Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Självklart får du en kommentar gumman så att vi kan få MER utav den BÄSTA FF'n EVER!!!!!! ♥ ♥ ♥

Jag vill jättegärna Ha mer av denna superbraiga FF!!!

Hejsan underbara guldisar!

Jag måste bara tacka för era underbart ljuvliga kommentarer! Ni är så himla UNDERBARA! Tack för att ni läser och följer min FF, tack för att ni väljer att spendera tid på att läsa det just jag skriver! Ni har ingen aning om hur mycket det betyder för mig! ♥

Att skriva FF's är en hobby för mig, men det är också något jag älskar och det hjälper mig mot min dröm att en dag bli en författare och NI hjälper mig att ta mig dit genom att läsa, kommentera och tumma denna FF för det ger mig inspiration! ♥

TACK TILL ALLA ER!

Nu ska ni få nästa kapitel!




~Kapitel 15~

Jag skakar mitt huvud, jag ligger på fluffigt grönt gräs, men runt om mig finns hylla efter hylla av böcker. Jag ser med suddig blick på miljön runt mig. Två starka ljus bländar mig plötsligt och jag vänder bort mitt huvud medan min hand reflexmässigt flyger upp för att skydda mina ögon från skenet.
”Var inte rädd raring...” Jag känner igen den rösten och rysningar kryper över min rygg, tårar slår sig fram längs med mina kinder.
”Mamma..?” viskar jag medan jag ser upp mot platsen där de två ljusen bländat mig.
”Raring, var inte rädd.” säger hon igen, jag reser på mig och stirrar på min mamma och min pappa. De står framför mig, inte riktigt mänskliga men ändå verkliga.

”Mamma? Pappa? Vad.. Är jag död?” frågar jag med skärrad röst.
”Nej raring, ditt sinne må ha funnit frid men din kropp är inte redo att ge upp. Inte ditt hjärta heller...” viskar min mamma med sin änglaröst, den hon alltid hade när hon tröstade mig som liten. När jag kröp upp i hennes famn och grät i timmar över barnsliga saker som egentligen inte betyder något längre. Saker som är helt betydelselösa i livet, saker jag nu aldrig skulle fälla tårar över.

”Men, varför är jag här? Va-varför är ni här?” jag ser förvirrat på dem och tar två steg framåt på skakiga ben.
”Du är här för att din själ bar dig hit, vi är här för att vi lever inom dig. Följer varje steg du tar genom livet.” säger min pappa och ler mot mig.
”Men, jag förstår inte...” Något silvrigt droppar från min haka, någon form utav tårar.
”Jag vet raring, det är förvirrande, men vi har inte mycket tid.”
”Mycket tid för vad?” frågar jag och ser på min mamma.
”Älskade Pelly, lyssna noga och ta orden till dig...” viskar min pappa och ser på mig, deras vålnader blir långsamt svagare framför mig, deras bländande ljus tonas ner.

Jag ser på min pappa och lyssnar intensivt.
”En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar min pappa och jag ser hur de långsamt försvinner mer och mer. Sorg pumpas ut från mitt hjärta tillsammans med det pulserande blodet som flyter fram i mina ådror. Sorgen över att jag kommer förlora mina föräldrar ännu en gång.

”Men, jag förstår inte? Vad betyder det? Mamma..?” säger jag förtvivlat och ser med stora ögon på min mamma, sökandes efter råd.
”Det måste du förstå själv min raring.”
”Men vi finns hos dig älskade Pelly, varje steg du tar finns vi där hos dig... Vi älskar dig Pelly, vi finns där, även när du inte ser oss...” Mamma tar pappas hand och de ler båda mot mig, sorgliga men vackra leenden.

Deras vålnader bleknar, blir till två små ljus som sedan blir till två starka sken som stiger och försvinner upp i den stjärnklara himlen ovanför. Allt omkring mig börjar snurra, jag faller ner mot marken, det gröna gräset tar mjukt emot mig. Sorgen känns så påtaglig, som nålar i mitt hjärta. Jag sluter mina ögon och allt blir vitt...


Det vita blir långsamt grått och sedan svart, står still. Sedan börjar det snurra, fortare och fortare tills medvetslösheten börjar släppa min kropp och mina sinnen. Jag kan höra röster, det är svårt att höra vad de säger först men sedan blir de klarare och starkare.
”Penelope!!!”
”Penelope?!”
”Hagrid! Hämta Madam Pomfrey! NU!”
”Penelope, Penelope kan du höra mig?!” Det är Severus röst jag hör, tror jag, jag har aldrig hört honom låta så här. Jag blir mer och mer medveten om vad som händer omkring mig, Jo, det är du, Severus... Men, är jag inte... död..?

Jag försöker öppna mina ögon men min kropp lyssnar inte, jag hör förtvivlan i Severus röst medan han skriker mitt namn.
”Penelope?! Penelope, hör du mig?! Penelope!” Han skriker mitt namn om och om igen. Jag känner hur värmen från Vingfåles nu livlösa kropp lämnar mig, en arm under mina knän och en om min rygg. Händerna håller mig stadigt medan jag lyfts uppåt.

Jag skulle känna igen de händerna, den doften, den känslan när som helst. Jag är i Severus famn och vi rör oss i hastig fart, uppåt tror jag, men allt snurrar så jag är inte säker.
”Penelope... Penelope du får inte... Penelope...” mumlar Severus hela tiden, jag försöker öppna mina ögon och kämpa mot medvetslösheten men den kräver min kropp och mina sinnen ännu en gång och allt blir svart och stilla.

Bra, bättre, denna fanfiction & du

AWESOME

Nej men guu!
Tack så hemskt, hemskt, hemskt mycket!!!

ÅHHH SÅ BRAAA ♥ ♥ ♥

Vad händer med Penelope? Vad händer med Severus? VAD KOMMER HÄNDA???? JAG MÅSTE VETAAAA ♥ ♥ ♥ ♥

Gumman! SÅÅÅÅÅÅÅ bra!
Du skriver så himla fantastiskt, längtar ihjäl mig till nästa kapitel redan nu ju! Längtar längtar längtar! ♥ ♥ ♥

Så fantastiskt bra!!!!! Jag måste nog läsa om hela ff'n snart, älskar att känna mig som Penelope, vilket man verkligen gör eftersom att du skriver med sådan inlevelse.

Asbra!!

Åh herrejisses jisses jisses helvete vafan vad jag inte ens varit vad jag ska skriva.

Feels
Så
Att
Jag
Dör.

Död nu. Japp.

Fantastiskt!
Du skriver på alla sätt man kan önska sig vilket blir en underbar kombination!!!!