Att tvingas välja (1:a generationen)

♥ C L A V E R Y ♥
Åh de är så fina och deras relation är så speciell, är bara så rädd att de ska avslöjas snart...
Hennes dröm var skum, och det var ju dessutom en dröm i drömmen typ... Det var läskigt, och du beskrev det perfekt ^^
Längtar desperat efter mer 83 ♥

i förförra kapitlet skrev du om en råtta... tror att den råttan möjligtvis heter peter. tror också att james vet inom en snar framtid.

Jag vet inte vad jag ska tycka!
Alltså jag ÄLSKAR Avery och Clarie tsm. Men om dom bara gör det för sex blir jag lite besviken, Men nu när han lät henne sova vid honom när hon hade mardrömmen så blir man lite F Ö R V I R R A D.
Är dom kära i varann eller inte?

Omfg!!!!! Amazing älskar clavery delen ) grym due

Älskar allt med denna ff!

Lika bra som alltid ♥

Awesome!!

Kapitel 23
Veckorna går fort och jullovet är helt plötsligt här. Jag packar min väska och virar halsduken runt halsen. Det ska bli skönt att få komma hem. Jag har saknat min familj, särskilt Caroline. Däremot undrar jag hur jag ska klara mig utan mina och Averys nattliga träffar. Det har blivit lite av en rutin men jag antar att jag kommer överleva ett par dagar utan honom. Det är ju inte så att vi kommer hålla på såhär resten av vårt liv. Dessutom så kommer jag få umgås med James och Sirius. De har alltid någonting att hitta på.
- Är ni klara? frågar jag.
Tjejerna nickar och vi lämnar sovsalen.
- Det ska bli så skönt att få sova i min egna säng, säger Allie.
- Claire kommer i alla fall inte sova ensam, påpekar Kirsten.
Jag stelnar till. Vad menar hon med det? Har de förstått vem det är jag är med?
- Vad menar du med det? frågar jag.
Hon blinkar.
- Du berättade ju att James brukar sova med dig, säger Kirsten sakta.
Jag skäms över mitt beteende och lägger snabbt fram leende.
- Jaha, ja, vi får väl se, säger jag.
Vi tar våra väskor ut ur sällskapsrummet och går ner till entrén. Det är flera elever som också är på väg att lämna skolan över julledigheten. Vi alla ska åka med vagnar ner till stationen där tåget väntar på oss. Jag letar efter killarna.
- Du möter nog dem på tåget. Njut av tiden som du får umgås med oss i stället, säger Joan.
Hon förstod precis vad det var jag letade efter.
- Jag kan mycket väl sitta med er på tåget, säger jag.
- Kan kan du väl, men du gör det inte. Du har alltid suttit med dem på tåget och du kommer knappast ändra på det nu, säger Lily.
Jag ger henne en frågande blick. Det är med den tonen som hon har pratat med mig de senaste veckorna. Jag vet inte riktigt vad det är som jag har gjort.
- När tänker du berätta vad det är jag har gjort? frågar jag.
- Du har inte gjort något. Ingenting alls, säger hon och går före oss.
Jag tittar på de andra men de rycker bara på axlarna och skyndar efter Lily. På stationen är det fullt av elever. Alla är klädda i halsduk och vantar, men det är fortfarande kallt. Snön faller ner och det kommer rök ur allas munnar. Jag tittar mig omkring och får syn på killarna. De står en bit bort. James får syn på mig och jag vinkar. Han ger mig ett leende tillbaka. Trots det långa avståndet kan jag se att leendet inte når hans ögon. Hans blick är fundersam och jag märker att det är något som tynger honom. Tåget kör in på perrongen och jag förlorar dem i mängden av elever som vill komma in i det varma tåget. Mycket riktigt så sätter sig tjejerna i en kupé som är långt bort ifrån killarnas. Jag står på tröskeln och tvekar. Joan ger ifrån sig en suck och himlar med ögonen.
- Gå! Vi klarar oss. Ha ett underbart lov också ses vi här på perrongen när vi åker tillbaka till skolan, säger hon.
Jag ger henne ett leende och kramar om dem.
- Jag lovar att skriva, säger jag över axeln när jag lämnar deras kupé.
Flera kupéer bort hittar jag killarna. Alla fyra tittar på mig när jag kommer in.
- Hej, säger jag.
De säger först inget och jag börjar undra ifall jag kanske ska gå tillbaka till tjejerna. Men efter en stund ställer sig Remus upp.
- Jag kan ta din väska, säger han.
Jag ger honom väskan och sätter mig sen ner intill James på sätet. James sitter med armarna i kors och har blicken ut genom fönstret. Jag armbågar honom mjukt i sidan.
- Är allt okej? frågar jag lågt.
Han nickar men tittar fortfarande ut. Tåget startar och vi lämnar stationen bakom oss. Det är ovanligt tyst i kupén. Jag kan se hur Peter sitter och rullar tummarna samtidigt som hans blickar flackar nervöst. Även Remus ser ut att vara lite spänd. Sirius ger mig ett bekymmerslöst leende men jag kan se att bakom hans leende då döljer det sig någonting.

Tiden rullar sakta fram och jag känner hur den tjocka tystnaden sakta men säkert får mig att känna mig kvävd.
- Claire, kan jag få tala med dig här utanför? frågar James.
Hans ord är de första som har yttrats sedan vi lämnade stationen i Hogsmeade för flera timmar sedan. Han släpper den mörka utsidan utanför fönstret och tittar på mig.
- Självklart, säger jag.
James ställer sig upp och jag följer efter honom ut. Innan jag stänger dörren bakom mig ger jag killarna en undrande blick. De verkar inte veta vad det är som James tänker säga. James har ställt sig en bit bort och jag ställer mig framför honom.
- Vad är det? frågar jag.
James tittar ner på mig med sina bruna ögon.
- Litar du på mig? frågar han.
Jag blinkar och ger ifrån mig ett skratt.
- Litar på dig? Såklart att jag litar på dig. Du är min bästa vän James, säger jag.
- Om jag nu är din bästa vän, hur kommer det då sig att du inte berättar för mig vad det är du håller på med? frågar han.
Hans ord är hårda.
- Är det det därför du är så sur? För att jag inte berättar en hemlighet för dig, säger jag.
James nickar.
- Om vi verkligen var bästa vänner så skulle du berätta för mig, säger han.
- James vi är bästa vänner! Att du ens tror något annat sårar mig, säger jag.
- Sårar dig? Vet du vad som är sårande? Att min bästa vän sedan flera år tillbaka helt plötsligt försvinner i flera timmar, flera dagar i veckan och vägrar berätta vad hon håller på med! Det om något är sårande, skriker James.
Vår högljudda konversation har kallat till sig en hel del åskådare. Flera elever trycker sina näsor mot glasen på dörren och vissa har till och med vågat sig ut ur kupén. Jag tittar mig obekvämt omkring.
- Kan vi snälla ta det här sen? Det är inte rätt tillfälle, säger jag lågt.
Men James verkar inte hålla med mig.
- Nej, jag tycker att vi gör det här nu! Jag vill veta vad det är som du håller på med, annars är jag inte så säker på att vi är bästa vänner längre, säger han.
Ett sus går igenom våra åskådare. James ord är någonting som ingen väntade sig.
- Tyvärr James. Jag tänker inte berätta, säger jag.
Han ser förvånad ut men sträcker på sig så att det inte ska märkas att jag sårat honom. James går förbi mig och går in i kupén igen. Jag står helt ensam kvar i korridoren. Sakta men säkert skingras åskådarna och när en grupp med elever försvunnit in får jag syn på någon som jag inte såg under samtalet med James. Avery står där borta tillsammans med sina vänner. Han tittar på mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hans vänner går tillbaka till sin kupé men Avery står kvar ett par ytterligare sekunder. Han tar ett steg fram och för en kort sekund tror jag att han ska komma fram till mig. Men Avery vänder sen om och går in i kupén. Jag kan höra hur han stänger dörren med en smäll. Jag tar ett djupt andetag och går in till min kupé. James tittar inte på mig och jag vänder mig mot Remus.
- Kan du ta ner min väska? frågar jag.
- Claire, snälla, säger han.
Jag skakar på huvudet.
- Snälla Remus, ge mig bara min väska, säger jag.
Remus ställer sig upp och tar ner väskan åt mig. Jag tar min väska och lämnar sedan kupén. Jag ställer mig framför dörren som leder ut ur tåget och väntar på att vi ska vara framme på Kings Cross. Jag vet inte riktigt hur lång tid det tar innan jag känner hur vi stannar. Dörren öppnas och jag tar klivet ur på perrongen. En bit bort får jag syn på mina föräldrar. De ger mig varsin varm kram. Pappa kysser min kind och mamma stryker mig över håret.
- Vart är James och Sirius? Vi lovade Mr och Mrs Potter att vi skulle skjutsa hem dem, säger pappa.
- De kommer nog snart, säger jag.
Efter ett par minuter kommer de och gör oss sällskap. Vi ungdomar säger ingenting utan går bara tyst till bilen.
- Jag har paxat att sitta i mitten, säger Sirius.
Varken jag eller James säger emot. Vi sätter oss i bilen och pappa börjar köra hemåt.
- Hur har ni haft det? frågar mamma kvittrande.
- Kämpigt tror jag är ett ord som förklarar den här terminen, säger Sirius.
Mamma tittar på mig och jag svarar hennes blick genom att nicka instämmande på Sirius ord.
- Hur har det gott på matcherna James? frågar pappa.
- Vi vann båda två, svarar James.
- Så ska det låta, säger pappa stolt.
Framme vid vårt hus parkerar pappa vår bil och både jag och James lämnar bilen så fort vi kan. Jag struntar i att hämta min väska som ligger i bagaget utan går bara in i vårt hus och stänger dörren efter mig.

AWESOMEEEE ♥

Bääääst