Everything has change [SV]

Jättebra skrivet!
Å, hoppas Ginny klarar sig! *håller tummarna*

Ska försöka lägga upp ett idag också, om någon vill ha ett.

Ahh! Den är så bra!

Kapitel sex
Ginnys perspektiv (ur jagperspektiv för en gångs skull )

Det kändes som om världen var gjord av sirap. Jag fick knappt någon luft, men jag vägrade ge upp. Jag försökte sätta mig upp. Jag slumrade liksom in fast jag redan sov, och drömde på något märkligt vis att jag satte mig upp, men jag märkte snart att madrassen låg så nära min rygg som den alltid gjort. Jag försökte istället med att slå upp ögonen. Det funkade inte det heller. Så plötsligt kändes det som om jag gled ner genom lakanen och genom madrassen och golvet och sedan ner, ner, ner föll jag. Som ett oändligt mörker som mötte mig och slukade upp mig. Som lade sig över mig och tvingade mig att falla. Jag sträckte ut mina händer, som beredd på att flyga iväg vilken sekund som helst. Något vått föll ner för mina kinder och in i min öppna mun. Det smakade salt. Plötsligt började ansikten ta form på en botten jag trott inte funnits längst ner i det oändliga mörker och stup som slukat mig levande. Jag kom närmare och närmare. Jag var omkring femton meter ifrån dem nu. Så plötsligt, vid tretton meter, blev luften till klistrig, seg sirap. Jag kunde inte urskilja ansiktena, men jag kunde slå vad om att det var en svarthårig pojke med otroligt gröna ögon med i den lilla skaran ansikten som ängsligt betraktade mig.

Så det där var kapitel sex. Jag vet absolut ibgenting om att ligga i koma, och jag tror inte att det är så här som i det hör kapitlet.
Och jag vet att det är väldigt kort, men jag är väldigt trött och behöver min skönhetssömn.
Vad tyckte ni om det?
God natt (för min del i alla fall)!

Jättebra!!
Och godnatt!

Jättebra!!!!!

Kapitel sju
Harrys perspektiv

Harry tillbringade nästan hela dygnet i sjukhusflygeln, utan att bry sig om vad folk trodde. Trodde de att han var utom sig av oro, hade de rätt. Trodde de, som många gjorde, att Harry var otroligt kär och orolig för sin rödhåriga kärlek, hade de också rätt.
Madam Pomfrey hade gett henne fem tabletter på tre dagar. Ginny var nu inne i sin tredje kväll i koma. Så plötsligt hände något oväntat. Ginny grät. Tysta tårar rann ner för hennes fräkniga kinder.-Såg Proffesorn?
-Ja, jag såg, Potter. Det är mycket ovanligt att offret gråter, men det betyder oftast att offret känner närvaron av er.
-Och... när kommer hon att vakna?
-Potter, för sista gången, det vet jag inte. Det brukar ta några dagar. Men eftersom Miss Weasley kämpar så hårt, kanske det rentav bara tar ett par timmar, eftersom hon legat i koma i tre dagar nu.
Harry sjönk ihop igen på sin stol.
Det var hemskt att inte veta. Klockan började närma sig nio på kvällen.
-Jag går upp och lägger mig. Hermione gäspade.
-Jag med, höll Ron med. Du då, Harry?
-Jag tror att jag stannar lite till...
Ron höjde ett ögonbryn, men Hermione log förstående.
-Javisst, stanna du, sade hon.
Hon och Ron reste sig samtidigt, och gick ut ur rummet. Nu var det bara Mrs Weasley och Harry kvar, och så Ginny och Madam Pomfrey såklart, i rummet. Madam Pomfrey gick in i sitt lilla sovrum som låg bredvid sjukhusflygeln. Mrs Weasley log mot Harry. Harry tog Ginnys hand. Den var varm och han kände pulsen i handleden.
-Jag vill inte låta påträngande men, ni passar så bra tillsammans! När Ginny inte ligger i koma förstås... Harry log tillbaka.
Till slut gick också Mrs Weasley och lade sig. Till slut somnade han, med huvudet på Ginnys säng.

Så det här är kapitel sju! Inte alls så händelserikt, men det kommer! TRor jag...

Den här fanficen har inte många läsare, men jag ser att det är många som har klickat på tråden i alla fall. Om du ör en tyst läsare, kommentera är du snäll, så jag vet vilka som läser!

Tack för att du läste!

Va, kan du se vilka som bevakar? Hur då??!

SUUUUUUUPERBRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Jag kan inte se vilka som bevakar, men jag kan se hur många som har klickat på tråden