Pregnant at seventeen [SV]

Hell ye!

Tack så jättemycket för era underbara kommentarer! Ni ska bara veta hur glad jag blir när jag läser de
Så här kommer nästa del:
______________________________________________________________

Fredagen därpå satt jag på trollformellära, tryckte på min fjäderpenna och stirrade på min klocka. Det var min sista lektion och jag ville att den skulle ta slut.

Det värsta med att Roxanne var ett år yngre än mig var att vi inte hade några lektioner tillsammans. Därav satt jag bredvid hennes bror Fred istället. Våra kompisar Grace och Aiden satt framför oss.

Professor Grimsdyke, som hade tagit över trollformelklasserna, när Flitwick blev rektor, hade sagt åt oss att läsa från våra läroböcker och hade snabbt lämnat klassrummet. Så, självklart, var det ingen som läste.

Fred vände sig från konversationen han hade med Aiden och Grace och tittade på mig. "Du är verkligen otålig," kommenterade han.

"Det är fredag," svarade jag. "Jag vill härifrån."

"Jag skulle också tro att du är ganska upphetsad över Hogsmeadeutflykten imorgon," sa han. "Och en viss person, kanske," lade han till, vickande på ögonbrynen.

Aiden vände runt sin stol. "Ooh, Teddy Lupin. Han är sååå drömlik," sa han i en pipig röst.

Jag fnittrade. "Jag låter inte sådär."

"Du gör det lite," svarade han, flinande.

"Gör jag inte," sa jag emot. "Grace hjälp mig ur det här."

Grace vände sig om, kastade sitt långa rödblonda hår över axeln. Hon var förmodligen den snällaste tjejen på hela skolan och alla visste att Aiden var galet kär i henne. Synd att hon alltid bara sett honom som en bra vän.

"Pojkar," sa hon. "Lämna stackars Victoire ifred."
Såklart ignorerade de henne och till min yttersta fasa, började de göra höga ljus, överdrivna kyssljud. Hela klassen vände sig om för att stirra på oss. Jag begravde ansiktet i händerna.

"Ohh, Teddy. Du är sååå snygg. Jag älskar dig!" sa Fred i en dum tjejig röst.

"Håll mig! Kyss mig!" lade Aiden till, hysteriskt skrattande.

"Åh, gud," jämrade jag.

Grace såg sympatiskt på mig. "Jag har det här," sa hon till mig.

"Fred! Aiden! Jag visste inte att ni var så kära i Teddy Lupin. Jag måste ha missat när ni kom ut ur garderoben," sa hon högt. Hela rummet brast ut i skratt.

De båda blev tysta.

Jag skrattade. "Wow, Grace. Det var olikt elakt av dig."

"Tja, ibland kan det bli tråkigt att vara snäll. Du måste krydda till saker och ting lite då och då, vet du?"

Jag nickade. "Ja, men var bara säker på att du inte kryddar upp de för mycket." Sa jag, med en gest på min mage.

"Ja, jag kommer nog bara att hålla mig till att vara elak mot de här två," sa hon, nickande mot Fred och Aiden, som var upptagna med att skratta åt ett opassande skämt Fred hade berättat.

"Tja, om du ändrar dig, så är jag säker på att Aiden skulle vilja hjälpa dig med det," sa jag och sänkte min röst.

"Vic!" väste hon och slog till min arm. "Vi är bara vänner."

"Tja, varför ger du inte mer än bara vänner en chans? Han är rolig och ganska snygg. Plus han älskar dig mycket," viskade jag.

Hon suckade. "Jag vet. Det är bara att...jag har alltid sett honom som en bror, du vet?"

"Ja, jag fattar. Men, du vet, jag brukade tänka om Teddy som en bror. Och alltså...nu gör jag det defninitivt inte. Ibland förändras saker."

"Ja," sa hon. "Men det betyder inte att det alltid gör."

Jag öppnade munnen för att svara, men i samma ögonblick kom Grimsdyke skyndande tillbaka och alla blev tysta omedelbart.

"Jaha," sa han. "Jag litar på att ni har haft massor av tid att bli färdiga med läsuppgiften. Miss Bell, varför redogör du inte vad du läst?" han log mot henne, avslöjade sina äckliga tänder.

Grace blev röd. "Err," började hon. "Det är om en förtrollning."

"Vad sort av förtrollning, miss Bell?"

"Erm," sa hon stammande, "alltså..."

Plötsligt hördes ett högt kraschande ljud från andra sidan rummet. En hel bokhylla hade fallit. Grimsdyke glömde Grace omedelbart och skyndade dit för att bedöma skadan.

Jag sneglade åt Aiden, som stoppade tillbaka sin trollstav i klädnaden med ett flin över ansiktet. Han lutade sig åt Grace. "Varsågod," sa han med en blinkning.

"Gjorde du det där?" viskade hon.

"Bara för dig, min kära," svarade han och höjde en osynlig hatt.

"Jag hade allt under kontroll."

"Såklart du hade. Du kunde inte ens namnge förtrollning, för att ens ge en sammanfattning om läsningen."

"Okej," sa hon. "Tack Aiden, för att återigen orsaka förödelse."

"Orsaka förödelse för att rädda din bak," lade han till.

Hon fnissade. "Jaja, tack."

Han gav henne sitt mest charmiga leende. "Varsågod."

Grimsdyke kom skyndande till katedern. "Nu miss Bell, varför fortsätter du inte där du slutade?"

Klockan ringde.

"Var redo att förklara förtrollningen till mig på måndag," skrek han efter Grace försvinnande figur.

"Jag ska, professorn," sa hon över axeln.
Jag började gå mot dörren.

"Åh, miss Weasley, kan jag tala med dig för ett ögonblick?" sa Grimsdyke till mig.

Jag grimaserade och vände mig långsamt om. "Ja, professorn?"

"Jag har tänkt fråga dig, hur din lilla situation går?" han sneglade på mig.

"Bra," mumlade jag, min mage kurrande. Varför lät han mig inte gå? Middag, jag behövde middag.

"Bra, bra," svarade han. "Så är ryktena jag hört sanna? Dejtar du verkligen Teddy Lupin?"

I mitt huvud skrek jag, Det angår inte dig, ditt slemmiga kräk! Men högt sa jag, "Ja, professorn."

"Och är det här hans?" frågade han, nickande mot min mage.

Den här mannen visste verkligen hur man snokade, eller hur?

"Nej," sa jag, skakande på huvudet.

Han sneglade på mig med sina mörka intensiva ögon. "Jag förstår."
I hans huvud kallade han mig förmodligen för slampa. Skit samma, jag var åtminstone inte en pervers, medelålders bäverman.

"Tja, det är bra att det inte är hans, antar jag," lade han till.

"Och varför skulle det så vara fallet?"

"Teddy är en brilliant pojke. Det skulle vara en skam om han blev tvungen att ge upp sina drömmar för att hjälpa till att ta hand om ett barn."

Mina tankar blixtrade till Colin och hans yttersta skräck över idén att ge upp sin musikaliska karriär för vårt barn. Jag antar att min baby inte var lika viktig i alla andras drömmar.

"Jag måste ha middag, professorn," sa jag plötsligt, jag ville inte spendera en minut mer med honom,

"Åh, ja. Äter för två nu. Ja, gå du, miss Weasley."
_____________________________________________________________

Så, hoppas ni gillade det lika mycket som de andra kapitlerna
Nästa del kommer att dröja ett tag, jag måste översätta den först, men jag ska försöka skynda mig

Awsooome (Y)

OMR I LOVE IT! ♥

Du översätter verkligen ASBRA! ♥

Du översätter så otroligt bra
Fantastiskt

So AWESOME!!!!! ♥♥♥♥

Jättebra

MEN ALLVARLIGT NU;;
VARFÖR SKA DU ALLTID FÅ MIG ATT BÖRJA FANGIRLA HYSTERISK SÅ JAG HOPPAR UPP OCH NER? ALLTSÅ DET ÄR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT < 3333333333333333333

Jättebra