PRS Lupple & Medi

Alexander nickade sakta. "Jag förstår." Sa han lugnt. Gabbie log varmt mot henne. "Skulle mästaren inte bli mer ledsen över att du dog?" Frågade hon ömt.

Hon funderade men skakade på huvudet.
"Nej jag är hans men jag går att ersättas." Sa hon tyst.

Gabbie nickade sakta, ville helst av allt berätta att hennes mästare var fullkomligt galen. "Okej, men du är ju min nya vän och jag tycker inte att vänner kan ersättas." Sa hon ärligt.

Hon såg oförstående på henne och lade huvudet på sned.
"Vad är det?" Frågade hon och lade en hand mot magen, masserade den innan hon kved.

"Vän, det är ett annat ord för kompis. Det är två personer eller fler som umgås och hjälper varandra. Du verkar ha ont." Sa hon oroligt. "Har du ofta ont?" Undrade hon.

"Hjälper varandra? Som jag hjälper mästaren?" Frågade hon och såg på henne.
"Vad är det för något?" Sa hon och såg på maten.

"Ja jag är inte så sugen på att dricka ditt blod. Utan mer, frågar hur man mår och gör roliga saker tillsammans." Log hon. "Det är, när det känns dåligt någonstans för att man kanske slagit i någonting eller så." Log hon.

"Då gör det ont. Jag verkar ha så ont." Hon visade sin handled där sår från bett och andra saker visades. Infekterat och hon såg skamsen ut.

Alexander log mjukt. "Jag kan göra så att du inte har ont längre. Men du måste låta mig undersöka dig. Jag lovar att din mästare inte kommer få reda på någonting." Sa han ärligt.

Hon nickade efter ett tag och började att äta igen.
Såg sedan på Luci.
"Varför är du sinte som mästaren?"
Han log ömt.
"För jag tycker inte om att sakda andra. Jag vill inte att du ska ha ont så jag vill hjälpa."