Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Tack! ♥

Jadu, det få du snart veta ♥



Aw, gummz! ♥
Tack fina underbara älskade du! ♥



Men guu, tack så himla mycket fina du! ♥ ♥ ♥
Ja det tycker jag du ska göra, alltid kul att veta att min FF är så omtyckt att du vill läsa om den igen ♥



AW! ♥
Tack snälla rara! ♥



Tihihi! ^^ Tack tack tack!

Gumman, jag ligger hemma och är sjuk... Kan man få ett litet kapitel för att ljusa upp dagen? ♥ please??? ♥

Hej fina människor!

Detta kapitet är för dig gumman, Coraline black! Hoppas du mår bättre snart ♥

Självklart är det till alla andra underbara läsare jag har också ♥

Jag vet ju hur mycket ni tycker om när jag ger er kapitel ur Snapes perspektiv så det ska ni få nu! Jag satt och skrev på det halva natten xD Blev precis klart ^^ Hoppas verkligen att ni ska tycka om det ♥




~Kapitel 16~

Senaste tiden - Snapes perspektiv...

Pergamentrullarna hopar sig på mitt skrivbord, rulle efter rulle flyttas de från orättat till rättat.
”Alla dessa prov... Varför alltid sätta prov för alla årskurser på samma vecka...” suckar jag irriterat fram. Solen skiner in genom fönstret bakom mig, skänker ljus i mitt annars mörka kontor. Mina tankar är oklara, ofokuserade. De kretsar kring henne istället för det arbete som ligger framför mig. Jag lutar mig bakåt i stolen, släpper pennan så att bläcket stänker över skrivbordet.

Jag vandrar in till det skymda rummet bakom lönnväggen. Bestämda steg för mig framåt. Till bokhyllan. Boken hamnar i min hand och efter en bläddring av första sidan håller jag i pappret som jag förvarat så länge. Kanterna nöta från alla gånger jag hållit det, läst det, tittat på det. Pappret som Penelope tappade den där lektionen, täckt med en dikt utgjord utav bokstäver i svart bläck. Jag suckar ännu en gång. Varje gång jag är borta från henne känns det som mörkret släpar sig tillbaka, försöker dra mig tillbaka in. Penelope, det enda ljuset. Mitt ljus. Min vita Duva.

Ett vrål hörs, det avbryter mina tankar, pappret hamnar i boken och boken på bordet vid soffan. Jag går raskt till fönstret och ser ut. Vrålet hörs igen. Det vibrerar i väggarna. Jag ser mig omkring, jag ser något långt i fjärran. Mina ögon kissar sig och mina läppar drar ihop sig i koncentration. Jag tar chockat och skrämt ett steg bakåt när min blick till slut skådar klart vad som flyger i fjärran.
”Penelope.” Min röst nästan ohörbar när jag ser hur hon flyger Vingfåle långt bort över sjön, hennes lila/röda hår flaxande omkring hennes huvud. Jag kan se hur hon ligger tryckt mot gripens kropp, dess vingar frenetiskt flaxande. Vrålet hörs ännu en gång.

För en sekund är det som om tiden står still, min kropp frusen, okunnig till att göra något. Men min hjärna hoppar igång. Penelope! Penelope! Måste ta mig dit! skriker mina tankar åt mig, jag vänder mig hastigt om och springer. Min rock fladdrar argsint om mig, mina andetag korta och ytliga av min dåliga kondition och mitt hjärta bankar. Men, det slår av rädsla. Jag hör vrålet ännu en gång. Blodet isar sig vid dess läte. Jag springer över bakgården när jag hör det igen och denna gången är det nära, närmre än vad jag tidigare trott.

Jag springer över bron och ser Penelope och gripen, de är några hundra meter från att kunna landa, de är fortfarande för högt upp. Bakom dem flyger den, en enorm Ungersk Taggsvans. Dess gap öppet och redo att spruta eld. Varje vingslag för den närmre henne. Paniken griper tag i mig när jag springer ner för den branta backen. Ett vrål från draken hörs, jag ser upp, den är jämsides med gripen och med Penelope. Dess vassa klor utfällda, redo att slå till. Den drar över Vingfåles vinge som avger ett hissnande skrik vid smärtan.

Men det skriket är inget gentemot vad jag hörde efter det. Penelope skriker i ren panik och förskräckelse. Det skär i mitt hjärta och tårarna trycker på, mitt hjärta dunkar så hårt.
”PENELOPE!!!” vrålar jag ut och ser hur de störtar mot marken, hur Vingfåle skyddande viker sina enorma vingar om henne innan de kraschar ner i marken och studsar ett par meter.
”Vingfåle! Penelope!” hör jag Hagrid skrika där han halvt lufsande springer mot dem trots att draken närmar sig, den gör sig redo att begrava dem i dödliga lågor, jag drar min stav,
”REDUCTO!!!” En röd blixt skjuter ut ur min stav och träffar draken så hårt att den tappar sin balans, flyger bakåt i rasande fart och störtar ner i i den Svarta Sjön där vattnet begraver den.

Jag springer för allt jag orkar fram till gripen, fram till Penelope. Jag känner hur färgen försvinner från mitt ansikte, hur mitt hjärta frenetiskt pumpar, min kropp stel, som om all värme lämnat den.
”Penelope!!!” skriker jag förtvivlat medan jag flyttar Vingfåles blodiga vinge,
”Penelope?!” skriker jag med skärrad röst ut, paniken pumpas ut i mitt blod och fyller hela min kropp när jag ser henne ligga med stängda ögon inklämd mellan gripens framben.

”Hagrid! Hämta Madam Pomfrey och Dumbledore! NU!” vrålar jag åt Hagrid som snabbt nickar och börjar springa trots sorgen och rädslan som är uppenbar i hans ögon. Jag flyttar Vingfåles ena framben,
”Penelope, Penelope kan du höra mig?!” Du får inte lämna mig, du får inte lämna mig, du får inte dö! snurrar mina tankar medan jag ser på hennes toviga hår och uppskrapade ansikte som är alldeles blekt. Snälla, jag vill se in i de ögonen, jag vill se hennes hår gnistra i solen, jag vill se henne sitta med sina vänner i Stora Salen och skratta, jag vill se henne leva. Snälla, du har bestulit mig allt, du får inte ta henne också!

”Penelope?! Penelope, hör du mig?! Penelope!” skriker jag om och om igen, min röst förtvivlad, min kropp skakar. Jag sätter en arm under hennes lealösa knän och en om hennes rygg och håller i henne så stadigt jag bara kan när jag lyfter upp henne från marken, bort från gripens nu livlösa kropp. Jag börjar med långa kliv på skakiga ben vandra uppåt, upp för den branta backen och jag kan känna hur hennes kropp ligger helt avslappnad i min famn, som om hon kämpar för allt hon kan bara för att stanna hos mig.

”Penelope... Penelope du får inte... Penelope...” mumlar jag hela tiden till henne medan jag känner en tår strila ner för min kind, den landar i hennes hår som nu ser glanslöst ut. Jag känner hur hennes andetag blir kortare som om hon gått från medvetande till medvetslöshet i min famn. Panikens svarta skuggor drar i mig från alla håll. Mina ådror känns fyllda utav is, kylan drar i mig. Fyller mig medan jag så snabbt jag bara kan vandrar mot slottet.

Jag möter madam Pomfrey precis innanför porten, jag berättar med förtvivlad röst vad som hänt. Hon vill lägga Penelope på båren hennes medhjälpare bär men jag vägrar släppa henne. Jag vägrar släppa taget om henne tills jag lägger henne i sjukhussängen. Jag flyttar mig snabbt så att madam Pomfrey får göra det hon gör bäst, jag kan inte se på så jag vänder mig om och stirrar ut genom fönstret.

För första gången på flera år kan jag inte stänga ner, kan inte stänga av, kan inte hindra sorgen eller smärtan. Tårarna strilar tyst ner för mina kinder medan mina tankar snurrar hastigt och hysteriskt. Det tar över en timme innan madam Pomfrey sätter sin hand på min axel och nickar mot mig.
”Kommer... Klarar hon sig?” frågar jag med så stabil röst jag bara kan frammana,
”Hon klarar sig, men hon behöver vila. Hon sover nu. Men, ni kan stanna professor Snape. Se till att ingen kommer in som inte behöver vara här just nu.” säger madam Pomfrey och hennes ögon ser kallt och strängt på mig. Det är bara så hon ser ut. Jag nickar stumt.

Hon lämnar rummet och jag sätter mig på stolen bredvid Penelopes säng, tar hennes varma hand i min och kramar den försiktigt. Penelope... Du är så oskyldig, så ljus, så ren... Du, du förtjänar inget av det som hänt dig. Om jag kunde så skulle jag ta bort all smärta du någonsin känt i ditt liv.
”Men det kan jag inte... Men, kanske kan jag hindra att ny smärta tränger sig in i ditt liv. Kanske... Kanske borde jag ge mig av, skydda dig från mörkret inom mig...” min röst svag och jag kan känna sorgen vrida sig inom mig när jag låter orden komma fram.

Timmarna går, jag sitter hos Penelope hela tiden, håller hennes hand, baddar hennes panna med en fuktig trasa när det behövs, talar till henne när helst jag finner några ord att säga. Min hjärna i totalt kaos, förvirrad över allt som hänt. Jag får tid att tänka tillbaka på allt som hänt, allt som kunde hänt, allt som inte borde hänt. Men var gång jag tänker på Penelope känner jag ingen ilska, inget hat, ingen sorg. Hon är det ljusa i mitt liv, det enda.
”Penelope... Vakna snart... Snälla.” viskar jag i hennes öra, hennes hår doftar av rosor och grip, av jord och läkemedel. Inte en doft jag länkar till den vanliga Penelope men ändå hon på något sätt. Jag kramar hennes hand ännu en gång i väntan på att hon ska vakna.

Tack gumman!!!!! ♥ ♥ ♥

Detta, alltså, ja, jag vet inte vad jag ska säga!!!! Detta var så underbart!!! Tack för att du gav mig ett kapitle, så himla underbart är det! ♥

Älskar när du ger oss ett kapitel ur Snapes synvinkel! ♥

Aw, finaste gummz ♥ ♥ ♥ ♥

Ja jag vet att det är uppskattat ^^ Därför jag skriver det ibland så att alla blir nöjda och glada ♥

Sa bra! Så underbart och jag bara dör!! Vill ha mer, alltså typ hela ff'n nu xD

Aww, tack!
Hehe, tänkte lägga upp ett kapitel till idag ^^ Men lite senare

Åhh du är bara så bäst på att skriva!!

TACK!!!!!

Du får Severus att kännas så mjuk och snäll. Det är tvärtemot vad J.K Rowling beskriver honom som.

FANTASTISKT!
AJ LÖV DIS FF!!