Smutsskallarnas beskyddare

Fantastiskt♥ Du skriver så himla gryyymt bra! Kan inte fatta alltså!?

TAAACK! Blev sååå glad när jag läser den kommentaren! Asså ÅÅÅÅ TACK Och extra tack för den braiga kritiken! Har faktiskt en bra bokidé och kom på att jag kanske ska göra något riktigt av den, såå någon gång kanske den finns som e-bok! Har läst att rekordet för Sverige är 13 år att ge ut en bok.Tack!Tack!
OMR tack! ♥

Nuuuu, efter väldigt lång väntan kommer nästa kapitel. Hoppas att ni gillar det och jag vill gärna ha kritik!

Kapitel 31
Det har hunnit börja skymma innan testralerna har travat hela vägen till Trolldomsministeriets huvudingång. Båda Anthon och Katya ser smått förvirrade ut när vi kliver in i den gamla, trånga telefonkiosken tillsammans men gör som jag och McGonagall utan att fråga något. Jag har varit där en gång innan med min kära far när han skulle ta emot någon medalj, antagligen för att ha gett Ministeriet pengar, för det har vi gott om. Så jag känner till den märkliga ingången, men det gör det inte bekvämare att trängas fyra personer i det lilla utrymmet. McGonagall lyfter vant upp luren och svarar kortfattat på kvinnan i den andra ändens frågor, medan vi koncentrerar oss på att undvika att trampa på varandras fötter, vilket är ganska svårt. Jag står intryckt mot en vägg med Anthons hårstrån kittlandes mot näsan. Det är ganska stelt att stå ihopklämda i en liten telefonkiosk med sin lärare. Brevid mig ser jag förskräckt Idah halka på golvet med ett skrik och knuffa till Anthon som faller framåt rakt mot mig. Jag försöker att hinna förbi, men misslyckas och blir mosad mot väggen så att jag råkar slå i örat hårt mot glaset. Det dunkar hårt och jag håller händerna för örat i ett misslyckat försök att stoppa smärtan. När jag gör ett försök att hoppa ut ur röran hamnar min fot i vägen för McGonagalls strumpbyxeklädda ben så att jag råkar fälla henne. Jag blir mosad ännu en gång mot golvet med en stor obehaglig professorkropp över mig, just som telefonkiosken åker neråt. Allt är en enda stor röra med ben och armar överallt. Det gör så ont i min axel och mitt stackars lilla öra att jag skulle vilja skrika högt och McGonagall studsar fort upp för att dyka ner på golvet igen på jakt efter sina glasögon. Just då öppnar sig dörren till Trolldomsministeriet och vi glider ut ur hissen i en stor, skrattande hög. Jag måste medge att vi får ganska konstiga blickar. McGonagall ställer sig upp så fort hennes gamla, svaga ben tillåter och ger ministeriefolket ursäktande blickar.

Vi tre ungdomar håller på att kikna av skratt hela vägen till rättsalen. McGonagall ser smått sur ut, fast hon kan inte låta bli att le lite, hon också. Vi skulle faktiskt inte ens kunna sluta skratta om vi försökte.

- Domino-effekt! skrattade Anthon hejdlöst, just som vi ser en dörr dyka upp framför oss med en skylt på innehållande ett ord och två siffror. Rättsal 34. Det innebär att innanför den där dörren ligger våran destination. Innnför den dörren sitter min kusins läskigt galna mamma. Jag känner en iskall, svettig hand gripa tag om min med ett hårt tag. Jag ser på människan som handen tillhör. Det är knappt att jag känner igen henne. Hon kan inte längre hejda tårarna, utan de rinner hejdlöst nerför hennes kinder och droppar ner på stengolvet under oss. Ansiktet är likblekt och jag ger henne en snabb kram, innan vi öppnar dörren och stiger in.

Det första jag känner är iskall kyla som sveps mot mig, tillsammans med ett skrämmande mörker. Plötsligt känner jag rädslan komma som en känslostorm helt oväntat. Allt känns hemskt. Lucianna kommer att vinna rättegången och allt kommer att bli värre en någonsin förr.

- Expecto Patronum, mumlar McGonagall och en skimrande vit silverkatt dyker upp brevid oss. Jag hade inte sett dementorerna som cirklar runt ovanför våra huvuden och sätter skräck i hela salen.

Nästa sak, eller person jag lägger märke till är den som ska dömas. Den fruktade Lucianna Black. Hennes ögon stirrar rakt igenom min kropp, som om den genomborrar mitt hjärta. Dessa ögon .. De får mig mycket mer rädd än resten av hennes fruktansvärda kropp. Jag inser plötsligt att det inte är mig hon stirrar på, utan personen brevid mig. När Lucianna får syn på Idah hörs ett ögonbedövande skrik samtidigt som hon kastar sig fram i kedjorna.

- DU SKA DÖÖÖÖ! AVSKYVÄRDA KRÄK, JAG SKA HUGGA HALSEN AV DIG!

Hon flyger framåt i kedjorna och gör allt för att komma loss och är läskigt nära. Jag hör Idah flämta bakom mig. Den här galningen är alltså hennes mamma. Jag känner mig för tillfället ganska nöjd med Austoria. Hon kastar sig framåt ännu en gång med hennes smutsiga fingrar framsträckt mot min kusin för att göra slut på hennes liv. Det är då jag ser det. Hon kommer att nå fram.

...

JAG DOG.

Där kan du ju inte sluta! Nu kommer jag att sitta som på nålar och vänta på nästa superbra kapitel och typ dö igen ifall det inte kommer snart eftersom det förra superbra kapitlet slutade med en sådan galen cliffhanger att jag inte klarar av det. Med andra ord - jag är helt chockad och överväldigad på grund av slutet och det fantastiskt bra kapitlet och allting som har med det här att göra.

Känns som att det är time for Anthon att göra någon slags hjältemodig insats och rädda henne nu á la traditional. Men stackaren, han står ju liksom inför kvinnan som dödade honom, gissar att både han och Idah är väldigt rädda. Så det blir väl McGonagall som får rycka in då XD
Eller någon. För jag hoppas verkligen inte att du tänker döda Idah. OM DU GÖR DET SÅ... Så.. Blir jag inte nådig.

Nejmen, jättebra skrivet ♥

Men så där kan det ju inte sluta. Vad kommer hämda?

Den är bra med lite stavfel. Du har stavat Anthony Anthon.

Ville bara säga det

Tack! Sorry för ännu en cliffhanger xD
Kan jag ju inte avslöja.
Tack! Anthon är hans smeknamn, men tack ändå.

asså jag vet ju inte vart jag ska ta vägen. efter varje kapitel känns det som att det inte kan bli bättre, att den inte kommer hålla måttet i längden och bli tristare MEN DET BLIR DEN INTE! Först skriver du så bra så jag vill gråta av lycka och avund. Och nu tvingar du mig att skriva långa jobbiga kommentarer hela tiden... Du hemska person...

Du skriver då BRAAAAAAA!!!

OMG DEN CLIFFHANGERN! JAG KOMMER INTE KLARA ATT LÄSA SEN ASSÅ XD

Bara pyttelite kritik som inte betyder något:

Taaaack!! Jätteroligt att höra att jag utecklas. Ja, jag är väl lite elak .. x)

Tack! Känner mig lite elak som skriver cliffhangers varenda gång .. Tack för kritiken, jag var lite slarvig.

Vill ni att jag ska skriva nästa kapitel?

Jaaa!