Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Vet att jag har berättat det förut men du är grym på att skriva och borde verkligen satsa på att bli författare. Och jag längtar återigen tills det ska komma ett till kapitel

Säg det HUR MÅNGA GÅNGER som helst! Älskar att höra det eftersom min högsta dröm är att bli författare, det är det verkligen! Vill inget hellre än att bli författare på heltid och kunna leva på att endast skriva böcker liksom

Tack så hemskt mycket, du behöver inte längta så länge ^^

Alltså, JAG DÖR!!!! Fast inte, jag måste läsa klart ff'n först

Dö inte xD det är så onödigt Du har ju inte fått veta slutet ännu ju xD

Jag kan stalka dig tills du berättat resten xD Så kan jag dö i frid

Haha, men då missar du uppföljaren för den har jag ju inte skrivit ännu

Jag kommer tillbaka som ett spöke

Hej igen!
Bara för att jag är snäll så slänger jag väl upp nästa kapitel också åt er Så får ni lite extra guldkant på er fredag! Hoppas jag :O

Kram på er ♥



~Kapitel 24~

Efter ungefär tre timmar av intensivt skissande, och mycket skumpande, tittar jag på min bild som nästan är klar, den blev faktiskt väldigt bra, nästan ett perfekt porträtt av Severus. Vem försöker jag lura, jag skulle aldrig kunna fånga allt som gör Severus till Severus i en bild... Alla hans olika lager, all mystik, hans ögon... Det är omöjligt men, jag har fått ett bra porträtt av honom i alla fall. Jag stänger blocket lite uppgivet och lägger ner det i väskan. Jag drar upp mina ben igen och sluter mina ögon för en kort stund men när jag öppnar dem rullar vi redan in på perrongen. Det är dags att ta på sig jackan och lägga ner kappan i väskan. Vi stannar efter lite tjutande från rälsen, jag stiger av med min väska i handen och hela jag osar av misstycke och sorg över att vara tillbaka.

Jag går genom stationen med uppgivna steg och tar en taxi hem till vårt hus, det tar bara 10 minuter. Jag betalar den lilla taxichauffören innan jag ställer mig och tittar uppgivet på mitt hem, alla lampor är släckta, mörka moln täcker himlen och allt ser väldigt avstötande ut. Men jag öppnar till slut den lilla metallgrinden och vandrar upp för grusgången och vidare upp för de vitmålade trapporna. Trapporna som jag och min pappa målade förra sommaren efter att jag hade fått en sticka i foten från trappan. Jag låser upp dörren, går in, stänger dörren bakom mig och släpper väskan på hallgolvet med en ekande duns. Det känns som jag går in i en vägg, en tegelvägg av sorg. Jag sätter mig på golvet, jämte vår byrå som fotot från mamma och pappas bröllop står på, precis som alltid, allt ser ut som vanligt men allt är ändå helt annorlunda. Jag börjar gråta, jag gråter och gråter...

Lördag....

Jag har på mig min svarta sidenklänning som slutar strax under mina knän, jag har en stickad, tunn armkofta på mig och mina svarta pumps. Jag står mellan mammas och pappas kista. Tårarna droppar från min haka och faller mot golvet. Deras låt spelas på orgeln, låten som de dansade till på deras första dejt. Jag har min vänstra hand på mammas kista och min högra hand på pappas kista. Detta borde ingen behöva gå igenom... tänker jag för mig själv.

Jag står där, ensam, kyrkan är tom på folk. De har samlats utanför och jag sätter mig ner med min rygg lutad mot pappas mörka kista.
"Pappa... Jag vet att du och mamma träffades, umh, inte på exakt samma sätt som jag och Severus, men... Ni träffades trots er åldersskillnad... Trots att du var 36 och mamma bara 19 och det fungerade mellan er... Men jag hoppas att, om jag och Severus bestämmer oss för att vi båda vill detta, jag hoppas, att ni kan finna i era hjärtan uppe i himlen att det är okej och att ni välsignar oss." Tårarna strilar våldsamt och jag kan inte längre behärska mig, jag kryper ihop till en liten boll och gråter ända tills jag inte har några tårar kvar att ge...

Söndag...

Tåget skumpar och hoppar, det känns som det går i snigelfart, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att det går lika fort som i onsdags. Egentligen så skulle jag inte återvända till Hogwarts fören om tre dagar men jag vill inte vara hemma, allt påminner bara om mamma och pappa. Så jag valde att åka tillbaka, Hogwarts är trots allt mitt andra hem och saknaden och längtan efter Severus är stor. Han får mig att känna en sorts trygghet och jag behöver det nu, efter att fått mina föräldrar bortryckta ur mitt liv behöver jag säkerheten av att inte vara ensam.

Efter fem timmar stannar tåget på perrongen, jag tar på mig min kappa, tar min väska och stiger av tåget. Ingen finns på perrongen så jag börjar långsamt gå mot grindarna där vagnen står. När jag kommit fram ser jag Severus stå med ryggen mot mig, han ser på eftermiddagshimlen, solen är på väg ner. Jag går fram till vagnen och ställer mig jämte honom.
”Det är så vackert...” säger jag och ser upp på himlen som skiftar i rött, gult, blått, rosa och lila. Severus rycker till när jag pratar, han har inte sett att jag ställt mig jämte honom.
”Ja,” säger han och ser lite snabbt på mig. Sen säger han,
”Ditt underbara hår ser ut att brinna av röda och lila flammor när solen skiner på det...” Jag ser på Severus som ser ner på mig, mina ögon möter hans och genast börjar de brinna för mig, min mage drar ihop sig men fylls sedan utav en varm känsla.

Vagnen börjar rulla, Severus sitter mitt emot mig denna gången, han sitter med armarna i kors över sitt bröst och han ser underbart farlig och mystisk ut. Jag tittar ibland på honom, stjäl små blickar och varje gång blir jag varmare i magen och gåshud färdas över min kropp. Men oftast tittar jag bakåt, längs med vägen vi lämnar bakom oss, meter efter meter. På något udda sätt känns det som om jag lämnar ett liv bakom mig och påbörjar något nytt när jag anländer till Hogwarts denna gången. Jag kan inte se om Severus tittar på mig någon gång, men jag funderar inte så mycket på det just nu.

”Penelope...” säger han när vi börjar närma oss grindarna, en liten del till av mitt hjärta känns som om det precis läkt. Varje gång han säger mitt namn med den underbara rösten...
”...Jag...” Jag ser på honom och ler lite försiktigt, han verkar så nervös, det är nästan gulligt. Jag har aldrig sett Severus vara nervös eller få tunghäfta, han är alltid så självsäker och vet alltid vad han ska säga men nu verkar han rådvill.
”Vad är det Severus?” säger jag till honom med lugn och låg röst.
”Har du funderat på, mitt erbjudande?” säger han och jag vet att det inte var vad han hade tänkt säga, hans kroppsställning ändras och en känsla av besvikelse sprider sig lite i min mage, över att han inte vill eller vågar berätta vad han verkligen ville ha sagt.
”Ja, men jag har inte bestämt mig... Inte för att jag har någon annanstans att ta vägen...” det sista viskar jag, men han hör mig.
”Penelope, du måste bo någonstans...” säger han tillbaka och ser med allvarliga ögon på mig. Jag vet Severus men att bo hos dig, det kan ge dig väldigt mycket problem... jag ser med mjuka ögon på honom, mitt hår blåser över mitt ansikte i tjocka remsor, jag fäster det bakom mitt öra i ett enda drag med mina smala fingrar.
”Jag vet, men det är några månader kvar innan detta året är slut. Och jag... Jag vill inte orsaka besvär eller problem för dig, Severus.” mumlar jag blygt fram.
"Inte alls Penelope..." säger Severus och han ler mot mig, inget vanligt leende utan ett Severus leende, han drar upp ena mungipan lite. Det kanske inte ser ut som något leende men hans ögon säger allt.

Alltså OMG, JAG ORKAR INTE!!!!!!!! Så bra!

Yay! Va glad jag blir, tack så mycket ^^
Vänta tills du får läsa sista kapitlet, uj uj uj uj