfar, han har så klart inget att säga till om, men jag tror ändå inte det ska bli några problem. Jag vet att det här inte kan trösta dig, men du ska veta att jag älskar dig

Tom

Jag kände att tårarna hade börjat rinna undertiden Dumbledore läst testamentet, och Snape var framme hos mig och torkade tårarna som rann ner för mina kinder. Jag kastade mig runt halsen på honom, han klappade mig över håret tills jag lugnade mig. Efter en stund sa Dumbledore
- Severus hade du en aning om att du var hennes gudfar?
– Nej det hade jag inte Albus. Men jag lovar att jag tar hand om henne.
– Men Severus du känner ju henne knappt, och Voldemort är borta så du behöver inte göra som han säger för att det var hans sista önskan! Vi kan lösa det på annat sätt.
– Vadå? Skicka mig på barnhem? Jag vägrar bo på barnhem igen!
– Miss Riddel vad menar du med igen? Undrade Dumbledore
– Du kan inte ens kalla mig vid förnamn, inte ens nu!
– Lugn nu Cara. Snape satte mig ner på stolen igen.
– Du behöver inte skicka henne till något barnhem, och faktum är att jag har känt henne sen hon var sju. Innan du frågar ska jag förklara hur Albus, jag var dödsätare som du mycket väl vet, och jag fick i uppdrag att bli hennes privatlärare, så det är jag som har lärt henne det hon kan. Ett ganska bra jobb inte sant?
– Jo det får jag hålla med om.
– Så du ser det är inget problem för mig att ta hand om henne.
– Nej jag förstår det nu. Cara här är medaljongen som Voldemort gav till dig. Sa Dumbledore
jag tog i mot den och kollade på den, det var en medaljong i silver med Slytherins orm på, jag hängde den runt halsen och la den mot hjärtat, det hjälpte lite. Och kändes faktiskt som om en bit av Voldemort var med mig.
– Det verkar var en helt annan Voldemort du kände Cara!
– Ja det var det, kan vi gå nu Snape? Jag behöver sova. Konstigt nog var det redan lunch vi måste suttit inne på rektorns kontor längre än vad jag trott. Snape sa hejdå till Albus, och började leda mig tillbaka till elevhemmet. Jag tryckte medaljongen mot bröstet. Uppehållsrummet var fortfarande tomt när vi kom, fast jag antog att alla var på lunch. När vi kom upp för trapporna till mit rum satt Hermione där
- Vad gör du här Granger?
– Snälla Snape skäll inte på henne, hon är en av mina bästa kompisar
- Som du vill Cara. Du får väll följa med in Granger
Hermione hängde med in till rummet och kollade konstigt på Snape.
– Jag har beställt upp lite mat till dig Cara, ät det sen borde nog sova.
– Tack Severus. Jag log mot honom och han log tillbaka
- Du vet hur du kontaktar mig i fall det är något, och Granger trötta inte ut henne nu! Sen gick Snape, och Hermione kom fram och satte sig mitt i mot mig.
– Cara kan du förklara allt det här?
– Om du lovar att du kan bevara en hemlighet?
– Vad för hemlighet?
– Lova bara!
– Ok jag lovar. Sa Hermione och log mot mig.
– Och jag ska berätta allt för dig om vem jag egentligen är, men du får inte sluta umgås med mig!
– Varför skulle jag göra det?
– Därför att min pappa är… Voldemort

– Ni får veta nästa gång hur Hermione reagerade.

* kash *

Den är verkligen jätte bra det tog ett tag för mig att fatta att det skulle vara talsträck där.

ja jag är ganska nöjd med den jag försökte ändra det men sidan vill inte ha talsträck

kapitel 23: öööööö och feber

– Ja jag får väll fortsätta idag.

* dörrarna öppnas och en kvinna kommer in *

– Hej Cara
- Hej Hermione. Mår du bättre?
– Ja det gör jag, men jag måste säga att din pappa kan sina förbannelse!
– Ja det kan han, fast det var nog ändå en mild grad.
– Om det där var en mild grad vill jag inte känna på den starka.
– Haha förstår det.
– Nå vad gör du egentligen Cara?
– Jag berättar om vår värld jag kan förklara noggrannare senare.
– ok, men det här vill jag höra.
– ok jag var precis på väg att berätta om när du fick reda på vem min pappa var.
– Jaså? Det kommer jag ihåg.
– Haha, ja det gör du säkert, men om du trycker på knappen där så ska du få se allt ihop.

– Öööööööööö. Det var allt Hermione fick fram.
– Smart svar. Jag log lite åt henne.
– Menar du allvar? Sa Hermione
- Ser det ut som om jag skojar? Löd mitt svar
- Nej det gör det ju inte men hur är det möjligt? Sa Hermione
- Jo Hermione efter som du är min bästis ska du få veta. Jag bodde på barnhem när jag var liten efter som mina föräldrar överget mig, när jag var fem kom Voldemort till barnhemmet han mördade alla på barnhemmet och jag var den ända som överlevde, han adopterade mig kan man säga. Det var väll den korta variationen, du ska få den långa nån gång. Var allt jag berättade
- Men det, låter helt otroligt… det var allt Hermione kunde svara
- Ja kanske det men det är sant. Sa jag
- Jag tror dig, o Cara jag är så ledsen för din skull. Svarade Hermione
- Tack. Jag log mot henne och hon gav mig en kram.
Jag drack lite av choklad som husalfen tagit upp.
– Men varför kom Snape o hämtade dig? Undrade Hermione
var hon tvungen att ställa den frågan? Men jag antar att Snape inte skulle ha nått i mot att jag sa som det var.
– För att han är min gudfar. Och min privatlärare. Men säg inte de till nån!
- Jag lovar. Så det var därför du kom så bra överens med honom på lektionen? Frågade hon
- Japp. Sen kollade jag ut genom fönstret, utanför lyste stjärnorna hur fort går tiden på det här stället egentligen?
– Jag tror du ska sova lite. Jag sitter kvar här.
– Det behöver du inte göra Hermione!
– Jo, det behöver jag, jag vill se att du klara dig.
– Jag klara mig alltid!
– Inget snack nu! Jag kände att jag inte orkade kämpa i mot Hermione just nu och gick o la mig. Den natten drömde jag samma mardröm om och om igen. Tills Hermione väckte mig mitt i natten genom att skaka mig.
– Cara, Cara vakna. Skrek nästan Hermione
- Va, jag är vaken Hermione!
– Du har jämrat dig hela tiden sen du somnade. Vad drömde du?
– Lovar du att inte skratta om jag berättar?
– Klart jag inte skrattar.
– Ok, jag och Voldemort sitter framför brasan hemma och Harry rusar och dödar pappa framför mina ögon, och från ingen stans kommer Snape för att skydda mig och då mördar Harry han med, innan han mördar mig också.
– Jag vill inte säga det här, men du vet att drömmar kan vara sanna va?
– Ja jag vet tyvärr det, men jag hoppas inte den här är det.
– Du vet att det finns en lärare på skolan som kan spå drömmar va? du borde kanske prata med henne? Sa Hermione
- Snape har sagt att Trelawney inte är mycket till lärare.
– Ja jag vet inte men försök sova lite till. Hermione log lite och jag somnade om. När jag vaknade igen satt Snape också i rummet, han o Hermione kollade in i brasan utan ord, hade jag mått bättre hade jag skrattat åt scenen. Plötsligt vände Snape sig om och mötte min blick.
– Hur mår du Cara?
– Jag vet inte. Jag kände att rösten försvann o Snape var snabbt framme vid min sida och la handen på min panna och kollade sen på Hermione
- Hämta Pomefrey hon har alldeles för hög feber. Sa Snape till Hermione. Hon mötte oroligt min blick innan hon sprang iväg.
– Cara jag är här. Stanna hos mig nu och somna inte igen! Jag kände att ögonlocken blev tunga och att Snapes röst försvann. Plötsligt slås dörren upp och jag hör hur det händer nått långt borta. Men vad som händer har jag ingen arrning om.

– Jag tycker det räcker för idag.
– Det var verkligen som att vara där. Sa Hermione. Jag mins det här så tydligt jag var verkligen orolig för dig.
– Jaså? Du vet att en Riddle alltid klara sig. Men kom nu så ska du få hälsa på nån.
– Jaså vem då?
– Min mamma.
– Men, men. Svarade Hermione
- Ja jag vet jag reagerade på samma sätt. Jag ska bara stänga av.

* Kash *

Kapitel 24: lämna mig inte själv med tårarna.

– Jag ska berätta där jag slutade, fast jag kommer behöva lite hjälp…
- Det är därför jag tänkte att jag skulle titta in.
– Snape bästa timingen ever. Tryck på knappen är du gullig.

Någon stans långt bort hörde jag röster, och hur någon försökte få kontakt med mig, fattar de inte att jag bara vill sova? Jag hörde en röst som ställde frågor till mig men jag hörde inte vad den frågade. Plötsligt reste någon mig upp och jag kände hur en vätska kom ner i strupen. Jag kände att synen kom tillbaka och huvudet började klarna. De första jag såg när jag öppnade ögon var Snapes varma svarta ögon, bakom honom stod madam Pomefrey och Hermione. De svarta ögonen kollade på mig och rösten sa
- Gör aldrig om de där Cara! Du får inte skrämma mig så!
– Förlåt Severus, de var inte meningen.
Jag slog ledsamt ner blicken och kollade på händerna. Jag antog att Snape var på väg säga nått men dörren slog upp innan, jag kände att ljudet fick det att snurra i huvudet, jag såg att McGonagall stod i dörren med Harry och Ron.
– Pomefrey vad har hänt?
– Jag har inte hunnit komma så långt men, jag vill helst inte diskutera de jag vet här vi kan ta det på Albus rum sen, för han vill med veta.
– och Snape du kan gå nu. McGonagalls röst var kall när hon kollade på Snape. Han kollade kallt tillbaka på henne o sa sen
- Albus sa att jag skulle ta hand om henne. O om du prata med honom så vet du varför!
Minerva blev tyst och kollade på mig och sen på Snape för att sen kolla på mig igen, kan hon bara inte gå? Faktiskt så gjorde hon de. Pomefrey kollade på mig igen och började sen undersöka mig för att tillslut komma fram till att jag bara hade feber och mardrömmar, och borde vila några dagar. Harry och Ron var på väg in i rummet mot Hermione när, Snape vände sig mot dem och sa
- Hon behöver vila så ni får gå nu! Försök komma tillbaka senare så ser vi hur hon mår.
Snape nästan kastade ut dem, de såg väldigt kul ut. Han stängde dörren noga o kom sen fram till mig.
– Lova mig att du aldrig gör om det! Jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann. Jag vet inte om han sa de till sig själv eller till mig.
– Jag är verkligen ledsen Snape, de var inte meningen, jag tänkte inte på att du kunde bli ledsen.
Jag slog åter ner blicken. Snape kom fram till mig satte sig på huk framför sängen o tog mina händer.
– Jag vet Cara att du inte menade de. Men du måste kämpa jag vet att du klara de. Vi klarar de tillsammans!
jag kollade åter på honom konstigt. Men han undvek min blick.
– Snape, om jag ska kämpa så måste jag ha en anledning och att du inte prata med mig är ingen anledning.
– Nej jag vet Cara, men jag vet inte vad jag ska säga…
- Säg bara som de är. Du vet att du kan prata med mig!
– Ok, får jag sätta mig?
– Klart du får!
Jag flyttade mig närmare väggen så Snape fick plats i sängen.
– Vart ska jag börja då?
– Börja med att säga varför du är så ledsen!
- Jag har egentligen varit ledsen i många år, brukar bara inte tänka på de. Jag liksom förtränger det. för många år sedan när jag bodde hemma och ännu inte fyllt 11 träffade jag min första vän, hennes namn var Lily, hon var den första som struntade i att jag var ifrån en fattig familj, och bara såg mig för den jag var. Vi trivdes ihop. När vi började på Hogwarts så placerades jag i Slytherin och hon i Gryffindor, trotts detta höll vi kontakten och pratade tills vi gick i femman…
- Snape vad hände?
– Jag gjorde mitt livs största misstag! Hon försvarade mig mot marodörerna.
– vilka är de?
– De var/är James, Sirius, Reamus och Petter, de mobbade mig för att jag var jag, och när Lily skulle hjälpa mig kallade jag henne smutsskalle de blev slutet på våran vänskap, och jag fick aldrig tala om för henne att jag älskade henne, några år senare gift hon sig med James Potter.
– Och de fick Harry?
– Ja… och jag vet att du känner till profetian, så du förstår att Voldemort dödade Lily, helt utan anledning? Han var utefter Harry, men tack vara sin kärlek till honom dog hon…
jag såg att Snape hade tårar i ögonen
- Du vet att du får gråta va?
– Tack.
– Det är inget att tacka för. Jag log mot honom och gav honom en kram. Han tog i mot den och, jag såg för första gången Severus gråta, och jag kände att även mina tårar kom. Snape såg dem och torkade dem o log mot mig. Han har rätt vi kommer klara det här tillsammans.
plötsligt hörs det en knackning. Vi kollar på varandra och sen på dörren.

– De räcker väll för idag Snape?
– Tycker jag verkligen. Jag funderar på att besöka hennes grav…
- Jag följer med dig.
– Tack Cara.
– Nu bryter vi!

* kash *

Kapitel 25: besök och en sång

– Tryck bara!

Jag o Snape kollade på varandra o sen på dörren, nu knackade de igen. Severus reste sig upp och gick fram till dörren, jag kollade mot dörren och såg McGonagall och Dumbledore stå utan för, Snape släppte in dem. De kollade på mig, sen kom McGonagall fram till mig och gav mig en kram. Jag kollade skockat på henne.
– Jag är ledsen Cara, jag gillade honom inte men… o jag är så ledsen för din skull.
jag kollade på henne, aldrig trodde jag hon skulle säja nått sånt, o de trodde inte Snape av dumma på hans ansiktsutryck.
– De är ingen fara professorn.
hon log mot mig innan hon vände sig mot Snape o sa
- Ledsen över de jag sa till dig med Snape, Albus förklarade allt…
just de ja Dumbledore, jag hade nästan glömt bort att han var i rummet. Han satt i en av mina fåtöljer o log.
– Hur mår du miss Riddle? Att han fortfarande inte kan kalla mig vid förnamn…
- Jo jag mår väll bättre efter att ha pratat med Severus. Jag log mot honom o Severus log tillbaka.
– Det är bra de. Jag har sätt till att du får vara ledig minst två dagar, behöver du mer så ta bara mer ledigt. Han log mot mig, o jag log tillbaka lite svagt.
– Kom nu Minerva, så lämnar vi Cara till att sova. jag tror Severus tar hand om henne.
Snape nickade kort o stängde sen dörren efter dem o satte sig sen ner i en fåtölj och kollade på mig. Jag tänkte över hela situationen, Lily är död för att hon räddade Harry från pappa, o pappa är död för att han på nått sätt inte lyckades döda Harry… allt var bara upp o ner, plötsligt kom jag o tänka på en låt som inte var allt för olik situationen, musik var de ända mugglare var bra på… nå hur börjar den nu? Just de jag, jag började sjung låten, Snape kollade på mig men sa inget

I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
Because your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I've held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me
by your resonating light
But now I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I've held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you´re gone
But though you're still with me
I've been alone all along

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
And I've held your hand through all of these years
But you still have all of me

Jag kände att tårarna rann igen, jag orkar inte. Snape var framme hos mig och gav mig en kram.
– Det var vackert. Han log mot mig o jag kände att jag inte kunde annat än att le tillbaka. jag torkade tårarna och kollade på Snape
- Kan vi inte gå ut en stund?
– Du är sjuk mins du de? Så jag tror du vet svaret, men sov en stund så får vi se sen.
Jag kollade på honom men såg att de inte var nån ide att diskutera, och la mig ner.
Jag måste ha somnat, för jag vaknade av att de knackade, jag lossades sova för jag orkade inte prata med nån. Jag hörde att Snape öppnade och att de var Hermione som stod där, jag antog att hon undrade om fick komma in. Konstigt nog släppte Snape in henne. Jag hörde nån trollformel, och sen hur Hermione frågade
- Hur är de med henne sir?
– Verken bättre eller sämre, men hon sover lugnt i alla fall.
– Vilken tur. Jag hörde att Hermione hade svårt att prata med honom jag tror även Snape upptäckte de.
– Hon har berättat eller hur?
det tog ett tag innan hon svarade
- Hur, hur …
– Hur jag visste? Granger jag har känt henne sen hon var sju, och jag vet att hon skulle berätta de för dig eftersom hon litar på dig. Jag vet också att hon inte sover längre och har hört allt som vi har sagt!
jag vände mig om mot dem o log
- Och jag vet att du Snape försöker prata normalt med Hermione eftersom hon har svårt med det och för att hon är min kompis. Jag log mot honom.
– Vet ni om att det där är läskigt?
– Vad är läskigt Hermione?
– Hur bra ni känner varandra.
– De är inte så läskigt, det hade varit läskigare om vi inte gjorde det med tanka på hur ofta vi träffas, miss Granger.
hon såg helt förvirrad ut, jag o Snape kunde inte låta blir o skratta lite åt henne.
– du kommer förstå det om ett tag Hermione. Hon log mot mig.
– Vad har du gjort av Potter och Weasley? Snape kollade misstänksamt på henne.
– De gick i väg med tvillingarna. De sa nått om att de skulle ge sig på Malfoy o Blaise…
jag kollade på henne innan jag nästan skrek
- Varför då?
– De sa nått om att de var uppkäftiga och lurade dig…
jag började resa mig ur sängen, Snape stoppade mig
- Snape vi måste göra nått!
- vi ska men ta de lugnt.
– Nu struntar jag i vad du säger Snape. Jag putte lätt bort honom trollade på mig kläderna och gick ut genom dörren. Vart kan de vara?

– Nu slutar jag för idag!

* kash *

Jag älskar hur Snape är det är liksom en helt anorlunda sida av honom