Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Användare | Inlägg |
---|---|
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! Förlåt för seg uppdatering, men det har hänt en del saker och en specifik sak som hände som jag inte tänker gå in på gjorde att jag tapade allt sug till att göra i princip något så ber om ursäkt för min inaktivitet. Men hur som helst så är jag klar med kapitel 45 som jag planerat att skriva sedan förra juli så det var kul att äntligen skriva det Hoppas ni tycker om det och glöm inte skriva era tankar kring det i en kommenar, gilla inlägget ifall det förtjänar det och fråga något ifall ni undrar. KRAM!♥ (!!!!!5 kapitel kvar så vad tror ni kommer att hända nu i berättelsen?) ------------------------------------------------------------------------- Kapitel 45 Bara en dröm (Sirius perspektiv) När jag vaknade insåg jag direkt att något var annorlunda. Sängen var mjukare och större med silkeslena lakan och fluffiga kuddar. Sängen var inte det enda som var annorlunda utan hela rummet, rummet som inte ens var mitt. Jag ser mig omkring och jag är tvungen att nypa mig själv för att se om det var på riktigt. Det var Gabryellas och Lilys gamla sovsal. -Vad i helvete, suckar jag och gör en ansats att resa mig upp, men stannar kvickt till när jag ser en person sova bredvid mig med ryggen mot mig. -Marlene? frågar jag förvirrat. -Fel namn och om du bedrar mig som du gjorde med Kelsey så kommer jag döda dig, säger gestalten och jag hoppar till av den bekanta rösten. -Gabryella? frågar jag chockat och hon vänder sig om och jag möts av hennes sömninga blåa ögon med mörkt smink ut smetat kring sig som ser frågande på mig. -Vad gör du här? frågar jag förvirrat och rör vid henne för att verkligen se om hon är här. -Jag är rektor här på Hogwarts, Sirius, säger hon ironiskt innan hon fortsätter: -Jag vet inte hur tungt du sovit, men jag bor inne i detta rummet under den tid som jag deltar i en livsfarlig trekamp, säger hon och jag finner inga ord utan drar upp henne i sittande läge och håller om henne hårt. -Det var bara en dröm, mumlar jag och borrar ner mitt ansikte i hennes hår och drar in doften av henne. -Vad i allsindar drömde du egentligen? frågar hon och skrattar lätt. -Jag tycker vi glömmer det, svarar jag och tar tag i hennes ansikte och kysser henne. -Du är så förvirrande, skrattar hon och reser sig upp och går mot sitt sminkbord för att fixa i ordning sig. Under tiden som Gabryella fixar i ordning sig släpper jag inte blicken från henne och analyserar minsta lilla rörelse hon gör. Hon pratar om helt alldagliga saker och hennes röst som inte var den stereotypiska klingande flickrösten låter som musik i mina öron och det jag trott var min hemska vardag kändes så avlägset. Det hade bara varit en dröm, intalade jag mig själv och kände lättnaden sprida sig. - Ska du sitta och dagdrömma hela dagen eller ska vi gå och leta upp de andra? frågar hon och ser på mig med ett leende. -Vilka? frågar jag oförstående. -Hur djupt sov du egentligen? Lily, James, Remus, Abigail och Peter, möjligtvis? skrattar hon och drar upp mig och vi lämnar sovrummet och jag känner hur alla blickar vänds mot oss inne i uppehållsrummet, precis som de alltid gjort när vi kommit. - Vem vet, James kanske fått i Lily en kärleksdryck så att hon upp över öronen förälskad i honom, säger Gabryella ironiskt och håller ett fast grepp om min arm. -Ja, vem vet, säger jag tyst när jag inser att om det jag trott bara varit en dröm inkluderade James och Lilys förhållande. Vi hinner gå några meter i korridoren innan vi får syn på Abigail som snabbt slår följe med oss. Hennes hår är lika vilt som förut och hennes ringfinger var tomt. Även Abigails och Pashas äktenskap hade bara varit en dröm. -God morgon Abigail, hälsar Gabryella glatt och Abigail fnyser lätt till. -Snarare god eftermiddag, säger hon och jag ut genom fönstret och ser hur solen skiner klart och nästintill alla elever på skolan är ute och njuter av det tidiga sommarvädret. -Var håller de andra hus? frågar Gabryella och ignorerar Abigails påpekande. -Förmodligen är James, Remus och Lily utomhus, men Peter hade fruktansvärt bråttom till någon stödlektion i trollformellära, svarar Abigail. -Usch, stackaren. Har han väldigt svårt med det? frågar Gabryella och jag inser att det är nu mig hon talar till. -Ja, Peter är inte den klaraste stjärnan på en natthimmel, svarar jag och Gabryella biter sig i underläppen för att inte skratta. -Det kan jag varken förneka eller hålla med om eftersom han rent ut sagt verkar livrädd för mig, svarar hon och skrattar. -Han är nog snarare rädd för din bror som är på väg full fart hitåt, svarar Abigail och precis som hon sagt kommer Pasha marscherande mot oss med samma bistra ansiktsuttryck hans ansikte alltid bär när han ska tala med sin yngre syster. -Kan du snälla göra mig en tjänst och börja gå på dina lektioner? Jag är trött på att alla dina professorer kommer och gnäller på mig för att du är för lat för att ta tag i ditt liv, säger Pasha. -Jag har åstadkommit mer i mitt liv hittills än vad hälften av mina professorer har gjort, svarar Gabryella irriterat. -Gabryella, du är sexton. Ditt liv borde handla mer om dina studier och lite mindre om din fästman. Så gå på dina lektioner i morgon, säger Pasha strängt och lämnar oss sedan. Men när han går förbi Abigail ser jag hur han diskret lägger en bit pergament i hennes hand och hon försöker dölja sitt leende, men misslyckas. -Jag kom på att jag skulle hjälpa Adrienne med att packa ihop sina böcker eftersom hennes pojkvän tjatat in i hennes skalla om narglar och sådant så vi ses senare, säger Abigail snabbt och försvinner snabbt iväg åt samma håll som Pasha. -Vad är narglar? frågar Gabryella mig och jag rycker på axlarna. -Hurdan relation har Abigail och Pasha? frågar jag Gabryella. - Abigail har alltid dyrkat Pasha och de har alltid kommit överens så jag skulle säga att de är goda vänner, svarar Gabryella obekymrat. -Jag tror de skulle vara ett bra par, säger jag medan vi går lugnt fram i korridoren, men så fort orden undansluppit mina läppar stannar Gabryella tvärt till. -Pasha och Abigail? ett bra par? säger Gabryella och ser nästan förfärad ut vid tanken. -Ja, de verkar ju komma bra överens och det verkar inte många göra med Pasha, svarar jag. -Pasha är min bror och Abigail är som en syster för mig, säger Gabryella och jag skrattar åt hennes min. -Tänk efter själv, säger jag och hon höjer ögonbrynen och ser på mig som om jag var en naiv liten pojke. -Tänk dig om din bror och James var ett par, säger hon och jag skrattar åt henne. -Okej, jag förstår dig, svarar jag och vi släpper ämnet och fortsätter längst korridoren tills vi når de stora portarna. När vi precis ska lämna slottet ser jag en bekant person, men kan inte sätta fingret på vem hon är. Håret är lockigt och blont och blicken är fastklistrad i en brun, sunkig bok. Hennes klädnad berättar tydligt att hon tillhör Gryffindor, men inte förrens hon lyfter blicken kan jag avgöra vem hon är. -Marlene, mumlar jag förvirrat. -Vad sa du? frågar Gabryella och ser upp mot mig. -Inget, säger jag och låter min hjärna ta in faktumet att hela min och Marlenes vänskap bara varit en dröm. -Ha i minne om min värdelösa syn så säg till om du får syn på James, Lily och Remus, säger Gabryella och fortsätter prata om Galinas tjat om hur vi borde börja planera vårt kommande bröllop. För Mr. Krum och Galinas död hade också bara varit en dröm. -Där är dem, säger jag och pekar bort mot svarsjön där jag ser våra vänner sitta. Sättet Lily och James talar mellan varandra gör det klart och tydligt att de argumenterar något och förmodligen är det någon om hur Lily borde gå ut med James för både James och Remus ser ytterst roade ut. -Gabryella håller med mig! säger James när vi kommer fram och slår oss ned vid dem. -Vad håller jag med om? frågar Gabryella innan Lily hinner säga något. -Att Lily borde gå ut med mig, svarar James och ler stort mot Lily. -Ja, det tycker jag, svarar Gabryella och Lily himlar med ögonen. -Men då kan väl ni gå ut med varandra, säger Lily och med sin blick säger hon klart och tydligt att denna konversationen var över. Lilys sätt att få tyst på alla hade i allafall inte varit en dröm. - Varför är han så tyst idag? frågar Lily och ser på mig från midjan uppåt som att hon försöker se vad som var fel på mig. -Sirius tycks vara lite förvirrad angående sina drömmar, svarar Gabryella. -Det var en väldigt verklig dröm, säger jag till mitt försvar. -Vad handlade den om? frågar Remus och jag berättar allt förutom delarna med Marlene och hur Gabryella blivit en helt annan person. -Så du tror alltså att Hristo kommer ha ihjäl mig och nästan hela min familj vid den sista uppgiften i trekampen? frågar Gabryella misstroende. -Det var vad som hände i drömmen och om vi nu kunde diskutera något annat och lite positivare så skulle jag vara tacksam, säger jag snabbt. -Men ifall det skulle hända; finns det verkligen något som heter Durmstrangregeln? är inte det en aning långsökt? frågar James som ignorerat min önskan. -Det finns. Det är en väldigt gammal regel som mest använts när syskon på Durmstrang börjat bråka och börjat använda trollformler mot varandra. Mest för att ingen velat bli lamslagen, svarar Gabryella tankspritt. - Det var bara en dröm så kan vi släppa den? frågar jag. -Javisst, svarar Gabryella och tar tag i min hand. -En sista frågan angående drömmen bara, säger James och jag suckar. -Ja? frågar jag. -Du nämnde att jag och Lily var i ett förhållande tillsammans, säger James, men blir snabbt avbruten av Lily som utbrister sin lättnad över att det enbart varit en dröm. -Ja, i min dröm var ni ett par, svarar jag. -Vem vet Evans, Sirius kanske är lite synsk, säger James och lutar sig framåt mot Lily med ett stort leende. -Då får han en vision inom några sekunder om hur jag smäller till dig om inte du backar, svarar Lily. -Vi är menade att vara tillsammans. Sanna mina ord, säger James dramatiskt. -Vi är menade att hålla oss ifrån varandra, svarar Lily och tar fram en bok från sin väska och öppnar upp den. -Det är bara en tidsfråga, viskar Gabryella till mig och jag ler. Jag släpper aldrig taget om Gabryella utan håller henne hårt intill mig. Jag kan inte göra något annat än le som en idiot varje gång våra blickar möts eller för varje gång våra vänner suckar över våra ständigt mötande läppar. Men allt var som det skulle och Gabryella var sig själv. Hon ler ständigt och det är som om solen skiner starkare och starkare på henne för varje gång hon skrattar. Det var som om hon lyste och till slut inser jag att hon skiner. Bokstavligt talat. -Älskling, säger jag förvirrat och hon ser upp mot mig. -Ja? frågar hon med ett leende. -Det skiner om dig, säger jag och hon höjer ögonbrynen. -Jag vet inte om jag borde tacka dig eller ifrågasätta din syn, svarar hon. -Nej, alltså det skiner verkligen om dig, säger jag och skenet omkring henne blir starkare och starkare och allt runt omkring oss blir suddigt och försvinner. -Blunda, säger Gabryella och jag gör som hon säger. Medan mina ögon är slutna känner jag hur kyla sprider sig kring mig och hur skratt och röster som funnits i bakgrunder försvinner helt och hållet. Jag bestämmer mig för att öppna ögonen och när jag gör det är omgivningen förändrad. Det är bara jag och Gabryella kvar. Solen är borta och ersatt av månen och luften är iskall. -Vad är det som händer? mumlar jag och Gabryella lyfter upp sin blick från marken. Hennes ögon är tillbaka till gråa och livlösa och hon ser ut som hon gjort precis efter trekampen. -Gabryella, vad är det som händer? upprepar jag och denna gången känner jag hur desperationen om hur allt ska vara som tidigare växer. Gabryella ser sorgset på mig och lägger sin kalla hand mot min kind och lutar sin panna mot min. -Det ska inte vara såhär, säger jag och känner hur en klump börjar bildas i min bröstkorg. -Men nu är det såhär, svarar Gabryella och lyfter sin blick mot mig och ler sorgset. Jag vaknar upp kallsvettig och andas häftigt. Det känns som om mina lungor är på väg att kollapsa och jag ser mig omkring och ser min välbekanta sovsal där James, Remus och Peter sover tungt. -Det var en dröm, viskar jag. 16 aug, 2015 19:02 |
Lele
Elev |
Jättebra men jag fattade inte riktigt. Drömde Sirius att han drömde hela berättelsen?
Mama, kudos for saying that. For spilling. 16 aug, 2015 19:19 |
illusionofcool
Elev |
Skrivet av Lele: Jättebra men jag fattade inte riktigt. Drömde Sirius att han drömde hela berättelsen? Sirius hade en dröm om att han vaknade ur en dröm som var hela berättelsen och att allt var som innan.. JÄTTEBRA! Jag blev lite förvirrad först och bara "Va? Hur går det här ihop?" Men sedan bara "ahaaaaaaa.. En dröm.. Dååååå förstår jag.." xD "It's not over until the mockingjay sings." // "Something unexpected happens. I begin to sing." 16 aug, 2015 19:25 |
Borttagen
|
Jag suckar tankarna, jag sitter
Vid mobilen som laggar, bra kapittel 16 aug, 2015 20:21 |
Lolly!!
Elev |
JÄTTEBÄST!!!!!
Jag vet nt vad jag ska skriva här sååå, hejdå gissar jag? hahah xD 17 aug, 2015 06:05 |
Borttagen
|
när kommer nästa
25 aug, 2015 15:43 |
TheFifthMarauder
Elev |
25 aug, 2015 20:00 |
Lolly!!
Elev |
Skrivet av TheFifthMarauder: Skrivet av Borttagen: förmodligen någon gång i helgen ^^ när kommer nästa Jippie!♥ Jag vet nt vad jag ska skriva här sååå, hejdå gissar jag? hahah xD 25 aug, 2015 21:58 |
Borttagen
|
vad bra formulerat, jag bevakar
28 aug, 2015 18:08 |
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! Tack för era kommentarer och gillningar! Nu är jag klar med kapitel 46 och jag hoppas ni tycker om det fast det är ganska kort och inte så händelserikt, men nu mot slutet kommer det vara rätt mycket att-ställa-allt-till-rätta-kapitel, men ''finalen'' är rätt händelsespäckad (Så som jag planerat det i mitt huvud) Hursomhelst, hoppas ni tycker om det och glöm inte lämna en kommentar med era tankar och åsikter kring kapitlet, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga ifall ni undrar något så ska jag eller någon av er läsare försöka förklara det! Kram!♥ ---------------------------------------------------------------------------------------------- Kapitel 46 Orkan (Gabryellas perspektiv) Mina fötter slog hårt mot golvet och jag ser mig omkring i den allt för bekanta hallen som ligger i mitt tidigare hem. Krum Gard såg precis ut som det alltid gjort och det enda skillnaden var tystnaden som vilade över den enorma herrgården. I hela mitt liv har det alltid hörts röster, musik eller fotsteg. Alferna som alltid irrat runt och städat efter röran som jag eller mina syskon orsakat eller serverat dricka till far syntes inte till och inte heller personen jag sökte efter. De enorma porträtten på min familj och släkt prydde väggarna som en lång tidslinje och jag får syn på några husalfer som lyfte ner några tavlor och ersatte dem med tomma ramar som senare skulle fyllas med porträtt av mina kommande brorsbarn. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Pasha och Abigail skulle få barn och något sa mig att allt skulle falla på plats för Pasha när de väl kom in i hans liv, men jag visste att om jag inte gjorde allt till rätta så skulle jag inte få vara en del av deras liv och det var därför jag var här. -Pasha, jag vet att du är här, ropar jag när jag inte hittar honom någonstans, men får inget svar. Jag fortsätter längst korridoren som leder mot vinkällaren, men finner inte honom där heller. Jag går vidare mot biblioteket, men även det står ödelagt. Jag bestämmer mig för att gå upp mot korridoren där mitt och mina syskons sovrum legat och jag kikar in i Auroras gamla sovrum och ser de välbekanta ljuslila tapeterna och möblerna som är täckta av damm. Ritas gamla sovrum var lika dammigt och tommare eftersom hon flyttat ut hem till Branimir efter att trekampen varit över. Mitt sovrum var lika rörigt som vanligt och jag såg hur en husalf försökte bädda den enorma sängen som legat obäddad sedan sist jag varit här. Jag närmar mig Pashas rum som alltid varit det värsta och som vi övriga familjemedlemmar undvikit eftersom man alltid riskerat att få huvudet spräng om man närmade sig det i fel tidpunkt. Men även det var tomt. Plötsligt hör jag ljud från rummet som vi haft som barnkammare så länge jag kan minnas och jag passerar snabbt förbi Vitalys låsta sovrum och ser in i barnkammaren som fixats iordning. Inuti stod tre vita spjällsängar med ljusblå lakan och olika gosedjur i varje säng. Väggarna var ljusblå och hade vita spetsdekorationer som matchade gardinerna. Det syntes tydligt att det var Abigail som inrett det och det enda Pasha haft och säga till om var bilderna som som prydde väggarna och den vita byrån som han själv stod vid. -Vad gör du här Gabryella? frågar han och lägger ner ramen han höll i. -Jag är här för att be om ursäkt, svarar jag och han fnyser till. -Det är nog första gången, säger han och vänder sig om mot mig och ser på mig med samma blick som han såg på mig när jag berättade att jag ville börja spela Quidditch för första gången för så många år sedan. -Jag vet att jag varit otacksam för allt du och Abigail offrat för mig och alla risker ni tagit för att ha låtit mig bo här och jag vet att jag har betett mig korkat och jag ber om ursäkt för det, säger jag och tar en kort paus innan jag fortsätter: -Jag förstår även om ni inte vill ha mig involverad i er familj efter detta, men jag tänker inte gå härifrån förrens du godtar mig ursäkt, säger jag och ser mig omkring på de tavlor som fanns inne i rummet som prydde bilder på Abigail tillsammans med Pasha, bilder på Rita tillsammans med Viktor och Branimir, på mor och far, Aurora, Vitaly, men jag fann inget på mig själv. -Jag godtar din ursäkt, svarar Pasha och lägger armarna i kors och ser sig omkring i rummet. -Jag antar du verkligen vill få mig härifrån, säger jag. -Gabryella, du har alltid varit som en orkan. Vart du än varit har du alltid lämnat kaos efter dig och förstörelse, säger Pasha och jag ser chockerat på honom innan han fortsätter: -Men ibland är det skönt med variation och se vad som kommer med dig och jag vill inte mina och Abigails barn ska gå miste om sin faster. Dessutom så vill jag inte förlora ännu ett syskon, säger Pasha och jag blir helt mållös. -Det där är förmodligen det snällaste och underligaste du någonsin sagt, säger jag och Pasha skrattar lätt. - Jag försöker bli det som Rita kallar ‘’snällare och mer förstående’’, säger Pasha. - Vad har hon mer för föräldertips att ge? frågar jag ironiskt. - Att jag ska låta Abigail ta hand om diciplinen, säger han. - Det kan jag hålla med om, säger jag. - Tyst med dig, ingen av er är ett psykfall så jag tycker inte den varit så dålig, säger Pasha ironiskt. - Nej, vissa är bara efterlysta, utfrysta från trollkarlsvärlden eller döda, svarar jag. - Det är sant, svarar Pasha och vi skrattar lätt. Vi står tysta i ett par sekunder tills Pasha börjar berätta om hur Abigail planerar att göra om vissa delar av Krum Gard för att göra det som hon beskrivit ‘’mer hemtrevligt och barnvänligt’’ med mer öppna och ljusa rum istället för den mörka och mystiska temat som Krum Gard haft så länge som någon kvarlevande släkting kunde minnas. -Hur känns det att snart bli förälder? frågar jag nyfiket. -Overkligt, Abigail har börjat bli mer och mer hysterisk om allt som måste bli färdigt innan och mer känslosam, säger Pasha. - Graviditetshormonerna börjar verka av alltså, säger jag. - Ja, hon börjar bli skrämmande, säger Pasha och jag skrattar och har svårt att se det framför mig. - Mr. Krum, det tycks ha blivit en del missförstånd och förvirring med hur Mrs. Kruma ville ha porträtten i den västra flygeln, piper en husalf. - Vi kommer, säger Pasha och ser på mig med en blick som säger åt mig att följa med, förmodligen för att ge smakråd. När vi är påväg att lämna barnkammaren får jag syn på den mindre guldfärgade ramen Pasha tidigare hållit i och får syn på ett gammalt foto på mig och Pasha där han valsar runt med mig och inser att det är fotot Stefan gett Pasha för två år sedan och ett leende växer snabbt över mitt ansikte när jag följer Pasha och husalfen ut ur kammaren. 29 aug, 2015 19:37 |
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Du får inte svara på den här tråden.