Next Generation:Tidvändarolycka

Vad gullig du är ♥
Du är otrolig duktig på att rätta mina texter också!

Superbra

Superduperbra!!

Jay! En till med långa kapitel, me gusta!!! Jag skriver också långt, men har inte sett så många andra göra det. Så nu känner jag mig inte så ensam längre haha! Såg att denna var från 2012, alltså ungefär lika gammal som min första DM. Lite kul, för kommer ihåg den här från den tiden! Tror jag var in och kikade dp med, men hann aldrig läsa. Jättebra skriver iallafall!

Efter en evighet har jag äntligen ett nytt kapitel klart
_____________________________________________________________________
Marodörerna tittade på kartan med bekymrade miner.

"Varför ser vi inte nån av dem?" sa Sirius. "De kan ju inte försvinna från skolans område, eller hur?"

"Det kanske är bäst om vi går ut och letar", sa Remus och började gå.

"Ja, kanske..." började James men tystnade sen. De andra samlades runt honom för att se vad som gjort honom så blek. "James Sirius Potter", sa han i en knappt hörbar viskning.
Remus följde gruppen av skyltar med besynnerliga namn. Potter? Weasley? Det fanns bara en Potter på Hogwarts och han satt bredvid honom. Och det gick inga Weasley på Hogwarts vad han visste. Med en ström av panik såg han namnen komma in till uppehållsrummet.

"Är de Gryffindors?" tänkte han förvirrat. Han blev misstänksam när de gick mot sovsalarna. Snabbt ställde han sig vid sidan av dörren. Sirius hade tänkt i samma banor och nu stod de på varsin sida om dörren.
Sedan hände allting snabbt. De fick ner dem fyra inkräktarna på golvet men stelnade till när de såg vilka de var. Trots att han slappnade av vid dem välbekanta ansiktena blev James misstänksammare än han tidigare varit.

"Vilka är ni? Vilka är ni egentligen?"

Flera tysta minuter förflöt då de såg på varandra med blandade känslor. Till slut harklade Roxanne sig. "Alltså vi kan förklara", sa hon och ställde sig upp. De andra följde hennes exempel.

Peter betraktade scenen förvirrad. Så de här fyra hade andra namn på kartan? Hade kartan fel eller var det något underligt med dem? Kusinerna verkade lite uppspelta, som om något otroligt hade hänt. Fast ändå verkade de vara nervösa. Han kom på George flera gånger med att snegla rädd på kartan, som om den bar på en avslöjande hemlighet. James stod med staven höjd och såg imponerande ut. Hans blick var fäst på kusinerna och han verkade vänta på att de skulle yttra sig.

Sirius hade åter lyft sin stav och tittade misstänksamt på dem, men med en blick som om han hoppades att det hela var ett missförstånd. Peter flyttade blicken mot Remus. Han stod och betraktade båda parterna. Han hade en fokuserad min och verkade tänka ut ett svar till allt som hade hänt. Men att döma på hans rynkade panna, verkade han inte ha någon idé. Peter skulle precis titta på kartan igen när något fångade hans blick.
Förvånad pekade han på dörren. Där stod två nervösa personer och tittade oroligt in. Alla vände sig om och Sirius utbrast "De ser ännu misstänksammare ut!"
Sirius blick föll på Victoire. Han tittade snabbt på Louis och sedan tillbaka. Därefter tittade han på Teddy. Det var något bekant med killen, men han kunde inte sätta fingret på vad.

"Det där är min syster!" sa Louis snabbt. Han gick mot dörren och drog in dem. "Det här är Victoire, min storasyster." En min av förståelse drog igenom Marodörerna.

"Ja, nu när du säger det så. Fast.…" Sirius tystnade och studerande henne. Hon gav honom en kall blick.

"Hon har något kusligt över sig", sa han. De övriga Marodörerna såg förvirrat på honom. Teddy kvävde ett skratt.

"Va?" Utbrast James, irriterad på Sirius skämthumör.

"Ja, alltså", fortsatte Sirius, "som om hon när som helst kommer att explodera och skälla ut oss allihop!"

"Tja, han har rätt på den punkten", muttrade Louis. "AAJ!" skrek han när Victoire slog honom hårt, då hon hört honom. Victoire korsade armarna och studerade Marodörerna. Hennes ögon brann av nyfikenhet, men av någon anledning, kanske Sirius kommentar, såg hon förövrigt arg och sträng ut.

"Och..." Remus nickade mot Teddy.

"Det här är Teddy, min.… fästman", sa Victoire.

"Sen när då?" utbrast George och Louis samtidigt. George stirrade på Teddy som om Teddy hade förrått honom, medan Louis stirrade misstroget på sin syster.

"När kom ni fram till det här?" frågade Louis. "Ni som sa att ni hade varit så oroliga", lade han till bittert.

"Det hände precis innan ni kom hit, men så stack ni och..." avbröt Victoire med en blick som fick Louis att tystna.

"Så Victoire och Teddy eller hur?" sa Sirius och fick en nick till svar. "Vad gör ni här?" frågade han.

"Eh, jo", började George osäkert. Men James avbröt honom.
"Det spelar ingen roll. Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Vilka är ni?"

De öppnade munnen för att svara med James sa: "Ljug inte. Vi vet era riktiga namn genom kartan." Han vände sig mot George. "James Sirius Potter?" George blev likblek. "Fred, Roxanne och Louis Weasley?" De såg obekväma ut.

"Jag är den enda Potter på hela Hogwarts", sa James och tittade misstänksamt på George. "Tyvärr så ingår det också att veta en massa namn på folk i sitt släktträd när man är en Potter och jag har aldrig hört talas om en James Sirius Potter." Han vände blicken mot de andra. "Och ni då? Det finns i och för sig många Weasleys, men jag känner inte till några hemskolade Wealeys. Förresten..." han tänkte efter, "så har inte någon Weasley fått en dotter på flera generationer. Men nu står det två Weasleyfödda tjejer framför mig? Jag fattar inte!" Han vände sig om för att få hjälp av Remus.

Remus började finna ett samband. Flera Wealseys... En James Sirius Potter... det gick upp ett ljus för honom, men tanken verkade omöjlig. Han tittade rakt in i Teddys ögon; ett par ögon som var identiska med hans.

"Det är omöjligt", flämtade han.

"Vad?" frågade George genast.

"De... de... de måste vara från..." han såg ut som om han knappt kunde tro vad han sa, "...framtiden." Kusinerna stelnade till.

"Va? Måntand hör du dig själv? Tror du..." utbrast Sirius.
Men James avbröt honom. "Vänta Tramptass. Det skulle... det skulle förklara en del." Han tänkte efter. "De dök upp helt plötsligt mitt under terminen. De... George ser ut som mig... de visste redan saker om oss, kommer du ihåg att de visste om Regulus? De hatade Slytherinarna fastän de aldrig tidigare gått på Hogwarts." Hans ord möttes av tystnad. Victoire såg spänt på sin lillebror, vad skulle hända nu?

Sirius verkade bearbeta informationen. "Men... men om han heter James Sirius Potter... det betyder att han... att han är din..." Sirius brast ut i gapskratt. "Tagghorn, hur kunde du döpa din son efter dig själv!?" Det ryckte i Remus mun, det var för komiskt för att vara sant.

"Vaddå?" stötte James fram, "han har ditt namn också."

"I mellannamn ja! Det borde vara tvärtom."

"Va? Sirius James Potter? Det låter ju helknäppt. James Sirius Potter låter mycket bättre."

"Hörni, var tysta! Det är vårt minsta bekymmer." sa Remus. "Från framtiden alltså...oj..." Hans blick föll på kartan. Med stora ögon vände han sig mot Teddy. "Vad hette du nu igen?"

"Teddy", svarade Teddy osäkert. Han var otroligt nervös. Hans pappa stod framför honom. Livs levande med sina bästa vänner. Han kände tårarna lura bakom ögonlocken. Hans pappa... han böjde på huvudet och sneglade på Remus. Remus stirrade på honom och deras ögon möttes.

"Teddy vad?" sa James och tog upp kartan. "Edward Remus Lupin."

"Måntand?" utropade Sirius och lade armen om Remus axlar. "Vi pratade om James, men nån annan verkade hinna före."
Remus ryckte bort armen och såg misstänksamt på Sirius. "Vad pratar du om?"

"Måntand, din unge ser äldre ut än James unge så då måste du ha..." Sirius avslutade inte meningen utan gjorde en menande gest vilket fick Remus att bli illröd.
Teddy tittade på scenen framför sig och försökte få in varje sekund. Varje gest, rörelse och uttryck... allt som hans pappa gjorde. Det var hans pappa. Det var hans pappa på riktigt. Inte i en bild eller i någon bok. Han ville ge upp allt annat och bara titta på mannen framför sig.

De andra kusinerna tittade på Teddy. Victoire såg smärtan i Teddys ögon och tog tag i hans hand. Deras ögon möttes och han gav henne ett litet leende.

Remus skakade bort Sirius hand från axeln, igen.

"Okej, vi har rett ut vilka ni är, men det är omöjligt... eller det som har hänt är omöjligt."

"Remus, om något har hänt så är det inte omöjligt", sa Sirius retsamt med en ton som om han pratade med en femåring.

"Håll käften Sirius", avbröt Remus, han vände blicken mot George, "du får berätta!"

"Så... eh... jo vi var hemma hos mig på sommarlov och eh... vi...", började George.

"Det räcker! Louis du får fortsätta", avbröt Remus. Bakom honom försökte Sirius hålla sig för skratt över Remus otålighet. Louis berättade snabbt om tidvändaren de kommit över, hur den gått sönder och att de kommit hit. Efter hans förklaring stod de fyra Marodörerna paffa och mållösa.

"Wow", sa James tillslut. "Så... framtiden. Berätta lite. Har det hänt något coolt?"

Kusinerna såg på varandra. "Eh?"

"Det James menar är alltså hur kriget mot Voldemort gått", sa Remus med ivrig min.

"Kriget mot Lord Voldemort är över. Vi vann!" sa Teddy. Remus nickade med undvek Teddys blick. Han hade aldrig trott att han skulle få barn. Och om det inte vore nog stod hans son framför honom och var äldre än vad han själv var.

"Vann vi?" utbrast Sirius glatt. "Toppen! Jag kan knappt bärga mig tills jag får se Dödsätarnas förlorartrynen när de ser Voldy kola av."

Kusinerna tittade ner i marken och låtsades inte veta om Sirius dystra öde.

"Jag vet! Äntligen kommer vi att visa alla bakåtsträvande fånar hur verkligheten ser ut", instämde James.

Fastän Victoire var väldigt nyfiken på de nya människorna de stött på i rummet, klarade hon inte av att lyssna på deras ivriga hoppfulla ord när hon visste hur deras öden såg ut. Att få se unga killar (för dem var på sätt och vis yngre än henne) glada och prata om framtiden när hon visste att en av dem skulle dö inom en snar framtid var outhärdligt. Hon ville så snabbt som möjligt ta sig därifrån. Hon sneglade snabbt på Teddy och såg hans spända kropp, såg hans hungriga ögon registrera allt Remus Lupin gjorde. Hon ville så gärna hjälpa honom, men hon visste inte hur. Teddy var föräldralös och hur underbar hans mormor ändå var, hur nära han var Potter/Wealey familjen förstod hon ändå att det inte var samma sak som att ha sina föräldrar vid livet. Teddy hade aldrig kunnat lära sig sina föräldrar och nu stod han vid en yngre kopia av sin far. Hur skulle det gå sen när de skulle tillbaka? Fastän hon inte ville avbröt hon glädjen i rummet och sa

"James, var är tidvändaren?" Båda James vände sig mot henne.

"Tidvändare?" frågade den äldre förbryllat, medan den andra svarade "Ja just ja, vänta ska jag hitta den."

Sirius iakttog det hela med road min. "Wow, det här kommer vara krångligt. Två James Potter. Merlin!"

"Här är den!" George höll upp tidvändaren triumferande.

Tidvändaren såg lika trasig och alldaglig ut som tidigare. Hur denna tidvändare och den som Teddy hade, skulle passa ihop var ett mysterium för Louis.

"Bra, då går vi till rektorn och berättar att vi har en lösning", sa Roxanne. Hon vände sig mot dörren och började gå.

"Rektorn?" frågade Remus. "Aha, visste professor Dumbledore om att ni...?"

"Det är väl klart! Finns det nåt han inte vet?" avbröt James.

"Okej, vi går nu, men kommer nog tillbaks sen", sa George och de resterande kusinerna gick ut genom dörren och begav sig till rektorns kontor.

______________________________________________________________________

Lika otroligt fantastiskt som vanligt.
-> tumme imorn!

Ny läsare här, som bevakar och läser med stor förtjusning

Jag är inte så insatt i Next Generation och det gjorde att jag behövde koncentrera mig extra mycket för att hålla reda på alla personer och släktförhållanden, men det berättas så pass tydligt, att detta underlättas. Rätt vad det är så har man dragits in i handlingen och undrar vad de ska hitta på och hur detta eventuellt kan påverka framtiden.

Att läsarna ibland får vara med och till viss del bestämma detaljer är också spännande, som i fallet med Slytherin-elevernas pannor.

Blev lite extra fascinerad av hur Peter beskrivs och hur han reagerar. Det måste vara svårt för gänget från framtiden att förhålla sig till honom.

Det är roligt att följa en text som håller på under så pass lång tid, och det sägs ju att textprojekt vinner på att arbetas med under många år. Det är också roligt att se att responsen efterhand börjar innehålla korrekturläsning, på författarens förfrågan. Jag hjälper också gärna till med sådant

Ser fram emot fortsättningen! Undrar om de nu kommer att ta sig tillbaka, eller om fler saker kommer att hända innan dess ...