Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Tack ^^
Du behöver absolut inte skriva några långa kommentarer fina du!

Minsta lilla räcker en lång väg ska du veta ^^

Ja, att blanda upp det lite så det inte blir så himla förutsägbart liksom för det är ju inget roligt



Det förstår jag ^^
Tack så hemskt mycket

Där går flickan med ögon blå
Och sjunger i månens sken
Hon har så mycket hon inte kan förstå
Att det är skönt att bara stå vid en gammal en
Vid enen hon sjunger en underbar sång
På franska, med en underbar röst
Och under denna berättelses gång
Ska vi älska henne och ge henne tröst
Ge inte upp en underbar tjej
Hon är för speciell för att strunta i
Och så länge vi tycker det är okej
Ja, jag menar vi

Flickan med isblå ögon
Finns alltid där för oss
Penelope, snälla, försök att förstå
Att vi älskar henne förstås

Ge inte upp, Penelope.

Paulina Black, du är så underbar, tack snälla du. Jag ska verkligen försöka kämpa vidare, kanske får jag tillbaka inspirationen snart. Jag hoppas verkligen det för vill inte ge upp. Jag vill verkligen inte det. ♥

Tack för att du är så underbar! ♥

När har du tid att skriva ett nytt kapitel? vill ha mer av dina verk!

Men aaaaahhhggtgnvnglx vad är det med min bdjdv@#@!_(-dator??!!!??!?!??!!??!!
Uppenbarligen får jag inte bevaka ff's för den för jag har tappat flera och nu är jag SUUUUUR!!!!

Men inte på denna berättelsen för den är fantastisk!!! Det fängslar mig enormt och jag längtar grymt efter nästa del nu när jag läst ikapp (igen). Jag skickar dig massor med mentalt pepp och inspiration!!


KRAM!

Jag vet inte för har totalt tappat all inspo till denna FF för tillfället så tar en paus för att sedan kunna ta nya tag och pumpa ut några kapitel förhoppningsvis.



Aww, tack fina du!

Jag ska verkligen försöka finna inspo till denna så snart som jag bara kan men just nu är det tomt...

Tack för peppen och inspirationen och kramen ♥

När kommer det mer??? Längtar ihjäl mig!

Hörni, vi samlar en namnlista på de som vill ha mer på denna ff! Vilka vill?

*kram* Du måste gå mer inspiration, annars kommer jag hem till dig och hackar in mig på din dator och skriver själv. Punkt slut.

Ja jag behöver verkligen bli inspirerad....
Denna FF har gett mig mer ångest än lycka men jag älskar den och vill hitta inspirationen och få lite pepp till att ta tag i den.

Hej alla,
jag fick lite inspiration idag så skrev ett kapitel. Hoppas ni ska tycka om det lite i alla fall...

Är ledsen att denna ff typ stannat upp men har som sagt ingen inspiration. Detta kapitel skrev jag mest för din skulle Paulina Black. För att jag vet att du gillar denna ff.



Kapitel 38
~Villovägar Med Åtta Ben~

Jag tar en utav de två stora lyktorna som hänger på väggen bredvid Hagrids ytterdörr. Harry ser på mig och vi vänder oss om för att stirra på Ronald som knappt kan se på oss.
- ”Ron, stanna här om du vill det, eller gå tillbaka till elevhemmet. Du kommer inte vara till någon nytta om du ska bete dig som en barnunge.” säger jag och stirrar irriterat på lilla Ronald. Ronald skakar på sitt huvud,
- ”Ne, jag ska följa med.” mumlar han och reser sig upp från golvet. Harrys er på mig och vi rycker båda på axlarna innan vi öppnar dörren och lämnar Hagrids hus. Vi går fram till skogskanten och stannar upp en kort stund.
- ”Ni vet att sekunden vi går in i skogen finns det ingen återvändo. Spindlarnas led går in ditt och vi måste följa dem... Precis som Hagrid sa...” mumlar Harry och ser på mig lite snabbt och sedan på Ronald. Ronalds ansikte är fortfarande blekt och har en grön nyans, jag håller upp lyktan lite högre och sätter min fria hand i Harrys. Vi korsar skogens gräns och är genast omslutna utav en tät dimma och ett ännu tjockare mörker.

Spindlarna blir fler och fler allt efter som. Ronald blir mer och mer rädd och min hand i Harrys blir kramad hårdare. Vi kommer fram till en sorts tunnel utav rötter.
- ”Det måste vara här... Kolla på spindlarna (jag släpper Harrys hand och pekar) de kryper all in här..”
- ”Måste vi gå in där..?” frågar Ronald med den pipigaste röst jag någonsin hört.
- ”Ron, ge dig, vi sa att du kunde stanna i Hagrids hus. Kom nu. Detta är inget tillfälle att få panik.” Jag vandrar med bestämda steg in i tunneln med lyktan framför mig, jag hör mina två vänner bakom mig. Spindlarna blir lite större och de blir fler, spindelnät fastnar i mitt hår och jag kan höra Ronald pipa medan Harry fnyser. Vi kommer ut ur tunneln, in i någon sorts stor bo. Höga knackande hörs, vi tar alla ett steg bakåt. Jag står längst fram, Harry någon centimeter bakom mig men ändå bredvid mig och Ronald gömmer sig bakom oss båda.
- ”Vem, där? Hagrid, är det du?” hör vi alla en otroligt mörk och bullrig röst säga. Vi backar ytterligare ett steg när en enorm spindel tar sig upp ur ett hål i marken.
- ”Vi är vänner till Hagrid!” ropar Harry bredvid mig.
- ”Han behöver din hjälp!” ropar jag precis efter.

Den enorma spindeln stannar upp, halvt dold i hålet. Men, dess ögon. Kolsvarta.
- ”Vänner till Hagrid säger ni? Hagrid har aldrig skickat människor in till vårt bo tidigare.” Spindelns röst är mörk och hård, obehaglig. Jag stirrar på dess långa håriga ben.
- ”Han behöver din hjälp, vad vet du om hemligheternas kammare?”
- ”Det sägs vara hem åt et... Monster.” svarar spindeln på Harrys fråga.
- ”Men, då är det inte du som är monstret?” frågar jag, Ronald rycker i Harrys tröja,
- ”Inte nu Ron.”
- ”Nej, det enda jag såg av slottet var trälådan Hagrid hade mig i...”
- ”Men, om det inte var Hagrid som släppte loss monstret, vem var det då?”
- ”Vem släppte ut Basilisken-”
- ”Vi nämner aldrig dess namn! Nämn aldrig det vidundret i närheten utav mig eller min familj!” Spindeln är rasande, han ser på oss med hastiga ögon vid nämnandet utav Basilisken.

Jag ser på Harry och mumlar,
- ”Spindlar flyr från den...”
- ”Så ni vet inte vem det var, som öppnade kammaren?” frågar jag på nytt,
- ”Nej, men det var inte Hagrid.”
- ”Vad är det Ron?!” hör jag Harry utbrista, Ronald pekar uppåt med ett panikartat ansiktsuttryck. Ovanför oss har stora spindlar börjat sänka sig ner från sina silkestrådar, hundratals.
- ”Kan vi få panik nu?” frågar Ronald,
- ”Umh, ja, vi får väl tacka för oss då...” säger Harry till spindeln och vi börjar alla tre att backa ut ur boet.
- ”Ja, tack så mycket för hjälpen, vi ska bara gå nu då.” säger jag till spindeln och min röst darrar lite. Vi fortsätter att backa.
- ”Gå? Jag är rädd att det inte är en möjlighet. Jag har beordrat mina söner och döttrar att inte skada Hagrid. Men, jag kan inte neka dem färsk kött när det så villigt vandrar in i vår håla. (Harry och jag ser skrämt på varandra) Adjö, vänner till Hagrid.” Med de orden börjar spindlarna att attackera oss.

Harry tar lyktan från min hand och slår till en utav dem. De börjar samlas runt om oss i en ring.
- ”Ha-harry, kan du några bra besvärjelser?” stammar Ronald fram,
- ”En, men den är inte stark nog för alla.” svarar Harry och släpper lyktan på marken medan han, samtidigt som mig och Ronald, drar fram sin stav.
- ”Va-vad ska vi göra?” frågar Ronald med skärrad röst medan han tillsammans med oss möter sin värsta mardröm, spindlar.
- ”Alli?! Vad gör vi nu?!” utbrister Harry, jag tar ett djupt andetag och riktar min stav mot marken där spindlarna står.
- ”GLISSEO!” skriker jag och sveper med trollstaven från vänster till höger, marken under spindlarna blir hal och köper oss tid. Jag vänder mig om och stirrar mot tunneln vi kom in i från. Jag måste skapa en väg på något sätt in dit så vi kommer ut! Tänk Alli, tänk! Vad var det mamma sa! Tänk, tänk! Mina tankar springer fram på ett fåtal sekunder och jag höjer min stav mot tunneln.
- ”Incendio Serpentia!” skriker jag ut och en ringlande orm av eld skjuter ut ifrån min stav, den slingrar sig snabbt fram bland spindlarna och de breder väg så att vi kan ta oss ur or boet. Tack mamma för den där boken, tack för att du skapade egna trollformler, tack tack tack! tänker jag,
- ”Kom igen nu!” skriker jag och vi börjar alla tre att springa ut ur tunneln, ormen leder vår väg och kantar den med heta lågor. Jag kan inte hålla liv i den så länge, min magiska kunskap är inte tillräckligt stor för det. Men vi hinner ta oss ut ur tunneln.

- ”Snyggt Alli!” skriker Harry medan vi springer tillbaka samma väg vi kom när vi gick in i skogen. Jag hinner inte svara, spindlarna är oss hack i häl, de rör sig mycket fortare än vad vi gör. Harry och jag börjar skjuta alla möjliga besvärjelser i kan för att hindra spindlarna från att attackera oss.
- ”Depulso!”
- ”Expelliarmus!”
- ”Confringo!”
- ”Diffindo!”
- ”Jag kan se- RON!” En utav spindlarna får tag i Ronalds ben och han faller till marken, Harry och jag stannar upp, en arme av spindlar uppenbarar sig bakom oss.
- ”Harry! Se upp!” utbrister jag när de närmar sig. Harry tar bort spindeln från Ronald med Diffiondo besvärjelsen. Men Ronalds ben är skadat.
- ”Alli, vi hinner aldrig springa ifrån dem!” skriker Harry, jag ser på dem. I den sekunden vet jag precis vad jag måste göra.
- ”Spring Harry! Spring med Ron! (Harry börjar protestera) Vi har inte tid, SPRING! NU!” skriker jag mot dem och Harry ser med sorg i ögonen på mig innan de börjar springa mot skogens utkant.

Jag vänder mig om mot spindlarna som nu bara är några hundra meter från mig, jag riktar min stav mot dem.
- ”Snälla mamma, hjälp mig nu, låt detta funka.” ber jag tyst med låg röst, det känns som om tiden saktar ner, som om allt går i slowmotion för ett par sekunder. Jag vrider min stav uppåt och med en tre vassa rörelser pekar jag den sedan mot marken.
- ”Serpensortia! (en orm skjuter ut ur min stav) Engorgio!” jag pekar staven mot ormen och den växer. Jag säger om Engorgio besvärjelsen tre gånger och ormen blir enorm. Spindlarna vänder om och springer skrämt tillbaka mot sitt bo, jagade utav ormen. Jag suckar och andas ut innan jag börjar springa efter Harry och Ronald.

- ”Alli!” skriker Harry när jag kommer ut ur skogen, han springer fram till mig och omfamnar mig hårt.
- ”Jag trodde de hade tagit dig...” mumlar han skrämt i mitt öra. Ett leende brister ut på min läppar.
- ”Nej, de kommer nog inte tillbaka heller...” mumlar jag när vi släpper varandra.
- ”Va bra, men vad hände där inne egentligen?” Jag ser på Harry, sorgen över min mamma slår till och jag skakar på huvudet, Harry nickar som om han förstår att jag inte vill tala om händelserna i skogen.
- ”Hur är det med Ron?” Harry och jag börjar gå mot Ronald som sitter på marken lite längre bort.
- ”Jag lyckades läcka ihop såret, det vara bara ytligt.” svarar Harry och tillsammans går vi alla tre tillbaka till vårt elevhem.