Boken utan namn

Så, nu har jag läst hela...(som jag lovade )

Hejsan hoppsan fallerallera... Nu har jag skrivit ett nytt kapitel. Vill ni ha det? Ja hoppas det i alla fall. Det här är lite viktig info, jag håller på att rätta alla kapitel jag har skrivit under åren (2014 och 2015) och så tar jag och ändrar - till "sådana". Så jag hoppas att kapitlerna som jag skrivit innan kommer att bli bättre så om ni vill kan ni ju kika på det. Dock inte så stor förändring

ceczan04 tack så jättemycket. ♥

Privet Drive tack. Ja jag vände lite i berättelsen. Hoppas att det var bra och inte dåligt

potter_fan Tack! ♥ Dina kommentarer värmer mitt hjärta. Tack för kritiken, ska tänka på det.

Moa G tack! Roligt att du tycker om min ff. Skurken skulle jag inte kalla henne, kanske mobbare. Men Moa är ett väldigt fint namn faktisk

Hermione Granger12 har du läst hela? Wow hur lång tid tog det? Tack för att du uppskattar mitt skrivande! ♥♥♥

illusionofcool tack så jättemycket. Du fattar inte hur glad jag blev när du skrev det där. Jag vill ge dig100 + (och även er andra ofc!)

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Tack alla jag älskar era kommentarer, ni förstår nog inte hur mycket det betyder. Nu ska jag inte tjata mer, här kommer kapitel 27!

Kapitel 27 -

Jag satt på tåget. Jag skulle till en liten ort där min moster, Ophelia bodde. Jag var ärligt talat förvirrad men som tur var hade Dumbledore och lärarkåren på Hogwarts tagit itu med saken. De hade fått adressen och sedan ordnat så att jag kunde besöka henne redan så fort som möjligt även om inte skolåret var slut. Så nu satt jag här ensam på tåget på väg till min okända moster.

Tåget stannade med en lätt smäll och jag tog min koffert i ena handen och min trollstav i andra och så hoppade jag av. Byn var inte stor alls och medans jag letade med blicken efter min moster kände jag en hand på min axel.
“Saturna!” utropade kvinnan bakom mig. Hon hade blont hår till axlarna och vid rötterna hade även silvriga hårstrån fått fäste. Hon såg ut att vara något över fyrtio år och var hårt sminkad så att hennes läppar fick en hård och sträng min.
“Ophelia?” sa jag frågande och hon nickade ivrigt och slog sedan armarna runt mig i en stor kram. Efter något som kändes som minuter släppte hon taget men hennes breda leende var fortfarande fastklistrat i ansiktet.
“Det var tio år sedan jag såg dig sist!” utbrast hon. “Vad stor du har blivit!”
Hon tog min väska och vi började gå. Även om jag aldrig kunde komma på att jag hade sett henne förut kändes hon på något sätt bekant. Vi gick under tystnad en lång stund och när vi kom fram till en liten stuga i utkanten av byn stannade vi plötsligt.
“Här bor jag”, sa hon och öppnade den lilla trägrinden som var så låg att man lätt kunnat klättra över den. Den vildvuxan trägården gav det lilla tegelhuset en övergiven och förfallen syn. Ophelia såg min blick och hon sa snabbt:
“Det var länge sedan trädgården var i gott skick, men för länge sedan så fanns här alla möjliga blommor du skulle kunna tänka dig.” Jag log och nickade, en tanke slog mig när vi klev in genom ytterdörren. Hon var inte ett dugg lik min mamma. Huset luktade svagt av kaffe och en mystisk doft som jag inte kunde förknippa med någonting. Den randiga hallmattan var utrullad på det mörkna trägolvet och fick den mörka hallen att se något trevligare ut. Jag tog av mig skorna och ställde dem prydligt längs väggen där Ophelia slängt sina tofflor.
“Te eller kaffe?” frågade hon som om det var det mest normala.
“Te”, sa jag och följde efter henne in i köket. Jag slog mig ner på en stol medans Ophelia satte en kanna vatten på spisen. Hon nynade tyst för sig själv medans hon tog fram två stora mörkblåa koppar och två små teskedar.
“Socker?” Jag nickade och hon fortsatte till skåpet och tog ut en liten urna med vit strösocker i. Jag såg nyfiket på medans hon tog fram en burk och hällde upp innehållet på en liten tallrik med rosa blommor som motiv. Hon tog kannan från spisen och hällde upp i kopparna, ställde en framför mig och en förde hon till munnen. Hon smackade belåtet och fingrade på fatet med dem rosa blommorna på.
“Du är inte lik henne.” Jag vet inte varför jag sa så men på något underligt sätt slank det ur munnen.
“Vi var tvillingar. Fast som du kanske har förstått väldigt olika.”
Hon smuttade på sitt te igen innan hon tog en rejäl klunk. “Din mamma hade mörkt hår och var väldigt smal och blek. Faktum är att hon blev mobbad och såhär nu i efterhand önskar jag starkt att jag kunnat göra något åt det. Din mor hade inga vänner och ingen verkade tyckas om henne. Men så när hon var nitton år hittade hon din far. De blev båda förälskade på stört och efter några år fick de dig.” Jag rörde nervöst vid den varma tekoppen men drack inget.

“De båda älskade dig men din mor hade redan på den tiden galna idéer. Hon ville utplåna vissa människor och själv bli härskare, utplåna alla som någonsin varit elaka mot henne. Din far gjorde allt för att få henne att sluta tänka på det viset men hon blev bara omöjligen konstigare och konstigare. När du fyllde ett besökte jag er. Jag såg direkt att du var...annorlunda, du är en besvärjare. När jag upphetsat förklarat för din mor vad du var blev hon helt tillsig. Hon tänkte använda dig till att bli härskare.” Jag såg ner på mina fingrar. Hon hade aldrig älskat mig, hon bara utnyttjade mig. “Din far lämnade din mor inte långt senare. Leah blev helt förkrossad, jag tog dig barnhemmet i Sanfield och de tog tacksamt emot dig. Jag ville att du skulle få en normal uppväxt, att du inte skulle behöva lida som jag fått men tydligen kom du i kontakt med trollkarlsvärden ändå. Efter det ville din mor aldrig se mig igen och det hade jag iförsig inget emot.”

Jag satt tyst, på några minuter hade Ophelia sagt så många ord att jag var yr av allt prat. Jag kände mig tom, tom på frågor och svar. Bara en liten fråga dök upp i mitt huvud.
“Besvärjare?”
“Besvärjare. Du är inte en trollkarl, inte en häxa och inget annat. Du är en besvärjare vilket innebär att du har störa krafter och lättare att lära. Du har egenskaper som du inte vet om än, du kanske aldrig får reda på dina speciella krafter men om du får det måste du lära dig att använda dem. Kommer du ihåg när du blev träffad av en av de dödliga förbannelserna?”
Jag nickade tyst.
“Det var därför jag inte dog? Men hur kan du veta...”
“Jag har hållit koll på dig. Du kanske inte alltid har sett mig men jag har alltid funnits där.”
“Det var du. Du var korpen?”
Hon log och det tog jag som ett ja.

Dagen gick fort och efter ytterligare småprat visade Ophelia mig upp för trappan till takvåningen där det låg ett litet rum. Väggarna var blekrosa och i mitten av rummet stod en stor himmelsäng. Sängen var bäddad i vita lakan och på sängen låg kanske tre, fyra kuddar i olika rosa nyanser. Längs väggen stod ett litet vitt bord med små underliga flaskor på. Flaskorna var fyllda med olika färgade vätskor och annat. Jag gick och la mig i den stora, mjuka sängen. Jag kände en härlig känsla, jag kände mig avslappnad. Kort därefter somnade jag.

Bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbäääääääääääääääääääääst

Att det tog en ny vändning ser bara jag som något positivt och att du lyckats med detta konststycket!
Ännu ett utmärkt kapitel!

SUPERBRA!!!!!!!!!!!
Jag litade inte helt på Ophelia i början men efter att ha läst kapitlet... Så verkar hon fullt pålitlig

♥♥Super♥♥Super♥♥Super♥♥Super♥♥Super♥♥

DU SKRIVER SÅ HIMLA BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ophelia ftw! Älskar beskrivningarna och karaktärerna och berättelsen och orden och... ALLT! ♥

Du skriver med ett riktigt vackert språk! ♥ Man kan inte annat än att njuta när man läser!

oj vad många kapitel....

Du skriver fantastiskt!! ♥