Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

I LOVE I LOVE
Asså herregud vad bra du skriver man... lever sig verkligen in! Du borde typ testa att vara en av de som läser och läsa om hela ff:en, då kommer du förstå hur bra den är. Fast det är ju typ omöjligt... Men jag önskar att jag kunnde förklara hur bra den är fast det är ju typ omöjligt (för att den är så bra)

Shippar Sirius och Marlene (Ehhh... Sirlene kanske?) för jag gillar inte direkt Gabryella hon känns så... spänd... annorlunda... jag vet inte riktigt men jag har en konstig känsla för henne.
Och så shippar jag såklart Jily! Liksom vem gör inte det? Och de är så fina tillsammans! Plus att de är Harrys föräldrar... Och så får man ju inte glömma att båda är sjukt awsome! Ja Jily är oslagbart!
Abigail och Pasha är jag lite tveksam för... Jag gillar inte Pasha, men älskar Abigail och det är endå ganska söta tillsammans, så jag shippar nog de... Eller? Jaja

Men Gabryella *mamma röst och mamma blick* du skulle aldrig skickat brevet om du inte menade det! Och Abigail var det verkligen så smart att Gabryella fick låtsas vara du? Sirius tycker du verkligen om Marlene om du inte gör det är det ju bäst om du gör slut, det skulle vara bäst för er båda isåfall. (även om jag hoppas på Sirlene)

Gillade den här delen:
-Vi måste prata med henne, säger jag.
-Vi gör det imorgon. Jag känner inte för att bli mördad av Gabryella idag, säger Lily och jag nickar.

Och den här:
-Men nu rödbetan, tycker jag du borde fokusera på ditt förhållande istället för mitt, säger han och sätter sig på publikläktaren för att vänta in James.

Och den här:
-Gabryella och jag var förlovade; jag är inte förlovad med Marlene, säger Sirius förvirrat.

Eller jag älskade ALLT!!!!!!!!!
Det var allt från den bästa personen av de bästa! (alltså jag, men alla andra är ju också bra och många andra ffs är också bra tillexempel den hääääär)
Hejdåååå! Hoppas kommentaren inte blev för lång?!

Hej allesammans!
Nu har jag skrivit klart kapitel 43 och detta kapitel har jag planerat ett tag nu och den fick ett slut jag inte först planerat, men hur roligt vore allt om allt gick enligt någons planer? Förmodligen är detta även det sista Lily perspektiv- kapitlet i denna fanfiction bara så att ni vet. (Men det kommer fortfarande vara med jily, så oroa er inte för det)

Vill bara nämna lite innan ni börjar läsa att jag märkt hur kommentarer bara blir färre och färre och tro mig, ni som kommentarer verkligen förgyller min dag och kommentarerna hjälper mig med mitt skrivande och gör att jag får större vilja att skriva för ibland känns det nästan som om det jag skriver är dåligt och tråkigt och om det är det vill jag att ni säger det för som det ser ut nu så är det efter detta kapitlet 7 kapitel och epilog kvar och det kommer vara avslutet för denna fanfiction-serie. Det kommer alltså inte komma en tredje del.

ni ska veta att era kommentarer betyder jättemycket och tro mig ni som läser är verkligen helt fantastiska, men ett så liten kommentar som ''Bra'' gör mig väldigt glad.

Hursomhelst, här är kapitel 43 Undra om de delade cell... (Är personligen väldigt nöjd med kapitelnamnet!)
hoppas ni tycker om det.

KRAM!♥
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 43 Undra om de delade cell… (Lilys perspektiv)

Då var det dags. Dags för F.U.T.T-prov. Något alla sjunde årselever studerat vettet ifrån sig för. Men det var även dags för mig och Remus att konfrontera Gabryella-Abigail. Jag fruktar för reaktionen som kommer komma och försöker ignorera mina egna tankar som tycks bråka om vidare jag borde låta Gabryella sköta detta själv eller försöka hjälpa henne att lösa det genom att konfrontera henne.

-Jag har ingen aning om du tillhör någon religion, men be till alla gudar du kan tänka dig, säger Remus under promenaden fram till Abigail som står med en fransk bok under näsan.
-God morgon, hälsar Remus när vi kommer fram och Abigail lyfter blicken från sin bok.
-God morgon, svarar hon kort.
-Vi vet vad du håller på med, säger Remus allvarligt och snabbt på mig.
-Och vad exakt är det? frågar Abigail och slår igen sin bok. Men något var annorlunda. Det var inte Gabryella i Abigails kropp utan Abigail.
-Var är Gabryella? frågar jag och Abigail spelar oförstående.
-Jag har ingen aning, svarar hon.
-Spela inte dum! hon har varit du de senaste dagarna och förmodligen veckorna medan du varit någon annanstans! säger jag frustrerat.
-Jag tror F.U.T.T-provs stressen har lekt med era hjärnor för jag har ingen aning om vad ni pratar om, säger hon.
-Hon var här i går och gick under ditt namn! Vad är det ni håller på med? frågar Remus.
-Jag har varit här hela tiden och vart Gabryella håller hus har jag ingen aning om, svarar Abigail irriterat.
-Gabryella har pratat med mig i din kropp, så sluta ljuga Abigail och säg som det är, säger jag frustrerat.
-Som jag sa tidigare; så har jag ingen aning om vad ni talar om, svarar hon och i den sekunden öppnas dörrarna till stora salen där provet skulle göras och våra motargument fick vänta.

F.U.T.T, fruktansvärt utmattande trollkarls test, stämde minst sagt väldigt bra ihop med sitt namn. Runt omkring mig bröt folk ihop mitt under testet för att de inte kunde få ihop sina tankar, men det enda jag kunde göra under hela tiden var att ilsket bita mig i kinden på grund av Gabryellas och Abigails fasoner.Varför vägrade hon säga vad som var fel? Varför förnekade Abigail detta? vad håller de på med överhuvudtaget? Hjälplös och maktlös var det som beskrev mina känslor bäst och det kändes fel att fokusera på annat när jag visste att Gabryella behövde hjälp för att fundera ut sina tankar medan jag satt och gjorde ett förbannat test som skulle hjälpa mig i framtiden.

Efter F.U.T.T provet kände jag mig helt ihålig. Jag går tillsammans ut ur salen med James hand i min, Sirius diskussion med Remus och Peter om vad de svarat på det ena och det andra, Marlene som lugnt gick och samtalade med Abigail som verkar en aning besvärad ut av min blick som var fastklistrad på henne.

-Lily, mår du bra? frågar James och vänder mitt ansikte så det är vänt mot hans.
-Ja, lite fundersam bara, svarar jag och försöker ge honom ett uppriktigt leende mot honom.
-Säkert? frågar han och jag nickar.
-Jag kan förstå dig Rödtotten, testet var bland det värsta jag varit med om, suckar Sirius och jag himlar med ögonen då min blick fastnar på något svart som flyger över oss.
-Vad var det där? frågar Remus chockat.
-Jag tror det var en korp, svarar Marlene och något vaknar inom Sirius och han sätter fart mot riktningen korpen flugit mot. Vi skyndar oss alla efter honom tills vi kommer in på en nästintill tom korridor med endast ett få tal elever.

-Sirius det är inte hon, flåsar Abigail och sätter hand på sin mage och lutar sig framåt.
-Hur ofta ser du korpar flyga runt här inne? utbrister Sirius.
-Vad pratar ni om? frågar Marlene oförstående.
-Gabryellas animagus är en korp, svarar James.

Vi återupphämtar andan och konstaterar att vi förmodligen inbillat oss. När vi vänder oss om för att gå mot uppehållsrummet ändras allt dock. Marlene ger ifrån sig ett chockat skrik och våra blickar vänds bakåt och fastnar på Marlenes skräckslagna min när Gabryella slitit med henne några meter bort från oss.

-Vilken del av håll dig borta är det du inte förstår? säger Gabryella och håller ett hårt grepp om Marlenes arm.
-Släpp mig, säger Marlene och försöker slita sig från Gabryella.
-Jag är snart färdig med dig, svarar Gabryella och hennes ögon brinner av hat.
-Gabryella, säger Sirius chockat och Gabryella ser på honom och lossar sitt grepp om Marlene.

Hennes blick ändras och det är som om hon vaknar upp från en förtrollning. Alla står helt förstenade och stirrar på Gabryella. Det är nästan som om tiden stannar upp under ett par sekunder innan folk omkring märker av Gabryellas närvaro.

-Det är Gabryella Krum! skriker en ung Hufflepuffare och allt fler springer fort bort och Gabryellas namn ekar i korridorerna medan fotsteg och röster kommer mot oss.
-Idiot, säger Abigail frustrerat och skyndar sig fram till Gabryella och sliter fram en flyttnyckel ur fickan.
-Nej, vänta! skriker Sirius som tycks vakna upp ur sin chock, men det är försent och Gabryella är långt borta tillsammans med Abigail.
-Nej, nej, nej, nej, börjar Sirius mumla medan han staplar fram och tillbaka i korridoren som fylls av prefekter och lärare.
-Vad har det tagit åt henne? mumlar Remus förvirrat.
-Hon vägrar släppa det förflutna, säger Marlene och masserar sin arm där Gabryella huggit fast.
-Det kommer ordna sig, säger James och lägger armarna omkring mig och jag kramar om honom hårt och försöker tro på hans ord, men jag heller utesluta Sirius förstörda röst när han förtvivlat staplar omkring och mumlar om hur hon varit så nära.

Kvällen som kom skulle varit fylld av lättnad och glädje över att F.U.T.T var avklarat, men för vår del blev det förhör på förhör av lärare och ministrar. De försöker alla få ur oss var Gabryella höll hus, men alla, inklusive Marlene vägrade säga något.

-Ni kan antingen göra det lätt för oss och låta oss få det överstökat eller så kan vi göra på det svåra sättet, säger en minister som förhört oss i två timmar.
-Eller så kan ni lyssna på vad vi säger: Vi vet inte var hon är, svarar Sirius argt.
-Mr. Black, så som vi förstått det så var du och Ms. Krum förlovade inte sant? säger ministern.
-Det stämmer, hur det nu än kan vara relevant i detta sammanhang, svarar Sirius irriterat.
-Då förmodar jag att ni vill er fästmö det bästa inte sant? frågar ministern.
-Då förmodar ni rätt, svarar Sirius.
-Genom att berätta var hon är kan vi få ett slut på hennes flyende, så berätta var ni tror hon kan befinna sig, säger ministern.
-Hon kan befinna sig på Hawaii, på Franska Rivieran, kinesiska muren, Australien, i Saharaöken eller en iglo, svarar Sirius och jag biter mig i läppen för att inte skratta när jag ser hur ögonvrån hur Sirius, James och Remus tyst ger varandra highfives under bordet framför oss.
-Mr. Black, det är inte läge att vara ironisk eller rolig, säger ministern.
-Det är jag inte heller utan helt ärlig. Gabryella kan vara vart som helst, svarar Sirius och ministern suckar och vinkar fram sin kollega och viskar något.

Kollegan tar fram en flaska och fyller ett glas med en genomskinlig dryck och räcker fram till Sirius.

-Om ni är helt säkra på att ni inte kan ge oss någon som helst information om Ms. Krums befintlighet så var vänliga och drick detta, säger han och vi ser alla misstänksamt på glaset tills Sirius tar upp det och sväljer allt i en klunk.
-Var är Gabryella Krum? frågar ministern och Sirius lutar sig framåt.
-Vi vet inte, svarar han och minstern så stumt på oss.
-Var kan hon befinna sig tror du? frågar ministern.
-Krum Gard, svarar Sirius och ser sedan skräckslagen ut. Han hade druckit veritaserum.
-Var ligger det? frågar ministern som nu ser upprymd ut tills Sirius börjar skratta.
-Jag har ingen aning, säger han och skrattar så tårarna rinner.
-Det är som om hela den familjen planerat ut detta i varje detalj. Vi har ingen aning om var det ligger mer än Bulgarien om ens det, skrattar han och en lättnad sprids när jag inser att det är sant. Ingen av oss visste den exakta positionen av Krum Gard förutom att det låg någonstans i norra Bulgarien.
- Ni är fria att gå, men en sista sak, säger ministern och ser på oss:
- När Abigail Kruma kommer tillbaka, hälsa henne att hon kommer bli förhörd och om hon vägrar eller i hemlighetshåller något kan hon förbereda sig för Azkaban, säger han och vi inser alla allvaret.


Abigail riskerar fängelsetid på grund av Gabryella.

Förlåt, förlåt, FÖRLÅT för att jag inte kommenterade förra kapitlet, men jag har inte haft inget att göra hemma på nästan tre veckor.. Och jag tycker verkligen inte ALLS att det är tråkigt eller dåligt!!!!!!!!!


*BUUUUUUUHUUUUUUUUU

Jag hatar dig! Jag visste ju att det skulle sluta så att Sirius och Gaby inte var tillsammans (alltså inte inte tillsammans, utan att de inte träffade varandra på EVIGHETER) men det är fortfarande sorgligt!

Men Sirius gillar fortfarande Gaby! (SÅKLART!)


Sen kom jag att tänka på en grej.. (Någon kanske sagt det innan, men ändå!) Från börja ville alla att Pasha skulle dö, men när han dog blev alla förkrossade

Jag älskar det här kapitlet mest av alla för jag tycker att du fick ihop : att hon riskerar fängelsetid på grund av Gabyella

I Love your ff

Det är inte alls TRÅKIGT eller DÅLIGT utan JÄTTEBRAAAAAA och FANTASTISKT!!!!
Och om ett litet "bra" gör dig glad så skriver jag: brabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabrabra

Men... STACKARS ABIGAIL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och... DUMMA GABRYELLA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men... SÖTA JILY!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och... COOLA MARODÖRERNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men... DUMMA MINISTREN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Jag kanske ska förklara lite mer... Ehhh så att man fattar

Abigail:
Snälla fly du får INTE hamna i Azkaban åk till typ Krum Gard för då finns det ingen kvar på Hogwarts som vet var det ligger och då är sääääker!!!!!!!

Gabryella:
Kan man vara mer IDIOT än du redan var? Tydligen... Genom att komma till Hogwarts och riskera att Abigail sätts i Azkaban bara för att typ döda Marlene...

Jily:
Naaaaaw ni är såååååååå söta!!! Asså älskar varenda detalj med Jily i typ som att de håller handen, eller vad som helst!

Marodörerna:
Ni är såååååå cooooola!!! Asså OMG verkligen älskar er (oftast ) fortsätt vara bara vara coola så blir jag glad!

Ministren:
Hur kan du änns överväga att sätta Abigail i Azkaban? Bara för att Gabryella var en idiot och kom till Hogwarts... Du är verkligen den sämsta ministren man kan ha.

Det var allt från mig!

Hej allesammans!
Tack för era kommentarer!
Jag har nu skrivit klart kapitel 44 och är rätt nöjd med det om jag får säga det själv och den har ett viktigt budskap och jag hoppas att detta kapitel även kommer förklara en hel del om vad som har hänt med Gabryella och hennes beteende etc. Dessutom är det i ett perspektiv jag inte skrivit på under en lång tid så ni får gärna berätta hur ni känner angående det

Hursomhelst, hoppas ni gillar det och glöm inte lämna en kommentar med era åsikter och tankar, gilla inlägget ifall det förtjänar det och fråga ifall ni undrar något.

KRAM!♥
-----------------------------
Kapitel 44 Det finns fortfarande mycket kvar att kämpa för (Auroras perspektiv)

Allt hade gått så fort och så fel. Gabryella är förändrad och det är som att varje gång jag ser på min syster så är det ett skal som förr tillhört henne, men som nu blivit besatt av något annat. Något mordiskt, argt och galet. Det var inte längre Gabryella och det skrämmer mig mer än vad något annat någonsin gjort. Att se någon man älskar förvandlas till det sämre på flera vis är inte bara skrämmande, men även smärtsamt på flera plan.

-Du är dum i huvudet. Mer dum i huvudet än vad jag någonsin kunnat ana! vrålar Pasha när vi kommit tillbaka till Krum Gard.
-Gabryella vad tänkte du egentligen? Du vet att du inte kan visa dig bland folk på det där vis! Tänk på vilken risk du utsätter dina vänner för, säger Abigail argt.
-Inser du att dina idiotiska beslut inte bara påverkar dig? vrålar Pasha.
-Jag kan ta mina egna beslut utan att någon av er lägger er i, svarar Gabryella ilsket.
-Du förstör mitt liv. Förstår du vilket helvete Abigail kommer få om hon återvänder till Hogwarts? Frågar Pasha.
-Hon kommer utsättas för lite blickar och förhör, svarar Gabryella argt.
-Gabryella, det finns en stor hittelön till personen som hittar dig och om de kommer på att jag vet var du är och inte sagt något så kommer jag hamna i Azkaban, säger Abigail argt.
-Det är på dig och inte mig! jag bad dig aldrig att ta mig därifrån! du hade kunnat låta mig gripas, svarar Gabryella argt.
-Din otacksamma unge, om du inte kan visa någon som helst tacksamhet för allt Abigail gjort kan du lämna Krum Gard! vrålar Pasha och Gabryella ser misstroende på honom.
-Kastar du ut mig? vrålar hon och innan Pasha svarar fortsätter hon:
-Visst, jag ska lämna er så ni inte behöver dras med mina problem, men kom ihåg om det inte vore för mig hade du, Pasha, inte varit vid liv och Abigail skulle varit en missanpassad änka, vrålar Gabryella innan hon tar tag i mig och transfererar oss från Krum Gard.

Transferering var något jag avskytt när jag fortfarande var vid liv, men som spöke var det inte lika obehagligt utan känns som precis allt annat som drabbar mig fysiskt; som ingenting och förmodligen är det behagligare nu också för att jag slipper vara rädd för att bli kluven.När vi transfererat oss färdigt kunde jag direkt se var vi var. Inne i köket i herrgården som vi inte besökt sedan våra föräldrar beslöt sig för att gå vidare från detta liv. Det var inte förändrat alls utan fortfarande såg lika grått och trist ut.

Efter att ha synat det oförändrade rummet är min blick fastspänd på Gabryella som ser svagare ut än vad hon gjort på länge. Hon sätter sig ned vid det dammiga bordet i rummet och lägger sitt ansikte ned i sina handflator. Jag ser hur hon börjar skaka och jag känner en viss lättnad. Gabryella bröt ihop, vilket gjorde att hon äntligen börjar visa sina mänskliga och känsliga sidor som hon hållit gömda under en lång period.

-Jag hatar detta. Jag är död, men jag måste ändå äta, sova, dricka och känna. Varför kunde jag inte bara ha dött i den sista uppgiften? Så allt detta lidandet tagit slut, utbrister Gabryella medan tårarna forsar ner för hennes kinder och lämnar mörka spår av hennes smink.
-Säg inte så Gabryella. Det finns fortfarande mycket att kämpa för, viskar jag och sätter mig bredvid.
-Som vad? det enda jag ser är hur alla tycks gå vidare med sina liv som om jag aldrig funnits och hur personen jag älskar mest blir mer och mer förälskad i en annan, säger hon frustrerat och försöker få slut på sina tårar.
-Är det så dåligt då? Vill du inte att dina vänner ska vara lyckliga och fortsätta kämpa med sin vardag? Du vet att de har gått igenom mycket jobbigt sedan dagen du var tvungen att lämna dem, säger jag försiktigt.
-Klart jag vill att de ska vara lyckliga, men det gör så ont att veta att jag aldrig kommer kunna vara en del av deras framtid, svarar Gabryella darrigt.
-Jag kan förstå det, Gaby. Men du måste släppa taget och låta de leva vidare sina liv medan du lever vidare ditt på avstånd. Det är dags att låta dem gå, säger jag och ser när mer och mer tårar rinner ner för Gabryellas kinder.
-Du har förändrats. Det är knappt att jag eller någon annan känner igen dig och jag tror jag vet varför du varit sjuk och varför du är som du är, säger jag och Gabryella ser på mig.
-Vad? frågar hon svagt.
-Du är deprimerad, svarar jag och hon fnyser till.
-Depression sitter i huvudet och inte i kroppen, svarar hon misstroende och torkar bort sina tårar.
-Depression drabbar en människa i helhet och eftersom din kropp redan är död så tror jag att ditt psyke börjat bryta ner det som återstår av dig. Psykisk ohälsa är lika allvarligt som fysisk ohälsa, säger jag och ser hur Gabryella börjar smått acceptera mina ord och hur tårarna blir fler och fler och hur hennes kropp darrar som ett asplöv när hon trycker handen för sin mun som om hon försöker stoppa ett skri som är på väg.

Jag reser mig upp och lämnar rummet för att se efter de övriga rummen av herrgården. När jag kommer fram till det rum som jag föreställt mig som ett allrum går jag fram till fönstret och ser ut mot skogen. Regnet piskade mot fönsterna och träden gungade kraftigt fram och tillbaka. Men trots stormen som var ute kunde jag tydligt höra stormen min syster hade inom sig och jag kunde känna i luften hur Gabryella var på väg att bli sig själv igen nu när hon låter sig själv att faktiskt sörja det hon varit med om och börjat acceptera allt som följer.

-Det kommer bli bra igen, viskar jag tyst och hoppas innerligt att jag har rätt.

jag älskar det......

~-Det kommer bli bra igen, viskar jag tyst och hoppas innerligt att jag har rätt. ~ du fick till slutet så jävla bra nu igen

dessutom är jag taggad till nästa kapitel

Jättebra. Längtar till nästa kapitel. Förlåt för att jag inte kommenterat så mycket. Förlåt, förlåt, förlåt. Men jag ska försöka kommentera mer nu.

Bra

.
.
.
.



Skämt åsido, jag ber om ursäkt för att jag är så hemskt dålig på att kommentera. Jag sugen verkligen. Men jag brukar tumma om jag kommer ihåg!
Iaf så skriver du fortfarande jättebra (så klart) och jag har inte slutat läsa. Jily är bäst!
Just nu har jag lite svårt för Gabryella och Siris för det känns som att dom har blivit lite konstiga, och så tycker jag synd om Marlene som hamnat emellan dom. Liksom hon kan ju inte hjälpa att dom har problem...

Känns sjukt att du nästan har skrivit klart hela grejen för jag har ändå följt den här storyn ett tag nu. Man ser verkligen hur du har blivit bättre och bättre genom historiens gång.

Du äger! Jag hoppas att du kommer skriva en ny ff när den här är slut så att jag får något annat att läsa. Om Jily kanske? Hm? Eller? Jag är besatt XD

Jag bevakar stenhårt