Rent blod

Den är bra hittils

*Bevakar*

Vet att klockans över midnatt och att det praktiskt taget är lördag, men detta är fredagsdelen Jag skriver bättre på natten.

Del 3- Hogwarts

Jag somnade så fort jag slöt ögonen och sov i flera timmar. Jag vaknade av skrammel. Vid närmare eftertanke förstod jag att det var mynt som skramlade. Jag slog upp ögonen som försökte vänja sig vid ljuset. Ingen var kvar i kupén, men jag såg flera röda huvuden utanför det smutsiga fönstret i kupédörren. Matvagnen hade kommit. Jag reste mig upp alldeles för fort och tvingades ta stöd mot Freds säte. Sen gick jag ut genom dörren lagom för att se matvagnen försvinna.
- Typiskt, muttrade jag och gick in i kupén igen.
- Ah, där är du! Vi trodde att du hade trillat ut genom fönstret! Sa George.
- Jag har till dig, sa Harry och log.
Han sträckte fram en pumpapastej och två kittelkakor.
- Åh, tack så jättemycket, sa jag och började rota i min väska på jakt efter pengar.
- Det är lugnt, jag bjuder, sa Harry.
- Men alltså jag kan betala, vänta lite bara...
- Han vill inte ha pengar och är redan stenrik, säkert rikare än alla ni dödsätare tillsammans, sa Fred.
- Käften på dig, sa Harry lågt
- Välkommen till klubben, sa jag.
Harry såg inte det minsta road ut.
- Va? Sa George.
- Hon menar att hon också är stenrik, din idiot, sa Fred.
- Det märks ju, sa George.
Tvillingarna började skratta men tystnade igen efter några sekunder.
Medan vi åt pratade vi om allt från om Hogwarts sängar var bekväma eller inte, till vilken av Bertie botts bönor som var godast respektive äckligast.
- Jag bara älskar den som smakar aprikos, sa Smutsskallen.
- Nej fy, den är ju asäcklig, min favorit är kokos, sa George.
- Uuusch, sa alla i kör.
Jag deltog inte så mycket i samtalen, men fick i alla fall underhållning för resten av resan.

När eleverna vällde ut på perrongen tappade jag bort dom andra direkt. Eftersom att jag var över medellängd såg jag över vissa och lyckades få syn på en otroligt stor man som viftade med armarna och ropade:
- Först till kvarn, gåslever!
När jag lyssnade närmare hörde jag att han sa:
- Förstaårselever! Förstaårselever!
Jag antog att jag var en sån och var tvungen att stanna och fnissa lite åt mitt misstag innan jag började försöka ta mig fram. Det var helt fullpackat med folk, men efter några minuter var jag i alla fall framme vid mannen. Jag stannade där tills de flesta försvunnit och det bara var förstaårseleverna kvar. På andra sidan mannen fick jag syn på Ginny, och gick dit.
- Hej, sa jag.
- Hej, viskade hon.
Mannen hade börjat tala.
- Välkommen till Hogwarts skola för häxkonst och trolldom! Det är en ära att ha er här och vi hoppas att ni ska trivas. Vi ska nu ro över sjön till slottet och där ska ni sorteras in i olika elevhem. Jag heter Rubeus Hagrid, och kommer att hjälpa er över sjön.
När han talat klart vände han om och hoppade ner från perrongen. Vi följde efter honom genom en liten skogsdunge och ner till vattnet. Där låg ett dussin små roddbåtar.
- Fyra personer per båt! Det är bara att sätta igång! Ropade Hagrid.
Jag och Ginny satte oss i en båt tillsammans med ett par tvillingar som hela tiden fnissade oavbrutet. Jag himlade med ögonen åt dom och började ro. Ginny bytte av mig på halvs vägen. Vi vågade inte låta tvillingarna ro av risk för dödsfall.

Väl framme vid slottet drog vi upp båtarna på en strand och gick upp för en brant backe. En pojke som trillat i vattnet klagade på hur kallt det var samtidigt som hans kompis kramade ur hans klädnad. Jag kunde inte behärska mig.
- Men herregud, är du trollkarl eller inte?
Jag viftade lätt med trollstaven jag haft gömd i ärmen på min klädnad och han var torr på en sekund.
Jag vände blicken framåt igen och hörde spridda mummel bakifrån.
- Snyggt, sa Ginny och log mot mig.
- Tack.
Jag visste inte vad jag tyckte om henne än.

Entréhallen på Hogwarts skola var ännu större än jag föreställt mig. Golvet skimrade av marmor och längs ena väggen stod fyra gigantiska timglas. Alla hade olika färg på sanden, som jag när jag kollade närmare såg var ädelstenar. Det första var fyllt av smaragder, det andra av safirer, det tredje av topaser eller citriner, jag var inte säker på vilket. Det fjärde innehöll blodröda rubiner.
Vi gick upp för en trappa av marmor och svängde in i ett litet rum.
Där stod en kvinna med håret uppsatt i en stram knut och tittade strängt på oss.
- Välkommen till Hogwarts! Jag är professor McGonagall, som kommer att hjälpa till att sortera er. Nu föreslår jag att ni snyggar till er lite inför sorteringen så är jag tillbaka om en minut.
Hon skyndade ut genom dörren.
Jag vände mig mot Ginny som stod och drog i sitt hår.
Hur skulle jag visa mig för dom andra? Jag blundade hårt och gjorde håret brunt. Fint, men tråkigt. Jag färgade det rosa och drog in det till en kort page. Nej. Jag gjorde håret ljusblått och långt igen, som det brukar vara. Ögonen blev samma färg som håret. Jag föredrog det, eftersom att det var så jag föddes.
McGonagall kom tillbaka efter en minut som utlovat och vinkade med oss ut genom dörren. Vi hamnade i entréhallen igen, men den här gången gick vi in genom en stor dörr till vänster. Där inne var det mycket ljusare än i entréhallen och när ögonen vant sig såg jag hur stort det var. Fyra långbord stod placerade i salen, plus ett bord på en upphöjd del närmast oss. Vid varje bord satt massor av människor som alla tittade på oss. På väggarna fanns stora tygstycken i gult, blått, grönt och rött och i taket svävade levande ljus. Vi försaårselever följde efter McGonagall upp på den upphöjda delen till publikens jubel.
- Välkomna till sorteringen av årets förstaårselever! Sa en man jag inte lagt märke till förut. Han hade långt vitt hår och skägg och en lång blå klädnad på sig. Det märktes tydligt att alla i salen hade stor respekt för honom, och när han talat klart applåderade alla.
McGonagall tog fram en lista och började läsa upp namn. En efter en fick vi komma fram och sätta oss på en pall. Sen fick man en stor hatt på huvudet som tänkte i några sekunder innan den ropade ut vilket elevhem man hörde hemma i. Jag såg på hela Ginnys kroppsspråk hur nervös hon var, men jag brydde mig inte så mycket. Jag visste ju redan att jag skulle hamna i Slytherin. Innan jag hann tänka mer på det var det min tur. Draco Malfoy log mot mig från Slytherinbordet. Jag satte mig på pallen och McGonagall placerade hatten på mitt huvud. Jag ryckte till när jag hörde dess röst rakt i mitt öra.
- Hmmm. Detta var mycket svårt.
Slytherin, Slytherin, Slytherin.
- Jasså, du vill hamna i Slytherin? Du skulle säkert kunna nå stor framgång där, men jag tror att du skulle passa ännu bättre i... GRYFFINDOR!


Så, vad tyckte ni?

Superbra!

Jag kan inte fatta att detta är din första fanfiction! Du skriver fantastiskt!

Den är jättebra! *bevakar*
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Här kommer del 4, hoppas ni gillar den!

Del 4- Illvrålen

Paralyserad av chocken gick jag bort till Gryffindorbordet. Smutsskallen vinkade mig bort till andra änden där hon satt tillsammans med Weasleysarna och Harry. Jag slog mig ner vid dom och stirrade in i väggen på andra sidan bordet. Vad hade gått fel? Fel elevhem! Slytherin, skulle det vara.
- Jag visste att du skulle hamna här! Sa Fred.
- Hur då? Mumlade jag i mitt chockartade tillstånd.
- Du är helt enkelt inte tillräckligt ond, svarade han glatt.
När Ginny anlände till bordet hade jag nästan tagit in vad som hänt.
- Jag kan inte fatta att jag äntligen är här! Och jag hamnade med er! Strålade hon.
Dom andra började prata och skratta, men jag satt bara och stirrade ner i bordet där mat började dyka upp.
- Då säger jag bara ett par sista ord: Hugg in! Mannen med vitt skägg som tydligen hette Dumbledore gick och satte sig vid lärarbordet och började äta. Eleverna följde hans exempel och jag tog för mig av det mesta. Det var otroligt gott, men jag kunde ändå inte känna mig riktigt glad med Malfoys blickar brännande i ryggen.

- Luce! Kan jag kalla dig det? Vakna!
Jag slog yrvaket upp ögonen och såg in i Ginnys.
- Visst, sa jag och vände mig om för att somna igen.
- Vi har lektioner idag, du måste upp till frukosten.
Jag kom plötsligt ihåg vart jag var och blev klarvaken. Vi klädde snabbt på oss och skyndade ut i uppehållsrummet innan dom andra vaknade. Dom andra Gryffindortjejerna i vår årskurs verkade otroligt tajta och hade knappt pratat med oss sen vi blev sorterade tillsammans. Det störde inte mig, men Ginny försökte om igen starta ett samtal med dom.
I uppehållsrummet var det tomt på människor, sånär som på några tredjeårsekelever som satt och läste i dom stora fåtöljerna. Vi orkade inte heja på dom, utan skyndade bara ut genom dörren som fanns bakom Tjocka Damens porträtt. Korridoren var öde, men vi frågade istället tavlan vart vi skulle gå.
- Det är bara att följa korridoren till höger tills ni kommer till trapporna. Ta den första till vänster och sen den tredje till höger så hamnar ni i entréhallen. Därifrån hittar ni, sa Tjocka Damen.
Vi tackade henne och började följa väganvisningen. Det gick bra, men när vi var i den sista trappan började den plötsligt röra på sig. Den snurrade runt 180 grader och hämtade upp några Ravenclawelever som väntade på en trappavsats. Trappan snurrade ner igen och vi gick in i stora salen följda av Ravenclawarna. Idag var det mycket mindre folk där och ljusen i taken var släckta. Istället kom ljuset från solen som lyste på det förtrollade taket. Borden var fyllda av traditionell English breakfast, men det fanns också massor av olika sorters Yoghurt och bröd. Vi satte oss på samma platser som dagen innan och började äta. Under tiden anlände fler elever tills nästan hela salen var fylld av pladder och skvaller. Plötsligt hördes ett högt gnissel från fönstrena på den bortersta väggen. Vaktmästaren Mr Filch höll på att öppna fönstren. Jag fattade inte varför eftersom att det redan var lite kyligt. När han öppnat det sista sprang han ut ur salen så fort han kunde på sina krokiga ben. I nästa sekund hördes ett väldigt sus av hundratals vingar och salen fylldes av ugglor av alla dess slag. Dom slog sig ner hos enskilda elever och lämnade brev, tidningar och paket. Jag brydde mig inte så mycket, eftersom att jag ändå knappast skulle få något brev. Dom andra Weasleysarna öppnade glatt sin post fram tills Ron hittade ett rykande rött kuvert underst i sin hög.
- Det är nog bäst att du öppnar det där innan det öppnar sig själv, sa Ginny tveksamt.
- Varför då? Undrade jag.
I samma stund öppnade Ron kuvertet och ett vrål överröstade mumlet i salen. En arg röst drog en lång harang av svärord och talade om för Ron att det var skamligt att han tagit sin pappas bil till skolan, och att Rösten väntade sig en stor jävla ursäkt och att Ron var en oansvarig drummel. Jag orkade inte lyssna så noggrant utan återgick till min mat. Precis när jag skulle ta en tugga landade en stor kattuggla framför mig. Den hade ett likadant kuvert i näbben som Rons, och det hade redan börjat ryka. När Rons brev talat klart vände alla huvudena mot mig och väntade på att jag skulle öppna det. Jag lossade försiktigt på ena hörnet och brevet flög upp.
- LUCENT SHELDON! HUR KAN DU GÖRA SÅ HÄR MOT DIN FAMILJ, DIN SLÄKT, VÅR HERRE!? DU ÄR EN FÖRRÄDARE SOM HAMNADE I DET HEMSKA ELEVHEMMET, DÄR BLODSFÖRRÄDARNA WEASLEY OCH SMUTSSKALLEN GRANGER GÅR! JAG ÖNSKAR DIG ETT HEMSKT LIV OCH FÖRKLARAR DIG HÄRNED UTRADERAD UR SLÄKTEN! DU ÄR OCH HAR ALLTID VARIT EN HEMSK DOTTER SOM ALDRIG KAN VISA LITE LOJALITET! VI VILL ALDRIG SE DIG IGEN! Det var min mammas röst.
Alla tittade på mig, och jag tittade bara på brevet, som blev suddigare och suddigare när tårarna trängde fram. Jag reste mig upp och lämnade salen fort. Jag kände blickarna på mig och folk hade redan börjat viska. Mitt hår hade blivit orange, en blandning av rött för ilska och gul för besvikelse och ledsamhet. Så fort jag kommit utanför stora salens dörrar släppte jag fram tårarna. Jag tänkte inte ge dom där inne nöjet att se mig gråta, men här spelade det ingen roll. Jag skyndade ut genom Hogwarts portar och gick i riktning mot sjön. Jag visste inte vart jag skulle, men jag fortsatte bara gå. När jag kom fram till sjön hörde jag porten öppnas och stängas flera gånger och insåg att folk antagligen följde efter mig. Jag vände helt om och började istället rusa mot skogen. I skogsbrynet vände jag mig om och fick syn på flera av lärarna.
- Gå inte in i skogen! Ropade Professor McGonagall.
Jag struntade i henne, men hann bara ta ett steg in i skogen innan kroppen låstes. Hon hade uttalat besvärjelsen så snabbt att jag inte ens hunnit reagera. Lärarna kon fram till mig och höll fast mig medan Professor McGonagall hävde förtrollningen. Jag försökte sparka mig loss, men det gick inte.
- Fattar ni inte att jag vill vara ifred? Skrev jag.
- Jo, men du går inte in i den förbjudna skogen! Sa den man som höll i min vänstra arm.
- Visst, släpp mig då!
- Kan vi lita på dig?
Jag nickade och dom släppte. Jag sprang in i slottet och upp för trapporna till Gryffindortornet.
- Lösenord? Sa den Tjocka Damen.
Jag letade i mitt minne, men hittade inget.
- Fan ta dig, sa jag istället och vände helt om. Jag rusade nergör trappor och genom korridorer tills jag stannade framför en vägg. Jag stirrade på den och långsamt uppenbarade sig en dörr. Jag gick fram till den och öppnade den. Det var dunkelt där inne, men tillräckligt ljust för att jag skulle se bra. Det såg först tomt ut, men jag hittade snabbt en människa som stod i ett hörn.
- Lucent. Vad har hänt egentligen? Sa Malfoy.
- Det vet du nog, snyftade jag fram.
Han kom fram till mig och drog mig intill sig. Just då spelade det ingen roll vad jag tyckte om honom eller på vilken nivå av hat han låg, bara han hjälpte mig.


GinnyWeaslyy Här är den!

Jättebra!!!!

Åhh stackars henne!

MER! MER! MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det här var så bra! Bästa kapitlet hittills kanske.