Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Jättebra!
Stackars Jamie!

Åh vad bra! Men sorgligt, börjar nästan gråta. (Det gör jag varje gång jag tänker på att Lily o James dog)

Sorgligt Men ssuper duper bra!!! ♥

Det här kommer säkert ganska plötsligt, men nästa kapitel kommer att vara det sista. Tyvärr... men liksom jag tänker ändå fortsätta skriva, om Jamies år på Hogwarts. Jag har redan börjat skriva lite, men det kan ta ett tag innan det första kapitlet kommer ut. Där kommer jag även att skriva vad som händer i fortsättningen med Samantha, Sirius, Remus och Melissa. Men det får ni läsa där!

Vaaa!!! NEEEEEEJ!!!! : _ ( VARFLÖR???

Underbart skrivet.
Ska bli kul att få läsa om Jamies år på Hogwarts.

Sista kapitlet då, tänkte bara tacka er alla för att ni hjälpt mig att skriv denna ff! som sagt, jag skriver ut en länk här då jag börjat med jamies år.

ENJOY->

Kapitel 23 -31 oktober 1981, part 3-

Dörren öppnades med hård fart, Sirius var högröd i ansiktet efter att han sprungit. Remus släppte genast Samantha och tittade frågande på Tramptass.
”Vad har hänt?”frågade Samantha. Sirius tittade andfått på dem.
”Jag kan inte vara kvar här”,sade han bara och tittade menande på dem.
”Sirius, vad har hänt?”frågade Remus allvarligt och sträckte fram en hand mot honom men Tramptass ryggade undan.
”Något har hänt, vad ni än kommer att höra så får ni inte tro på det!”sade han stressat. Samantha såg frågande på honom, vad hade det hänt nu då?

”S-sirius?”stammade Samantha med svag röst och gick emot honom, men han backade bara undan. Han såg inte alls lika vacker ut längre, han verkade vara galen.
”Du mår inte bra Sirius, de måste vila.”sade Remus allvarligt med sin lugna röst. Sirius skakade på huvudet.
”Jag kan inte, jag är ledsen. Säg åt Jamie att jag älskar honom.”
Sedan var han borta igen, Remus såg chockerad ut, men det var inte ens i närheten av Samanthas uttryck. Hon lade en beskyddande hand igen på sin växande mage, hur kunde han lämna henne nu? Då hennes bästa vän hade dött och Jamie var förkrossad? Hur kunde han?
”Remus, j-jag förstår inte.”stammade hon och tittade på sin varulvs-vän.
”Inte jag heller.”sade Remus allvarligt och stängde ytterdörren. ”Jag stannar här i natt.”
”Bra”, sade Samantha innan hon började skrika av smärta. Hon föll ner på golvet och tryckte händerna mot magen.

”Mamma!”ropade Jamie uppifrån trappan. Snabbt sprang han ner till henne, där Remus satt nedböjd över henne.
”Jamie, vi måste ta din mor till sjukhuset.”sade hans gudfar. Jamie tittade skräckslaget på sin mamma men nickade sedan stelt.
”V-vad är det som händer?”frågade Jamie då Remus tog Samantha i sin famn, hon hade svimmat och såg fridfull ut i ansiktet.
”Hon är sjuk”, förklarade Remus snabbt innan han tog Jamies hand i sin, ”jag förklarar resten senare.”


På Sankt Mungus sjukhus fanns det många rum, massvis av häxor och trollkarlar som sprang omkring och besökte de sjuka. Jamie satt i väntrummet med benen uppdragna till hakan i sin pyjamas. Bredvid honom satt en mycket bekymrad Remus, han hade just berättat om Jamies mors sjukdom. Hon hade haft cancer, någon sorts sjukdom som inte ens magin kunde läka. På grund av barnet hon bar i sin mage så hade det blivit värre, ännu till då hon hade fått ett stressanfall.
”Borde vi inte söka efter pappa?”frågade Jamie allvarligt och tittade menande på sin gudfar. Han ryckte till och skakade sedan på huvudet.
”Jag tror inte att din far kommer hit”, svarade Remus och lutade sig bakåt i stolen.

Jamie gillade inte sjukhuset, stolarna var hårda och så hatade han att vänta. Ännu till kände han sig väldigt påtittad där han satt, de andra människorna där inne hade konstiga klädnader som de brukade ha i diagongränden. Jamie suckade och tittade ner på sina små fötter, hans pappa brukade alltid reta honom för det, och hans stora öron som han brukade vicka på ibland.
Remus ställde sig plötsligt upp, Jamie hoppade ner från stolen och tog sin gudfar i handen då en sköterska kom fram. Hon såg matt ut och så hade hon häftiga sjukhuskläder på sig.
”Vi har både goda och tråkiga nyheter”, berättade hon. Jamies grepp om Remus hand hårdnade. Han svalde hårt och tittade snabbt på Remus frågande uttryck.
”Vi förlorade barnet, men mrs Black klarade sig. Hon ligger i koma för tillfället.”berättade sköterskan.
”Så hon kommer att vakna upp snart?”frågade Remus, sköterskan skakade på huvudet.
”Det beror helt och hållet på henne, tiden får visa.”svarade hon innan hon gick vidare. Jamie tittade upp på sin gudfars chockerade ansikte.
”Vad betyder det?”frågade han och tittade bedjande på Lupin.
Han satte sig ner på huk framför Jamie.
”Din mamma ligger i djup sömn för tillfället, de vet inte när hon kommer att vakna upp.”svarade han och Jamie nickade.

”Men det kommer hon att göra?”frågade han och Remus ryckte på axlarna.
”Ingen aning, men vi får hoppas på det.”
Jamie nickade, han förstod. Han skulle börja på Hogwarts om några år, hans far var försvunnen och hans mor sov. Men ändå lovade han sig själv att han skulle leva upp till sitt släktnamn och klara sig fint. Han var en Black, de klarade sig alltid!
”Kom nu Remus, vi går hem.”sade Jamie och drog iväg med sin gudfar ut ur sjukhuset.


SLUT

Nee, Samantha i koma, stackars Jamie.
Men azym kapitel med ett bra slut

Sorgligt