Hogwarts läser: Harry Potter och De Vises Sten

Jag tänker dela upp alla kapitel i böckerna i tre delar. Hoppas det är okej!

Kapitel 1 del 1

Alla Hogwarts elever gick med långsamma steg till Stora Salen. Fötterna liksom släpade i marken. Ingen var sugen på att gå till Stora Salen eftersom det gällde Umbridge. Det var nog bara en ny regel, tänkte dem. När alla hade satts sig vid sitt elevhemsbord reste sig Umbridge och tog till orda:

"Hrm, Hrm" Alla tittade trött upp när de hörde paddans flickaktiga röst. "Idag när jag kom till mitt kontor fann jag att 7 böcker låg på mitt skrivbord. Alla med ett namnet Harry Potter på."

Någonting hände. Elevernas ansikte ändrades från en tråkig och trött min, till en nyfiken och spännande min.

"Eftersom det var 7 böcker antog jag att det var en bok för ett år på Hogwarts." Fortsatte Umbridge. "Och eftersom det stod Harry Potter på antog jag att det handlade om Harry Potter." Hon tog en paus medan hon tittade ut över Stora Salen."Så 4 böcker har redan hänt och 3 ska hända. Men jag tänkte att jag skulle ta och läsa första boken som heter Harry Potter och De Vises Sten." Hon slog upp första sidan och skulle just börja läsa när hon blev avbruten:

"Professor Umbridge, varför vill du läsa dessa böcker för oss?" Frågade en söt andraårselev från Hufflepuff.

"Därför att jag vill bevisa vilken lögnare Potter är!" Fräste hon och tillade: "10 poängs avdrag från Hufflepuff." Hon sänkte huvudet och läste:

1. Pojken som överlevde.

"Men Professor Umbridge vad händer om jag inte vill att du ska snoka i mitt liv?" Frågade Harry Potter som hade suttit alldeles still av chock.

"Då händer ingenting din snorunge!" Fräste Umbridge. "20 poängs avdrag från Gryffindor!"

Harry Potter kurrade upp sig till en boll. Just nu ville han sjunka genom jorden. Snart skulle hela Hogwarts veta vad han tänkte och hur hans liv var. Fast då skulle de ju få veta att Sirius var oskyldig, tänkte han.

Umbridge hade sänkt huvudet ännu en gång och nu gick det bättre för henne att läsa.

1. Pojken som överlevde.

Mr. och Mrs. Dursley i nummer 4 på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala.

"Normala?" Sa Pansy Parkinson. "Om de är normala är de väl mugglare och sånt vill jag inte lyssna på!"

De var de sista man kunde tänka sig vara inblandade i något konstigt eller mystiskt för de godtog verkligen inga sådana dumheter.

"De låter tråkiga." Sa George.

"Jag håller med dig." Sa Fred och de gjorde många fler.

Mr. Dursley var chef för en firma som heter Grunnings och som tillverkar borrar.

"Vad är borrar?" Undrade Goyle.

"Det är en maskin som gör hål i saker." Svarade Hannah Abbott.

Han var en stor fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en verkligt stor mustach. Mrs. Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade ha. Den kom mycket väl till pass
eftersom hon tillbringade en stor del av sin tid till att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna.

"Det låter mer som ett vildsvin och en giraff." Sa Lee Jordan.

"Det där var min replik!" Sa Fred över sorlet av skrattande elever.

När tumultet hade lagt sig fortsatte Umbridge:

Paret Durlsey hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans.

"Så tycker ju alla föräldrar" Sa Padma Patil.

Mr. och Mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den.

"Antingen var de inte gifta eller så var de tjuvar, eftersom de hade allt de kunde önska sig." Sa Seamus Finnigan.

De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter.

"Var är det för fel på din familj, Potter?" Frågade Lavender Brown Harry. Men innan Harry hann svara sa Parvati:

"Tänk efter lite! Potters är en trollkarls familj och mugglare gillar inte trollkarlar!"

"Är de mugglare?" Frågade Lavender förvånat. Parvati himlade med ögonen.

Mrs. Potter var Mrs. Dursleys syster men de hade inte träffats på flera år. I själva verket låtsades Mrs. Dursley att hon inte hade någon syster. Därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli. Mr. och Mrs. Dursley tyste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursley visste att Potters och också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen därifrån; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn.

Umbridge slog ihop boken och sa:

"Nu får de räcka för ikväll. klockan är redan mycket och ni har en lång dag framför er i morgon. Vi fortsätter kapitlet imorgon."

Eleverna reste sig sakta upp; de ville inte lägga sin än. De ville höra mer. När alla hade gått ut ur Stora salen sa Umbridge för sig själv:

"Mugglare. Sådana varelser vill man inte läsa om. Hon som skickade böckerna lurade mig." Sedan trippade hon iväg.

Tack för att ni läste! Äntligen är kapitlet ute!
Mvh Dora_Tonkz

Bra, men i fortsättningen kan du ta hela kapitlet istället?

Ja, även om det tar längre tid så är det lättare så

Bevakar! Verkar jättebra

Bevakar!!! Me like

Ok men kommer bevaka i fall att du startar igen

Tagga gärna mig om du startar igen för jag vill jättegärna läsa denna men avbevakar.

Såklart vi har tålamod! Ses!

Kapitel 1 del 2

När alla elever hade satts sig på sina PLATSER i Stora Salen dagen efter första läsningen klockan 7, tittade de upp mot huvud bordet. Ingen Umbridge syntes till! Var hon sjuk? Eller ska hon sluta läsa? Dessa frågor och några fler gick runt i huvudet på eleverna. Men just som de tänkte det hemskaste ställde sig Professor McGonagall upp. Alla såg oroligt på henne; de ville ju höra mer!

"Som ni ser så är inte Professor Umbridge här." Började Hon. "Hon tyckte visst inte delen som vi läste igår var bra; så hon har slutat läsa nu och hon tyckte inte att ni skulle få höra fortsättningen av den heller." Flera elever suckade, till och med vissa Slytherinare. "Men jag tog boken från hennes kontor och nu tänker jag läsa VIDARE. Om det går bra för er förstås." Hurra rop fyllde Stora Salen. När tumultet lagt sig började Professor McGonagall läsa:

Mr och Mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om...

"Förlåt mig Professor McGonagall." Började Hermione. "Men jag tror att vi läste den delen igår."

"På så vis." Sa Professor McGonagall. "Då får jag väl ta och leta reda på meningen vi skulle börja på." Hon ögnade igenom sidan. "Här har vi den!"

När Mr och Mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdagen då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolade medans han valde sin tråkigaste slips till dagens arbete.

"Vem väljer sin tråkigaste slips?" Frågade Lavender Brown.

"Jag tror alla väljer sin tråkigaste slips." Började Fred.

"För alla slipsar är tråkiga." avslutade George.

Och Mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i barnstolen. Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret.

"Idiotiska smutsskallar." Hånade Malfoy. "Att de inte lägger märke till det."

Klockan halv nio tog Mr Dursley upp sin portfölj, gav Mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö men missade, för Dudley hade ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket.

"Att de låter honom göra så!" Sa Susan Bones.

"De låter honom göra det mesta." Sa Harry till henne.

"Den lilla rackarungen" skrockade Mr Dursley på väg ut ur huset. Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart. Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på något besynnerligt - en katt som läste en karta.

"Professor McGonagall?" Frågade Dennis Creevey."Var det du?"

"Faktum är så var det jag." Svarade McGonagall.

"Men var gjorde du där?" Nu var det Colin Creevey som undrade.

"Jag tror vi kommer till den saken." Sa Professor McGonagall en aning lite irriterad. "Låt mig bara fortsätta läsa, tack!"

Under en sekund fattade inte Mr Dursley vad han hade sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde han ha tänkt på? Det måste vara ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka.

"Jag tror jag vet vilken blick det var." Sa Fred.

"En blick som vi får några gånger per dag." Sa George. Professor McGonagall tittade upp från boken och gav tvillingarna "blicken", innan hon återvände för att läsa vidare.

Då Mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten där det stod Privet Drive på - nej, den tittade på skylten; katter kunde inte läsa kartor eller skyltar.

"Jo" Sa Fred. "Jag vet en katt som kan."

"Men det är ingen vanlig katt." Sa George. "Det är en människa som kan förvandla sig till en katt och den människan är vår lärare i förvandlingskonst."

"Mr och Mr Weasley, straffkommendering klockan 5 imorgon på mitt kontor." Sa Professor McGonagall. Fred och George himlade med ögonen.

Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde i mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning borrar som han hoppades få just den dagen. Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda folk i rörelser. Folk i långa mantlar.

"Vad är det för fel med det?" Frågade Pansy Parkinson.

"Mugglare går själv inte med långa mantlar - om du har lagt märke till det." Svarade Hermione henne med en knappt märkbar min av avskyvärdhet i ansiktet.

Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder - tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det var något nytt idiotiskt mode.

"Och vi tycker också att du klär dig konstigt, om det är så du menar, din feta smutsskalle!" Sa Malfoy till Mr Dursley - som om han skulle höra!

Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det Mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de där människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting...ja, så måste det förstås vara.

"Och vad skulle det vara för någon sort kampanj?" Frågade Ron irriterad.

"Kanske en kampanj till..." Började Fred innan han avbröt sig själv för att tänka. "Vad samlar mugglare in pengar till?"

"Unicef, röda korset och sådant som handlar om sjuka och fattiga." Svarade Hermione. "Men detta är trollkarlar vi pratar om nu." Det blev tyst en stund innan Ron sa:

"Hur fattig måste man vara för att få dem där pengarna?" Undrade Ron innan Hermione slog till honom. Hårt. McGonagall skakade på huvudet och fortsatte att läsa:

Trafiken rörde sig vidare framåt och Mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt med tankar på borrar.

"Den mannen måste verkligen älska borrar!" Sa Ernie Macmillan. Några få Hufflepuffare skrattade.

Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret på sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög förbi i ilfart över huvudena på dem.

"Varför så häpna?" Undrade Blaise Zabini.

"Det får du snart reda på, Mr Zabini." Svarade McGonagall honom.

De flesta av dem hade inte sett en uggla ens på nattetid.

"Jaha." Sa Blaise. "Det kunde man ju kanske ha räknat ut."

Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde viktiga telefonsamtal och skrek lite till.

"Vad är en feleton?" Undrade Crabbe.

"Telefon. Det är en maskin som mugglarna använder för att skicka brev eller prata med varandra på långt håll. Ungefär som vi fast utan ugglor och sen så ser man det inte i luften." Svarade Professor Burbage. Det kom upp en rynka mellan ögonbrynen på Crabbe och det syntes att han inte förstod.

Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mittemot.

"Lång promenad." Sa Neville. "Men borde han inte köpa sig något som han får längre energi av?"

"Inte han inte." Sa Harry och skakade på huvudet.

Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men det ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en ända insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grepp om en påse med en munk i, som han uppfattade några ord de sade.

"Mr och Mrs Potter, just det, jag hörde talas om det..."

"...ja, deras son, Harry..."

Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig. Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade...nej, han hade uppfört sig dumt.

"Wow!" Sa Harry förvånat.

"Vadå wow?" Undrade Ron.

"Jag har aldrig hört honom säga att han har uppfört sig dumt!" Svarade Harry Ron, fortfarande förvånad. "Aldrig under hela mitt liv hos Dursleys! Det är rena rama miraklet!" Medan Harry fortsatte att vara förvånad, fortsatte McGonagall att läsa:

Potter var inte något särskilt ovanligt namn. Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans frus systerson hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold.

"Han måste finslipa sig på ditt namn Harry." Sa Fred. "Det märks."

Det var ingen ide att oroa Mrs Dursley, hon blev alltid upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster...men i alla fall, de där människorna i mantlar...

"Professor McGonagall, du hoppade över en del av meningen." Sa Ron. "Kan du läsa den?"

"Mr Weasley." Började McGonagall. "Det var inte någon avslutning på meningen.

"Var det inte?" Ron blev förbryllad. Om man påbörjade en mening får man väl avsluta den med!

Han fann det mycket svårt att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utanför dörren.

"Och mosade den stackars människan." Fyllde Fred i. "Så fet som han är."

"Faktum är så lever jag än." Sa Professor Flitwick med sin pipiga röst.

"Förlåt mig Professorn, men var det du?" Undrade Padma Patil.

"Ja det var det, Mrs Patil." Sa Flitwick. "Men det gjorde ingenting, en sådan dag som den var!"

"Får jag fortsätta läsa?" Undrade McGonagall.

"Ja, varsågod."

"Förlåt" Muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick uppför Mr Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med pipig röst som fick förbipasserande att stirra:

"Ni behöver inte be om förlåtelse, min bästa herre, för ingenting kan göra mig ledsen idag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta! Till och med mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!"

Och den gamle mannen slog armarna om midjan på Mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan iväg.

"Slog du verkligen armarna runt honom." Frågade Terry Boot. "Jag menar hela vägen runt?"

"Nej då, det gjorde jag inte, Mr Boot." Sa Flitwick. "Snarare en fjärdedel."

Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört att främlingen kallat honom en mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde iväg hemåt, medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hoppats, eftersom han inte gillade fantasier.

"Och nu hatar jag verkligen mannen." Sa Lavender. "Vem gillar inte fantasier?"

"En stor, fet man med en buskig mustasch och som arbetar på Grunnings." Svarade Harry. Många började skratta. McGonagall, som var rätt trött på att bli avbruten av meningar och skratt, läste vidare.

När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se - och det gjorde honom inte på bättre humör - den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen.

"Schas!" Sade Mr Dursley med hög röst.

Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande? Undrade Mr Dursley.

"Nej, men vanligt McGonagall uppförande." Sa Fred som svar på Mr Dursleys fråga.

Han låste upp och och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten på att inte säga något till sin fru. Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck - vill inte. Mr Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra de sista kvällsnyheterna.

"Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor uppfört sig mycket ovanligt idag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar sedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt ändrat sovmönster."

"Vad menas med att de knappast visar sig i dagsljus?" Frågade Ron.

"Är du så korkad?" Sa Hermione till honom.

"Det är inte så jag menar." Sa han till henne. "Jag menar; flera trollkarlar varje dag skickar ju brev till varandra. Ugglorna flyger ju då i olika slags terränger, då bör väl mugglarna sett en eller två ugglor varje dag!?"

"Det är ju sant." Sa Hermione funderande. "Jag ska ta reda på det. Ge mig bara en eller två dagar i biblioteket." Ron himlade med ögonen.

Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. "Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det bli några fler uggleskurar ikväll, Jim?"

"Jaa, Ted," Sade väderleksmannen. "Det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglor som uppfört sig konstigt idag. Tevetittare ända bort från Kent, Yorkshire och Dunee har ringt hit och talat om att i stället för regnet jag utlovade igår har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat Valborgsmässoafton i förväg - det är inte förren nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt!"

"Förlåt då, bäste Herr Mugglare," Sa Professor Sprout. "Men kan man inte få fira en speciell dag?"

"Men Pomona." Sa McGonagall till henne. "Mugglare vet ju inte vad som hänt!"

"Det är jag fullt medveten om." Svarade hon.

"Men vi skulle ha varit lite mer försiktigare." Sa Flitwick och torkade bort en tår ur ögonen med sitt lilla pekfinger.

"Seså Professorn." Sa Luna Lovegood. "Man kan inte gråta över spilld honungsöl."

"Det är så sant så, Mrs Lovegood." Sa Flitwick till henne.

"Men kan vi bara fortsätta att läsa?" Sa många elever i kör.

Mr Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor i dagsljus? Mystiska personer i långa mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters... Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar tee på en bricka. Det kunde inte hjälpas.

"Teet?" Utbrast Ernie Macmillan. "Vad kunde inte hjälpas när det gällde teet?"

"Jag tror inte det gäller teet, Ernie" Zacharias Smith.

Han skulle bli tvungen att säga någonting till henne.

"Jaha" Sa Ernie sorgset. "Jag skulle vilja se honom hälla teet över sin fru."

"Se?" Sa Lavender. "Kan du se vad som händer?"

"Han menar inte bokstavligen, Lavender." Sa Parvati till henne.

Han harklade sig nervöst.

"Hrrm...Petunia, älskling...du har väl inte hört från din syster på sistone?"

"Varför skulle hon göra det?" Suckade Harry.

Som han hade väntat sig såg Mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster.

"Nej" Sade Mrs Dursley skarpt. "Varför undrar du det?"

"Konstiga saker på nyheterna" Mumlade Mr Dursley. "Ugglor...stjärnskott...och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan idag..."

"Än sen då?" Fräste Mrs Dursley.

"Jo, jag tänkte bara att det...kanske...hade något att göra med...du vet...hennes sort."

"Han vågar inte ens tala med sin smala hustru." Sa Fred. "Hör bara hur han stammar. Vilken fegis!"

"Kan du höra..." Började Lavender.

"Han menar inte bokstavligen." Sa Parvati.

Mrs Dursley smuttade på sitt tee genom hopknipna läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om för henne att han hade hört namnet "Potter". Han bestämde sig för att han inte vågade.

"Och vad skulle frugan göra om han hade vågat göra det?" Undrade George. "Bita honom baken?"

I stället sade han, så obesvärat han kunde:

"Deras son, han borde väl vara i samma ålder som Dudley nu?"

"Jag antar det." Sade Mrs Dursley stelt.

"Vad är det han heter nu igen? Howard, eller hur?

"Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening."

"Tack då." Sa Harry. "Men det gör inget när det kommer från din mun."

"Javisst." Sade Mr Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom. "Ja, jag håller verkligen med dig."

Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp till övervåningen för att lägga sig. Medan Mrs Dursley var i badrummet, smög Mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting. Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det...om det kom ut att de var släkt med ett par...nej, han skulle aldrig stå ut med det. Mr och Mrs Dursley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men Mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och Mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om deras sort...Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem...Där misstog han sig verkligen.

McGonagall stängde ihop boken.

"Var kapitlet slut?" Frågade Crabbe innan han fick en stöt i axeln av Malfoy. McGonagall skakade på huvudet.

"Ska du sluta läsa?" Frågade Goyle. "Nu? När det är så spännande?"

"Vill ni att jag ska läsa vidare?" Sa McGonagall chockat.

"JAA!" Hördes det från alla håll i salen.

"Okej" McGonagall öppnade upp boken igen. Just då öppnades dörren till Stora Salen.

Vem kommer????
Superbra kapitel!