PRS Lupple & Medi

Han drog ned henne i sitt knä. " Nej inget olagligt." Försäkrade han lugnt på samma språk. " Att jag ska hjälpa Lupe. " Sa han lugnt.

"Oh... Det låter som en bra idé. Lupe har varit ensam.." Hon smekte hans kind.

Han såg på henne. " Jag vet." Viskade han. "Jag ska hjälpa honom." Sa han efter en stund betänketid.

"Och du vill inte?" Hon satte sig och tog hans händer.
"Älskade. Ta den här chansen. Släpp den inte.."

Han såg på henne med en suck. " Jag har bara lite svårt för honom. " Sa han tyst. "Jag vet älskade. Jag ska ta vara på chansen. Men hur kan jag ens tala med honom?" Frågade han tvekande.

"Varför har du svårt för honom? Är det för att Dorian gömde sig? För att han höll sig borta? Du gjorde samma med mig första åren."

Lathan såg på henne med en trött blick. " Det gjorde jag inte. " Protesterade han tyst. Men hon hade ju såklart rätt. " Jag tror det är mer för att Dorian gömde honom från oss. Jag visste ju hela tiden vart Dorian var. " Sa han tyst. " Och sen är det som dom har ett eget språk ibland." Suckade han. " Han vill ha hjälp med en konstutställning i alla fall." Sa han stilla.

"Han var säkert rädd för att visa. Tänk att han var ung. Strax efter att Halos ena liv dragits bort så blev han som förbytt. Men han räddade Lupe. Jag tror han ser det som hans förlåtelse." Hon smekte hans kind.

Lathan såg på henne och funderade länge. " Du har så bra perspektiv ibland. " Viskade han leendes.

"Jag har levt vid din sida. Kvinnor tänker annorlunda." Hon kysste honom.
"Så ring honom imorgon." Viskade hon.