Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Lolly!! går inte att nå just nu för hon har tyvärr svimmat av en absolut Jättebäst fanfiction.... Var vänlig försök igen senare...

Bra

fint formulerat*bevekar*

Super bra. Skriv mer nu, eller senare men helst nu

ALLTSÅ GABY BÖRJAR VERKA NORMAL IGEN?!!!!

Så megasuperhimlabäst!!


JAG KAN INTE FATTA ATT DET KOMMER KOMMA TRE HELT NYA BEBISAR!! ♥♥♥

Hej allesammans!
Tack för era kommentarer! Nu är jag färdig med kapitel 47 (som jag försökt publicera 4 gånger idag, men mitt internet vägrar samarbeta) och det är det sista Pasha kapitlet och det var rätt jobbigt att skriva för 1. han är en av mina favoritkaraktärer och som jag lagt ner vädligt mycket arbete att utbeckla i fanfictionens gång
2. Jag är lika sjuk som jag var när jag kom på idén till den onämnda magiska trekampen och att veta att det snart är slut är emotionellt för mig för jag är världens lipsill (gråter typ till allt...)

Så hoppas ni tycker om det och glöm inte kommentera vad ni tyckte, gilla inlägget och fråga ifall ni undrar något

KRAM!

OBS! Ma soleil betyder min sol på franska
OBS! 2: friendly reminder att Soline (Krum ''barnens'' mamma) är franssyska
...............................................................................................................................
Kapitel 47 Minnen (Pashas perspektiv)

Några av mina tidigaste minnen var när min mor satt bredvid mig och smekte min kind och sjön tyst för mig. Jag var sjuk och frös fruktansvärt mycket i min feberfrossa. Georgiev och Vitaly var på besök hos Stefan, medan mor hade beslutat sig för att jag och hon skulle stanna kvar hemma medan jag var sjuk.

-Sov nu, min lille prins, viskade hon.
-Tänk om jag blir till is? mumlade jag feberyrt.
-Då slår jag sönder isen och tar och tinar upp min lille prins, skrattade hon lätt.
-Kan du inte berätta en saga? mumlade jag.
-Det var en gång en liten bulgarisk pojke som var mycket sjuk och borde sova så han gjorde som hans maman sa och sov, sa hon och kysste mig på pannan och bäddade ner mig.
-Gör det med håret, mumlade jag och hon bytte snabbt hårfärg.
-Sov sött så ska du se att allt blir bra igen, Pasha, sa hon och jag somnade.

Sedan dess hade inget varit sig likt och de senaste åren hade varit en emotionell virvelvind för mig och alla i min närhet. Ingen i min familj hade lämnats opåverkad eftersom majoriteten av den nu var död. Mor som lämnade oss först och senare Georgiev och Galina som brutalt blivit mördade av ‘’den perfekta sonen’’, Aurora som varit så liten och oskyldig, men likaså blivit utsatt för Hristos onda verk, men självklart var det inte bara negativa saker som skett de senaste åren, även om det var de som var de som hade haft störst inverkan på livet.

Gabryella, som varit systern jag undvikit så gott jag kunnat under några årstid hade övergått till en av de viktigaste personerna i mitt liv som jag offrat så mycket till och skulle offra ännu mer för. Att ha sett henne växa upp och skaffa sin första riktiga pojkvän, bli hjärtkrossad, förlova sig, skaffa vänner och bli lycklig framtill dagen allt vändes upp och ned i den magiska trekampen där helvetet brutit sig löst.

Och få se Rita vända sitt liv efter att varit osäker och trott att den enda som kunde göra henne lycklig var Hristo, men i själva verket varit en av sina äldsta vänner som alltid gett henne en axel att gråta mot och stöd i alla lägen. Att se henne bli mer självsäker och lycklig tillsammans med sin nya familj med Branimir, Viktor och den nyfödda Evangeliya gjorde mig så oerhört lättad och lycklig.

Jag hade inte bara sett mina systrar växa psykiskt utan sett dem brytas totalt i förlusten av Aurora och senare förlusten av Vitaly.

Vitaly som jag trodde vi alla förlorat, men som jag åter fått träffa när vi båda begick misstaget att jobba för Lord Voldemort. Vitaly hade under lång tid försökt undvika mig så gott han kunde, men insåg att det inte skulle funka och av ren nyfikenhet på sin gamla familj återigen börjat ha kontakt med mig. Men när den börjat likna den vi haft som barn hade även han blivit bortrövad från mig och mina systrar.

Men det var inte bara olycka och misär som hade hänt. Jag, som aldrig trodde jag skulle kunna säga detta, hade blivit lycklig. Jag hade Abigail. Jag hade mina tre systrar som jag sett växa upp och snart hade jag tre egna barn tillsammans med Abigail.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag hade privilegiet att kunna kalla Abigail för min. I år hade jag försökt förtrycka mina känslor för henne och försökt hålla allt hemligt, men efter att ha förlorat så mycket kunde jag inte förlora henne också. Efter alla skratt, tårar, gräl och debatter hade vi gift oss. Ofta tänker jag tillbaka till dagen jag friade och förundrades alltid över att hon accepterade det.

Det var en regnig julikväll när Abigail satt och skrev något i det lilla ljusblå skrivblock hon nästan alltid hade med sig överallt som det slog mig hur mycket jag älskade henne och förberedde allt.

-Vad skriver du? frågade jag och satte mig mittemot henne i vår säng.
-Det är privat, svarade hon kort och slog ihop blocket och log mot mig.
-Jaså, sa jag och lutade mitt huvud mot min hand.
-Ville du något särskilt? frågade hon.
-Nej, svarade jag och hon såg förvånat på mig.
-Så du kom alltså för att komma och stirra på mig? frågade hon och skrattade lätt.
-Är det verkligen så otroligt att jag kanske vill umgås med dig? frågade jag medan jag himlade med ögonen åt henne.
-Pasha, du är inte direkt den sociala typen, sa hon.
-Jag vet och jag har faktiskt något till dig, sa jag och log mot henne.
-Okej, vad är det för något? frågade hon skeptiskt och såg på mig för att försöka se vad det är för något.
-Jag har inte det på mig. Du måste hitta den, sa jag.
-Den? frågade hon.
-Ja, så upp och hoppa Bailey, du ska på skattjakt, sa jag och drog upp henne från sängen.
-Jag svär vid din mammas grav att om det är något livhotande att du kommer förlora mer kroppsdelar än enbart din hand, hotade hon.
-Jag ska inte ha ihjäl dig, sa jag.
-Vart ska jag börja leta? frågade hon.
-Det är upp till dig, svarade jag.
-Krum Gard är inte en liten stuga så lite mer specifikt tack, sa hon.
-Den är inte på andra, tredje eller fjärde våningen, svarade jag.
-På första våningen alltså, sa Abigail och drog med mig ner till första våningen.
-Hur ska jag veta att jag hittat den? frågade hon.
-Jag säger till när du närmar dig, svarade jag.

På första våningen vänder Abigail varenda rum upp och ner och när hon inte hittar sin present så börjar utpressningen på husalferna som hon trodde skulle göra sökandet lättare för henne. Roat såg jag på när frustrationen växte inom henne.

-Mr. Krum har beordrat alla husalfer att inte hjälpa Ms. Bailey med sökandet på den, pep en husalf.
-Snälla du, säg vart den är, sa Abigail sammanbitet och husalfen såg osäkert på mig.
-Du vet vad jag sa, sa jag och husalfen sprang snabbt iväg.
-Vart är min present, Pasha? sa Abigail som började tappa tålamodet.
-Inte här, sa jag och hon slog lätt till mig på armen.
-Du sa att den skulle vara på första våningen! utbrast hon.
-Nej, jag sa att den inte är på andra, tredje eller fjärde våningen, skrattade jag.
-Vinkällaren? frågade Abigail.
-Nej, svarade jag.
-Vinden? frågade hon.
-Nej, svarade jag.
-Har du gömt min present ute i regnet? frågade hon en aning irriterat.
-Nej, inte ute i regnet, svarade jag och väntade på att hon skulle inse var den var.
-Var är den då? frågade Abigail otåligt.
-Minns du vad Georgiev alltid sa att min mor var? Ma soleil, sa jag.
-Hans sol, sa Abigail och såg fundersamt på mig.
-Du talade ju om min mors grav och tänk noggrant vad som är så speciellt med hennes grav, sa jag.
-Det regnar aldrig vid hennes grav, svarade Abigail och insåg vart hon skulle och tog tag i min hand och slet med mig ut i regnet till min mors grav där den lilla asken låg. Hon tog tag i asken som stod rom och öppnade.
-Pasha, vad i helvete är detta? frågade hon och såg upp från den tomma asken.
-Mina föräldrars äktenskap var inte det mest ideala och jag har insett att mitt inte heller kommer vara det. Men något som utskiljde deras var att Georgiev alltid gjorde allt för att göra min mor lycklig. Han ville vara hennes sol som skulle hålla all olycka i världen från henne eftersom hon var hans. Även när hon var död, sa jag och tog en kort paus och såg på den förtrollade solen som ständigt lös över min mors grav.
-I den asken du håller i fraktades henne förlovings och vigselring från Ryssland från min farmor och dessa ringar har gått i arv och alltid smyckats ut lite för varje person som burit den. Efter att mor dött så sparade Georgiev båda och sa till mig att dagen jag hittar den person jag vill leva med i resten av mitt liv, ska jag ge mors vigselring till personen, medan Gabryella ärver förlovningsringen. Detta för att vi alltid skulle ha ett speciellt band med mor som inte Vitaly, Rita eller Aurora skulle ha. Så när Gabryella fick mors förlovningsring insåg jag allt mer att jag hittat personen jag vill ge min ring till. Dig, sa jag och såg på Abigail som tappat talförmågan.
- Jag vet att vara med mig inte är det lättaste eller det som är det som kommer göra ditt liv till det lyckosammaste, men jag lovar att om du tar emot ringen kommer jag göra allt för att ditt liv ska vara fritt från olycka och att du alltid ska känna dig älskad, så Abigail Rosemary Soline Bailey, vill du begå socialt självmord och gifta dig med mig?frågade jag och tog fram ringen som jag förvarat i min ficka och räckte fram den till Abigail började gråta på plats.
-Ja, utbrast hon och jag hann inte sätta ringen på hennes finger förrens hon slog armarna hårt om min hals.

Tyvärr var inte alla lika glada över vår korta förlovning som strax led till vårt giftemål. Abigails föräldrar var emot faktumet att deras yngsta dotter skulle inleda ett äktenskap med den de alltid förväntat sig att deras äldsta skulle gifta sig med och faktumet att Abigail skulle gifta in sig i släkten som hade det sämsta ryktet i hela trolldomsvälden. Men det kunde inte Abigail bry sig det minsta om och bara två veckor efter mitt frieri hade vi gift oss i en privat ceremoni.

Nu, när Abigail och jag var gifta hade hennes familj inte sagt ett ord till någon av oss och jag undrade hur våra barns framtid skulle vara. Inga mor eller farföräldrar. Några få kusiner och två döda mostrar som fortfarande levde. Vår framtid skulle vara lika dysfunktionell som Abigails föräldrar förväntat sig, men vi hade iallafall varandra vi få som fanns kvar och trots att jag inte ens som liten pojke trodde på det, så skulle allt bli bra på något sätt.

Jättebra. Men var inte allt det där en dröm? Alltså att Galina och Georgiev dog

Nej, det hände på riktigt. Jag tror du kanske fortfarande är förvirrad sen kapitel 45 där Sirius hade en dröm där allt det som hänt den sista uppgiften och efter det varit en dröm, men fast det inte var en dröm utan faktumet att allt skulle varit okej bara var en dröm.

JAG.ÄLSKAR.DIG.

Du skriver så sjukt bra!
Jag blir helt lycklig så fort jag ser att du lagt upp ett nytt kapitel♥

JÄTTEMEGASUPERDUPERHIMLASJUKTMEEEEEEGABRABÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!!!!!!!!!!!♥
OMR OMR OMR ÄLSKAR DET!
OCH BÖRJAR FAKTISKT GILLA PASHA LITE MER! GILLADE INTE HONOM SÅ MYCKET INNAN! MEN DET VAR VEEEEEEEEERKLIGEN BBBBBBBBBBBBBBÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSSSSSSSSSSSSSSSTTTTTTTTTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!♥