Marodörerna på Hogwarts [SV]

Känner bara att jag MÅSTE kommentera igen!!

Kan du inte skriva så att Vendela (när hon är varulv) skadar Sirius? Det skulle ju skälvklart vara synd om henne men det skulle...vad säger man?...vara "kul" att läsa.

Fortsätt skriv bara!♥ Du och din ff är och förblir en av dom bästa jag läst/läst av.♥

Så arg på mig själv. Glömde liksom bort att läsa denna ff och så kommer jag tillbaks och måste läsa igenom allt för att hitta där jag va. Så irriterad på mig själv. Älskar allt dock glömde liksom bort irritationen medans jag läste

Åh två kapitel på så kort tid, och ännu ett till på g, kan inte bli bättre! förgyllde mina tågresor denna helg!

Tack ♥



Tack finfina du!!



Åh vad du är fin! Jag är glad att du fortsätter läsa!



Du är bara så fantastisk! ♥ Alltid så fina härliga kommentarer!! Tack för det!! Ang. varulvsscenen så lär du märka snart vad som blir ..



Tack så mycket!! Skönt att det gick bra att läsa ikapp i alla fall haha



Tack!!

*kommenterar*

Nytt kapitel!!
Tack H@nna för att du kommenterade så att jag kan lägga upp det
Jag har tänkt och tänkt och tänkt om medan jag skrev det här, det har varit galet svårt att skriva, och jag hoppas verkligen att ni skall tycka om resultatet!! Det är lite annorlunda.

Efter detta kommer det nog dröja igen med nästa del då jag denna veckan kommer ha en hel del att göra, men jag ska försöka vara lite snabbare! Anyways, här kommer det!


Kap.34 - Den första natten

Hon visste inte hur men på något sätt hade hon lyckats ta sig igenom dagen utan att falla ihop i en hög på golvet. Det hade till och med gått fort. Alldeles för fort tyckte hon nu när det började bli kväll och man kunde ana skymningen utanför fönstret. Hon satt i en av sofforna vid brasan med Sirius bredvid sig. Han pratade med henne men hon uppfattade ingenting av vad han sade. Hon var upptagen med att komma ihåg att andas.

*

Remus lutade sig mot en av väggarna i sovsalen. Hans panna var rynkad och han såg bistert ut genom fönstret. Snart var det dags, snart skulle han och Vendela gå över skolområdet bort till det piskande pilträdet och vidare mot spökande stugan. Snart skulle Vendela vara med om något så smärtsamt att han inte ens kunde sätta ord på det och som hon sedan skulle behöva uthärda en gång i månaden resten av sitt liv. Allt på grund av honom. Han avskydde sig själv för vad han var och han avskydde sig själv ännu mer på grund av vad han inte kunde låta bli att känna precis i detta ögonblick. Lättnad.

Han skulle inte vara ensam om det mer. Vendela skulle veta precis vad han gick igenom, på ett helt annat sätt än vad någon annan någonsin kunnat. De skulle vara två om det. Han skämdes över att han kände som han gjorde, insåg att det var själviskt av honom. Men han kunde inte låta bli. Han hade varit ensam så länge. Med en suck slet han till sist blicken från fönstret, vände ryggen åt det och började gå ned mot uppehållsrummet. Snart var det dags.

*

Han följde dem med blicken när de gick. Han hade sagt hejdå till Vendela, försäkrat henne om att de skulle ses snart och att han skulle vara där men han trodde inte att hon hade hört ett ord av vad han sagt. Hon hade varit ovanligt blek och hennes blick hade varit glasartad. Hennes svar på hans kram hade varit mer som en reflex än något annat. Hans hjärta sjönk som en sten när porträtthålet slog igen bakom henne och hela hans inre skrek efter att få henne tillbaka. Efter att det skulle vara han, inte hon, som behövde gå igenom det här. Det var inte rättvist.

"Tramptass?", James försiktiga röst väckte upp Sirius ur hans funderingar och han vände sig sakta om. Peter och James stod bakom honom med osäkra ansiktsuttryck. Ingen av dem visste vad de skulle säga.
"Det är dags att gå", sade Peter till sist, "Om du vill se henne innan... Om vi ska komma fram innan...", han verkade inte kunna avsluta meningen utan tittade bara på Sirius som nickade.
"Okej, då går vi"

*

Vendela gick på skakiga ben utan att se vart hon var på väg. Det var som att hela världen hade lindats in i en tjock dimma. Hade det inte varit för att Remus tagit hennes hand i sin hade hon antagligen inte kunnat röra sig alls. Hur kan man gå när man inte ser vart man är på väg? Hon förstod till sist att de i alla fall måste ha kommit ut ur slottet för en plötslig kylig vind grep tag i hennes hår. Hon stannade till och Remus vände sig mot henne. Hennes läpp darrade, hela hennes kropp skakade och en ensam tår letade sig ut ur hennes uppspärrade ögon, fastnade i ärret och följde dess form ned längs hennes kind. Utan att säga att ord gick Remus fram och drog in henne i en kram. Hon lutade sig tugnt mot honom.
"Det är inte dags riktigt än. Vi har fortfarande tid. Allt kommer att gå bra", mumlade han lugnande. Han lade sin ena arm runt hennes midja och började leda henne vidare igen. Det var viktigt att de kom fram i tid.
"Jag vill inte", sade Vendela utan att veta för vilken gång i ordningen denna dagen.
"Inte jag heller", svarade Remus lågt.
De gick den sista delen av vägen under tystnad.

*

Peter kilade smidigt förbi dem i gången mot stugan och Sirius önskade lite att han hade varit ett mindre djur. Inte för att han någonsin skulle säga högt att han ibland var avundsjuk på Peters råttform, men han kunde se det praktiska i den. Speciellt när han slog i huvudet i gångens tak ännu en gång.
"Helvete", morrade han, lika mycket av smärta som i allmän frustration. Det var nästan lite skrattretande. Han kröp på alla fyra genom en smutsig gång för att snart kunna förvandla sig till en hund för att kunna hjälpa en av sina bästa vänner, en varulv, och även sin flickvän som också hon var varulv. Tack vare den bästa vännen. Av någon anledning kände han dock inte alls för att skratta.

Väl framme i stugan försökte han tränga sig förbi James och skynda upp för trappan men James grep tag i hans arm innan han lyckades.
"Tramptass! Du, vi måste vara extra försiktiga den här gången! De kommer vara två nu."
Sirius stirrade på honom och nickade sedan kort. Han visste att det skulle vara farligare den här gången men inget skulle kunna hålla honom borta.

*

De satt nära varandra, allihop. Remus var så avslappnad han kunde bli och pratade lugnt med de andra, han skrattade till och med ett par gånger. Vendela förstod inte hur han lyckades, men det gav henne hopp. Kanske skulle hon också kunna bli sådär lugnt någon gång. Hon skulle ju ha tid att öva i alla fall. Tanken fick henne att svälja hårt och klumpen i halsen stannade envist kvar. Hennes huvud låg mot Sirius axel och allt hon ville var att vara nära honom så länge som möjligt.

Plötsligt kände hon hur det började pulsera av värme i sina händer. Hon såg snabbt upp och mötte Remus blick. Han hade tystnat och såg allvarlig ut.
"Det börjar", sade han och vände sig mot de andra, "Det är bäst att ni förvandlar er redan nu. Jag har ingen aning om hur det kommer bli med oss båda två här"
"Men", började Sirius protestera och drog Vendela närmare mot sig. Hon drog sig försiktigt undan.
"Snälla, gör som Remus säger. Och vad du än hör och ser så håller du dig undan tills det är klart. Lyssnar du på mig?"
Han stirrade bistert ner i marken. Hon lyfte sin hand, där värmen nu hade tagit en brännande karaktär, och lade den under hans haka. Tvingade honom att se på henne.
"Ingenting får hända dig. Gå nu"
Han kysste henne på pannan innan han helt plötsligt blev den stora svarta hunden hon sett en gång innan. Hennes hjärta värkte i kapp med hennes händer och hon vände sig om mot Remus.
"Är det så här det kommer vara?", frågade hon med en blick på sina fingrar. Helst av allt hade hon velat trycka ner händerna i en hink med isvatten men hon visste att det inte skulle hjälpa.
"Det är så det börjar", svarade Remus med grav röst.
Vendela kände paniken blomma upp igen.

*

Hon hade aldrig upplevt något liknande, hade aldrig känt sådan smärta. Hela hennes kropp brann, det kändes som att alla ben i hennes kropp bröts upprepade gånger. Som att någon både tryckte ihop och drog isär henne samtidigt, som ett dragspel. Röda ljus dansade inför hennes blick och hon undrade varför hon inte bara dog. Varför kunde hon inte bara få dö? Hon skrek högt och knep ihop ögonen. Hennes egen smärta var så överväldigande, tog upp hela hennes varelse, att hon inte ens hörde Remus plågande läten, gläfsen från Sirius eller ljudet från hennes egna klor som skrapade upp golvet. Klor? Hon tvingade upp ögonen och såg ner på sina händer. Sedan skrek hon igen, av fasa lika mycket som av smärta. Det var inte hennes händer längre.
"Åh, mamma", jämrade hon sig. Sedan blev det värre. Det var som att något stegrade sig inom henne. Något mörkt kämpade för att ta över kontrollen. Hon ville inte! Hon behövde kontroll, hon ville inte bli någon annan. Men mörkret fortsatte obarmhärtigt sin vandring genom hennes kropp och där den slog sig ner slutade det nästan att göra ont. Det gjorde henne om möjligt ännu mer rädd än smärtan och hon jämrade sig igen. Det lär som ett morrande, hennes vanliga röst var borta. Mörkret kom närmare och närmare. Hon knep ihop ögonen igen och kapitulerade inför det.

*

Han gnydde förtvivlat och tittade på henne. Hon skrek och skakade och tårarna strömmade ned för hennes kinder men fanns ingenting han kunde göra. Han hade vetat att det skulle bli så här, men han hade nog inte förstått hur otroligt jobbigt det skulle bli. För att hindra sig själv från att springa fram till henne vankade han fram och tillbaka längs väggen på andra sidan rummet och följde springorna i golvet med blicken. Han kunde inte se på när hennes armar och ben hamnade i de onaturliga ställningar han sett hos Remus. Han skulle tappa fattningen helt.

Och så blev det tyst. Han vände sig försiktigt mot andra sidan och såg nu två varulvar där han tidigare sett Remus och Vendela. Han fokuserade på den närmast honom, på Vendela. Nej, inte Vendela, inte just nu. Hon fanns kvar där inne någonstans men var oförmögen att ta sig fram. Remus hade förklarat det här. Att han ibland var medveten om vad som hände, ibland inte, men att han aldrig kunde styra det. Men när han såg in i varulvens ögon glömde han bort allt Remus någonsin berättat. Det var fortfarande hennes ögon. Han var säker på det. Sakta började han gå fram mot henne och ignorerade det hysteriska pipandet han hörde från Peter.

*

Det var som att drömma. En mardröm, men en dröm. Hon var medveten om vad som hände men hon kunde inte styra det. Hon kunde se ut, hon kunde höra ulvens morrande komma från henne själv men hon hade ingen kontroll över det. Det var som att någon hade kastat petrificus totalus över henne och sedan kört in hennes medvetande i en blodtörstig varelse. För det kände hon, törsten efter blod. Längtan efter att sätta tänderna i någons hals och dra till. Döda. Hon gillade det inte.

Plötsligt reste sig hennes vargform. Hon såg ut över rummet ordentligt från en mycket högre höjd än vad hon var van vid. Och hon såg honom, den stora svarta hunden som var på väg mot henne. Sirius. Han kom allt närmare och hon kände hur ulven började gå honom till mötes. Först viftade hunden på svansen, men började sedan gny. Någonting var fel, hon kände hur kroppen hon befann sig i var stel, hur våldsamheten bultade i ådrorna. Hur armen lyftes för att attackera och hur hela bröstkorgen mullrade. Hela hennes eget medvetande skrek för full hals
"Nej!"

*

Den stannade upp. Ulven stannade faktiskt upp och sänkte armen som varit lyft för att attackera honom. Vad sjutton var det som hände? Han lade huvudet på sned och tittade på den. Såg den i ögonen och förundrades igen över att de fortfarande var hennes och inte hade ändrats så som Remus alltid gjort. Han hade ingen aning om vad det betydde. Han ryckte till när ulven rörde på sig igen, började gå långsamt närmare. Först började han backa undan, rädd att den skulle attackera i alla fall men så såg han upp i ögonen på den och slappnade av.

Den kom allt närmare och han hörde hur James skrapade oroligt med hovarna i stugans golv men han vände sig inte om. Han behöll ögonkontakten, det kändes som att det var viktigt. Ulven var väldigt nära nu och lutade ner sitt ansikte mot hans. Utan att andas väntade han spänt på vad den skulle göra här näst. Vad hon skulle göra. För nu var han helt säker på att hon var kvar där inne. Hennes ögon kom närmare tills ulven hade lutat sitt huvud mot hans.

*

Hun visste inte hur hon hade gjort det. Hon visste inte ens hur det kunde vara möjligt att göra det. Men hon gjorde det ändå. Hon hade fått en viss mån av kontroll över situationen. Förvåningen i Sirius ögon lös mot henne och hon kände den själv. Blodtörsten var kvar, monstret var kvar, men hon var också där. Hur kunde hon vara där?

Hon rörde sig närmare Sirius igen, men på sina egna villkor den här gången. Han backade undan först men stannade sedan. Såg in i hennes ögon. Kunde han se att hon var där? Hon fortsatte långsamt, rädd att tappa kontrollen igen. Skadade hon Sirius skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. När hon var framme hos honom lutade hon sig försiktigt ner och lade ulvens huvud mot hans. Trots att han hade formen av den stora svarta hunden utstrålade han samma lugn och trygghet som vanligt. Det här var inte alls vad hon hade väntat sig.

Stunden avbröts av ett högt ylande läte från andra änden av rummet. Remus. Hon flyttade snabbt undan från Sirius, det var som att ylandet hade triggat igång ulven på nytt och hon började tappa kontrollen igen. Ulven som var Remus såg på henne med stora gula ögon och reste sig sedan och ylade igen. Hon kände hur hennes bröstkorg fylldes med luft och hur hon sedan svarade Remus med att yla hon också. Nej, inte hon. Ulven. Det där hade inte varit frivilligt. Ett högt morrande följde ylandet och hon kände återigen hur törsten efter blod växte igen. Hon kände hur hon började tyna bort, falla ner i en dimma. Som att somna. Hon försökte hålla sig kvar, men efter ytterligare ett ylande från Remus blev allt svart.

Nej! Du kan ju inte sluta sådär! Annars himla bra kapitel (som vanligt alltså ), man kände verkligen Vendelas känslor.

Oh my Rowling! Håller med ovanstående, du kan inte sluta där! Så himla bra!

(Du borde verkligen skriva med det här som en punkt på din bra-lista - fantastisk fanfictionförfattare ♥)

OMR!!

Håller med båda föregående talare. DU KAN INTE BARA SLUTA SÅDÄR!!

Nej, jag är inte SÅ sur på dig!! (Bara väldigt mycket!! )

Jag HATAR när kapitel slutar sådär!! Jag ÄLSKAR ditt skrivande!! Du vet inte HUR många gånger jag blundade och tänkte/viskade för mig själv precis som Ron:

"Snäll vovve, Dålig ide'!"

ÅÅÅH!!! Jag vill bara GRÅTA när jag tänker på att jag inte har nästa del här och nu!!

Du skriver så bra!! Du skriver underbart, fantastiskt, ja! Vad kan man säga som jag inte redan sagt!?

Är i en sån period när jag bara vill skratta och gråta samtidigt!! Varför skrev du inte alla kapitel och la upp alla på en gång?! Det skulle ju ha varit super Fast...jag skulle nog ändå inte kunnat längta i hemskt mkt efter nästa del, ellerhur?

Kram på dig♥♥ Snälla ta inte FÖR lång tid på dig till nästa kapitel! Det skulle jag inte klara av...fadt huvudsaken är ju att det blir bra Och känner jag dig rätt så blir det det! Du skukke kunna skriva en fanfic om en kaffekokares liv och göra det intressant! !!

Kram och godnatt♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥Kan intr skriva NOG många hjärtan!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

(Förlåt för slarvfel! Är lite trött just nu )

Verkligen verkligen veeeeerkligen jättebra!!!!!! Jag vill läsa meeeeer!!!!!!!
Åh, älskar verkligen denna FF!!!