Diademet och medaljongen [SV]

S-U-P-E-R D-U-P-E-R B-R-A

..:Kapitel 4:..


Draco vaknade med ett ryck. Han satte sig blixtsnabbt upp i sängen och såg sig omkring i det mörka rummet. Det enda han kunde höra var Crabbe, Goyles och Zabinis tunga andetag och vinden utanför fönstret. Han konstaterade att det var natt. Han kände svetten som sakta rann ner för hans hals, hur hans tröja klistrade sig mot bröstet och han mindes drömmen, tårarna började rinna nerför Draco Malfoys kinder. Han var rädd, aldrig hade han varit så rädd i hela sitt liv. Han vill bara springa därifrån, bort från Hogwarts, bort från uppdraget och bort från alla de som tvingade honom att utföra det. Han önskade att Mörkrets Herre aldrig hade valt honom till detta uppdrag. Att han hade valt någon annan. När Draco slutat gråta gick tankarna sakta över till drömmen han haft.
Han stod i Vid-Behov-Rummet, bredvid borttrollningsskåpet som han hade lagat. Narcissa Malfoy, hans mamma stod bredvid honom och kramade stolt om sin son.Hon var stolt över att han hade klarat av att laga skåpet helt själv.Plötsligt kom Mörkrets Herre, Dracos ansikte stelnade till och han stirrade förskräckt på Voldemort. Mörkrets Herre var rasande, Draco visste inte varför, inte Narcissa heller. Men innan Draco hann göra något höjde Voldemort sin stav och en grön blixt av ljus slungades från staven och träffade hans mamma. Hon föll bakåt och träffade golvet med en duns. Draco kastade sig gråtande ner på marken och tog sin mors hand i sin. Han försökte få henne att vakna men det var försent. Draco ställde sig upp och drog fram sin stav, han skulle precis kasta en förbannelse på Voldemort då det gröna ljuset träffade honom, han slungades bakåt, några meter från sin mamma. Sedan blev allt svart, inget mer hördes någonsin från Draco och Narcissa Malfoy.
Sedan hade Draco vaknat och insett att det bara varit en dröm, men den skulle säkert bli sann om han inte klarade uppdraget. Det var därför han hade gråtit när han vaknat ur drömmen, han ville inte dö. Han ville inte att hans mamma skulle dö, han älskade henne, hon hade alltid varit där för honom och älskat honom så mycket, men hans pappa däremot hade inte haft tid med sin son, han var för upptagen med att göra Voldemort nöjd. Draco rös när han tänkte på namnet, Voldemort var den han fruktade mest, han kunde döda vilken trollkarl, häxa eller mugglare som helst utan att tveka, och vem vet, nästa gång skulle han kanske döda Draco Malfoy, om han inte slutförde uppdraget.
På något sätt hade Draco somnat om den där natten och vaknat nästa morgon. Problemet var att han hade vaknat två timmar försent så han missade både frukosten och lektionen i försvar mot svartkonster.
Draco spenderade den kommande timmen till att byta om och tvätta sig, vänta och komma på en ursäkt till professor Snape. Även om Snape visste om uppdraget kunde han inte berätta om det inför hela klassen så han bestämde sig för att säga att han hade försovit sig och sen fick han bara hoppas på att Snape accepterade den ursäkten, för den var faktiskt sann. Sen skulle han också gå ner och fråga Crabbe och Goyle varför de inte hade väckt honom utan bara låtit honom missa frukosten och lektionen.
Crabbe och Goyle kom in i sällskapsrummet, innan de hann säga ett ord hade Draco gripit tag i deras skjortkragar och drog in de bakom ett skåp som stod i hörnet av Slytherins sällskapsrum.
”Vad håller du på med Malfoy” sa Goyle irriterat.
Draco gav honom en iskall blick och tog ett hårdare grepp om hans skjortkrage.
”Varför väckte ni inte mig idag på morgonen!?” frågade Draco kallt.
Crabbe och Goyle tittade på varandra.
”Men svara då!” sa Draco otåligt.
Ännu en minut gick, Draco såg på de båda. Det såg ut som om Crabbe skulle säga något men han stängde munnen igen.
”J-jag vet inte” stammade Goyle.
”Se till att ni gör det nästa gång” väste Draco och släppte de båda.
De gick sakta upp till sovsalen, medans de masserade sina halsar som gjorde så förskräckligt ont efter Dracos hårda grepp.De var inte hans vänner, han hade inte några riktiga vänner på Hogwarts, alla var så reserverade mot honom och själv tyckte han inte särskilt mycket om någon där. Men Crabbe och Goyle, de var rent av rädda för honom.
Draco suckade och satte sig framför brasan för att vänta på att nästa lektion skulle börja. Nästa lektion var örtlära, ett ganska tråkigt ämne enligt Draco men i örtlära var det åtminstone inte Potter som var bäst utan Longbottom. Och sen var det ju också en annan elev som var väldigt duktig i örtlära(och de andra ämnena också). Det var Rowle, Zacharias Rowle, han var nästan som en manlig Granger, fast tystare tänkte Draco och skrattade tyst för sig själv. Draco samlade ihop sina böcker och reste sig upp för att gå ut till växthusen. Crabbe och Goyle kom springande ner för trapporna, de försökte undvika Draco för de ville ju inte hamna i trubbel igen.
Draco gick sakta och tyst upp för trapporna och ut genom den stora porten så att han kom ut i solskenet. Sedan sprang han den sista biten ner till växthusen, den svala vinden svalkade honom i ansiktet och blåste genom hans vackra blonda hår. Han var faktiskt lycklig, men så kom Potter med hans vänner och lyckan var borta ur Dracos kropp. Han gick snabbt förbi Potter och ner
till växthusen där professor Sprout väntade.

Vad tycks ?

Superbra!!!

Älskar det!♥

..:Kapitel 5:..


Örtläran var väldigt tråkig, det enda de gjorde var att läsa om olika växter och vad man kunde göra med de, eftersom professor Sprout sa att de inte kunde göra något med växterna idag. Draco hade inte direkt läst sidorna i boken, utan bara skummat igenom de och sedan suttit och väntat resten av lektionen. När lektionen var slut gick Draco snabbt upp till slottet och in till uppehållsrummet för att lämna sina böcker. Han hade håltimme nu så han bestämde sig för att gå upp och försöka laga skåpet. Innan han gick tog han också med sig ett äpple som låg på bordet i sovsalen, det skulle han ha som test för skåpet. Draco gick ut från Slytherins uppehållsrum och styrde stegen mot sjunde våningen. När han var framme vid väggen där Vid-Behov-Rummet skulle uppenbara sig gick han fram och tillbaka tre gånger medans han intensivt tänkte på vad han behövde rummet till. Sakta kunde man se att en dörr började visa sig och snart var Draco inne i rummet. Det såg precis likadant ut som när han hade varit där sist, allt var rörigt men ändå på sin plats. Draco gick fram till platsen där skåpet stod och drog ner det damminga draperiet. Han tryckte försiktigt ner handtaget och dörren till skåpet öppnade sig. Först stod han bara där och stirrade in i det tomma skåpet men efter en stund slet han bort blicken och tog fram det gröna äpplet ur fickan. Han lade äpplet i det tomma skåpet och stängde dörren så tyst och försiktigt.
”Harmonia nectere passus, harmonia nectere passus” viskade han
Sedan öppnade han sakta sina ögon och fixerade blicken på skåpet. Han var rädd för att äpplet inte skulle vara borta så han lade handen på handtaget och öppnade utan att titta in i skåpet. När han väl tittade in så fanns där inget äpple alls. Han hade gjort ett framsteg! Han skulle laga skåpet! Just den kvällen var det inget annat än ett leende som lekte på Draco Malfoys läppar, men bakom leendet fanns rädslan fortfarande kvar och den skulle uppenbara sig så bort han slutade le.
Hans arm brände plötsligt till. Han satte sig krampaktigt ner på golvet och höll i armen. Han blev blekare och blekare och tårarna började rinna nerför hans kinder. Varför utsatte Mörkrets Herre honom för denna smärta? Varför? Just när han tänkte lägga sig ner på golvet och gråta hörde han ett ljud från skåpet. Snabbt ställde han sig upp och struntade fullständigt i smärtan som plågade honom. Han öppnade skåpet och där fanns äpplet, men någon hade bitit på det. Det fungerade alltså med att skicka små saker genom passagen, en vecka till och det skulle vara helt och hållet som nytt, tänkte Draco. Han lade äpplet på en av bokhögarna och gick ut ur Vid-Behov-Rummet. Idag hade han gjort ett stort framsteg och han var säker på att Mörkrets Herre var stolt över honom.
När Draco var på väg ner såg han Zacharias Rowle stå i en mörk korridor, det lät som om han talade med någon men Draco kunde inte se någon annan än Rowle. Vad gjorde han där? Han som alltid satt i biblioteket på kvällarna. När Rowle började gå åt andra hållet följde Draco efter honom, men på ett säkert avstånd. Till hans besvikelse gick Rowle in Ravenclaws uppehållsrum och Draco kunde inte följa efter honom mer. Men han skulle ta reda på vad Rowle gjorde för något mystiskt.
Just då när Draco stod och funderade slog klockan nio och alla elever skulle var inne i sina sovsalar.
”Mr Malfoy! Vad gör du ute så sent?” frågade McGonagall.
Draco vände sig om och såg att hon stod där och tittade på honom. Han kunde inte säga något utan gick bara iväg, ner till Slytherins sällskapsrum. Efter det sena mötet med Draco gick McGonagall och informerade de andra lärarna om att han hade varit ute så sent. De trodde på allvar att han gjorde något mystiskt eller förbjudet. Vad kunde det vara? Men tyvärr hade de fel, det var Rowle som gjorde något, inte Draco, men vem skulle misstänka Rowle. Alla lärare älskade honom.
Draco gick snabbt upp till sin sovsal och kröp ner i sängen, denna natt sov han inte bra, samma dröm drömdes om och om igen och han vaknade minst fyra gånger mitt i natten. Drömmen var densamma som den han hade drömt innan, om Voldemort som dödade honom och hans mamma men nu blev även hans far dödad. Draco var alldeles genomsvettig när han vaknade och lakanet hade blivit blött och skrynkligt av svett. Han hade huvudvärk och hans hals var torr. Snabbt gick han till badrummet för att dricka vatten och för att duscha men idag skulle han inte gå till någon lektion, han kände sig sjuk, för första gången på flera månader. Han hade ont i huvudet, ont i halsen och han hade feber men framförallt brände hans märke mer än någonsin förut. Så han sa till de andra att han var sjuk och sov igenom resten av dagen, han sov i alla fall bättre än i natt, för nu hade han inga mardrömmar men då och då vaknade han av att smärtan i armen blev värre och värre. Skulle detta någonsin ta slut? Han hatade smärtan och han hatade Voldemort.


jag tyckte inte om det här kapitlet men hoppas ni gör det ^^

Mera!

Det var jättebra

Jätte bra kapitel jag gillar hur du beskriver hans kännslor

BRaaaaaaaaa

..:Kapitel 6:..




Dörren till klassrummet slogs upp och professor McGonagall såg sig omkring i rummet, hon sökte med blicken efter något, eller någon. Hon mötte Dracos blick och tittade strängt på honom.

”Mr Malfoy! Kan du vara så snäll och följa med mig” sade McGonagall

Draco såg sig förvånat omkring men gjorde som professorn sa och gick tillsammans med henne ut genom klassrummet. Hon stängde dörren och gick ner för trapporna, Draco följde efter.

När de kommit fram till en liten och mörk korridor öppnade McGonagall dörren till ett litet rum och sade åt Draco att stiga in. Han gick in genom den lilla, blanka dörren och till sin förvåning såg han att Dumbledore satt där och väntade på honom.

”Här är han, rektorn” sade McGonagall och skyndade sig att stänga dörren. Hon drog ut en stol och sade till Draco att han skulle sätta sig. Hon satte sig bredvid Dumbledore. Draco tittade ner i marken, han kände hur deras blickar brände i nacken på honom. Varför ville de prata med honom? Tänk om de hade fått reda på hans uppdrag? Vad skulle han göra då? Då skulle han säkert bli dödad. Av Voldemort. Draco lyfte sakta på huvudet och såg in i de två par ögon som oroligt såg på honom.

”Du kanske undrar varför vi har kallat dig hit” sade Dumbledore

Draco nickade. Han var nervös, tänk om de visste.

”Igår såg Minerva dig vara ute på slottet efter läggdags” sade Dumbledore ”Vad gjorde du uppe så sent Draco”

Draco tittade sig omkring, vad skulle han säga? Först tänkte han säga att han hade sett Zacharias Rowle göra något konstigt, men vem skulle tro på det? Just det, ingen.

”Ehmm… Jag… jag … letade efter min stav, jag hade glömt den någonstans och när jag kom på det gick jag för att leta efter den” mumlade Draco, han hoppades att de skulle tro på honom

McGonagall tittade på Draco och sedan på Dumbledore, var det verkligen sant? Det som pojken sade.

”Såja Mr Malfoy, du kan gå nu” sade McGonagall och ställde sig upp för att öppna dörren åt Draco. Han gick ut men stannade utanför dörren för att höra vad de sade om honom.

”Vad tror du han gjorde Albus?”
”Jag vet inte, men det är nog bäst att vi håller ett öga på honom”

Draco hörde ljudet av fotsteg och precis innan dörren öppnades sjönk han ner bakom en staty. McGonagall och Dumbledore gick ut ur det lilla rummet och gick sedan ner för trapporna. Draco satt kvar en stund bakom statyn. Han behövde vara ännu försiktigare nu när lärarna ”höll ett öga på honom”, annars skulle de kanske få reda på uppdraget och då skulle han och hans familj bli dödade. Snart skulle eleverna också vara misstänksamma mot honom, tänkte han.

Just när Draco skulle gå ner för trappan såg han någon som kom gående mot honom, han ställde sig snabbt bakom statyn igen och iakttog personen som gick förbi. Det var Potter, som vanligt läste han sin älskade trolldrycksbok. Draco drog fram staven ur fickan. Han ställde sig bakom Potter och just när han skulle kasta en besvärjelse på honom vände sig Potter om.

”Lamslå!” ropade Harry

Draco träffades av den röda strålen och kastades bakåt. Men Draco var snabb med att komma upp på fötter igen. Han riktade staven mot Potter och skulle just kasta en besvärjelse då bibliotekarien, Irma Pince gick förbi. Hon stannade när hon såg vad de två pojkarna gjorde och sade genast till dem.

"Vad håller ni på med!"


Som tur hade hon sett att Potter kastat en besvärjelse på Draco, och därför behövde inte Draco prata med lärarna igen utan det var Harry som fick göra det den här gången. Men hon hade sett att Draco riktat staven mot Harry och hon informerade lärarna om det. Nu var de ännu mer misstänksamma mot Draco, ingen misstänkte Rowle, ingen förutom Draco. Han skulle ta reda på vad Rowle gjorde, även om lärarna misstänkte Draco för att göra någon mystiskt.

Nästa dag hade Draco håltimme på morgonen så han bestämde sig för att gå till Vid-Behov-Rummet. Just när han var på väg dit såg han Rowle som gick till biblioteket. Istället för att gå till Vid-Behov-Rummet följde han efter Rowle. När han kom in i biblioteket såg han att Rowle drog fram en stor, gammal bok från en av hyllorna. Han slog upp en sida och läste noggrant igenom fem sidor. När Rowle hade gått gick Draco fram till hyllan där boken fanns och drog ut den.

Historien om Hogwarts fyra grundare, stod det på framsidan med stora, snirkliga bokstäver. Varför hade Rowle läst några sidor ur den boken? Draco slog upp sidorna som Rowle hade läst, han skulle aldrig ha hittat de sidorna om Rowle inte hade vikt kanten på den första sidan han läst och på den sista. De sidorna handlade om Rowena Ravenclaw, det fanns en liten, inringad text som handlade om hennes försvunna diadem. Varför hade Rowle ringat in det? Han var ju från Ravenclaw så han borde väl veta allt om diademet.

Draco lade tillbaka boken på hyllan och gick ut från biblioteket. Det skulle bli svårare än han hade tänkt sig att ta reda på vad Rowle gjorde. Men han skulle klara både det och uppdraget han fått av Voldemort.

Hoppas ni gillar det ^^