Att tvingas välja (1:a generationen)

UNDERBARTAWSOME

BEVAKAR!

Supernbra!!

Lika bra som alla kapitler innan♥♥
Remus är ju så söt ♥♥♥
Give me more before I die :C ♥

Favorit generationen + plus att du skriver.Kan det bli bättre?

Kapitlet var iallafall helt perfekt.Kommer faktiskt inte på nåt vettigt att skriva men det var verkligen, verkligen superbra!

Meer!

Lika bra som vanligt, älskar det ♥

Först ger du mig en hjärtattack av glädje när du skriver om marodörerna, sen så dödar du mig när jag läser hur bra du skriver. Hur gör du.

Mer mer mer mer mer mer MER! Plz!

Åh, såå roligt att ni gillar det! ♥
______________________________________
Kapitel 3
James och Remus kommer tillbaka till kupén när det bara är en kort stund kvar till Hogsmeade tågstation. De är redan klädda i sina kläder med varsitt märke på bröstet. När James går förbi Peter, för att sätta sig ner intill honom, kan jag se hur Peter tittar lite extra på märket. Precis som de flesta på Hogwarts dyrkar Peter marken där James går fram. Det är nästan som att James är Peters idol. Jag ger ifrån mig en suck och vänder blad på boken, som jag snart läst ut. Sirius, som någon gång under resan vaknat till och lagt sig ner intill mig, rätar på sig och sträcker ut sina armar.
- Jag är hungrig, säger han.
- Jag försökte väcka dig när godisvagnen kom men du sov så hårt, säger Peter lågt.
Sirius ger sin vän en kort nick. Han tittar sig omkring och inser att vi andra redan har bytt om till våra kläder.
- Det är nog bäst att du skyndar dig Tramptass. Vi är snart i Hogsmeade, säger Remus.
Sirius ställer sig upp och ska precis knäppa upp byxorna när James harklar sig och pekar på mig. Sirius, fortfarande med händerna om sin gylf, ger mig ett leende.
- Du får stanna om du vill. Jag har inget att dölja, säger han.
Jag ger ifrån mig en irriterad suck och lämnar kupén. Bakom mig dras gardinen på kupédörren för och jag går längst korridoren. Jag läser fortfarande. Har bara ett par sidor kvar och jag vill gärna hinna läsa klart den innan tåget stannar. Dova röster hörs ifrån de kupéer som jag passerar men jag lägger inte märke till vad de pratar om. I samma sekund som jag vänder blad och få se den sista sidan öppnar någon dörren till en kupé och hindrar mig att fortsätta gå. Jag tittar upp på personen som jag krockat med. Det är en lång och muskulös kille. Han har ett ljust ansikte med väl framhävda kindben och blåa ögon. Det känns som om ögonen tittar rakt igenom mig.
- Åh förlåt mig, säger jag.
- Lugnt, säger han.
Killen är bekant. Jag kan inte riktigt komma på vad han heter men jag har definitivt träffat honom förut. En vissla ljuder och vi hör hur tåget bromsar in. Efter ett par sekunder står vi stilla.
- Jag borde nog gå tillbaka till mina vänner, säger jag.
Han bara nickar till svar. Jag vänder mig om och går tillbaka. Precis när jag kommer fram till vår kupé kommer killarna ut.
- Perfekt tajming, säger Sirius.
James räcker mig min väska och lägger sedan en arm runt mina axlar.
- Jag vill inte tappa bort dig bland alla andra, viskar han.
Jag himlar med ögonen. Vi följer strömmen av elever genom korridorer. Framme vid dörren går James före mig ner. När jag står på sista trappsteget tar han tag runt min midja och lyfter ner mig. Jag skrattar.
- Vad var det där? Och snälla säg inte att du bara var en gentleman, säger jag och daskar till honom på armen.
James rycker leende på axlarna och vi går mot vagnarna. Bakom oss kan vi höra hur skogvaktarens mörka röst kallar till sig första års eleverna. Jag vrider på huvudet. Det är mörkt men ifrån ljuset av en lampa kan jag se ansiktet på en av de nya eleverna. Hennes ansikte är blekt och hon skakar nästan av nervositet. Jag vet själv hur nervöst det var att stiga ombord på båten och att åka mot det gigantiska slottet. Det är väldigt längesedan. Vi hittar en ledig vagn och för att kunna ta mig upp i vagnen på egen hand väntar jag tills killarna har satt sig. Vagnen börjar rulla. När Caroline kom hem till julen under sitt andra år berättade hon om de här vagnarna. Hon sa att de drogs av testraler. Det är en sorts häst men man kan bara se dem ifall man sett någon dö. Än så länge kan varken jag eller mina vänner se testralerna. Sakta men säkert rullar vi fram och Hogwarts reser sig ståtligt framför oss. Vagnen stannar på den rektangulära gården framför entrén och vänder sedan om. De stora dörrarna står öppna och ett varmt ljus välkomnar oss.
- Sista året. Sen behöver vi aldrig mer komma hit igen, säger James.
- Du låter glad över det Tramptass, säger Peter förvånat.
- Det kan du bita dig i näsan på Slingersvans. Jag kommer vara den som skrattar högst av alla när vi sitter på tåget hem till sommaren, säger James.
- Det kommer du inte alls. Du kommer vara lika ledsen som oss andra. Hogwarts är ett underbart ställe. Du kommer sakna det, försäkrar jag.
Han himlar med ögonen.
- Kom igen, låt oss skynda in. Jag är fortfarande hungrig, morrar Sirius lågt och skyndar på sina steg.

Vi står i den stora entréhallen. På var sin sida av ingången står det två stycken stora timglas. Ett för varje elevhem. Det är i dem som elevhemspoängen visas. Mittemot ingången finns det en gigantisk marmor trappa. Trappan leder upp till en högre våning. Till höger av trappan finns det två dubbeldörrar som leder in i Stora salen. Det är dit vi ska. Inne i Stora salen finns det fem stycken bord. Fyra stycken som står mitt i rummet samt ett bord som är placerat längst fram. Alla elevhem har varsitt bord och vid bordet längst fram sitter lärarna. James och Sirius styr sina steg mot Gryffindors bord. Vi sätter oss ner på träbänkarna och väntar. Jag tittar mig omkring. I taket hänger det som vanligt en massa tända ljus men istället för ett tak kan man se den mörka natthimlen. När alla elever har satt sig ner vid sina bord blir det tyst. Dörrarna öppnas och Professor McGonagall kommer in. Efter sig har hon alla förstaklassare som ska sorteras in i varsitt elevhem. Sirius ger ifrån sig en suck.
- Det är så många. Vi kommer aldrig få mat, säger han.
- Var inte så dramatisk Tramptass. Du kommer få din mat, säger Remus och ler roat åt sin väns misär.
Jag får plötsligt en känsla av att vara iakttagen. Försiktigt tittar jag mig omkring. Där. Borta vid Slytherinbordet möter jag min iakttagare. Det är bekanta blåa ögon.Trots att det är ett bord fullt av Ravenclaw elever mellan oss lyckas vi ändå få ögonkontakt. Han, som jag fortfarande inte kommer på namnet på, håller sin blick stadig. Eleverna från Ravenclaw ställer sig plötsligt upp och applåderar över att de fått in en ny elev och vår ögonkontakt bryts. När de har satt sig ner igen tittar han inte åt mitt håll. Jag viker undan min blick och försöker fokusera på sorteringen. Flera gånger får Gryffindor ställa sig upp och applådera.
- Winston, Jessie, säger McGonagall.
Den sista eleven går fram till pallen och sätter sig ner. Professorn sätter sorteringshatten på hennes huvud och efter ett par sekunder ropar han ut:
- Hufflepuff!
Hufflepuffarna tjuter av glädje och Sirius tjuter med dem.
- Äntligen mat, säger han.
- Du glömmer att Dumbledore ska hålla sitt tal innan det är mat, säger jag och får ett surt ögonkast tillbaka.
När McGonagall har tagit bort pallen och hatten går Hogwarts rektor, Albus Dumbledore, fram till podiet, som föreställer en guldig uggla med sina långa vingar utbredda. Dumbledore har långt vitt hår och är klädd i en purpur färgad klädnad. När han pratar lyssnar alla. Även om Sirius ger ifrån sig ett par otåliga suckar så vet jag att han lyssnar. Till slut avslutar Dumbledore sitt tal och mat dyker upp på alla bord. Den glädje som lägger sig över Sirius ansikte är otrolig. Han nästan slänger sig över de grillade kycklinglåren, den kokta potatisen och även mintkaramellerna, som egentligen inte gör någon nytta bland all mat. Jag tittar bort mot Slytherin. Killen pratar lågmält med en kille intill sig. Hans vän har gulblekt ansikte och svart, glansigt hår som är kammat i en mittenbena. Jag vänder mig till Remus.
- Vem är det som pratar med Snape? frågar jag.
Remus lyfter sin blick och ger ifrån sig ett ogillande ljud.
- Det är Avery, muttrar han.
Jag nickar. Juste Avery. Det har jag hört förut.
- Avery och hans vän Mulciber sägs ha en väldigt skruvad humor, fortsätter Remus.
- Hur skruvad? frågar jag.
Han rycker på axlarna.
- Jag har lyckligtvis aldrig stött på dem mitt i ett skämt, ler Remus.
Middagen fortsätter och ersätts snart av efterrätt. Ungefär en timma senare får vi gå ifrån Stora salen och upp till vårt sällskapsrum och våra sovsalar för att sova. Gryffindors sällskapsrum ligger det norra tornet på sjunde våningen och ingången ”vaktas” utav den tjocka damen.
- Lösenord, säger hon med näsan i vädret.
- Volans lacerta, svarar Remus och den tjocka damens tavla glider åt sidan.
Vi tar oss igenom det lilla rummet och står snart i det runda sällskapsrummet. Det mesta går i scharlakansrött och mörkt trä. Sirius, Remus och Peter tittar på mig. James var tvungen att tillsammans med Lily ta hand om förstaklassarna och se till så att de vet vart de ska.
- Ja, god natt då, säger jag.
Killarna nickar.
- God natt Claire.