Borgen (sjunde året)

Mintygirl89 


boknörd_


Trezzan


Nepflite




Kapitel 82 - Administration

“Då så. Jag antar att ingen tid finns att förlora.”
Lostburge vek omsorgsfullt ihop den så kallade rekryteringslistan mellan sina långa fingrar och tog ett steg mot kontorets utgång, men hejdade sig med ens.
“Just det”, erinrade han sig medan han åter satte dödsätarmasken på plats, “jag utgår från att rutinerna med en veckas förberedelser inte gäller studenterna? Min Eleonore är fullt inställd på att inleda studierna imorgon. Jag utgår från att hon redan är inskriven i sjätte årskursen?”
“Det ordnar vi, naturligtvis.” Severus röst röjde inga känslor. “Bär hon samma efternamn som du?”
"Självklart", svarade Lostburge kort. “Eleonore Vendela Lostburge. Och mitt första uppdrag här på plats, Severus? För tillfället är jag färdig med arbetet på Malfoy Manor. Inte ens herren själv skulle kunna ta sig igenom den källarväggen nu, men den är till hans belåtenhet. Han har alltid varit nöjd med mina insatser.” Det blänkte till i maskens ögonhålor.

Severus ryckte på axlarna. “Det är väl inte direkt de farligaste individerna som vistas där just nu, men det är klart att utrymmet behöver vara redo för framtida fängslande av mer kraftfulla element.” Jag förstod vilka han syftade på. Fångarna Luna och professor Trelawney hade andra kvalitéer än den mest fysiskt starka trolldomen. Men hur långt skulle sådana kvalitéer räcka mot den grymhet, den hårda attityd som bara vann mer och mer mark i världen? Jag återvände till mitt skrivbord, ignorerade deras fortsatta ordväxling. Fattade min fjäderpenna och slog upp klassboken för sjätte årskursen.
“Eleonore.” I periferin slog en svart mantel ut i en helomvändning. “Vendela.” Ljudet av en dörr som föll igen. “Lostburge.” Och tystnaden vilade över det torkande bläcket i klassboken.

Jag såg upp, över de tomma tavlorna. Alla dess invånare var väl ute och skvallrade på sina alternativa platser. De anade inte att de just missat en person som kunde bli en nog så viktig informationskälla. En person som just lämnat vårt kontor.

Severus satt tyst och tankfull i sin karmstol, med blicken förlorad någonstans dit jag inte kunde följa honom. En plats där han inte tyckte om att vara. En Richmond-plats.
“Har ni hört något från Jessica Raven, sir?” Jag ville återkalla honom till nutiden, få honom att tänka på de bundsförvanter som kunde mäta sig med honom i styrka och som kunde vara ett stöd för honom på riktigt i uppdraget. Jessica var den enda jag visste med en liknande position och agenda. Vad skulle hon säga om att Lostburge tagit hennes plats?
“Raven?” Severus lät för ovanlighetens skull tankspridd, som om det tog tid för honom att omorientera sig. “Jo, visst, det var så sant. Det kom till min kännedom idag att Raven kommer att återvända senare än planerat. Hon behöver mer tid för, hm… återhämtning.”
Det var egentligen ingen överraskande information, med tanke på det Jessica varit med om och att hon sedan, trots att hon var skadad, fortsatt göra orimliga ansträngningar som att flyga hit till slottet och justera Ellis och Dracos minnen.
“Hur mycket tid, sir?” frågade jag försiktigt.
“Ett par veckor, minst. Kanske mer. Kanske mindre.” Han lät nästan sorgsen. “Raven behöver återställa sin magiska styrka för att åter kunna fungera i tjänst.”
“På tal om tjänst, sir…” Jag måste få veta mer. Vem exakt hade vi att göra med här? “Vad har Owen Lostburge för styrkor? Hur kan han bli användbar för skolan då han tillträder sin tjänst?” Jag spelade egentligen inte så mycket. En del av mig kändes krass, bedövad, van att navigera i kris. Det var alltför mycket som hade förändrats genom de här åren.

Severus granskade mig med plötslig skärpa, en oro i de svarta ögonen. Jag kände hans läsning bränna mot min uppgivenhet och såg sorgset in i det svarta. Jag behöver information, Severus. Vetskap om vem det här är, och det vet du.
Han nickade, nästan omärkbart, och började berätta.
“Owen Lostburge är i stort sett oslagbar i dueller, vilket naturligtvis är bra med tanke på ämnet han ska undervisa i. Dessutom äger han en betydande förmåga gällande ocklumenering, som jag hoppas kan komma eleverna till del på något sätt, även om den förmågan inte kan läras ut speciellt effektivt i helklass …" Severus tystnade och såg återigen bort, som förlorad i minnen från en helt annan tid. “Men det är inte hans största styrkor”, fortsatte han långsamt. “Specialkompetensen jag nämnde tidigare består i två extraordinära förmågor, där Lostburge är unik i magiskt avseende.”
Starkare än Dumbledore var? Han nickade sakta.
“Just gällande dessa två förmågor. Den första förmågan har en stark fysisk effekt. Som vi nämnde har Lostburge gjort vissa, hm … insatser bland annat på Malfoy Manor. Hans unika magi förseglar väggar så starkt att ingen annan trollkonst rår på den. Inte ens…”
Mina krafter?
“Inte någon magisk styrka, skulle jag tro.”
“Imponerande, sir.” Jag märkte att min hand fortfarande kramade om fjäderpennan och lade den tyst ifrån mig på den välpolerade skrivbordsskivan. “Och den andra unika förmågan?”
Severus såg sig omkring i rummet, svepte med blicken över tavlorna där ingen före detta rektor ännu hade återvänt. Rummets belysning blänkte gåtfullt i ramarna.
“Lostburge har också en oöverträffbar förmåga att lokalisera individer och finna dem”, sa Severus sakta. “Har han en gång träffat någon kan han spåra den personen vart som helst. Han är skickligare på detta än …” Mörkrets herre själv? Jag lyckades fånga hans blick och han nickade åter bekräftande.
“Men då skulle han ju …” Jag hejdade mig. Vi kunde trots allt inte tala öppet; vem vet vilka avlyssningsmetoder Umbridge hade begagnat sig av den här gången? Jag tänkte på Harry, var han nu befann sig. Den mest eftersökte av alla, med sitt ärr i pannan, identiskt med mitt i sin form. Men Severus skakade på huvudet åt mina tankar.
“Som sagt, bara dem han träffat personligen.” Hans röst lät mjukare. “Men trots det är det ju detta en ytterst speciell förmåga inom trollkonsten, så sällsynt genom historien att den inte ens har någon namn. Faktum är att man till och med inom trollkarlsvärlden tvivlar på att den existerar.”
“Men det gör den, sir?”
Sorgen föll åter över hans bleka ansikte.
“Utan tvekan, Mona. Utan tvekan.”
Jag försökte processa det jag fått veta och kom plötsligt på något.
“Har han någon svaghet? Någon … anpassning vi kan behöva göra för honom i tjänsten?”
Severus ögon gnistrade till, ett tecken på uppskattning. Det påminde om när vi tillsammans hade lurat Umbridge med sanningselixiret för några år sedan. En svag värme tändes inom mig när Severus fortsatte att berätta.
“Även om ingen, hm … anpassning behövs, så kan jag informera om att hans förmåga till legilimering är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig, särskilt om man ser det i proportion till hans övriga kapacitet - gällande ocklumenering exempelvis. Så det skulle kunna bli en svårighet för honom att få ut information av eleverna om det skulle behövas, i alla fall med den metoden…”
“Aha, som dyslexi, fast gällande legilimeringsförmågan?”
“Precis. Korrekt uppfattat.”
Jag begrundade detta, även om det ännu var svårt att veta vad det kunde innebära för oss och vår situation. Det kändes dock väldigt bra med vetskapen om att den gränslöse Dödsätaren åtminstone inte skulle kunna tränga in i mina tankar. Dessutom fanns ju ocklumeneringsskyddet i min glamourförtrollning. Jag tog beslutsamt upp fjäderpennan igen.
“Vad vet vi mer, sir? Familjesituation? Vem ska jag anteckna som närmast anhörig?”
“Såvitt jag vet lever han ensam med dottern som nu börjar i sjätte årskursen.”
Jag undrade hur Eleonore var och hur hon skulle landa i elevgruppen. Speciellt som den såg ut nu.
“Har flickan någon mor?”
Severus var tyst några sekunder för länge. Hans ögon förlorade sig i fjärran igen och han såg ut att bli obehagligt berörd.
“Nej”, sa han slutligen. “Hon finns inte med i bilden.”
Det förvånade mig egentligen inte. Gick det ens att föreställa sig ett familjeliv med en sådan som Lostburge? Såvida man inte själv var av samma skrot och korn, men jag betvivlade att det ens bland Dödsätarna fanns många i hans kaliber. Frågan var varför inte modern tagit hand om flickan och på så sätt räddat henne från en sådan far.
“Frågan är hur vi löser lektionerna i försvar mot svartkonster den här veckan”, sa Severus som tycktes tacksam över att få återgå till ett praktiskt problem. “Jag förmodar att de får ställas in. Jag har inte tid och möjlighet att själv ta dem. Men det är inte vem som helst som … hm, kan hantera den där tjänsten på ett lämpligt sätt.”
Som om Lostburge skulle kunna det, tänkte jag bittert och medlidandet slog ut i bröstet vid tanke på eleverna. Ginny, Neville, Blaise som Elli alltid var tillsammans med … Elli. För att inte tala om Draco. Jag kunde se dem framför mig. Hennes mörka, beslutsamma ögon och hans ångestfyllda grå.
Det fanns bara en sak att göra.
På något sätt skulle det väl gå.
“Sir, jag har ett förslag”, deklarerade jag klart och tydligt för att väcka honom ur hans grubbel och få hans fulla uppmärksamhet. Och så, snabbt för att inte hinna ändra mig: “Jag kan vikariera i försvar mot svartkonster den här veckan.”

Så roligt med ett nytt kapitel! Och vad kul att jag kunde få skrivkrampen att lossna för dig! Det glädjer mig! Men spoila inte, för då blir inte så spännande, hihi!

Snape blir spänd och orolig känns det som. Får hoppas allt går bra. Spänningen stiger!

Litet tips:

På slutet vill jag dela upp stycket så man får en andningspaus,

“Även om ingen, hm … anpassning behövs, så kan jag informera om att hans förmåga till legilimering är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig, särskilt om man ser det i proportion till hans övriga kapacitet - gällande ocklumenering exempelvis. Så det skulle kunna bli en svårighet för honom att få ut information av eleverna om det skulle behövas, i alla fall med den metoden…”
“Aha, som dyslexi, fast gällande legilimeringsförmågan?”
“Precis. Korrekt uppfattat.”


Jag begrundade detta, även om det ännu var svårt att veta vad det kunde innebära för oss och vår situation. Det kändes dock väldigt bra med vetskapen om att den gränslöse Dödsätaren åtminstone inte skulle kunna tränga in i mina tankar. Dessutom fanns ju ocklumeneringsskyddet i min glamourförtrollning. Jag tog beslutsamt upp fjäderpennan igen.
“Vad vet vi mer, sir? Familjesituation? Vem ska jag anteckna som närmast anhörig?”
“Såvitt jag vet lever han ensam med dottern som nu börjar i sjätte årskursen.”
Jag undrade hur Eleonore var och hur hon skulle landa i elevgruppen. Speciellt som den såg ut nu.
“Har flickan någon mor?”
Severus var tyst några sekunder för länge. Hans ögon förlorade sig i fjärran igen och han såg ut att bli obehagligt berörd.
“Nej”, sa han slutligen. “Hon finns inte med i bilden.”
Det förvånade mig egentligen inte. Gick det ens att föreställa sig ett familjeliv med en sådan som Lostburge? Såvida man inte själv var av samma skrot och korn, men jag betvivlade att det ens bland Dödsätarna fanns många i hans kaliber. Frågan var varför inte modern tagit hand om flickan och på så sätt räddat henne från en sådan far.
“Frågan är hur vi löser lektionerna i försvar mot svartkonster den här veckan”, sa Severus som tycktes tacksam över att få återgå till ett praktiskt problem. “Jag förmodar att de får ställas in. Jag har inte tid och möjlighet att själv ta dem. Men det är inte vem som helst som … hm, kan hantera den där tjänsten på ett lämpligt sätt.”
Som om Lostburge skulle kunna det, tänkte jag bittert och medlidandet slog ut i bröstet vid tanke på eleverna. Ginny, Neville, Blaise som Elli alltid var tillsammans med … Elli. För att inte tala om Draco. Jag kunde se dem framför mig. Hennes mörka, beslutsamma ögon och hans ångestfyllda grå.
Det fanns bara en sak att göra.
På något sätt skulle det väl gå.
“Sir, jag har ett förslag”, deklarerade jag klart och tydligt för att väcka honom ur hans grubbel och få hans fulla uppmärksamhet. Och så, snabbt för att inte hinna ändra mig: “Jag kan vikariera i försvar mot svartkonster den här veckan.”

Jätte bra kapitel som alltid