What the shadows tell us [PRS]

Flera dagar senare…

Ellis stirrade tankfull ut genom klassrumsfönstret, mot den stora skogen bakom skolan. Någonting hade förändrats sedan han och Wesley varit där ute. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men varje gång han blev arg, nervös eller lite för glad kände han en märklig känsla i kroppen. Och ju starkare känslorna blev, desto mer växte det underliga trycket inom honom, som om något försökte bryta sig ut. Kanske höll han på att tappa förståndet? En doktor hade tillkallats när han vaknat i skolsysterns rum, men mannen hade bara ryckt på axlarna. Ellis var fullt frisk. Ändå kunde han inte skaka av sig känslan av att något var fel.
Han hade velat prata med Edmund om det, men vännen verkade ha dragit sig undan. Ingen öppnade när Ellis knackade på hans dörr. I matsalen satte han sig hellre vid ett annat bord tillsammans med Henry, och efter lektionerna verkade han alltid ha bråttom iväg. Det kändes nästan som att Edmund undvek honom. Och Ellis gillade det inte. Inte alls... De hade kommit varandra så nära, och nu gapade tomrummet efter Edmund större för varje dag. Han hade försökt be om ursäkt – för att han hade övertalat Edmund att stanna i hans rum medan han själv smög ut. Men chansen kom aldrig. Och kanske fanns det inget att säga som kunde ställa allt till rätta. Edmunds studier betydde allt för honom, det visste Ellis, och ändå hade han dragit in honom i sina egna dumheter. Fan. Han hade varit så självisk, bara tänkt på ritualen och på hur mycket han ville vara ensam med Wes.
”Mr. Beuford”. Jonathan Archers röst bröt igenom Ellis tankar och sättet den yngre läraren tittade på honom tydde på att detta inte var första gången han försökt få hans uppmärksamhet. ”Jag beklagar att min lektion uttråkar dig så mycket, men kanske kan du göra dig besväret att koncentrera dig i tio minuter till?” Utan att vänta på svar lät Jonathan blicken glida vidare genom klassrummet. ”Och samma gäller dig, Mr. Abbot.”

Även om Edmund önskat att det skulle bli lätt, så har det varit svårt att ta avstånd från Ellis. Varje fiber av honom saknar vännen, men han vet att det här på något sätt är bäst för honom i längden. Att umgås med honom och påminnas varje gång om hur hans önskan aldrig kommer bli sann är för jobbig. På något sätt har det blivit så att han tagit avstånd från de flesta i sitt liv.. inte medvetet, men när han hänger mer med Henry så blir det så. Han umgås inte lika mycket med Cecilia eller Wesley heller. Och även om han försöker hålla kvar sin starka kontakt med sin tvillingsyster så är det svårt, så går det nästan inte. Hans mående har sjunkit drastiskt de senaste veckorna. Audrey har märkt det och envist försökt få honom att prata med henne, försökt hålla kontakten med honom och dra med honom ut för att hitta på någonting. Men nästintill all hans ork har försvunnit. Sen så har han fått en dålig känsla från Samuel, ända sedan den där kvällen som han varit i Ellis rum och täckt för honom. Samuel hade betett sig annorlunda, och det går inte direkt att undvika honom och vara med sin syster samtidigt. De verkar helt betagna av varandra.
Samtidigt så har hans förhållande med Henry blivit mer seriöst, han hade aldrig gjort det med någon tidigare, Henry hade varit hans första, och även om Edmund verkligen hoppats på att han skulle njuta av det hela.. så hade en viss annan person kommit in i hans tankar, och han kunde inte undgå att det varit någon annan han är nära. Han har märkt en annan sida av sin pojkvän.. en sida som han aldrig anat skulle finnas där. Henry har fått reda på Edmunds känslor för Ellis, och han kan inte undgå att tro att det varit Samuel som berättat det. Men det skulle han väl ändå inte ha gjort? Han har tagit hårt i Edmunds armar, så pass att det blivit blåmärken. Henry har börjat säga nedvärderande saker till honom, svurit åt honom, skällt på honom över små saker. En del av honom har en känsla av vad det hela kan leda till, tänk om han blir våldsam? Men majoriteten av honom kan inte tänka sig att Henry skulle göra något sådant. Samtidigt så vet han hur det varit med Audrey och Andrew.. hur han skickligt manipulerat henne, hur hon som är självständig och oftast står upp för sig själv, plötsligt förlorade allt det i händerna på honom.

Edmund stirrar ut genom fönstret, han får inte in ett enda ord av det deras lärare, Jonathan Archers säger och lär ut. Ibland kan han se hur människor rör sig omkring i klassrummet, hur de pratar, de syns inte lika klart som hans klasskamrater eller deras lärare.. de är som moln formade som människor. Med tiden har han börjat se och höra fler spöken.. eller vad det nu är. Men ingen är lika klar som William. Personen som han pratat mest med, som visat sig framför honom ända sedan morgonen efter ritualen. Han vet inte om han håller på att bli galen, eller om de faktiskt befinner sig framför honom.
Snart väcks han upp från sitt stirrande, och hans blick glider upp mot läraren längst fram i klassrummet. Det är någonting som börjar ske oftare också, att han blir tillsagd på lektionerna. Att han måste fokusera mer. Innan ritualen så hände det aldrig, han släppte aldrig fokus.
”Förlåt..” Mumlar han till Mr Archers och ser ner i sitt block. Han har skrivit ner en del anteckningar iallafall, men långt ifrån allt. Han tar ett djupt andetag, gnuggar sig lätt om ögonen innan han tar tag i pennan igen. Han kan känna sin tvillingsysters oroliga blick på sig, men han försöker att inte tänka på det.