Med döden hack i häl ( THG )

Super

Du är ju bara såååååååååååå jäkla bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Du borde skriva en bok!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Såååååå bra!!!!!

Aw, tack!
Tack sååååå mycket!

Haha, jag är typ inne i en Thg fandom period nu och dessutom älskar jag Rue så cred till dig

Du skriver också väldigt bra!!!
*bevakar*

Tack! Vad du är snäll!♥♥♥ Jag har bytt tråd till den här Piggelino och Drowena eftersom jag inte visste att prefekter kunde byta namn på trådar.

Då berömmer jag dig här istället!

Tack♥

Det är jag som ska tacka!!!

Kapitel 3

Jag följer strömmen av barn som långsamt rör sig över det fallfärdiga torget. De flesta hus har rasat ihop och det finns bara några få öppna butiker i vanliga fall. Men inte idag. Solen lyser starkt idag och jag suckar. Om detta är min sista dag i elvan ska jag komma ihåg det som det ser ut idag. Fridfullt och soligt. Jag ska komma ihåg alla gånger då jag legat i min säng och mamma har sjungit för mig. Jag ska komma ihåg min pappa som lärde mig skjuta slangbella och mina syskon som leker kul med mig på varma augusti nätter. Allt detta ska jag låsa in i mitt hjärta så att jag har någonting att kämpa för. Någonting att offra allt för. Min familj. Jag låter ett snävagt stön glida över mina läppar när jag har kommit fram till den gamla scenen pch några fredsväktare sticker mig i fingret. Jag trycker fingret i deras bok och lämnar ett blodigt litet fingeravtryck. Sedan går jag på mina darriga, små, smala ben in till gruppen av tolvåringar. Det tar ett tag innan kaoset har lungnat sig och det är dags att börja. En lång kvinna, klädd i en böljande mörklila klänning kommer upp på scenen. Hon knackar lätt på microfonen innan hon öppnar spelen.
"Välkomna, välkomna, till slåttern. Mitt namn är Isadore Jackson och jag är eran värdinna. Vi ska snart lotta fram de lyckliga deltagarna som ska då representera distrikt elva i hungerspelen." Hon har bred huvudstadsdistrikt när hon kvittrar fram sina repliker.Jag blir rentav äcklad av henne. Hon ser det här som en rolig festival när barn dör. Hon fortsätter:
"Först ska vi se en film som den fantastiska huvudstaden har gjort bara till er."
Filmen börjar med att visa Panems vapensköld och sedan ser man president Snow prata om hur viktigt hungerspelen är för att vi ska hålla ihop som land. Jag tittar äcklat på honom. Tillslut säger han de klassiska avslutningsrepliken.
"Och må oddsen alltid vara er gynnsamma."
Isadore harklar sig för att påkalla allas uppmärksamhet.
"Den kvinnliga deltagaren från distrikt elva är...." Hon stoppar ner handen i det runda glasklotet och rör om. Mitt namn finns på tolv av dem lapparna tänker jag panikslagen. Tårarna hotar att komma fram och jag vet att jag måste vara stark.
Isadore fortsätter.
"Rue..."
Det sista hör jag inte. Det ända jag gör är Isadores ord eka i mitt huvud. Du måste vara stark mumlar jag. Du måste vara stark. För mammas, pappas och syskonens skull. Och med dem orden sagda sträcker jag på ryggen och bryter ut ur klungan. Jag är noga med att inte titta på min familj för då skulle jag bryta ihop. Så jag håller huvudet högt och tittar rakt fram. Fyra fredsväktare omringar mig och jag går beslutsamt upp på scenen och ställer mig bredvid Isadore. Jag känner mig som ett tomt skall.
"Några frivilliga?" Frågar Isadore men inte ens vinden finns här för att ta min plats. Jag. Kommer. Dö. Tänker jag om och om igen.
"Då fortsätter vi!" Ropar Isadore glatt. " Den manliga deltagaren är... Tresh." Resten orkar jag inte höra. Det hela är så hemskt. Men till min förvåning hör jag fyra välbekanta toner. Min härmskrike melodi. Den jag brukar sjunga för härmskrikorna och den som brukar signalera att arbetsdagen är slut. Jag tittar efter den som gjorde det men jag ser ingen. Som om detta inte vore hyllning nog åt mig lyfter alla tre fingrar i luften och tittar på mig.
"Wow, mumlar Isadore. Och det är det sista jag kommer ihåg.