Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Du får mig absolut inte att längta mer -.-

eftersom att du sa att jag kunde säga det hur många gånger som helst så säger jag det igen: Du borde bli författare!!!
Sedan har jag en liten fråga också: när kommer nästa kapitel?

Alltså ett till!!! Så mycket feels igen!!! Blir helt galen här och studsar på stolen jag sitter i. Det är för bra för att man ska sitta stilla och nu när jag vet att slutet är nära blir jag alldeles tokig av att jag snart får veta hur det blir!!

Och jag vill ha Snape! Och jag vill ha penelopes hår! Och jag vill ha massor av mer av ditt fantastiska skrivande!!! Du är helt otrolig!!!

Naww, tack! ^^
Nästa kapitel kommer nog imorgon Det är näst sista kapitlet



Men guu, människa!!! Du är ju bara för jumla söt asså! Jaaa, snart, snart, snart får du vet hur det blir, händer det något dramatiskt eller får Penelope sin Snape?

Jag vill också ha Snape! Och jag vill också ha Penelopes hår! Du kommer få massor mer utav mitt skrivande, kommer ju en uppföljare sen med! Känns som att min uggla hade fått kämpa som fan annars, har redan fått meddelande från första början om att denna antingen inte får ta slut eller att den ska ha uppföljare! xD ^^

Ååhh längtar!!!! helt serri superlycklig över tanken på en uppföljare!! :3

Kommer dock vara bortrest i en vecka nu så jag kommer antagligen missa när du lägger ut slutet om jag inte får tag på internet längs vägen. Men fördelen är att jag kommer ha något grymt att läsa när jag kommer hem!!!

Och förhoppningsvis något grymt att se fram emot

Det är ju som sagt bara två kapitel kvar nu sen är denna FF'n färdig! ^^

Penelope, du är en fantastisk människa som har lyckats få ihop hela 27 sidor! OCH ska göra en fortsättning!! Den kan du vara säker på att jag läser!

Du en fatastisk författare och skriver TVÅ fantastisktgrymma FFs!! Du är superduktig! Längtar till sista kapitlet!

Yay!

Hej finisar!
Här kommer näst sista kapitlet! Hoppas att ni ska tycka om det!!

Nästa kapitel är det sista kapitlet som ni vet, men! Men Men Men, det kommer ju en uppföljare!




~Kapitel 25~

Vagnen stannar vid grindarna, Severus hoppar elegant ner från vagnen och räcker mig sin maskulina hand, jag tittar på hans utsträckta hand ett par sekunder, men väljer att hoppa ner utan att ta den. Jag ser ner på mina skor en stund efter att jag hoppat ner. Han stänger långsamt sin hand och lägger sina armar i kors över sitt bröst precis på det där sättet som jag älskar, det skickar gåshud över min rygg. Att se honom stå med sådan auktoritet och värdighet, sådan manlig styrka.

Jag tar min väska över axeln och börjar gå med tunga steg mot de väldiga grindarna. Professor Snape följer efter ungefär 30 centimeter bakom mig. Efter tre steg stannar jag, han går ett steg förbi mig och vänder sig sedan om mot mig, hans rock fladdrar så vackert i den starka vinden och hans långa blanksvarta hår fladdrar lite när vinden far genom det men det ramar hela tiden in hans ansikte. Mitt röd/lila hår flyger från sida till sida, dess långa strån lägger sig trotsigt över mitt ansikte men jag stryker bak det med ett enkelt drag av toppen utav mina fingrar och fäster det bakom mitt lilla öra.
”Penelope?” säger han, rysningar färdas över mig när hans vackra röst uttalar just mitt namn, och han ser på mig. Jag svarar inte, jag bara ser på honom med mitt huvud på sned, mina ögon stora och mina läppar i ett halvhjärtat leende.

Jag funderar, funderar och funderar. Efter ungefär två minuter har jag bestämt mig. Professor Snape står tålmodigt och väntar på mig. Jag ser upp på himlen, det är som om vinden försöker säga mig något, den trycker mig mot honom och i det ögonblicket vet jag.

Jag tar två långsamma, avsedda, steg mot honom, han rör sig inte, jag stannar precis framför honom och ser upp på honom. Jag lägger min hand på hans arm och ser honom i ögonen. De går från att vara kalla och dolda till att dansa och brinna för mig. Jag sträcker mig långsamt upp på mina tår så jag nästan hamnar i ögonhöjd med honom, Mitt hjärta slår så hårt, det pumpar blod ut i alla mina kroppsdelar men ändå känner jag mig svimfärdig. Jag lutar mig fram, mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont i mig, och jag ger honom en otroligt lätt kyss på hans kalla, bleka kind. Att mina läppar äntligen rör vid hans hud, efter så många år av drömmande, fantiserande och längtande, det är överväldigande. Jag kan känna hur han stelnar till, som om hans kropp förvandlats till sten när mina läppar rört vid honom. Men när jag lutar mig tillbaka och sjunker ner på mina fötter igen så kan jag se hans ögon och hur de lyser av, glädje, något jag aldrig sett i hans ögon förut...

”Penelope...” viskar han fram genom nästan stängda läppar, hans röst är ansträngd och motstridig, den raspar sig fram genom hans hals.
”Severus?” viskar jag tillbaka med låg, nervös och skakig röst. Mina ben skakar, mina händer skakar och jag känner mig svimfärdig.
”Vi kan inte, vi får inte, det går inte...” säger han och en liten tår slår sig fri från hans ögonvrå, jag stryker lätt bort den med min tumme. Min mage i en enda stor knut över hans ord, de ord jag absolut inte vill höra just nu. Jag sätter mina händer ovanpå hans maskulina bröstkorg, mina fingrar stryker det mörklila tyget som jag alltid trott ska vara strävt och hårt men det är silkeslent och mjukt. Jag ser ner på mina händer, hur de vilar på mina drömmars mans bröstkorg, sedan ser jag upp, rakt in i hans otroliga ögon.
”Vem är det som bestämmer vem man ska älska? Vem bestämmer över våra hjärtan? Vem bestämmer att vi inte kan älska varandra? Vem Severus?” viskar jag med gråt i halsen, tårarna börjar strila ner för mina kalla kinder. Det känns som om jag har blivit krossad av ett troll, som om någon pressat ut all lycka ur min kropp.

Han slappnar av efter en kort stund, hans armar faller till sidorna av hans kropp för en sekund innan han omfamnar mig. Tårar strilar ner för mina kinder och jag kramar om honom.Jag tänker inte släppa dig, jag tänker inte ge upp dig, om jag så måste sluta på Hogwarts så gör jag det. Det spelar ingen roll, jag kommer aldrig att låta dig gå Severus... Vi står så, helt lugna, den vackra himlen som lyser upp tillvaron, träden som kastar långa skuggor bakom oss. Allt är så lugnt. Allt utom mina tankar.

Då harklar sig någon bakom professor Snape, han släpper mig och jag släpper honom. Jag vrider mitt huvud och vi stirrar båda två på personen som står bakom oss. Det är professor McGonagall. Mitt hjärta börjar bulta hårdare igen och jag blir alldeles blek i ansiktet, jag kan känna det.
”Professor McGonagall.” viskar jag fram, jag kan inte hejda tårarna som nu rinner i två stadiga strömmar från mina ögon och ner över mina kinder innan de droppar från min lilla haka. Hon går fram till oss med sina händer på höfterna, hennes steg är bestämda.
”Nå, ska någon förklara för mig vad som händer?” säger hon med sin snälla men ändå genomträngande och stränga röst.
”Professor Snape tröstade bara mig, jag... öm... har det lite svårt just nu och... jag började gråta och... Mina föräldrar är döda. Professor Snape ville bara hjälpa till.” säger jag och ser på professor McGonagall med röda, tårfyllda ögon. Snälla, det är ingen lögn, det är inte sanningen heller, men det är ingen lögn, snälla tro på mig... tänker jag medan mina ögon söks utav professor McGonagalls.

”Åh vännen, självklart, vad dumt av mig. Självklart. Bra Severus.” säger hon sedan ursäktande och ler vänligt mot Severus som behåller sitt lugn och ser ut som han alltid gör. Hur kan han alltid vara så lugn..? Han tappar aldrig fattningen, han vet alltid vad han ska säga och göra... Severus, du har så mycket att avundas, du är så speciell och jag förstår inte hur du har kunnat bli sådan men en dag får jag nog veta... McGonagall avbryter mina tankar,
”Jag började bara undra vart ni tagit vägen, ni är 15 minuter sena. Nåväl, ni är här nu. Kom nu Miss Lovegood, Severus.” säger hon med en nick mot Severus och vänder sig sedan om, Severus sneglar ner mot mig och ger mig ett litet leende, om man inte står där jag står så hade man inte sett hans leende, jag ler tillbaka och snuddar medvetet vid hans hand. Jag kommer inte kunna klara över ett år med bara små handsnuddningar, korta möten i korridoren... Om jag kan bo hos Severus så kanske vi kan... Jag vet inte, jag är alldeles för snurrig för att tänka just nu... Jag snuddar ännu en gång vid Severus hand, han ser ner på mig med sina vackra ögon och ett lugn lägger sig i gropen av min mage, jag vet att vi på något sätt kommer ordna detta, vi måste.

alltså du är SJUKT duktig på att skriva, jag hoppas verkligen att du fattar det!