PRS Lupple & Medi

Dorian log roat. " Eller så skulle du se väldigt oskyldig ut." Sa han tankfullt, lekfullt. " Men vi kan be Armelle om hjälp?" Föreslog han leendes.

Gabbie log mjukt och ville helst av allt bara skaka om henne. Hon var helt förvirrad.

Lathan log. " Hur ser boken ut? Vi kanske kan återfå den för din skull?" Föreslog han varmt.

Hon såg på honom och skrattade.
"Jag vill inte se superoskyldig ut. Vill se ut som en ängel."

Hon såg på honom och försökte koncentrera sig.
"En bok med visa ord i. Mycket visa ord."

Lathan nickade sakta. " Kan det vara så att din mästare skrivit den?" Undrade han.

Dorian log mjukt. " Vi ber Armelle om hjälp." Fastslog han leendes.

Hon sken upp och nickade ivrigt.
"Ja! Han säger att det är sanningens ord. Åh du kan!" Viskade hon och tog sig ur sängen.
"Snälla säg att du har den."

"Men snart. Vi kan bara låta dem vara en stund." Hon lade huvudet på sned.

Lathan log mjukt. " Jag kan nog ha den. Kanske en lite äldre version än den du är van vid." Log han. " Men jag vill att du vilar i sängen medan jag hämtar den." Log han.

Dorian såg pp henne med road blick. " Okej. Vi kan be om en stund. Jag ska dricka lite mer blod." Sa han och fyllde på lite mer i sitt glas.

"Men hur? Han skrev den?" Frågade hon men lade sig lydigt ner ingen.
"Okej." Hon såg på Gustaf med nyfiken blick,
"Du är så stor."

"Det tycker jag du gör rätt i. Jag vill inte att du blir galen." Hon drog handen genom hans hår och sträckte på sig.

Gustaf skrattade lågt åt hennes kommentar. " Tack." Log han roat. Lathan kom snart tillbaka med boken. Hennes mästare hade ju skickat ut dessa i årtal. Han satte sig på samma stol igen. " Men jag kommer vilja berätta vissa saker för dig när du mår bättre." Sa han enkelt och la boken i hennes knä.

Dorian log svagt. " Jag vill inte heller det." Sa han och drog ned henne i sitt knä och kramade om henne.

Hon tog boken och rörde den ned vana händer. Började sedan att läsa tyst och nickade.
"Ja detta är hans ord." Viskade hon.

Hon tjöt till och skrattade. Tristan hade tagit sig snabbt till soldäcket och såg på Dorian.
"Är det okej?"

Alexander nickade sakta. " Mm det är det." Sa han lugnt. Hon var läskunnig. Det var mycket bra. Då kunde de ge henne sanna texter snart.

Dorian såg på Tristan och log snett. " Ja. Hon skrattar. Inte skriker." Log han mjukt. " Men tack för att du kom så snabbt." Log han.

Hon log och lade undan boken innan hon lade sig ner och slöt ögonen.
"Så bra.."


Tristan log ömt och bugade.
"Det var bara min plikt eftersom pappa och Alexander inte är här. Jag måste ta allt jag hör lika säkert som hon håller andan för tre sekunder."