Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Vincent var snabbt på fötter och tog sig fram till sin syster. Han stod framför henne och demonen gjorde sig osynlig. Dimman hade lättat för länge sedan.
"Celia vad är det?" Sa han och strök henne över håret.
"Du är blek." Han försökte låta lugn. Han hade en plan och han såg henne.
"Kunde du inte sova?" Han kände hur hon skakade. Hennes hjärta kunde höras där han stod.
"Celia..." Försökte han igen.

I samma stund som Vincent var framme vid henne vek sig Celias ben och hon föll till knäna. Desperat sträckte hon sig efter sin bror kravlade sig hårt fast vid honom. Hela kroppen skakade av rädsla. Men känslan av hans hand på hennes huvud gjorde henne en aning lugnare. Till slut öppnade hon munnen för att tala, men fick bara fram osammanhängande ord.
”Den... Den... Det var... ”.
Hon begravde ansiktet i Vincents tröja och kände snart hur tårarna började rinna. Hade det varit en dröm? Det kändes inte som en dröm. Hon vågade inte lyfte huvudet. Vågade inte se bakom brodern. För tänk om den – var det nu var – fortfarande fanns kvar...

Vincent sjönk ner på knä och tog henne i sin famn. Strök henne över håret och hychade henne.
"Shhhh..." hans långa röst försökte lugna henne. Han hoppades han kunde få henne att tro det var en dröm. Att hon såg i syne.
"Såja Celia. Det är ganska mörkt här så vad du än såg så tror jag att du är för trött. Det kunde lika gärna vara en skugga." Han log mjukt och strök henne över håret. Han var trött och ville helst sova men mötet var inte klart och detta skulle ta tid.
"Säg inget till pappa är du snäll. Men vi har lite sömntabletter. Vill du ha en? Du skakar som ett asplöv." Han tog hennes händer i sina.
"Och jag stannar tills du somnat. De värkar fort så det är ingen fara."

Celia kunde fortfarande inte få fram några sammanhängande meningar, så när Vincent frågade om hon ville ha en sömntablett nickade hon bara och drog en hand över kinderna för att torka bort tårarna som inte ville sluta rinna. Försiktigt greppade hon broderns händer. Hon vågade fortfarande inte titta bakom honom. Han sa att hon bara inbillade sig – men varför var det så kallt i lägenheten? Och varför kändes det plötsligt som att all glädje försvunnit ur världen? Hon reste sig sakta på ostadiga ben och började med Vincents stöd sakta gå tillbaka in i sovrummet.

Alistair gav ifrån sig en djup suck och drog en hand genom sitt mörka hår. Det här skulle innebära problem.

Vincent torkade hennes kinder och han såg på henne med kärlek i blicken.
"Allt kommer ordna sig." Viskade han och reste sig.
"Sätt dig i sänge så kommer jag snart." Han gav sin syster en puss på pannan och vände sig om för att gå till köket.
Såg mot Alistair och nickade. Han fixade detta.
Snabbt plockade han fram en tablett och tog ett glas med vatten.
Sedan gick han tillbaka till Celia och slog sig ner på sängen.
"Här...." Han höll fram tabletten och räckte över vattnet. Att hon inte sov förvånade honom.
"Blev du rädd för Alistair igen?" Frågade han med ett litet leende och såg mot vardagsrummet.
"Försök att sova nu och så syns vi imorgon. Vi vill inte ha en törnrosa på dansgolvet. Tänk dig det. Du ligger och sover på golvet."

"Hon verkar så lugn..." Caleb såg mot Julian.
"Tror du hon såg?"

Celia satte sig i sängen och la armarna omkring sig själv. Men i samma stund som Vincent lämnade rummet ville hon bara skrika och be honom komma tillbaka. För tänk om monstret kom tillbaka när hon var ensam.. tänk om den... Det var bara en mardröm. Det var bara en mardröm. Det var bara en mardröm. Det var bara en mardröm. Det var BARA en mardröm!
Hon blundande och placerade händerna över ögonen. Satt kvar så tills hon kände hur någon slog sig ner intill henne på sängen, och när hon väl tittade upp igen möttes hon av Vincents kärleksfulla ansikte.
”Jag hörde… röster… utanför… och….”. Hon tystnade igen, tog emot glaset och svalde sömntabletten utan minsta tveksamhet. Efteråt kröp hon tillbaka in under täcket och sträckte sig sedan efter broderns hand igen. Kramade den hårt i sin.
”Snälla, stanna hos mig… tills jag somnat….”.


Julian hade börjat vanka fram och tillbaka i rummet.
”Jag är rädd för det…”, sa han nervöst. Vad skulle hända nu? Hur skulle deras fäder reagera när de fick veta vad som hänt? Var Celia i fara? Ingen skulle väl skada en familjemedlem? Eller? Hundratals frågor yrade omkring i hans huvud.

Hans leende var kvar när han stoppade om henne.
"Såklart du hörde röster. Vi sitter och pratar." han kände hennes hand greppa tag om sin egen. Att hon höll i honom så hårt bevisade att hon verkligen var livrädd.
"Celia jag stannar tills du somnar. Jag sa det innan." Sa han med sin lugna stämma och började sjunga en vaggvisa deras mor sjungit för dem när de var små. Visste egentligen inte varför men det känndes rätt.

"Vad ska vi göra?" Han såg mot Alistair.
"Om ho n fortfarande pratar om det imorgon måste vi tala med våra fäder. Men känner jag Vincent rätt så kanske han kan vända detta till sin fördel."



Ur skuggorna så framträdde demonen igen fast denna gång som en av deras klasskamerater och han slog sig ner på bordet.
"Att hon skulle bli så rädd. Hon är en av Williams barn?" Han skrattade till.

Celia lät huvudet falla ner på kudden.
”Det var ett monster...”, viskade hon trött och kände samtidigt hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Sömntabletten hade börjat verka och snart lättade greppet om Vincents hand och hon föll in i en djup, drömlös, sömn.

”Håll ett öga på henne. Bevaka allt hon gör. Övertyga henne om att allt var en dröm”, svarade Alistair och såg bort mot flickans rum. Han visste att både Vincent och William Crowe skulle göra allt för skydda Celia. Men var inte lika säker på att det även gällde hans egen familj...


Julian hade befunnit sig i närheten av bordet när demon dök upp på nytt, och drog sig snabbt undan när den slog sig ner.
”Ja, du är inte direkt trevlig att titta på…”, slank det ur honom innan han hann hejda sig själv, och fick genast en skarp blick från Alistair som specifikt hade bett dem att inte reta upp demonen i onödan. Julian, som visste att han sagt något dumt i samma stund som orden lämnade hans mun, harklade sig tyst och mimade ett ”sorry” åt vännernas håll.

"Shhh" Viskade Vincent och smekte henne över håret med sin fria. hand. När hon hade somnat så lirkade han ut sin hand och bäddade ner henne, böjde sig över henne och gav henne åter en lätt kyss på pannan. Celia var helt utslagen och han sträckte ut en hand och tände lampan som stod intill sängen. Inte för att hon skulle vakna. Detta skulle vara ett skydd mot monstret och han reste sig.

När han hade stängt dörren och slagit sig ner såg han mot Alistair.
"Förlåt att det dröjde. Jag stannade tills hon somnat." Han såg mot demonen och harklade sig.
"Som jag tänkte säga innan vi blev avbrutna. Jag har en kandidat som jag ska ta med på balen imorgon." Han tog upp ett kort och visade.

Caleb var nu så trött att han hade svårt att hålla ögonen öppna. Så fort Vincent kom tillbaka så rätade han på sig. Såg mot Vincent och sedan demonen för att sedan se mot Alistair.

Alistair granskade flickan på kortet och vände sedan blicken mot demonen för att se dess reaktion. Hoppades för allt i världen att hon var bra nog för att ersätta Lily denna månad, så att de inte behövde leta fram en ny kandidat nu när det var så kort tid kvar till nästa fullmåne.
”Så.. låt oss få det här överstökat”, sa han till slut, gick bort till Lilys rum och öppnade dörren.
”Du är välkommen in…”, sa han kyligt och tog ett steg åt sidan för att låta demonen stiga in.