Quirrells första år på Hogwarts

Du äger ju på att skriva.
Du skriver som en Gud.
Det finns inga ord
Som beskriver den här ff:n.
Längtar jättemycket till nästa kapitel!!
Så här bra är din ff
Bra
Underbar
Fantastisk
Rolig
Superbra
Grymt
Mega Grymt
Det finns många fler ord som beskriver hur bra du skriver, men då skulle det här inlägget bli väldigt LÅNGT!
Superbra skrivet!

Håller helt med ♥

Vackert Formulerat. Det bästa är att det är sant

Tack så jättemycket

Nu har jag läst ikapp!

Vilken otäck lärare det där verkar vara, hon den där Marrigburn. Fy.

James överreagerar en massa men det är ju tur att han har Remus där som förhoppningsvis får lite vett i honom!

Som vanligt bra skrivet

Nu har jag också läst ikapp! Allt verkar gå emot Quirrell haha.. stackarn. Tur han har en vän iaf. : ) Bra skrivet också!

Ja, kära vänner! Här kommer ännu ett kapitel! Tack till alla som har läst och kommenterat!
_____________________________________________________

Kapitel 8-Testralen


”Det syns att du har gråtit”, sa Frank följande morgon, när Quirinus vaknade. Det hade varit en jobbig natt.
”Ja. Nu förstår jag varför att Marrigburn är så hemsk”, sa Quirinus och visade brevet för Frank. Sedan klev han upp och började klä på sig.
”Ja, jag förstod nästan att Marrigburn kände din moster. Annars skulle hon inte ha frågat”, sa Frank.
”Är Jake, Martin och Adam fortfarande arga på mig?” frågade Quirinus.
Frank bet sig i läppen och sa:
”Ja, Jake är då det. Jag har försökt förklara för dom.” Han såg medlidsam ut . ”Dom lyssnade inte. Men jag försökte! Du måste tro mig!” tillade han.
”Jag tror dig”, sa Quirinus. ”Men jag undrar vad Sarah har sagt till Sharon!” tillade han dystert.
”Hon har nog inte sagt något, får vi hoppas!” sa Frank.
Dom gick ner till uppehållsrummet och där stod Sarah och pratade med Jane, Chloe, Mary och Karen. Quirinus kunde inte se till Sharon.
”Var är Sharon?” frågade han.
”Angår det dig?” fräste Chloe.
”Hördu! Det är inte Quirinus fel att Marrigburn är en mara!” sa Frank.
”Nej, men det är hans fel att Jake är sårad!” sa Sarah kyligt. ”Du skulle inte heller vara världens trevligaste person om du just hade fått en lufttur!” fräste Quirinus och gick iväg.
Han beslöt sig för att gå ut. Dom hade ändå inga lektioner på morgonen.


Quirinus kände sig så irriterad, att han inte märkte att Sharon kom gående. Dom gick ihop med varandra och Sharon tappade sina saker.
”Åh nej! Gode Gud! Förlåt! Det var inte meningen!” utbrast Quirinus, när han såg alla pergamentstycken i en enda röra. ”Det gör ingenting, jag gick också i mina egna tankar”, sa Sharon vänligt. Quirinus böjde sig ner för att plocka upp alla saker.
Det blev tyst.
”Det var ett ruskigt fult spratt av den där tredjeårseleven!” sa Sharon plötsligt.
Quirinus stannade upp i plockandet.
”Vad menar du?” frågade han.
”Ja, jag såg vad som hände med dig i går. Det måste ha varit hemskt! Jag skickade ut Sam för att se vem som låg bakom det!” svarade Sharon. ”Gjorde det hemskt ont?” tillade hon. ”Ja, det gjorde ont i huvudet…och jag har lite ont i kroppen fortfarande”, svarade Quirinus.
”Och professor Marrigburn sen!” sa Sharon med syrlig röst. ”Ja, hon är en riktig ragata!” instämde Quirinus. Han kände sig riktigt glad över att Sharon inte verkade arg på honom för att dom hade fått poängavdrag.
”Jag vet. Jag sa till Sarah att hon inte skulle klaga på dig”, sa Sharon, ”och om du vill kan jag försöka prata med Jake.”
”Jag vet inte om han skulle lyssna. Frank försökte prata med honom” , sa Quirinus dystert. ”Men tack i alla fall”, tillade han. Sharon log och lyfte sedan upp sin väska och började gå. Quirinus skulle just följa efter henne, när han hörde steg bakom sig. Han vände sig om och fick se Remus.
”Hej”, sa Quirinus spontant.
”Åh! Hejsan! Jag visste inte att du var här”, sa Remus. ”Vackert väder idag va?” tillade han.
Quirinus ryckte på axlarna och sa:
”Ja, det är väl det. Har dina…vänner lugnat sig?”
”Nja, inte riktigt! Jag försökte redan förra veckan, men det gick inte.” Remus såg skuldmedveten ut när han sa det. Det blev tyst en stund. ”Du förstår, Sirius kommer inte så värst bra överens med sin familj. Nästan hela hans släkt har varit i Slytherins elevhem, utom hans kusin Andromeda, hon är hans favoritkusin”, förklarade Remus.
”Okej. Jag förstår. Jag tror jag har hört om den familjen ”, sa Quirinus.
”Det har du säkert. Och jag har hört om din syster”, sa Remus. ”Hur gammal är hon nu?”
”Arton”, svarade Quirinus, som hade blivit förvånad. ”Hur känner du henne?” tillade han.
”Hon var prefekt när jag började här, och hon satte ofta dit James och Sirius för deras upptåg”, sa Remus och log. Han kollade på sin klocka och sa: ”Oj! Jag börjar om några minuter. Vi ses!”
”Visst”, mumlade Quirinus och gick ut på gården. Vinden blåste i håret och solen värmde. Varför hade Claire inte berättat detta för honom?
Inte undra på att Snape hatar mig, tänkte Quirinus.
Han var på väg att gå och leta upp Frank, när han såg något konstigt djur vid kanten av den förbjudna skogen. Det liknade en häst, om man nu kunde kalla det häst. Den var så mager att skelettet syntes. Vingarna var svarta och fladdermusliknande och huvudet var nästan drakliknande. Quirinus började gå närmare djuret, som tittade åt hans håll. Ögonen var vita och stirrande. Sedan, utan förvarning, rörde djuret på sina vingar och flög iväg. Det såg nästan otäckt ut. Quirinus stirrade efter den. Hästar brukade vara vackra djur, men den här hästen verkade vara ett riktigt monster. Han vände sig om för gå till slottet. Frank kom springande emot honom.
”Där är du! Jag har goda och dåliga nyheter!” utbrast han. ”Åh… så bra”, mumlade Quirinus förvirrat.
”Dom goda nyheterna är att Sam har fått tag på Lestrange, och han har erkänt att det var han som fick Snape att ge dig den där luftturen. Men Snape har sagt att han ändå skulle göra det, oavsett om Lestrange hade talat om det eller inte. Och båda två, inklusive Snapes kompis, har fått straffkommendering!” sa Frank och skrattade.
”Härligt!” sa Quirinus glatt.
”Jake, Adam och Martin har fått veta allt, så dom är inte arga på dig längre. Och dessutom har Snape och den där Lucius skällt ut Lestrange ordentligt!” Frank log glatt.
”Vilka är dom dåliga då?” frågade Quirinus.
”Det är att vi ska stanna kvar efter trollformelläran och prata med Flitwick om detta”, sa Frank och hans leende slocknade. ”Han vill veta vem som började”, tillade han.
”Än sen? Han kommer att förstå”, sa Quirinus. Han kände sig väldigt glad, med tanke på att han och Jake skulle bli sams igen. Dom gick tillbaka till slottet för att hämta sakerna till trollformelläran.
På väg till uppehållsrummet, berättade han om samtalet med Remus, vilket gjorde att Frank fick tillbaka leendet.
Men när Quirinus berättade om den konstiga hästen, blev Frank blek och sa:
”Vad otäckt! Gick du närmare den?”
”Jag försökte, men den flög iväg. Jag tänker fråga Hagrid vad det var för något”, sa Quirinus.
”Tror du han vet något?” frågade Frank.
Quirinus ryckte bara på axlarna.
”Det skadar inte att fråga”, sa han.
När dom kom fram till klassrummet, kom Jake fram emot dom och sa:
”Jag är ledsen för det som hände dig, Quirinus. Nu när jag tänker på saken, så skulle jag också bli sur om jag fick en hemsk lufttur som julklapp i förskott! Och dessutom är Marrigburn en riktig idiot!”
”Det är okej. Jag är också skyldig dig en ursäkt”, sa Quirinus. Sharon dök upp bakom Jakes rygg och log vänligt mot Quirinus, som kände hur han rodnade.
”Ja, jag fick hjälp utav Sharon”, sa Frank när dom gick in i klassrummet.


Efter lektionen, satt Quirinus och Frank kvar, medan dom andra eleverna gick ut. Professor Flitwick väntade tills Holly Madison från Gryffindor hade stängt dörren.
”Ja. Ni vet nog varför jag vill prata med er”, sa han.
Quirinus skulle just svara, när Frank sa:
”Det var Lestrange som började, sir! Han har retat oss sen sorteringen!”
”Men hur kommer det sig att mr Snape gav sig på dig?” frågade Flitwick, vänd mot Quirinus.
Frank såg ut att vilja säga något, men inget ljud kom. Quirinus berättade om dagen i Diagongränden, och om Snapes kommentar i biblioteket.
När han var klar, sa Flitwick:
”Jag är glad över att ni är ärliga mot mig. Och då ska jag också vara det. Jag tycker att det var bra att ni åtminstone försökte ignorera mr Lestrange. Men ni måste försöka hålla sams med dom andra elevhemmen. Fast jag vet själv att det inte är så lätt.” Han log vänligt.
”Vi ska komma ihåg det”, sa Quirinus och Frank i kör.
”Bra. Kila iväg nu så att ni inte kommer för sent”, sa Flitwick. Quirinus och Frank gick iväg. Lektionen i Örtlära var ovanligt lugn, med tanke på att Lestrange inte sa någonting elakt. Men Quirinus fångade upp hans blick.
Lestrange såg arg ut och mimade ljudlöst: Vänta bara, Quirrell! En vacker dag ska du få! Regulus glodde också bittert på honom.


Under trollkonsthistorian, som en del halvsov på, ställde Frank upp boken som ett skydd och viskade:
”När hade du tänkt gå ner till Hagrid och berätta om hästen?” ”Efter middagen”, sa Quirinus. Han lyfte blicken och såg ut genom fönstret. Det höll på att mörkna.
”Vill du att jag ska följa med?” frågade Frank. ”Jag gör det gärna”, tillade han. ”Visst.” Quirinus kände sig lättad över att slippa att gå själv. Visserligen var ju Hagrid väldigt snäll även om han var stor, det hade Fiona, en fjärdeårselev från deras elevhem, sagt. Men om Quirinus fick se den där hästen, kunde det vara bra att kunna visa den för någon.
”Och glöm nu inte läxan”, sa professor Binns röst.
Quirinus vaknade upp ur sina tankar och ramlade ner från stolen. Sarah, som inte hade tänkt förlåta honom för att dom hade fått poängavdrag under Marrigburns lektion, skrattade ovänligt, medan Chloe log försmädligt.


Efter middagen, sprang Quirinus och Frank bort till Hagrids stuga. När dom kom fram till stugan kom Hagrid fram bakom den. Han log vänligt.
”Hej Hagrid”, sa Quirinus automatiskt, medan Frank hämtade luft.
”Hejsan. Jaså, ni kommer på besök”, sa Hagrid.
Han är verkligen snäll!tänkte Quirinus.
Han började berätta om den märkliga hästen han hade sett tidigare under dagen. Hagrid såg road ut och sa:
”Det du såg, var en testral. Dom bits inte.”
”Men den såg otäck ut”, invände Quirinus. ”Claire har sagt att man ska vara försiktig…”
”Claire? Menar du Claire Quirrell?” frågade Hagrid.
”Ja”, sa Quirinus.
”Hon var väldigt duktig”, sa Hagrid. ”Hälsa henne från mig”, tillade han.
Quirinus skulle just svara när han såg hästen igen.
”Där är den! Ser ni!?” utbrast han och pekade.
”Jag… jag ser inget!” sa Frank.
”Det kanske beror på att du inte har sett någon dö”, sa Hagrid medlidsamt.
Quirinus ryste. Om David hade sett den där testralen nu, skulle han få hemska mardrömmar. Quirinus kände plötsligt en gråtklump i halsen, när han tänkte på sin morfar.
”Vi kanske ska gå”, sa Frank och lade en hand på Quirinus axel. ”Tack för upplysningen”, tillade han.
Hagrid sa god natt och gick in till sig. Quirinus kände sig nästan förlamad och tårarna brände bakom ögonlocken. Lyckligtvis var det ingen annan i sovsalen. Quirinus satte sig ner på sin säng, tung till sinnet.
”Såg du din morfar dö?” frågade Frank försiktigt.
”Ja. Det var så hemskt! Han var så blek och så svag! Jag försökte hålla tillbaka tårarna, men det gick inte! Morfar sa bara åt mig att jag skulle göra framsteg. Sen dog han, medan jag höll honom i handen!” sa Quirinus och begravde ansiktet i händerna.
Det blev tyst en stund.
”Jag kan förstå dig”, sa Frank medlidsamt.
”Jag tror att jag ska börja sova nu. God natt.” Quirinus lade sig ner.
Frank verkade förstå och sa god natt.
Det tog en lång stund innan Quirinus äntligen somnade. När han vaknade på morgonen, mindes han ingenting av sina drömmar.
_____________________________________________________

Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Ska kanske bort nästa helg och då kommer jag inte ha tillgång till datorn.

Okej, sjukt ledsen över att jag inte kommenterat på ett tag fast jag sa att jag skulle göra det!

Har bara läst första kapitlet men ska läsa de andra så fort jag hinner. Jag tycker du skriver jättebra, det är underbart intressant att se Quirrell från ett inte ont perspektiv. Sen skulle inte det här kunnat bli skrivet av en bättre författare.

Dina beskrivningar är jättebra utan att vara för långa, jag har faktiskt ingen riktig kritik att ge, vilket du kanske skulle ha önskat, men jag kan i alla fall säga att du gör typ allting superbra!

Haha, blir nästan lite avundsjuk här xD Aja, fortsätt med det du gör, för det är fantastiskt!♥

Du är bäst på att beskriva

DU ÄR ABSÅLUT BÄÄÄÄÄÄST ♥ ♥