PRS Lupple & Medi

Lathan nickade sakta. "Självklart. Jag ber om ursäkt. Nina." Sa han ömt. Alexander såg på henne och skakade på huvudet. "Nej det är bra för dig." Log han.

Hon nickade och slöt sedan ögonen. Hon hade somnat och drog djupa andetag. Tidningen om hennes tragiska familj låg på bordet intill.

Lathan tog upp tidningen och läste igenom det innan han la undan tidningen. Den skulle inte hon behöva se ännu. Han antog att hon inte kunde läsa men vad visste han?

Hon såg på dörren till Dorians rum och log. Snart skulle han nog vakna.
"Åh.."

Dorian kände att slummern snart var över. Han blev som liksom mer och mer vaken för varje bit av solljuset som gick ned. När solen helt hade gått ned så slog han upp ögonen. Såg sig omkring. Lite förvirrat först men sedan mindes han vart han var. Hungern slog över honom och han ryckte åt sig blodpåsen som låg intill sängen och pressade ned tänderna i den. Någon hade tänkt till. Han släppte den numera tomma påsen och reste sig upp och fann ytterligare lite blod. I ett glas en bit bort. Han log roat och tog även det och svepte det. Han kände sig pigg. Han kände sig lite mer mätt och rättade till håret innan han gick till dörren och öppnade den.

Hon log mot honom och lade huvudet på sned.
"Hej." Viskade hon mjukt och höll fram hans ring.
"Tack för det du gjorde till mig. Jag lade blodet intill dig. Jag hoppas du blev mätt." Hon drog handen genom sitt hår.
"Lathan och Alexxander var tvungna att göra uppdraget du vet. De har hittat en sjuk flicka."

Han tog varsamt emot ringen och satte den på fingret igen och kramade mjukt om henne. "Tack för blodet." Viskade han och nickade sakta. "Jag klarar mig. En stund." Sa han och smekte henne sakta över ryggen. Lyssnade på henne om det hon sa om dagen. "Så de kommer inte tillbaka?" Sa han lugnt. "Hur sjuk?" Undrade han sedan oroligt.

Hon skakade på hucudet.
"Fråga Luci han vet mer." Hon kysste honom ömt och lekte med hans hår.

Dorian nickade leendes. "Så Luci är tillbaka." Log han och besvarade hennes kyss. Hon var så underbar. På så många sätt.

Hon nickade och log sedan mjukt.
"Ja det är dom. Så prata med dem. Jag ska nog sova." Viskade hon och gäspade stort.