Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

SUper!!!!!!

SÅ FREAKIN' BRA! ♥

Azum

Superb.

Åh, du skriver underbart! ♥

Meer det var jättebra!!

Jättebra!!!

Awesome!! meeeeer!! NU!

Kapitel 23 -31 oktober 1981, part 2-

Jamie sprang snabbt ner för trapporna till hallen, han hoppade över de fyra sista stegen och landade smidigt på hallmattan. Han kunde höra sina föräldrars röster inifrån köket, de hade ingen aning om att han var vaken. De hade nattat honom för en halvtimme sedan, men han hade alldeles för mycket energi efter glassportionen.
”Jag åker nu”, hörde Jamie sin fars röst och hur en stol skrapade mot träunderlaget, ”jag tänkte se ifall Slingersvans har något med saken att göra.”
Jamies hjärta stannade då han hörde sin mor snyfta till, han rynkade pannan och gömde sig snabbt i bykkorgen som stod i hallen då Sirius kom dit. Han såg ledsen ut, bedrövad och han hade röda ögon efter att ha gråtit. Jamie förstod ingenting.

Samantha följde efter sin man och lade armarna om honom, Jamie kikade nyfiket fram. Sirius begravde sitt ansikte mot Sams axel.
”Var försiktig”, viskade Samantha hest då de släppte varandra. Sirius nickade och gav henne en snabb kyss på hennes panna. Sedan hade han redan försvunnit ut genom ytterdörren. Samantha suckade och lade en hand på sin mage, Jamie log. Det var i alla fall en bra sak, trodde han. Kanske det inte var så farligt som han trodde? Kanske någon hade försvunnit bara? Han hoppades att det inte var något allvarligt, han älskade ju sina föräldrar och släktingarna.

Plötsligt ringde det på dörren, Samantha var halvvägs uppför trappan vid det laget. Hon var sliten till ansiktsuttrycket, men ändå tvingade hon sig själv att gå ner för att öppna dörren. Hans gudfar stod vid dörröppningen, även han hade ett ledset uttryck. Nu började Jamie bli orolig, fast han endast var fyra år gammal så förstod han att något stort hade hänt.
Samantha kastade sig om halsen på Remus, han höll svagt om henne en lång tid.
”Allt är okej.”sade han och tröstade henne då tårarna började rinna.
”Nej, det är det inte.”sade Samantha allvarligt och flyttade på sig så att Remus slapp förbi.
”Är Jamie vaken?”frågade Remus istället och tittade mot övervåningen.
”Vi nattade honom just, han vet inget.”
”Ju förr ni berättar för honom, desto bättre.”sade Remus allvarligt. Hans ögon gick över Jamies gömställe och han började genast le svagt.
”Vad är det?”snyftade Samantha och satte sig matt ner i trappan. Remus gick fram till bykkorgen och tittade menande ner på Jamie.

Jamie skrattade oskyldigt och stapplade ut ur bykkorgen.
”Vad borde ni berätta för mig?”frågade Jamie försiktigt och tittade frågande på sin mor. Samantha gick fram till honom och tog honom i sin famn.
”Något hemskt har hänt, James.”började hon och smekte bort hans mörkblonda hår, som han faktiskt hade fått från Samanthas mor.
”Vad då?”frågade Jamie och tittade snabbt på sin gudfar, han stod lutad mot väggen mitt emot dem, han var ledsen han med. Varför var alla ledsna?
”Jo, du förstår. James och Lily,”sade Samantha och gjorde en paus, ”de har farit till en annan plats.”
Jamie rynkade pannan.
”Har de flyttat?”frågade han allvarligt. Tårarna började rinna ner för Samanthas kinder igen.
”Kommer du ihåg i Lejonkungen? Dit som Mofasa for?”frågade hon.
”Till himlen.”svarade Jamie lydigt.
”Ja, dit har även James och Lily farit.”
”Men de kan väl komma tillbaka därifrån?”frågade Jamie ivrigt.

Remus skakade på huvudet, nu hade även han satt sig ner på huk framför Jamie.
”Nej, de kan inte komma tillbaka.”sade han.
”Varför inte?”ville Jamie veta.
”Jamie, de är döda.”sade Samantha, Jamie skakade på huvudet innan han sprang förbi dem och stannade vid foten av trappan.
”De kommer tillbaka, ni ska få se.”sade han allvarligt innan han sprang upp för trappan.
Samantha lutade sig mot Remus då han hade försvunnit.
”Du gjorde ditt bästa”,sade Remus milt och kysste hennes hjässa.
”Jag vet.”suckade Samantha.

ÅÅÅÅÅÅÅÅHH ALLTSÅ. ♥
är helt..


♥ ♥ ♥ ♥