Spoiler: Tryck här för att visa!Hahaha Jag skriver som jag gjorde på Wattpad: Säga vad man vill om Gorgelmorfen, men den kan vara riktigt praktisk, när allt ändå håller på att gå åt pipan. Ingen handling kan fortskrida, när morfen kommer mullrande. Inte ens Jess skulle kunna göra något åt den, och det vill inte säga lite …
Spoiler: Tryck här för att visa!Tack för plus och kommentar, gud vad kul att du tycker det är så spännande! Jag kan inte nog poängtera att Draco Memoraid av Elzyii ligger till grund för många av de mest spännande avsnitten i denna story. Hon är fantastisk på dramatiska beskrivningar, som när den kloliknande nageln rispar på halsen … Och det verkar uppenbarligen som att Voldemort är ute efter Elli. Och Bellatrix är galet läskig…
(spoiler från sjunde boken)
Spoiler: Tryck här för att visa!Höll hon alltså en kniv mot Hermiones hals i sjunde boken? Det hade jag helt förträngt!
Haha, alla verkar gilla Gorgelmorfens uppdykande, och det kom ju onekligen lägligt Min man, som kommit på själva namnet, kommer att bli glad att höra det.
Nu har jag ändrat enligt tipset, och vi får se hur det går framöver! Tack för att du läser.
Spoiler: Tryck här för att visa!Tycker så väldigt mycket om dina kommentarer. Tack för plussen också och välkommen tillbaka efter uppsats-skrivandet Gillar att du lyfter hur Snape har förändrats i Sectumsempra-scenen och dess följder, om man jämför med boken. Kortsiktig lycka bland ungdomarna, ja - och därefter drama och fest. Visst är det synd om Hermione, men jag tror inte att Dumbledore dömer henne alltför hårt för ett enda misstag även om det var farligt med festen i de farliga tiderna.
ÄLSKAR den där favorit i repris-gifen. Heeet! och den nya gifen också. Så sant ♥
Man kan helt klart lita på Gorgelmorfen. När allt går åt pipsvängen kan den komma dundrande och radera hela scenen … bra att det tog en vändning inte minst med tanke på Draco, som borde ha förbjudna fester och acne som sina värsta problem, bra sagt! Det ÄR synd om Draco under sjätte året, trots hans agerande i de första böckerna.
Spoiler: Tryck här för att visa!Tack så jättemycket! Blir alltid så glad när du kommenterar för jag vet hur mycket du tycker om Severus och känner mig hedrad att du gillar min version av honom. Ja, nu börjar det dra ihop sig, och det måste vara svårt för honom att hålla masken!
Edit 2024: Här är den gamla versionen av kapitlet Rum samt kommentarerna kapitlet fick.
Spoiler: Tryck här för att visa!Kapitel 44 - Rum
En ljuvlig, välbekant doft är det första jag blir medveten om. Doften av rena lakan och läkande salva. Jag sträcker behagfullt på mig, med känslan att vakna upp från obegriplig dröm till trygg verklighet.
Långsamt framträder rummet för mina ögon och jag vet direkt att jag tycker om att vara här. Väggarna är täckta med bokhyllor, varav många fyllda av titlar i läkekonst. Ett mjukt sken lyser upp dem, blandat med en strimma dagsljus från dörröppningen. Jag rör åter lite på mig och känner hur mjukt och omsorgsfullt det är bäddat.
Ett prasslande från en tidning får mig att vända på huvudet. Bredvid sängen sitter en svartklädd man med strängt ansiktsuttryck och läser koncentrerat. Omedelbart vid anblicken av honom känner jag stark tillgivenhet. Trots hans något bistra uppsyn vet jag att han vill väl, att han rentav skulle göra allt för mig. Försiktigt betraktar jag honom och det är som om han känner det. I en hastig rörelse låter han övre halvan av tidningen falla och ser tillbaka. Omvälvande känslor trängs inom mig när våra ögon möts, minnesbilder som vägrar ta form.
“Hur känner du dig?” undrar han vaksamt och betraktar mig över tidningens kant.
“Bra”, svarar jag automatiskt och slår generat ner blicken några sekunder i ett fåfängt försök att få ordning på de suddiga skuggorna i medvetandet. Om igen ser jag upp, med hoppet att rummets tydliga konturer ska underlätta hågkomsterna. Mannens ögon är intensiva och lyser av intelligens och handlingskraft. Hur ska jag förklara för honom att jag just nu inte minns någonting?
“Sömnen har förhoppningsvis fått dig att läka helt”, säger han en smula avvaktande. “Men det är viktigt att du håller dig stilla. Ditt sinne måste ha skakats om ordentligt.”
Mer än han uppenbarligen tror, eftersom minnet inte återvänder. Det är frustrerande och jag vill av någon anledning inte avslöja det. Blygt ser jag på honom igen och tar mod till mig: “Kan jag få lite vatten, sir?”
Han hajar till märkbart vid tilltalet, men sträcker sig sedan efter en bägare som han räcker mig. Våra händer vidrör varandra och reaktionen är omedelbar - en intensiv stöt av välbefinnande. Skuggorna i minnet rör på sig och får bleka färger innan de åter, gäckande, slinker undan. Jag dricker och det smakar ljuvligt mot mina torra läppar, samtidigt som jag försöker skärpa sinnet. Hur ska jag få honom att röra vid mig igen? Dels för att det verkar väcka minnet till liv, men också för att … jag vill känna den där mjuka värmen från hans händer.
Min arm darrar lätt när jag lyckas sätta bägaren på ett litet bord vid sidan om sängen. Vad har jag varit med om egentligen? Mannen bredvid mig har skenbart återgått till sitt läsande, men jag vet att han har ögonen på mig, vaksam på minsta rörelse. Det skulle oroa honom om jag berättade om mitt förlorade minne, och av någon anledning vill jag inte orsaka honom den smärtan. Någonting i närheten borde väl ändå ge mig en ledtråd?
Jag börjar närmast mig själv: ingenting gör ont och kroppen känns ren och väldoftande, klädd i ett mjukt, vitt nattlinne. Men det är någonting vid högra benet … ett band av tyg runt det. Konstigt, det känns inte som ett bandage. Hela situationen är onekligen märklig och dessutom har jag en stark förnimmelse av att ha varit med om något liknande förut.
Medan jag ligger där och funderar sänker han långsamt sin tidning igen. “Jag är strax tillbaka”, säger han och reser sig, men stannar till hälften och jag inser att han sett oron i mina ögon. “Så, så”, säger han. “Det tar bara några minuter.”
Hans lugnande röst får genast skuggorna att vakna till liv igen, men de låter sig inte fångas. När han lämnat rummet får jag dock en ingivelse: tidningen borde kunna hjälpa mig. Snabbt reser jag på mig och blir sittande på sängkanten, något yr men beslutsam. Med lätt skakande händer lyckas jag få tag i tidningen och sjunker ner i sängen igen, matt som efter en stor ansträngning. Det är dock inte kroppen som egentligen känns sjuk, utan de surrealistiska minnesbilderna som vägrar att förtydligas. Det är de som gör mig yr. Förhoppningsfullt bläddrar jag bland sidorna. Harry Potter: Den utvalde? En av skuggorna blixtrar till men förblir ogripbar. Bro kollapsar: Dödssiffra stiger. Och ännu en: Kraftigt jordskalv på Hogwarts marker. En olustig känsla far igenom mig och plötsligt vill jag att mannen ska komma tillbaka, även om det fortfarande inte går att få något grepp om tillvaron. Det får bära eller brista - ännu en tanke jag är säker på att ha tänkt förut. Déjà vu-känslan är extremt stark.
“Miriam?”
Han är tillbaka, och med mitt namn kommer allt åter rusande med förkrossande hastighet. Skuggorna får färg och form. Jag sätter mig käpprakt upp i sängen och ser upprört på Severus.
“Vad har hänt?” Min fråga hängde i luften och han såg avvaktande på mig, som för att komma underfund med ifall jag ännu led av minnesförlusten som fått mig att tilltala honom med sir. Han hade stannat i sin rörelse, med ett fast grepp om en bägare i handen. När svaret dröjde, kunde jag inte vänta in honom: “Vad gjorde du där ute med Dödsätarna, Severus?”
Han såg egendomligt nog lugnare ut, kanske för att det nu stod klart att jag mindes. “Du vet att jag har ett obehagligt uppdrag, Miriam”, sa han. “Den vetskapen har du haft hela tiden.”
“Det är inte därför jag är upprörd.” Jag reste mig ur sängen, frustrerad över mitt rent visuella underläge. Alltid dessa oskyldigt vita, mjuka spetsar. Jag var ingen jungfru annat än som stjärntecken, och livet hade märkt även mig.
“Det är sant att jag har en god aning om vad ditt uppdrag kan innebära”, sa jag. “Även om det var hemskt att faktiskt se dig i den rollen. Men som sagt, det är inte anledningen till min oro just nu.”
Severus såg tigande på mig, och det syntes att han registrerade min minsta rörelse, för att skynda till undsättning om jag skulle falla. Jag borrade ner mina bara fötter i den mjuka mattan som täckte stengolvet och sa: “Varför lockades Eleonora ut i skogen, Severus? Vad var tanken bakom och hur tänkte du lösa det?”
“Du ställer många frågor.” Nu såg han endast sorgsen ut. “Men som du vet kan jag inte berätta om sådana saker.”
“Varför?” Det var som att springa i en motvind som bara drev en tillbaka.
“Du vet varför.” Han höll med båda händerna om bägaren, vemodig men fullständigt lugn inför min frustration.
“Elli kunde ha blivit dödad!” Jag bet ihop om tårarna, kände det som om jag utkämpade en redan förlorad strid. Han sträckte försiktigt ut en hand, men jag tog ett steg bakåt, och han lät den falla medan han sa med dämpad röst:
“Miriam, jag skulle aldrig låta dem skada flickan. Är det inte en tillräcklig vetskap?”
Jag såg förtvivlat tillbaka. Jo, det räckte kanske, men denna ovisshet var så tärande att det ibland kändes som om den åt upp själva förnuftet.
“Förstår du hur det känns att inte veta, Severus? Kommer du någonsin att begripa det?”
Han ögon var oändligt sorgsna då han sa: “Nej, det kan jag förmodligen inte. Det är heller inget jag påstår mig kunna. Och ändå måste det förbli så här. Du är tapper, Miriam. Du, om någon, kan klara detta.” Han fattade tag om bägaren med båda händerna och såg på mig med ett uttryck som inte kan beskrivas som något annat än vördnadsfullt.
“Du har varit med om något mycket omskakande. Jag ber dig, Miriam, sätt dig ner igen och låt mig ge vården du behöver. Tror du att du kan göra det? Du kommer att behöva vara stark inom den närmaste framtiden. Din återhämtning är viktig ...” Han såg vädjande på mig med de älskade, mörka ögonen som var så svåra att motstå.
“Kan du då åtminstone berätta hur kom vi därifrån? Och vad som hände med Elli?”
Han nickade bekräftande och tog ett försiktigt steg mot mig. Snart satt jag åter i sängen med bägaren i ena handen och den andra omsluten av hans båda.
“Vad är det i drycken?” frågade jag lågt.
“Helande örter”, svarade han och drog plötsligt smärtsamt efter andan. “Litar du inte på mig längre, Miriam?” Då jag dröjde några sekunder för länge med svaret, viskade han: “Du börjar alltså tvivla … redan nu?”
Jag satte bägaren till munnen och tömde den i ett drag.
“Var det ett tillräckligt tydligt svar, Severus? Berätta nu, är du snäll.” Värmen och styrkan från drycken spred sig behagligt till alla sinnen, både lugnade och skärpte dem. Jag tryckte uppmuntrande Severus händer och han började dröjande att återge händelserna.
“När marken började skaka, gjorde jag oss snabbt osynliga. De allra flesta trollkarlar kan inte utföra en sådan manöver och de andra vet inte att jag har den förmågan.” Skymten av ett listigt leende anades hos honom och jag kunde inte låta bli att smittas av det. “Sedan kunde jag snabbt få dig med mig. Vi befann oss i det här rummet på ett ögonblick - ja, som du känner till sen tidigare förfogar jag över särskilda möjligheter att förflytta sig …” Han log snett igen och fortsatte: “När du var i säkerhet kunde jag tillfälligt återvända till skogen. Min frånvaro hade gått obemärkt förbi - det rådde fortfarande fullt kaos och de andra hade börjat transferera sig från platsen, för det går nämligen att göra det från skogsområdet. Bara de mest, ehum, ihärdiga av dem fanns kvar på området när oredan lagt sig. Vid vår flykt hade jag också hållit ögonen på flickan, men upptäckt att hon redan hunnit få hjälp - från annat håll. Och då var det trots allt bäst som skedde.”
“Vem hjälpte henne?” frågade jag ivrigt, men Severus log vemodigt och svarade: “Det överlåter jag åt henne att berätta, om hon önskar det.” Jag gav motvilligt med mig, samtidigt som jag med fasa plötsligt mindes att Dracos namn hade nämnts, och att en av Dödsätarna varit mycket mindre än de andra. Nå, detaljer kring det kunde jag väl bara drömma om att Severus skulle klargöra. Jag såg prövande på hans pokeransikte och fick en minnesbild av hur chockad Elli hade blivit över att se sin lärare bland Dödsätarna i skogen.
“Severus”, sa jag tyst men med skärpa i rösten. “Varför drog du av dig masken, så att Elli kunde se ditt ansikte?”
“Hon hade redan känt igen mig”, sa han med ett gåtfullt uttryck i ansiktet. “Hon kommer inte att lita på mig igen. Och då spelade jag fullt ut.”
“Det här är är ingen show”, sa jag skarpt. Vi synade varandra, men utan att släppa taget. Lampans mjuka sken föll över våra hårt sammanflätade händer ovanpå täcket.
“Nej, det är det inte”, svarade Severus till sist. “Och det är just därför jag ger allt - eftersom det är ett spel på liv och död.”
Vilket underbart och vackert kapitel!
Oj, det blev lite känslomässigt samtal mellan Miriam och Snape! Jag tänker, när Miriam kämpar för att hålla tillbaka tårarna, samt att hon drar sig undan när Snape vill röra vid henne. Undrar om Elli kan återhämta sig från händelsen med Dödsätarna!
Sista meningen, när Snape säger att det är ett spel mellan liv och död, får mig att rysa! Fast på ett bra sätt förstås!
Vi får se hur det går. Vi vet ju vad Snape har för uppdrag, samt att Malfoy har problem.
En grej undrar jag bara: Är det meningen att första stycket ska vara i skrivet i nutidsform? Om det är poängen, ser jag genom fingrarna. Annars, om det är omedvetet, så bör du vara konsekvent, och skriva i dåtidsform genom hela kapitlet. (Att återblickarna om Snapes morbror är skrivna i nutidsform, är förstås en sak, eftersom vi läsare åker bakåt i tiden. )
Tips!
“Förstår du hur det känns att inte veta, Severus? Kan du verkligen någonsin begripa det?”
Meningen låter en smula skum i mina öron. Välj ett av alternativen jag har skrivit.
“Förstår du hur det känns att inte veta, Severus? Kommer du någonsin att begripa det?”
“Förstår du hur det känns att inte veta, Severus? Kommer du verkligen att begripa det?”
Angående sjunde boken:
Spoiler: Tryck här för att visa!Inte konstigt att du har förträngt det! Det är väldigt otäckt. Kolla bara videon!
Jag vill bara börja med: Gud, jag ÄLSKADE verkligen Snapes sista sägning:
Och det är just därför jag ger allt - eftersom det är ett spel på liv och död.
Så fint och hjärtskärande ♥
Men som vanligt, jättebra kapitel! Blev lite orolig i början med Miriams minnesproblem, men ett silkeslent "Miriam" från Snape och allt var tillbaka igen. Men det var i alla fall fint med bara lite av ett kammarspel och endast få lite av kärnan för den här berättelsen; Miriam och Severus. Superbra och taggad till nästa vecka!
Jag vet precis den känslan av att sträcka ut sig själv - efter en lååååång natts sömn när man känner sig helt fri från plikt och liv. Samtidigt känner jag genomgående igen mig i Mirre hela kapitlet. Jag har noll koll på vad jag gör 90% av tiden och frågar någon mig vad jag gör eller vad jag ska göra så tittar jag underligt på dem och … Inte vet väl jag svaret på det?..
Hon vet inte vad hon är men hon känner sig trygg - och det om något säger väl allt?
Först när jag såg bilden i början av kapitlet förstod jag inte riktigt vart vi var eller vad som hänt eller hur mycket tid som gått. För det är ju från Spinnargränden - men jag förstår ju att dem är på Hogwarts. Vart annars?
Och hon känner stark tillgivenhet till mannen med det stränga ansiktsuttrycket!!!! omg. ♥
Sjukt hur mycket ögon kan säga, eller hur otroligt bra du gestaltar Snapes ögon här ”lyser av intelligens och handlingskraft” är ju så skickligt skrivet!(!!!!!!!!!!)
Och hon måste ha fått en hjärnskakning? Det är liksom ögonen helt fantastiskt bra skrivet hur minnena vägrar ta form och hur de rör sig i bleka färger innan de slinker undan igen. WOW. WOOOW.
(Jag fick också hjärnskakning, fast igår, av en häst som slog till mig på hövve…) WOOP
Och hon åtrår hans närhet, intensiteten och gnistan!!!
Och skuggorna - i minnet - är flyktiga. Damn it! Vad krävs…
Men eftersom jag läst hela kapitlet kan jag ju bara säga att allting är en sån otrolig uppbyggnad. Lugnet före stormen.
NAMNET FRÅN HANS LÄPPAR!!! Det känns så otroligt bibliskt att förstå det så. Wow. Är Severus frälsaren?
Det är lite tragikomiskt över hela situationen med att Severus verkar lugnad av en så svår fråga som det här med dödsätarna. För hon minns ju åtminstone något..
”Jag var ingen jungfru annat än som stjärntecken, och livet hade märkt även mig.”
Den här meningen ÄLSKAR jag. Så otroligt snygg liknelse.
Åååh - jag ser en likhet mellan Jessica och Miriam här. Att leva i ovetskap till allt kring sig. Att känna sig maktlös. Och plötsligt förstår en varför Jessica föll i mörkret. Ingen höll henne tillbaka. Och mycket annat förstås. Men Mirre hålls tillbaka av mycket. Även om smärtan av att bli förbisedd säkert kan vara svår. Jag tror att det är därför Jess inte syns till så mycket. Inte lika mycket som Avery som nästan alltid är med på alla uppdrag. För att hon hålls tillbaka - och det gillar hon nog inte.
Omg nej - tvivlar hon? Fast å andra sidan… Hade det inte varit konstigt. Men de är båda vilsna själar nu och vet inte riktigt var de har varken sig själva eller sin andra hälft.
Jag anar ju att det är Draco som hjälpt henne här (och tror mig minnas det..) - men vilken chock om det varit en annan liten petit och undernärd kvinna… Fast det hade ju aldrig Elli sett… IIIH.
Spel på liv och död.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är svårt att se ibland. Verkligheten i det hela. Men exakt så där är det. Snape vet det - och Jess vet det. De har sett det en hel del i sina liv. Är fläckade av mörkret.
Nu är det oOooootrooOOligt spännande.
(Jag måste be om ursäkt för mitt konstiga språk, det känns som jag tappat det lite.. Som att jag skriver på ett språk som inte är mitt.)
Jag har nu STRÄCKLÄST din ff:n. Du säger att jag är din inspiriation. Så smickrande, men älskade vän, det är ju du som är MIN!!!!
Du är magisk på alla vis. Att du valt att ha MIN karaktär i din historia, som för mig känns lika ärlig och sann som JK:s egna verk... Inser du vilken ära det är? Tror inte det, och jag kommer väl aldrig kunna förklara det för dig heller. Inte Draco heller för den delen, han är ännu sämre att utrrycka sig när det kommer till de känsliga bitarna, om du förstår hur jag menar...
Men alltså. WOW VA BRA DU ÄR!!!! När du började följa min ff:n efter så många år, fick du mig att ta upp skrivandet igen. Nu har du gjort det på nytt! Jag tappade tron på mig själv. På min förmåga. På min berättelse, på Elli och på Draco. Men du fick mig att börja vilja igen, våga slutföra det jag påbörjat. Vet inte hur jag ska tacka dig alls. Detta blir väl mest ett osammanhängande svammel, men till mitt försvar så jobbar jag min andra vaknatt xD Är trött så jag typ avlider, men din berättelse håller mig fängslad och natten känns inte så lång.
Så fort Elli är med pirrar det extra. Det känns så naturligt bara! Nu måste ju Miriam vara med i min, hon också! Jag älskar henne. Hon är så naturlig. Det känns som om hon existerar, att jag känner henne. Hon är lik Elli, ändå olik. Jag älskar hur du format hennes personlighet. Och Elvira likaså, även om Miriam är min sanna favorit. Och vilken story sen!!! Första kapitlet - du lyckas med det svåraste vi författare måste lyckas med - du fångar intresset. Proffsigt, intressant och så otroligt välskrivet. Ta åt dig, för där är du tio gånger bättre än mig. Än är jag bara 26, men jag hoppas att jag kommer vara där du är i ditt skrivande den dag jag kommer upp i din ålder. Ge ut en bok och jag köper den direkt. Du är så GRYM min älskade Avis! Jag hoppas vi kan träffas någon gång.
Nu till kapitlen!
Det första var som nämnt ovan en klar favorit. Älskar hur du, precis som jag, tar med väsen i dina berättelser.
Jag kan verkligen känna Miriams frustration när hon är fast på GP. Vem skulle inte?! Älskar kommentaren med Ciggen, så typiskt för just Sirius. Ser allt framför mig. Helt magiskt. Det blir aldrig tråkig att läsa, det problemet har jag. Jag har svårt att inte köra för "mycket" beskrivningar så det blir trist. Det har du inga problem med, och det inspirerar mig. fattar inte hur du orkat läsa hela DM, jag skäms hur jag skrev då för snart sju år sen, fy. Du är en naturbegåvning, PUNKT.
Du vet hur mycket jag hatar Snape, men du får mig nästan att gilla honom. Du fångar honom KLOCKRENT. Hans personlighet, hans utseende.. allt. Till och med bjuder du in oss att ta en titt i hans innersta. Det är faktiskt lite magiskt. Men jag förstår fortfarande inte vad Miriam ser hos honom, PUNKT. Men det är väldigt spännande att äntligen få lära känna den riktiga Snape. Trodde ingen skulle lyckas få mig att bli intresserad av att göra det, men du har lyckats. Bara det är värt en medalj! Blir till och med rörd här: “Din värme … bara din.” Försiktigt strök jag över det vackra, mörka håret som var så fuktigt av dimman att tusentals små droppar låg över det som en hinna av silver. Hur länge vi stod där vet jag inte, men så småningom blev hans andning lugnare och jag kunde befria en av hans iskalla händer och ta den i min.
Jag älskar hur din berättelse, din version, går hand i hand med min!! Det känns som att vi delar samma tankar. Vi borde verkligen skriva ihop någon dag. Du lär mig så mycket. Du har fångat Weasley PERFEKT. Så himla roligt att få läsa om hur det är hos dem. Elli tillbringade ju inte så mycket där, utan hon hänger ju med Slytherin av någon märklig anledning. Och att Sirius lever... också helt underbart. han är ju en klar favorit hos mig. I LOVE IT!!! Harrys personlighet är också precis som den ska vara. Han kan lätt bli "tråkig", men du fångar honom perfekt. Likaså Hermione och Ron. GRYMT!!!!
Seriöst, mamma. Elli och jag är inga barn. Kan du inte lämna oss ifred här inne åtminstone? Du ville ju titta på vaserna i den där butiken mitt emot. Vi klarar oss!” kan det bli mer underbart än sÅ?! Tror inte det. ÄLSKAR ATT ELII FÅR VARA MED. Det gör mig galen. Läser om allt tio ggr minst, för att verkligen försäkra mig. Du fångar Draco klockrent, vilket fan inte är enkelt. Och Elli också!! Fantastiskt! Jag ÄLSKAR DET HÄR. Att fånga någon annans karaktär på det viset som du gör, det är i princip helt omöjligt. Men DU gör det. Det känns som om jag skrivit det själv. Behöver jag ens säga att kapitel fem är en av mina absoluta favoriter???! SÅ HIMLA BRA JOBBAT.
Älskar Miriams relation till Snape. Den påminner liksom om Draco och Elli, fast vuxnare och mognare. Jag älskar hur du plockar fram en helt annan sida av Snape. Det måste jag motvilligt erkänna. Och hur du följer boken. Då blir det verkligt. Kan då inte läsa Halvblodsprinsen längre, det här är nu min nya favoritversion!
Du lyckas till och med göra en lektion intressant. Varför har jag inte en lärare som Miriam?! Känner mig så futtig på världen när du skriver. Du är ju värd allt, ditt skrivande är det bästa jag läst. Du är så fantastisk. Hur gör du?? Dela med dig, för jag vill också skriva såhär bra. Jag lyckas aldrig få till en intressant lektion hur jag än försöker. När du skriver vill jag bara läsa om och om igen. Och Draco är återigen klockren. Hans beteende... Perfekt. Exakt så ska han vara. Avskyr när man smörar till honom.
Så härligt att läsa Miriams nyfiknhet på Elli. Jag blir ju själv nyfiken!! Tänk om Elli visste om vad Draco och hans familj utsatt Miriam för! Håller helt med om att hon inte skulle varit i närheten av honom då.
Älskar att Malissa också är med!! Och vilket människa Miriam är. Tycker det är så fint att hon väljer att sitta med sina elever. Hon tar verkligen rollen som deras lärare, men också vän och förebild på allvar. Helt säker att hon blir Ellis nya favoritlärare. Det finns ingen tvekan här. Hon är så godtrogen, varm och kärleksfull. Sen att hon dessutom är mugglare gör det hela ännu mer intressant. Kan inte ösa nog med kärlek över henne som karaktär, men hon är fantastiskt. Har aldrig fastnat för en berättelse eller en karaktär så mycket som jag gjort nu.
Tror inte ens jag behöver nämna hur mycket jag ÄLSKAR att du har med Draco så mycket? läser om och om igen. Formligen avgudar det. Mer, mer MER säger jag bara!! Nog för att Draco är min bebis, men vidrig är han. Åh vad jag njöt när Miriam tillrättavisade honom. Hon gör det ingen lyckas med. Hon gör det så bra. Får rysningar. Åh han är så härligt elak. Elli måste ha VÄLDIGT goda skäl till varför hon tycker om den där snorvalpen. Lider så med stackars Hannah. Usch vilket hemskt besked. Ryser här med... Som om jag ens vill vara här!” väste han. “Som om jag inte vet hur det är när någon försvinner! Den här skolan är en jävla låtsaslek. Fatta att det är nya tider! Vakna upp ur er lilla drömvärld för fan.” Klockrent. Så Draco. Vet ju så väl vad han syftar på. Perfektion.
“Förlåt, miss Silver”, bad hon och fäste de mörka ögonen på mig. “Han menar inget illa, egentligen. Jag måste gå efter honom. Han mår verkligen inte bra …” Perfektion IGEN. Bra är nog så långt ifrån han kan komma att må. Ryser som... ♥
Minns såväl när jag skrev kapitlet om halsbandet. Du gör det igen, från ett nytt perspektiv, på ett magiskt vis. Jag älskar det. Kan inte beskriva hur mycket. Det är så häftigt att ¨få läsa om sina egna händelser, men på ett helt nytt vis. Du skriver så MAGISKT.
Och att Draco faktiskt RÄDDAR Miriam... Jag blev chockad och så rörd! Å hon agerar så proffsigt. Hon liksom för över sitt lugn. Och att Snape ska hjälpa till, klockrent!! Jag kan inte föreställa mig något bättre. Du beskrev allt så bra, just såhär gick det till!!!!
För genast in den nyinkomna flickan på enskilt rum, om hennes liv ska kunna räddas. Och se till att ingen kommer in till oss. Jag måste arbeta.”
Ja, jag erkänner. Jag älskar Snape litegrann då!!
ÄLSKAR DET HÄR KAPITLET, ETT AV DE BÄSTA. SJUKT!!! Får nästan lust att läsa om DM nu, men bara nästan. Det här är så mycket bättre!
ÄLSKAR när Miriam pratar med Elli. Hon är så lugn och inlyssnande. vem som helst skulle få förtroende för henne. Älskar deras samtal och om hur Elli desperat lättar sitt hjärta. tycker det är så fint att Miriam hela tiden uppmärksammar att det är Snapes förtjänst att Elli överlevde. Älskar kapitlen med dem två tillsammans, så vackert och naket. Du är ett underverk när det kommer till beskrivningar. Ge ut en bok, och jag är först i kön.
Något jag inte nämnt tidigare, men som jag verkligen älskar, är hur Miriams kärlek gör Snape till en människa. En hel människa. Hon värmer upp honom infrån. Så fint att till och med Neville, som alltid varit så hånad av professorn, nu vågar ta kontakt. Blir riktigt rörd varje gång jag läser om det. Något som också blir mer och mer påtagligt, är hur Elli och Miriams relation utvecklas. Dem ÄR lika. Miriam blir Ellis vuxna jag på något magiskt vis, och det är så fint att få ta del av. Hur de kan finna och skapa ett sådant starkt band. Dem lever ju ändå med samma rädslor, att förlora den dem älskar. Har jag nämnt att det här är underbart?! Du ör MAGISK.
JA NU KOM MIN LILLA BLAISE IN!! Honom har vi väntat på. Ska bli spännande att se hur du formar honom. Klockrent hittils, men inte förvånad. Kan jag få hälften av din begåvning så vore jag mer än nöjd.
Julfesten var perfektion rakt igenom. Känns som att sitta och läsa ur en HP bok. Förstår mig inte på dig, du är för bra!
Älskar alla kapitlen. Älskar delarna med Elli, Miriam och Draco. Älskar nu även delarna med Snape (!?) och det känns nästan obehagligt att säga. Jag dör lite varje gång du skriver om honom och Miriam. Det är så förbjudet vackert på något sätt. Älskade alla kapitel under jullovet. Så fint att få höra mer om både Tonks och Sirius. Och att sen mötas av Elli och Dracos ¨konflikt.. Ska bli så spännande. Du anar inte hur häftigt det är för mig att få sitta och läsa om dem, tillsammans med alla andra karaktärer! Helt förtrollande.
Jag går sönder i kapitlet om Snape. Så oerhört sorgligt men så fantastiskt och välskrivet. Finns inget mer att säga. Perfektion.
De sista kapitlen var så spännande och så fängslande! Du gav mig den bästa vaknatt jag haft någonsin!! Ber om ursäkt för mina stavfel, men alltså, är i extas! Nu får du gotta dig i min bibel. Återigen, du är magisk. Min inspiration! ä så tacksam över dig, din berättelse, Miriam, över att du fått mig att inte hata Snape, och över att du har med Elli. Anar du hur hedrad jag är? Troligtvis inte. Är så avundsjuk på din talang! Dela med dig.
LÄNGTAR TILLS NÄSTA KAPITEL!!! Nu ska jag städa toaletten och fangirla över allt jag läst. Din trogna Elzyii
Vill åter rikta er blick lite extra mot två aktuella fanfictions på forumet: Skam av Elzyii och Skinny love av Trezzan. Båda är samma universum som Prinsen utspelar sig i, även om Skinny love huvudsakligen kommer innan (under 70-talet) och Skam efter (sjunde året).
Spoiler: Tryck här för att visa!Tack för plus! Längtar efter din nästa uppdatering om Ida och Malfoy… och nästa… roligt att de ska komma tätt nu Liksom jag älskar din kommentar, så klart! Vad glad jag blir att du lyfter fram Snapes sista mening! Och jag älskar dina gif:s; har inte alltid tålamodet att hitta bra sådana själv. Dessutom lärde jag mig ett nytt ord, kammarspel. Det är verkligen passande på kapitlet och många andra scener med Miriam och Snape.
Spoiler: Tryck här för att visa!Taggad! Hoppas du snart är tillbaka från pausen Bevakar och längtar på obestämd tid efter fortsättning på The kiss of Judas.
Spoiler: Tryck här för att visa!Tack för plus och den alldeles, alldeles underbara kommentaren. Ja, det blev känslomässigt mellan Miriam och Snape, och frågan är hur Elli nu kommer att bete sig framöver. Vad glad jag blir att du tycker sista meningen i kapitlet är effektfull!
Ja, första stycket är medvetet skrivet i nutidsform för att markera minnesförlusten. Jag är nöjd, även om det känns aningen skumt när det hoppar tillbaka till dåtid. Har även övervägt att sätta stycket med minnesförlusten i kursiv stil, men det är ju trots allt ingen dröm eller tillbakablick. Tack för att du läser så observant
Tipset var bra och jag har även ändrat ‘kan’ till ‘kommer’. Då stämde allt och texten flyter bra. Tack!
Hu, vilken läskig video från sjunde boken! Men slutet får mig att le … heja Dobby ♥
Spoiler: Tryck här för att visa!Underbara, fina du, jag har inte alls förtjänat den där kommentaren, men jag tar emot den med tacksamt hjärta. Du överraskar mig alltid, som nu när du skriver att du känner igen dig i hela kapitlet. Kanske du och Mirre är mer lika än jag tror? Med risk att vara överbeskyddande: du tar det väl lugnt nu? Efter hjärnskakning och allt? Hästar är fina men… ehm, stora
Det är sant att Mirre till en början inte vet var hon är men känner sig trygg ändå, instinktivt. Det är också sant att bilden ursprungligen är från Spinnargränden, vilket känns lite B. Tänker mig att det ser ut på ett liknande sätt i våningen på Hogwarts med bokhyllor och lampor, även om det är mycket trevligare och mer ombonat där än i Spinnargränden.
Blir helt överväldigad av din fina respons och som så ofta är min främsta inspirationskälla … Kulla-Gulla-serien. Där beskrivs mycket ingående en scen där huvudkaraktären Gulla upplever en minnesförlust med just bleka bilder som vägrar ta form.
Wow, så spännande och intressant, vad är det för bibliskt med namnet? Miriam minns vem hon är först när Severus säger hennes namn. Han blir frälsaren men det är hennes eget namn som får henne att minnas. För mig var det viktigt: hennes egna jag är det starkaste. Och vad fint att du gillar jungfru-meningen! Tack ♥
Tänker på det du skriver och Jess och Mirre. Att de hålls tillbaka och svävar i ovetskap om mycket. Samtidigt som det krävs mycket av dem. Kanske speciellt av Jess, rent praktiskt i alla fall. Vi får se vad som händer i framtiden i Skinny love, vad hon förväntas göra och hur hon kommer att agera. Och vilken tanke, att det var en viss petite kvinna som hjälpte Elli! Det kan ju faktiskt ha varit så! Spoiler från DM 1:
Spoiler: Tryck här för att visa!Där var det Theo som räddade Elli i skogen. Hur Snape tänkte lösa situationen förblir oklart. I alla fall för mig, haha.
Snape och Jess vet en hel del, som sagt. Har sett mycket. Det blir mer och mer tydligt att de har gemensamma nämnare, oavsett vad de tycker om varandra.
Tack för allt, för plusset, kommentaren och alla andra tankar! Och vad gäller Jess … vänta och se
Spoiler: Tryck här för att visa!Wow. Finns det något bättre sätt att börja semestern, liksom? Med en bibel - din kommentar! Jag har ju såklart varit nyfiken på vad du skulle tycka, när du väl fick tid att läsa den. Och lite nervös också, eftersom jag verkligen byggt allt på DM och gjort Elli oumbärlig för storyn… men jag kände att det var enda sättet. Att ge hela hjärtat i skrivandet - så som du gör. Så jag byggde upp hela storyn på Elli/Miriam och Draco/Snape. Är enormt tacksam att jag fick göra det här! Och att jag inspirerat dig att skriva vidare!
Det var ursprungligen Trezzan’s idé att ha med Elli. Vi diskuterade det redan för 1,5 år sedan, jag frågade dig och sedan började jag skriva. Planen var klar förra sommaren och själva skrivandet har löpt på under året. Just nu håller jag på med de sista kapitlen.
Ibland är det nog så. Man funderar hit och dit, tappar tron, kommer av sig, börjar på nytt. Jag funderade en hel sommar över en eventuell fortsättning på Länken och om det ens gick att komma vidare. Den hade dessutom inte många läsare i början, men det gäller att ta sig till rätt forum och att ha tålamod … Jag publicerar till exempel på både Wattpad och Mugglis. Helt fantastiska människor på båda platserna (på fanfiction.net är det däremot stendött).
Självklart pirrar det extra när Elli är med. Att läsa det någon skriver om ens karaktär är en oerhört speciell upplevelse Och vad gäller Miriam, har jag ingen aning vad som ska hända med henne. Skulle behöva tips inför sjunde året, för hon hamnar i en konstig sits, men man behöver såklart läsa slutet av Prinsen för att förstå hur … slutet som jag håller på med nu. Men jag minns att det i DM2 fanns många beskrivningar av Hogwarts under sjunde året, vilka kanske kommer igen nu i Skam, och jag hoppas på idéer och inspiration
Jag blir glad att du gillar Miriam, såklart. Blir lika överraskad varje gång det sker. För mig är hon mest berättaren som upplever allt. Vad roligt att du tycker texten fångar intresset. Men hallå, du gör det ju ännu bättre! Det finns en orsak till att så många följde eller sträckläste DM. Man dras in i beskrivningarna; det är så mycket hjärta i dem, och det blir aldrig någonsin långtråkigt. Jag har verkligen behövt arbeta med mina beskrivningar och att bygga upp saker. Där har både du och Trezzan varit en ovärderlig hjälp. Och, hihi, visst blir jag glad att du gillar min Snape också. Eller står ut med honom i alla fall Det kan ju verkligen inte vara lätt, när man inte gillar en karaktär från början.
Det är roligt att väva ihop Prinsen med DM. Vissa förändringar behövde göras för att passa med min story, som en del tidpunkter och platser, men annars har jag försökt att få den synkad med DM så långt det är möjligt. Alltså det är ju en otrolig ära för mig att Elli och Draco känns rätt för dig. Du har ju också så generöst låtit mig använda deras repliker, händelser och till och med beskrivningar.
Visst finns det paralleller mellan Miriam/Snape och Elli/Draco! De har liknande problem och det är så coolt att du också tycker det! Även att du tycker jag följer boken. Jag är helt enkelt tvungen att ha den som stöd. Den och din DM, som för mig har samma värde som en utgiven bok Vet inte riktigt hur jag ska få dig att inse hur bra du är Är det något vi skapande människor får dras med, att vi är så självkritiska? Du beskriver ju massor av intressanta lektioner i DM, hundra gånger bättre än vad jag själv lyckas med! Jag mer liksom bara ‘jag är ledig nu, orkar inte skriva om lektionernas upplägg’
Åh, blir så glad att du gillar Draco … det är ju din Draco men en svärande sådan men att du tycker jag lyckas skildra honom. Det är ju du som gjort honom mänsklig för mig och fått mig att gilla honom överhuvudtaget. Ungefär som med Snape, för dig Och visst, Draco har en hel massa lager av elakhet som väl egentligen är skyddsmurar, men innerst inne finns något bra. När det verkligen gäller, räddar han liv. Som i scenen med halsbandet. Åh … blir lättad och glad att du tycker om det… jag låter ju Snape rädda Ellis liv. För mig är det verkligt; det skulle mycket väl kunna ha hänt.♥
Vad fint att du lyfter fram Miriams olika roller på ett fint sätt. Att hon kan vara både lärare och vän för det är en svår position. Hon rör sig mellan världarna, de unga och de vuxna. Miriam - Ellis vuxna jag? Så intressant! Hon ser sig som mycket olik Elli, men kanske mest när det gäller praktiska saker. I känslorna har de många likheter. Och det är nog det som är det viktiga i livet… har jag börjat inse och det är nog det som gör att även Miriam och Snape passar tillsammans, trots alla skillnader som nästan gör det förbjudet. För att de, trots allt, har likheter i själen.
Är ju så väldigt taggad nu på vad du ska tycka om fortsättningen. Det blir fler riktigt dramatiska händelser från DM inom kort! Tack och åter tack!
Edit januari 2024: Här är den gamla versionen av kapitlet Besked samt kommentarerna kapitlet fick.
Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 45 - Besked
Min frånvaro hade tydligen varat längre än jag föreställt mig. Flera dagar av sömn hade gått, och hur underbart det sedan än var att vara föremål för Severus ömsinta omvårdnad och njuta av den i vaket tillstånd, kändes det angeläget att återvända och höra hur ungdomarna hade reagerat på händelsen. Redan samma kväll som dagen jag vaknat upp i våningen, tog jag mig på något ostadiga ben ur sjuksängen och gav mig ut i slottet igen, medan de mörka ögonen vaksamt följde min väg uppför trapporna.
Oron för att gå miste om några nyheter var däremot obefogad. Ungdomarna pratade helt enkelt inte om något annat än det som hade hänt den där natten.
“Jag visste det”, upprepade Ron gång på gång, “jag visste att Snape skulle ligga bakom på ett eller annat sätt.”
“Och varken McGonagall eller Dumbledore tror på vad vi säger”, inföll Elli bittert. “Jag har i och för sig alltid trott att Dumbledore vet något om Snape som inte vi andra vet … men sorgligt nog verkar han missta sig på honom.”
“Så Dumbledore är tillbaka nu?” frågade jag lättat och de nickade bekräftande. Hermione förde lättat handen till prefektmärket, som naturligtvis satt kvar på hennes klädnad, liksom på Rons. “Han kom tillbaka dagen därpå”, sa hon. “Det var han som sa att du var i säkerhet, Miriam. Vart tog du förresten vägen under de här dagarna?”
“Åh, jag var sjuk - vilade …” Desperat att byta fokus frågade jag istället hur Elli kommit undan, men även hon ryckte avfärdande på axlarna och mumlade något om märkliga väsen i skogen. Jag kom åter att tänka på Draco och som om hon anade mina tankar, gav hon mig en sorgsen blick. När hon tog till orda var det dock inte om honom, utan om Severus.
“Jag är så besviken”, sa hon. “Snape räddade ju mitt liv i höstas. Varför gjorde han det egentligen?”
“De vill väl åt dig”, föreslog Ron lite försiktigt, “du kanske är värdefull för dem på något sätt.”
“Men ändå”, sa Harry tankfullt, “det kan faktiskt vara dubbelspel från Snapes sida. Han har varit spion åt Dumbledore förut.” Hermione och jag nickade.
“Det skulle kunna vara anledningen till att han lyckades smuggla in Dödsätarna på området”, sa hon. “Att han känner till hur man upphäver skyddsförtrollningarna.”
“Så Dumbledore skulle anförtro honom det?” sa Ron skeptiskt.
“Ni hörde honom själva häromdagen”, sa Harry allvarligt. “Han litar fullständigt på Snape, och kvällen när det här hände, var han själv inte närvarande och måste lämna ansvaret till någon annan.”
“Men det betyder ju att Dödsätarna när som helst kan ta sig in på slottet!” utbrast Elli upprört, men Hermione skakade på huvudet: “Nej, slottet är tio gånger mer bevakat än själva området. Jag vet faktiskt inte om skogen ens är bevakad. De skulle mycket väl kunna ha tagit sig till Hogwarts via förbjudna skogen…”
“Men Hogwarts ligger ju på en ö omgiven av vatten?”
“Jag vet”, sa Hermione, “det nämns flera gånger i Hogwarts historia. Det sägs att det ska vara omöjligt att ta sig ut till ön om man inte har tillåtelse att komma hit. Men det står ingenting om hur skyddet ter sig runt den förbjudna skogen. Jag menar, den måste ju ha en öppning någonstans, eller hur? Börja någonstans, fast åt andra hållet. Jag vet att den inte sträcker sig runt hela ön så jag antar att om man går ett par dagar så kommer man fram till skogens början fast åt motsatt håll. Kanske Dumbledore räknar med att ingen ska vara så dum att den försöker ta sig till Hogwarts via skogen? Eller så hoppades han att varelserna som bor där ska hålla inkräktare borta. De placerades ju dit av en anledning, eller hur?”
“Det är snarare som om de uppstått från själva berggrunden”, sa jag och tänkte på Gorgelmorfen. Elli nickade: “Det kändes verkligen som om hela skogen exploderade.”
“Och den Dumbledore jag känner hoppas inte”, sa Harry. “Han vet. Så han måste helt enkelt ha en stark anledning att lita på Snape. Däremot…” Han gav plötsligt Elli en skarp blick, varav även jag fick mig en god del. “Det finns somliga i vår närhet som inte alls går att lita på.”
Både Elli och jag rodnade och skruvade på oss. Vi förstod alltför väl vem han menade.
“Jag har sett Malfoy på kartan, vid förbjudna skogen sent på kvällen”, sa Harry obarmhärtigt, “och jag slår vad om att han var med när ni blev överfallna.”
Jag kände mig fullkomligt ställd. Harry kunde ha rätt - det var till och med sannolikt - och det visste både jag och Elli. Den lille magre, darrande Dödsätaren stod fullkomligt klar i mitt minne.
Och plötsligt såg jag samma gestalt skyndsamt komma in i biblioteket, där vi just nu satt skyddade av Muffliato-formeln. Draco spejade omkring sig och kom sedan raskt fram till vårt bord, som vid tidigare tillfällen fullkomligt likgiltig för alla utom en enda person i sällskapet - Elli.
“Jag tänker säga det till dig nu, innan alla de andra idioterna kommer och ska trösta”, sa han beslutsamt. “Rektorn letar efter dig, Elli, och jag råkade höra vad det gäller.”
Hon stirrade oförstående på honom, och han började tala igen innan någon av oss andra hann säga något.
“Det finns inget bra sätt att berätta det här på”, sa han enkelt och såg rakt på henne. “Din mamma är död.”
“Va?” Elli stirrade fortfarande på Draco, som om hon aldrig hade sett honom förut. “Vad sa du?”
“Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft, för han bet sig hårt i läppen och knäppte tafatt händerna. “Hon hittades död för ett par timmar sen.”
“Min mamma har cancer”, sa Elli nästan mekaniskt. Hennes ögon såg alldeles tomma ut. “Hon ska dö av cancer.”
“Hon blev mördad.”
Jag kände mig lika förlamad och tom som Elli, som om jag varit förstenad. Men trion började vakna till liv och gav Draco dräpande blickar, vilket han fullständigt ignorerade. “De har dödat henne”, sa han.
“Men sluta!” ropade Hermione med tårar i ögonen och såg ilsket på Draco. “Du gör det ju bara värre!”
“Om du behöver prata …” Harry såg hjälplöst på Elli och rösten dog bort. Ron låtsades vara väldigt intresserad av en fläck på sin klädnad. Draco såg uttryckslöst ut genom ett av bibliotekets höga fönster. Elli satt tungt ihopsjunken på sin stol.
“Men mördad av vem?” frågade hon sig själv, fortfarande mekaniskt, som om hon funderade över ett logiskt problem. “Varför skulle någon vilja mörda min mamma? Hon har ingen koppling till Storbritannien överhuvudtaget … på sista tiden har hon nästan inte orkat skriva, hon är ju så … sjuk … varför skulle någon ens vilja …?”
Draco såg på henne och för en sekund drog en obeskrivlig smärta fram i hans ögon. Så gjorde han helt om och lämnade biblioteket. Hans stela fotsteg dog bort.
“Är det något vi kan göra för dig, Elli?” Min röst lät också monoton, framtvingad, i en chock som gjorde allt runtomkring overkligt. Elli skakade hastigt på huvudet: “Jag vill vara ifred.”
“Men …”, började Hermione.
“Det är lugnt. Jag lovar.” Elli reste sig snabbt och lämnade rummet. Hermione såg bekymrat på hennes kvarglömda skolväska och hängde den sedan ansvarsfullt över en stolsrygg tillsammans med sin egen.
Tiden hade börjat gå långsamt på ett nästan outhärdligt sätt. Vid kvällsmaten i stora salen den kvällen kändes det som om flera dagar passerat. Stämningen i slottet hade också märkbart förändrats under tiden jag vårdats av Severus i våningen. På flera av elevernas stolar hängde resmantlar redo och här och var stod packning samlad. Spridda och lite vilsna hoanden hördes från ugglor i burar ovanpå väskorna.
Det var många som nu skulle lämna Hogwarts. Jordskalvet, som skakat om området, samt ryktet om Dödsätare i skogen skrämde en ansenlig mängd föräldrar från vettet och det ansågs inte längre säkert att ha kvar sina barn på det ansedda, men just nu hårt ansträngda, internatet. Uppbrottsstämningen hängde tung över guldtallrikarna och trion mumsade dystert medan de såg sig om i salen. Jag satt tillsammans med dem, eftersom Severus inte var på plats vid lärarbordet. Hans frånvaro väckte alltid en molande oro hos mig. Ute hade dessutom ett oväder dragit in och gjorde vårkvällen ovanligt mörk och olycksbådande.
Slytherinbordet var, till skillnad från alla de andra, fullsatt. Där var föräldrarna inte lika rädda att ha sina telningar kvar på skolområdet. Stämningen verkade dock inte vara på topp där heller, snarare sammanbiten. Jag sökte bland eleverna med blicken, utan att hitta den jag letade efter.
“Var är hon?” Jag hoppade högt och höll på att sätta i halsen, när Draco plötsligt dök upp bakom oss.
“Vem? Elli?” frågade jag dumt, obehagligt berörd av hans skrämda ögon. “Hon ville vara ensam …”
“Och ni bara köper det!” fräste han. “Ni är helt otroliga. Jag har letat efter henne överallt! Ni fattar väl att Elli inte SKA vara ensam nu? Hon kan göra något riktigt dumt!”
Jag reste mig omedelbart, träffad av hans ord och smittad av rädslan. Ron såg med ens illamående ut och Hermiones ögon tårades, men Harry reagerade med ilska: “Så korkad är hon inte, Malfoy!”
“Vem har sagt något om att vara korkad?” fräste Draco tillbaka. “Ingen är speciellt smart när man har fått reda på något sådant! Men ni, ni bara sitter här! Och ska föreställa hennes vänner!”
Hermione hade också rest sig. “Du har helt rätt, Malfoy. Jag går och pratar med Dumbledore”, sa hon med skärrad röst. “Kan ni andra sprida ut er och börja leta på en gång?”
Samtliga var nu på fötter. Harry och Ron mumlade sinsemellan om var de först skulle söka och såg frågande på mig.
“Sök ni här inne i slottet”, sa jag, “så tar jag de platser dit ni inte får gå.” De nickade och gav sig genast iväg, medan jag halvsprang mot tornrummet för att hämta min resmantel. Den olycksbådande känslan utifrån hade tilltagit i styrka och jag visste, kanske bättre än någon annan, vilka platser här som lockade när man ville fly undan i förtvivlan.
Stormen hade dragit in över sjön och fått alla vårtecken att skrumpna ihop i en mörk gråskala. Blommorna hade skrämt fällt ihop sina kronblad och krupit ihop i skydd mot vinden. Jag sprang så fort jag kunde och spanade i halvmörkret, innan jag för en gångs skull kom på att kraften kunde användas. Den studsade mot stenblocken i sprutande gnistor som lyste upp min väg en bra bit framåt.
Hade det varit dumt att ta sig ut här ensam? Som alltid nuddade mina tankar vid Severus, men han hade inte funnits på plats. Dessutom sa mig också instinkten att han, ovanligt nog, inte var rätt person att vända sig till i det här läget. Elli litade inte på honom och saker och ting kunde gå ännu värre.
Jag måste klara det här med min egen styrka.
Med maximal koncentration lät jag kraften forcera några större klippblock vid strandkanten. Ett regn av gröna gnistor uppstod och lyste upp de rullande vågorna med ett overkligt sken.
Och i det gröna ljuset, som höll på att försvinna, bekräftades mina värsta farhågor.
Den smala silhuetten av en flicka syntes mycket tydligt, och hon tog några långsamma men målmedvetna steg mot vattnet.
Åh, gode Gud! Vilket underbart bra kapitel! Så gripande det var på något sätt! Men vad tråkigt att Ellis mamma är död! Och till på köpet, har hon blivit mördad! Gud vad ledsamt för henne. Jag gissar att det inte finns någon pappa i bilden. Mycket känslor blandas, som till exempel ilska, sorg och annat som inte går att beskriva. Nu har Elli gått iväg, och enligt Malfoy, bör hon inte vara ensam. Slutet blev en läskig cliffhanger! Nu får jag ge mig till tåls och se vad som ska ske!
Min teori är att det är Elli som går ner mot vattnet, för hon tänker göra något väldigt dumt!Hon kanske inte kan simma! Huu! Vi får hålla andan till på söndag!
Tips:
“Hon är mördad.”
Se mina förslag och välj ett du gillar, så det låter lite bättre.
“Hon blev mördad.”
“Hon har blivit mördad.”
Och i det gröna, bortdöende ljuset bekräftades mina värsta farhågor.
Det röda ordet låter lite skumt.
Och i det gröna ljuset, som höll på att försvinna, bekräftades mina värsta farhågor.
Mycket tydligt syntes den smala silhuetten av en flicka, som långsamt men målmedvetet var på väg ut i vattnet.
Prova byta plats på ord/meningar, så det låter bättre. Den smala silhuetten av en flicka syntes mycket tydligt, och hon tog några långsamma men målmedvetna steg mot vattnet.
[b]Tack älskade vän för ditt fina svar på min kommentar ♥
Är så glad att jag är tillbaka, även om Mugglis tyvärr inte är som det en gång var. Wattpadd, lär mig gärna! Fattar inte alls det där. Men vill lära mig!
Vi väver ihop allt. Jag har massor av ideer, vi måste bolla någon dag! Ser framemot det. Och du är bäst, bäst bäst. Hoppas vi kan ses framöver. Tack för att du valde just min ff:n, det är en ära.... Om du visste hur stor. Nu ska jag gotta mig i det nya kapitlet, som jag verkligen längtat efter!
Å varför går det alltid så fort att läsa, men att vänta på ett nytt kapitel känns som en evighet???!!! JAG ÄLSKAR DEN HÄR STORYN, FÖRSTÅR DU DET???? Gud, glömt hur gullig Draco kan vara när han verkligen anstränger sig. Eftersom de är så sällan borde jag väl komma ihåg det. Han bryr sig verkligen om Elli. Och miriam, vet du, jag tror Draco har någon form av respekt gentemot henne nu. Det känns så. Han har alltid haft ett behov att utmana henne. Men varför? Jag tror hon skrämmer honom på något sätt. Miriam är så bra. Hon är så ärlig och inkännande. Hon är... hon är så bra bara! Jag älskar hennes personlighet och ser framemot att själv få skriva om henne.
Och Snape... Ja, vad håller han på med egentligen? Hur länge ska Miriam kunna försvara honom utan att starta en konflikt? Allting kommer ställas på sin spets snart. Jag känner det så tydligt. Akta dig, Miriam... Ibland är saker inte som de verkar vara.
Obehagligt slut!! Fick lite panik. Måste in och läs DM nu, huh. Lindra min ångest med lite annan ångest haha. Elakt att göra en cliffhanger, jag måste ha mera nu!!! är det ELLI? Eller vem är det? Ska M hinna i tid??? JAG DÖR AV SPÄNNING, KAN INTE VÄNTA![/b]
Men gud vilket bra kapitel, och jag känner så med Draco och Elli </3 Speciellt Draco, för jag kände EXAKT som honom, man ska inte lämna Elli ensam så snabbt inpå. Eller åtminstone veta vart hon är någonstans… Men sen är det ju förståeligt att man inte vill tränga sig på Ellis sorg heller
Men kul med cliffhanger, precis vad man vill ha när man bara vill läsa mer (känn in den dräpande sarkasmen i detta uttalande).
Spoiler: Tryck här för att visa!
Men ändå gillar jag cliffhangers, det bidrar ju till spänningen!
Sorg gör dumma saker med ens själ så jag hoppas att Elli inte gör det och att hon faktiskt inte ska göra något dumt...
Men superbra som vanligt ♥
Spoiler: Tryck här för att visa!
Spoiler: Tryck här för att visa!En stilla undran förresten, vet vi än hur det blev med Hermiones straff efter festen?
Gud vad ledsamt för henne. Jag gissar att det inte finns någon pappa i bilden. Mycket känslor blandas, som till exempel ilska, sorg och annat som inte går att beskriva. Nu har Elli gått iväg, och enligt Malfoy, bör hon inte vara ensam. Slutet blev en läskig cliffhanger! Nu får jag ge mig till tåls och se vad som ska ske!
Min man, som kommit på själva namnet, kommer att bli glad att höra det.
Mugglarportalen