PRS Lupple & Medi

Armelle såg på ringen, nyfiket. "Åh den är underbar." Viskade hon och smekte hans kinder. "Hon kommer älska den." Log hon ärligt.

Dorian såg på Halo och svalde hårt. "Jag är ledsen att jag verkar irriterad. Det är bara en svår dag." Viskade han sedan.

"ja det kommer hon. Jag vill att du är med." Han log svagt.

Hon log svagt.
"Det är du inte alls. Jag har sett dig mer irreterad. Du verkar bara lite.... borta bara." Hon drog undan handen och log.
"Jag ska låta dig puttra ifred då."

Armelle nickade. "Självklart. "Sa hon leendes.


Dorian log svagt. Borta? Eller mordisk? Berodde väl lite på hur man såg det hela. "Hitta på något roligt." Bad han henne.

Han gick mot Emma som satt och läste.
"Emma kan vi få prata med dig?" Frågade han mjukt.

"Det ska jag." Hon vinkade efter sig och försvann sedan.

Dorian reste sig upp och lämnade bordet. Han letade sig så långt bort från Halos doft som han kunde.

"Armelle kan du komma?" Luci såg över axeln.
"Du ska vara med!" Sa han och såg nu nervös ut.

Armelle hoppade sig fram och log stort. "Jag är här." Sa hon glatt och la undan det Emma läste.

Emma såg på dem och log svagt.

Luci satte sig vid hennes fötter och log.
"Emma du gör Armelle så lycklig och hon gör dig lycklig. Du ingår i våran familj nu och j asken.
"Så vill du bli en del i vårat hjul? Det finns väl ingen bättre förklaring?"

Emma såg nu på ringen och såg på Armelle.
"Är det sant?"ag att jag gör dig lycklig." Han log ömt och öppnade

Armelle fnissade förtjust. Det var så fint. Alltihop. "Ja såklart du gör mig lycklig." Viskade hon glatt.

Luci trädde ringen på hennes finger.
"Då har jag två tjejer i mitt liv. Jag är den lyckligaste." Sa han innan han tog Emma i sin famn.
"Tack"