Albus syskonfejd (SV)

Du skriver jättebra

(I know how that feels... Jag själv har haft två prov, ett stort förhör och ett vanligt förhör på en dag Du vill inte börja nian kan jag ju säga, haha )

^ tack!
Nå, jag har ju nästan två år kvar innan nian, så...
(Har varit rätt tomt, men fortfarande mycket ljud, utan niorna den gågna veckan ska jag säga...)

jaha

Oj, nu känner jag mig lite skamsen, jag har inte lagt upp ett enda kapitel på nästan två månader!

Men nu ska ni få nåt, det är INTE bra, men det är något, jag hakade fast nånstans i mitten, och däför blir det några tidshopp, dels för att få fram historien, dels så ni ska få nått före jul.

Okej, här har ni!


Hoppas ni minns var vi var i berättelsen.


KAPITEL 22

"Vi kom loss tillslut och sedan var det bara att få tag i grejerna", säger Harry. "Det fixade bilen, den slängde ut alla saker och sedan åkte den av sig själv in i den förbjudna skogen. Men Ron bröt olyckligt vis staven i tumultet. Vi blev tagna av Snape när vi försökte komma in i salen, försenade, oupptäckta. Vi trodde att vi skulle bli reglerade. Han snattrade länge och väl om vilken stor skada vi gjort på det piskande pilträdet. Vi försökte säga emot, men han hämtade McGonagall för att vi skulle få vårt straff, det var ju hon som var vår elevhemsföreståndare.
Hon var väldigt arg och skällde på oss hon också. Vi trodde nu på allvar att vi skulle bli reglerade, men som tur var blev vi det inte. Vi blev iallafall straffade. När Molly fick reda på vad som hade hänt skickade hon ett illvrål till Ron.
När jag hade min staffkommendering hon Lockman, inget vidare, jag skulle hjälpa att svara på hans beundrarbrev. Då hörde jag en röst som sa något i stil med 'låt mig slita sönder dig, döda dig...' med väsande röst. Lockman hörde det inte, men jag hörde det klart och tydligt. Jag berättade det sedan för Ron och Hermione, men de hade inte hört ett knyst." Han stannar en stund.
"Hemione blev kallad för smutskalle på vår första Quidditchträning av Malfoy, hon och Ron tittade på", kommer han ihåg. "Ron försökte kasta en förtrollning på honom, men det slog fel. Det ledde till att han spydde sniglar hela dagen." Lily grinar. "Jag hörde den där rösten ibland, men aldrig var det någon annan som hörde den. En dag så hörde jag att den sa att den vädrade blod, att den skulle döda. Ron och Hermione hörde förstås ingenting. Jag försökte följa rösten, men tappade spåret. Men vi såg att på en vägg stod det '’Hemligheternas kammare har öppnats. Arvtagarens fiender, tag er i akt.' Och under det hängde Mrs Norris, livlös. Snart började folk strömma in och se det.
Draco sa: 'Nästa gång blir det er tur smutsskallar!' Och det fick mig att tro att han var arvtagaren.
Argus kom snart, och skyllde på mig för att katten var livlös."

Harry fortsätter att berätta en lång stund, Albus är rätt trött och missar därför en liten del på grund av det.
"...Jag sa till ormen att låta honom vara, och till min förvåning funkade det.
Det bröt ut ett mummel i salen och Hermione och Ron drog iväg mig därifrån. De berättade att jag kunde tala ormspråk. Jag visse inte om det då..."
"Wow!" utbrister James. "Ormspråk, k-kan du verkligen det?"
"Ja."
"S-säg något på o-ormspråk", stammar James av iver. "S-säg hej..."
"Okej", säger han. "Hej."Lily ryser.
"Ja, men säg ser på ormspråk", säger James.
"Jag sa ju det på ormspråk", säger Harry förvirrat. "Visst gjorde jag det." Ginny nickar. James och Albus flämtar.
"B-betyder det att jag o-också kan ormspråk", stammar James förvånat, "då jag f-förstod vad du sa?"
"Ja", säger Harry lugnt. "I princip."
"Jag kan också", säger Albus.
"Konstigt", mumlar Lily.
"Nä, säger Harry. "Det är egentligen inte så konstigt då jag också kan. Det kan liksom gå i arv.
"Varför kan jag det inte då?" undrar Lily.
"Det vet jag inte."
"Kunde farfar och farmor det?"
"Nä."
"Hur kan du det då?"
"Jag fick det av Voldemort."
"VOLDEMORT?!" utbrister Kevin och välter stolen som han sitter i. Han hade varit så tyst att Albus nästan glömt bort att han var där. Albus sträcker fram sin han så han ska kunna ta sig upp.
"När han fick det där ärret av Voldemort förde han över några krafter till honom", förklarar Albus. Han har hört det många gånger förut.
"Åh..", säger Kevin tyst.
"Sak samma", säger Harry, "jag fortsätter."

Harry fortsätter en lång stund till, men efter det som känns som flera timmar (även om det bara är en timme) avslutar han att berätta om det andra året.
Kevin och Albus gäspar och går nästan genast och lägger sig. Eller, det var vad de säger till Ginny.
De pratar om det som Harry berättat och sedan går de in på Quidditch.
Det knackar på dörren och James kommer in och lutar sig mot dörrkarmen nonchalant.
"Vem var det som sa att ni skulle sova?" frågar han.
"Ingen", säger de båda, nästan samtidigt.
"Jaha", säger han. "Får man komma in eller måste jag stå i dörren halva natten?"
"Nu ska vi se...", säger Albus och låtsas att han tänker över alternativen. "Du får komma in om du kan bevisa för Kevin att Chudley Cannons visst vann med 170-120 i den sista tävlingen. Han vill inte tro på att de faktiskt fångade kvicken, även om det var rysligt nära. Hämta fotot."
James springer iväg så tyst han kan, även om det är väldigt svårt.
"Här!" säger han och visar ett foto när en spelare i orange snappar åt sig kvicken rakt framför en spelare i blått, som ser något förbluffad ut när vinstchansen försvinner för honom.
"Okej då", säger Kevin. "Men håll med om att deras vaktare var i sämsta laget."
"Instämmer helt!" utropar James, men inte så värst högt ifall Ginny skulle höra dem.
"Nå," säger Albus. "Sådålig var han väl inte..."
"Ha!" avbryter James. "Det säger du bara för att du tycker att det där usla laget är bra", retas han.
"De är inte usla", försvarar Albus. "De vann faktiskt matchen!"
"Tja, de kan tydligen inte alltid vara sämst", säger James sakligt. "Jag är uppriktigt förvånad att de vann."
"Jam–"
"Bråkar ni alltid om såna här saker?" avbryter Kevin.
"Ja", säger Albus på samma gång som James säger "Nej."
"Jaha...", säger Kevin förvirrat.
"Vad jag menar är att vi inte alltid bråkar om såna knäppa saker som Chudley Cannons", säger James.
"Vad jag menar är att det är alltid James som börjar motargumentera mig vid alla möjliga knäppa tillfällen", säger Albus. "Och Chudley Cannons är INTE knäppa!"

Det blir en lätt pinsam tystad tills Kevin bryter den.
"I fredags installerade pappa in en ny kanal till TTR (Trollkarlarnas Trådlösa Radionätverk)", säger Kevin. "Ett där det bara är Quidditch, utan reklampauser dessutom."
"Ett sånt skulle jag också vilja ha!", säger James avundsjukt. "Ska be pappa att installera det han också."
De fortsätter prata en lång stund, enda tills Ginny kommer på dem mitt i en skrattattack, vilket förstås leder till att de måste sova, på riktigt.
________________

"Hejdå Albus!" säger Kevin när han står i dörröppningen, redo att åka iväg dagen därpå. "Vi syns på Hogwarts."
"Sant", säger Albus. "Hejdå!" Och så åker Kevin iväg.
Rätt skönt tycker Albus, han har så mycket att tänka på för ögonblicket.
En sak som han drömde om, något han inte hade varken tänkt, eller drömt om för den delen, sedan han kom hem till jullovet.
Julia Wood, världens sötaste tjej, och till och med bättre än Rose på Quidditch...
Hans tankar banar iväg där han sitter i vardagsrummet, det är först då Lily drar honom ur stolen för att det är lunch som han kommer tillbaka till verkligheten.
Nästan.



Okej, dethär ska föreställa kap. 22
Jag kommer att läsa igenom de föregående kapitlen nu, för jag har glömt bort en hel del efter en såhär lång paus...
MEn nog om det...

Vad det bra?

Supermegabra!!!!
mer valmis! läääängtar!

Håller med!

TACK!
Va ni är gulliga! ♥

men vi måste ju vara snälla för du e snäll och skriver Jätte mega bra! ♥

Hej!
Förlåt, förlåt och förlåt att det inte kommit nåt kapitel.

Men jag har inte haft några idéer.
Men nu kommer det lite...


KAPITEL 23

Dagarna går, Harry fortsätter att berätta, men efter dendär drömmen finns det bara en sak i hans huvud. Julia.
Hon sitter som fastklistrad på hans näthinna, hennes onormalt långa, fina, smålockiga, bruna hår. Och hennes obeskrivligt bruna ögon...
Julen kommer med rasande fart, Harry hinner nätt och jämt berätta klart om sin barndomstid. De packar sig in i bilen på julafton och åker iväg till kråkboet; Lily tycker det fortfarande är obehagligt att transferera sig. När de kommer fram står mormor Molly i dörren till huset, som på senare år har fått ännu fler utbyggningar. Hon välkomnar dem med varsin kram och när resten av släkten har kommit sätter de sig till bords för att äta.
Och vilken mat! "Efter att alla ungarna flugit ut ur huset", som Molly brukar säga, har hon haft mycket mera tid åt att förbättra sina recept, och det är ganska mycket hon har förbättrat dem. Albus njuter fullt ut!
Efter en stund när alla pratat och busat med varandra klart går de och lägger sig.
James och Albus sover i samma rum, det rum som en gång varit morbror Rons. Albus har svårt att sova, James har börjat snarka det senaste året, så han är inte förvånad över att han inte kan sova.
'Tur att man har ett par öronproppar', tänker han och sätter dem i öronen... och somnar.

Nästa morgon vaknar han av ett tjut, ett tjut av glädje. 'Rose', tänker han, för det låter faktiskt som henne, hon har antagligen redan börjat öppna julklapparna. Han går ner, men först skakar han om James så mycket så han faller ner på golvet.
Albus får en hel del med julklappar; en av de nyaste varorna från Weasleys vassa varor, nämligen en maskerare, så folk inte kan känna ingen en (men mindre smärtsamt än polycejuce), en weasleytröja från mormor Molly, ett paket bönor från Kevin ett bus från James som består av ett öronbedövat skrik när man öppnar paketet och om man försöker stänga det flyger det ut en skur av snabbmörkerpulver blandat med peppar. Men det som Albus blir gladast för är förstås marodörkartan.
Harry hade berättat för honom om den, och så fort han får fram den går han lite avsides och mumlar:
"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn", och så knackar han lätt på kartan med sin trollrstav. Han sätter sig vi köksbordet och viker upp hela kartan för att kunna beundra den.
Han ser McGonagall uppe på sitt kontor, Julia ute på skolgården tillsammans med några andra tjejer, Hargrid som kommer ut ur skogen med sin hund och en hel del andra som han bara känner igen några.
Den är underbar!
När han tittar på alla våningsplan och personer kommer han att tänka på kartan som de hittade i början av året, men som sen brann upp. Han försöker hitta stället där de hittade kartan, på sjunde våningen vet han att det är, men till sin stora förvåning kan han inte hitta rummet, bara en tom yta... konstigt.
Han tittar vidare och får syn på några gångar som han aldrig sett förut, de ser oanvända ut, ingen går igenom dem och han har aldrig sett att någon skulle ha använt någon av gångarna när han tänker efter.
Då kommer på att det förstås är de hemliga gångarna i slottet, som Harry också berättat om. Han söker snabbt efter gångarna som går ut ur slottet till Hogsmead. Han hittar alla sju, men det tar rätt länge för honom att hitta den som är under det piskande pilträdet, dels för att han avskyr trädet. Han förstår sig inte på varför det måste piska så hårt...

Dagarna går och snart ska det tillbaka till skolan igen.
"ALBUS!" ropar Ginny från trappan samma dag som de ska tillbaka till Hogwarts. "Stig upp nu! Annas lämnar du här hemma!"
"Okej", ropar han tillbaka och sätter sig sömndrucket upp i sängen och klär på sig. Han tycker att det ska bli kul, men han skulle inte ha något emot att få sova längre. Han tar iallafall sin kappsäck och går ner för att äta.
Där nere är det ett förfärligt liv, James försöker fånga sin uggla medan både han och ugglan ropar. Ugglan ropar, eller rättare sagt skränar villt för att den inte vill tillbaka in i buren och James ropar åt ugglan att komma tillbaka samtidigt som han frågar alla han möter om de sett hans osynlighgetsmantel. Lily äter flingor, eller åtminstone tills James uggla flyger på dem och spiller ut allt på Lilys nya kjol, vilket får henne att skrika åt James att hålla koll på sin uggla. Ginny står och frågar om James har med allt och räknar upp sakerna från en lista för kanske femte gången. Harry sitter i en fåtölj och läser gårdagens Daily Prophet och försöker på samma gång få Ginny att slappna av lite, Albus tycker det hela är lite skrattretande.
Eller åtminstone tills Ginny kommer med hans lista-över-saker-som-måste-med-till-Hogwarts.
Iallafall åker de iväg till Kings Cross' tågstation efter en stund. När alla stigit på tåget går Albus för att hitta Kevin, som han träffade utanför. Han hade lovat att hitta en, förhoppningsvis, tom kupé åt dem.
"Åh, hej Kevin!" säger Albus när han får syn på honom i samma kupé som alla de andra Gryffindorpojkarna från deras årskurs. De är mitt uppe i ett samtal om vad som är det bästa sättet att fördriva tiden under en väldigt lång Quidditchmatch som inte är intressant längre. Eller rättade sagt; om en Quidditchmatch kan bli ointressant. De diskuterar det faktiskt ända tills tanten med godisvagnen kommer för sista gången den dagen och avbryter dem.
"Något från vagnen, ra...?" säger on, men tystnar. "Ni borde faktiskt byta om till era klädnader nu, det är nog bara fem minuter kvar tills vi är framme."
"Okej", säger Kevin "Men kan jag få en chokladgroda till innan vi är framme?"
"Javisst." Kevin går ut och betalar medan de andra fyra söker reda på sina klädnader bland böcker, julklappar och gamla strumpor.
Pojkarna kommer överens om att det bästa sättet att fördriva tiden på är faktiskt att fundera på hur man ska göra det, rät komiskt tycker alla.

Snart är de framme vid Hogwarts, Kevin och Albus bestämmer sig för att genast gå upp till tornet medan de andra tre söker reda på sina andra kompisar.
"Strix aluco", säger Albus åt den tjocka damen när de kommer fram.
"Nej", säger hon.
"Vadå nej?"
"Lösenordet byttes igår kväll, så jag kan tyvärr inte släppa in er."
"Men..."
"Inga men, om lösenordet har bytts ut, har det gjort det."
"Åh!" suckar Kevin och sjunker ner bredvid den tjocka damens porträtt, vilket Albus också gör. De sitter där en bra stund, ända tills de hör lätta fotsteg i riktning emot dem. Albus ställer sig upp när har ser att det är Julia som kommer skuttande.
"Hej", säger hon. "Vad gör ni här, ska ni inte gå in?"
"Eh..." säger Albus och stirrar på henne.
"Jo", säger Kevin. "Vill skulle nog gå in om inte lösenordet skulle ha bytts ut..."
"Åh", säger hon. "Det är hippogriffsfjäder." Porträttet svänger upp och alla tre går in.
När de gått in i pojkarnas sovsal sätter sig Albus på sin säg och stirrar tomt, hon hade tittat på honom! Den enda tanke han hade var just det; hon hade tittat på honom!
"Hej, Albus", säger Kevin och slår sig ner mittemot honom. "Vad är det med dig idag då?"
"Inget...", säger han och försöker vara oberörd.
"Det tror jag inte på", säger Kevin och flinar. "Du är kär i henne," retas han.
"Är jag inte!" säger Albus och stiger upp, men på samma gång han säger det erkänner han för sig själv för första gången, att han faktiskt är kär i henne.
"Jo, det är du!"
"Äh, håll tyst nu."
"Albus är kär i Julia, Albus är kär i Julia...!"
Och så fortsätter de en stund ända tills de andra pojkarna kommer och de går och lägger sig.

Nästa morgon flyter allt på som förr, träffar alla de vänner han inte sett under lovet, har lektioner och en och annan förödelse men något som slagit slint.
Eller det blir som vanligt ända tills James smugglar in en stinkbomb i Albus kittel, så hela hans brygd flög ut över trolldryckskonsstsalen.
Då förstår han att det är på gång igen, och han börjar planera sin hämnd.
Eller, efter att han städat upp hela sörjan...


----------
Okej, varsågoda!

Gud vad det där var BRA! mer! hihi