Boken utan namn

Du skriver jättebra!!!!!!!

Den här serien var super bra

Tack så jättemycket ♥ , nu har jag skrivit mer. Vill ni har mer? Skriv en kommentar så att jag kan lägga ut

Mer!!

Mer!!!!!!!!!!!!!!!!!

More now!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%!

Tack för alla kommentarer. Älskar er ♥

Har inte läst igenom så den kan finnas något stavfel eller någon konstig mening men hoppas att kapitlet faller er till smaken. Tack

Kapitel 28 -

Jag gick ner för trappan. Jag hade på mig ett par jeans och en blus i rosa som jag hade hittat i en av lådorna i rummet. Jag gick ner i köket men jag hittade inte Ophelia. Plötsligt hördes ett svagt ljud som blev starkare ju närmare jag kom växthuset. Ophelia hade ett litet växthus på baksidan av sitt hus. Jag klev ut i det vild vuxna gräset och in i växthuset. Där stod Ophelia, hennes hår var uppsatt i en stor knut mitt på huvdet och hon hade på sig ett par snickarbyxor och ett vitt linne. Hon nynade på en melodi ännu hade hon inte upptäckt mig.
“Godmorgon”, sa jag försiktigt. Hon vände sig om och tappade ut hälften av innehållet hon höll i en stor kanna. “Oj, förlåt. Skrämde jag dig?” Hon skrattade.
“Nej, nej, det var bara vatten.” Jag kunde inte se Ophelia som en mamma men kanske en mormor. Hon var lite gammal till sättet men hennes utseende såg inte ut att vara en dag över trettiofem.

Vi gick ut i köket och åt en lång frukost och efter de gick jag tillbaka till mitt rum. Jag öppnade dörren och snavade på trasmattan som var ut rullad på golvet. Trasmattan gled undan och jag föll och hamnade några millimeter ifrån golvet med näsan. När jag fick tillfället att undersöka golvet lite noggrannare såg jag att det var en liten lucka i golvet. Jag tvingade in mina naglar under kanten och lyckades med visst självförtroende få upp luckan på vidgavel.

Jag böjde mig över luckan som var ungefär fyrtio gånger fyrtio centimeter och tre decimeter djup. I hålet låg en liten svart skrivbok. Jag satte mig på knä och tog upp den. Ett litet foto åkte ut ur den. Det föreställde en liten flicka med mörkt hår och en lite längre flicka med ljust uppsatt hår. Jag öppnade skrivboken började läsa, först försiktigt men sedan med stor entusiasm.

Plötsligt kände jag ett svagt ljus som blev ljusare och ljusare och tog upp hela mitt synfält.

Plötsligt var det som om jag var någon annanstans och när fick tillbaka synen helt stod jag vid porten till Hogwarts. En flicka harklade sig och det var först då jag märkte att jag inte var ensam i rummet. Jag trodde först att flickan pratade med mig men när jag bände mig och kom en annan flicka emot mig. Det var personerna på fotot. Den ljushåriga flickan bar en Gryffindor slips och hon såg anklagande på den mindre flickan.
“L hur kunde du?” utropade den ljushåriga. Den mindre flickan ruskade på huvudet så att ett vimmel av lockar bredde ut sig.
“Det är inte mitt fel Helia! Jag kunde inte hjälpa det.” Hon snyftade till och kramade sin arm.
“Mamma och pappa kommer att döda dig om de får veta.”
“Vad ska jag göra?” frågade hon den ljushåriga.
“Jag vet inte. Jag kan inte lösa alla dina problem, detta får du faktiskt lösa själv. En sak vet jag, så länge du bär den där”, sa hon och pekade på en Slytherin slips som den lilla flickan höll i ,”kommer du inte vara en i familjen L.” Sedan vände hon på klacken och marscherade in genom Hogwarts portar. Flickan som kallats L snyftade och sjönk ihop i skuggan av muren. Hon knöt handen och kastade slipsen så långt hon kunde.

Jag la handen tröstande på hennes huvud men den sjönk igenom. Då förstod jag att jag var osynlig för dem. Jag började fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka men just då försvann marken vid mina fötter och jag landade på något hårt. När jag långsamt närmade mig medvetandet igen satt jag på det hårda trägolvet och den svarta boken uppslagen framför mig. Jag var chockad av händelsen men nyfikenheten inom mig tog överhand och fick mig att fortsätta läsa. Längst ner på sidan fanns en liten beteckning med namn och datum. Jag kisade närsynt på inskriptionen nederst på sidan, Leah
Caugaqui. Pussel bitarna föll ihop framför ögonen på mig och jag insåg att jag just fått en insyn i min mors liv. Sedan förstod jag också vem den andra flickan på bilden var, hon med det ljusa håret. Det var Ophelia. Hon hade ljugit för mig.

Jag stängde luckan med en smäll, tog boken under armen och rusade ner för trapporna. Ophelia satt ute i trägården och blundade, solen sken på henne och fick de ljusa hårslingorna att lysa starkt.
“Ophelia!” ropade jag högt, jag kände hur ilskan och frustrationen slog mig men jag försökte att hålla mig lugn.
“Saturna, vad har hänt?” frågade hon oroligt och reste sig upp.
“Min mamma blev inte mobbad, hon blev förvisad ur sin familj av dig!” Ophelia såg häpet på mig och rynkade pannan.
“Men hur?”
“Du behöver inte veta hur jag fick reda på det. Allt är ditt fel, det var du som gjorde att hon blev en annan person.”
“Saturna”, försökte hon men jag fortsatte skrika. Efter en stund hade jag lugnat ner mig och Ophelia hade gett mig ett glas nypressad apelsin juice. Vi satt ner i trägården på en vit trä bänk. En vacker mörkblå fjäril flög förbi och upp i skyn.
“Jag förstår dig, du måste tro att jag är en hemsk person men låt mig få förklara.” Jag snörvlade till och nickade.

“Min mor och far var båda magiker. Båda var i Gryffindor och båda hatade Slytherin och då menar jag verkligen hatade. De var så fulla i hat till Slytherin att de skulle kunna göra vad som helst för att förgöra elevhemmet. Även hemma fick vi lära oss att starkt ogilla Slytherin och när jag började på Hogwarts kom jag självklart i Gryffindor, det fanns liksom inga andra alternativ. Två år senare började Leah, hon hamnade i Slytherin och jag visste att om våra föräldrar skulle få veta detta skulle hon aldrig vara välkommen hem. Det gick inte att ljuga för dem och när de fått reda på Leahs hemlighet så kastade de ut henne ur huset. Med kastade ut henne ur huset menar jag att de tog henne och lämnade henne vid ytterdörren. Jag kunde inte göra någonting. Leah fortsatte på Hogwarts men allt hade förändrats, Leah gick inte på alla lektioner och ett halvår efter att hon slängts ut ur familjen hoppade hon även av Hogwarts under sitt andra år. Jag kunde aldrig mer se henne i ögonen för jag skämdes så, under de åren mådde jag skit. Jag gick ut med betyget U i nästan alla ämnen och alla trodde att jag var världens lyckligaste och att jag mådde jättebra. Men sanningen är att jag var så rädd för att visa mina känslor att jag gömde dem för mig själv. Under åren på Hogwarts glömde jag vem jag var, jag var rädd för mig själv.” Jag tittade upp i skyn lät mina hände vila i mitt knä, jag visste inte vad jag skulle säga men jag behövde inte oroa mig för Ophelia fortsatte snabbt att prata.
“Jag flyttade till det här huset samma år som mina föräldrar dog”, sa hon och pekade på huset där hon ännu bodde ,”Jag hade inte haft kontakt med Leah på säkert sju år när ett brev kom hem med min uggla. Det var Leah som hade skrivit det, hon berättade för mig att hon hade saknat mig och att hon hade träffat en kille, Eric. Hon berättade att hon var gravid i sjunde månaden och att jag gärna fick komma och hälsa på när barnet hade kommit. Jag blev fullkomligt överväldigad över brevet och jag bestämde mig för att komma. Redan när jag såg dig förstod jag att du var en besvärjare och när jag förförsta gången på sju år träffade min syster såg jag att hon hade förändrats. Hon var inte samma person som när jag lämnade henne utanför Hogwarts portar.” Hon såg sorgset på mig. Jag såg in i hennes ögon och bakom de sminkade ögonen fanns rädsla och sorg. “Resten vet du.” Jag nickade sammanbitet, den här gången var jag säker på att allt hon hade nämnt stämde. Jag lutade mig tillbaka och tog en klunk av juicen, den var söt och ljummen. Solen sken på mig och brände mitt ansikte. Ophelia gick in i huset men jag satt kvar, jag fantiserade om flickan som stod utanför Hogwarts portar, rädd och ensam.

Superbra♥♥♥

Stackars Ophelia!!!!!

Du skriver jättejättejättebra!

Du skriver så otroligt Megamugglisfantastiskt! ♥

Du skriver otroligt bra!