Albus syskonfejd (SV)

Bra!

Mer =)

Bra!! Mer

har int läst de senaste kapet än men läste lite och det va super bra!!

Jag vet att kapitlen kommer lite ojämt men det blir bättre när skolan börjar (hoppas jag).
Här är ett kapitel; varsågod!


KAPITEL 18

"Ja, vad är det Lily?" frågar Harry.
"Vad gör du på chokladgrodekorten, pappa?" Frågar hon medan hon studerar kortet.
"Jag vadå?!" utbrister Harry och bromsar in häftigt. Kortet flyger ur Lilys händer och landar framför ratten. Albus hinner nätt och jämt se en pojke i elvaårsåldern med svart rufsigt hår och runda glasögon på framsidan av kortet. Harry plockar upp det.
"Ja, just det", mumlar Harry. "Jag hade helt glömt bort att jag var med på chokladgrodekorten." Han stoppar det i fickan och kör vidare.
"Pappa, minns du att du lovade att berätta om det här nån gång under jullovet?" frågar Albus efter någon minut. "Minns du att jag skrev?"
"Ja, jag minns", svarar Harry. "Jag ska förklara sedan."
"Kan jag få mitt kort?"! frågar Lily.
"Ja, varsågod", säger Harry och kastar det över axeln. Lily fångar det och läser baksidan ivrigt.
"Får jag läsa det sen?" frågar Albus.
"Jag kan ju läsa det högt också", säger Lily och tittar på honom med en min som är omöjlig att härma. Albus första tanke är alltid en blandning av George, Molly och Hermione när Lily använder den där minen. Straxt därefter börjar han alltid tänka på ett foto av Dumbledore som Harry visat dem en gång.
"Gärna!" säger James.
"Okej", säger Lily. "Harry Potter; Den första trollkarlen att överleva den dödande förbannelsen, vilket gav honom titeln ’pojken som överlevde’. Mest berömd är han för sin seger över den mörkaste trollkarlen genom tiderna, Lord Voldemort, år 1998, och hans arbete och revolution mot Trolldomsministeriet."
"Har du gjort allt det där?" frågar James imponerat.
"Ja och lite småsaker till", mumlar Harry och stannar bilen bakom huset.
"Vadå för nåt?" undrar Lily, men han har redan gått.
"Bara lite småsaker, som han sa", säger Ginny istället. ”Men de kunde ju inte ta upp allt på chokladgrodekorten, det skulle inte rymmas." Alla andra stiger ur bilen och går in genom bakdörren. Albus gillar huset, det ligger något mystiskt över det. Hans föräldrar har bara berättat att Harry ärvde huset av sin gudfar. De vill inte gå in på detaljerna. De går in i köket, Ginny är redan i full fart med att laga maten. Lily hjälper henne.
"James", ropar Ginny över axeln. "Neville kommer hit imorgon på förmiddagen för att prata om regelbrytningen."
"Okej", mumlar James.
"Ni två, kom och hjälp oss med maten", säger Ginny och räcker några tallrikar till Albus. Det blir god mat, som alltid. Efter maten går Albus upp till sitt rum för att göra alla läxor de fått under jullovet. Han vill bli av med dem så snabbt som möjligt. Han gör först förvandlingskonstläxan, sedan går han över till trolldryckskonsten. Efter att ha läst den sista sidan knackar det på dörren.
"Hej, Albus", säger Harry. "Jag hade tänkt börja berätta det där med, öh, du vet, chokladgrodekorten. Ifall du vill lyssna, jag ska precis säga till de andra. Ginny är redan i vardagsrummet."
"Ja," säger Albus glatt. "Jag kommer." Han rusar förbi sin far och nedför en trappa till vardagsrummet. Ginny sitter i en av fåtöljerna, Albus sätter sig i den andra. De andra kommer rätt fort. Harry sätter sig i soffan, Lily och James på varsin sida om honom.
"Jag får väl lov att börja då", säger Harry.
"Är du säker på att det här är en så bra idé?" frågar Ginny. "Jag menar, de är ju så unga."
"De klarar det nog", svarar Harry lugnt. "Vi var faktiskt lika gamla som James och Albus när vi var nere i Hemligheternas kammare."
"Så legenden är sann!" utbrister James. "Kammaren finns alltså på riktigt. Har du varit nere i den? Mamma också? Hur var det där?"
"James, lugna ner dig, vi kommer dit så småningom", säger Ginny. "Du får väl börja då."
"Okej, vi börjar en liten tid innan jag föddes", berättar Harry. "Det var krig, det första trollkarlskriget. Voldemort hade hört en profetia, bara en liten del, men ändå. Den del som han hade fått reda på berättade om att en pojke skulle födas i slutet av juli. Denne pojke skulle ha makten att störta honom och hans föräldrar skulle ha kommit undan honom tre gånger. Denna del syftade på två pojkar, Voldemort trodde att det var jag."
"Vem var den andre pojken?" frågar Albus.
"Neville", svarar Harry. "Jag har faktiskt aldrig berättat det för honom."
"Har du inte?"
"Nej, ska vi fortsätta?" säger Harry. "På Halloween när jag var ett år kom han till vårt hus för att röja mig ur vägen. Pappa sa till min mor att ta mig och gömma sig. Voldemort dödade honom." Lily flämtar till. "Han gick in i huset för att få tag på mig. Mamma försökte skydda mig, hon bad honom att ta henne istället. Han dödade henne också och gick fram till mig. Han försökte sedan att döda mig också, men det gick inte. Han försvann. Min mor hade offrat sig för att jag skulle få leva.
Strax därefter hämtade Hagrid mig från vårt hus på Dumbledores order. Han förde mig till det hus där mina enda släktingar bodde: min mugglarmoster och hennes vidriga familj. Han lämnade mig vid deras dörr tillsammans med ett brev där han berättade vad som hade hänt och en bedjan om att de skulle ta emot mig, vilket de gjorde. Men det var inte särskilt frivilligt." Alla tre sitter som förstelnade och tittar på honom, ingen säger något.
"Fortsätt", säger Lily till sist.
"Imorgon", säger Harry och stiger upp. "Ät något nu och sedan bums i säng." Albus stiger upp, går in i köket och hämtar en pumpapastej.
Senare, när han ligger i sängen, tänker han igenom det som de fått höra. Vad hemskt, att mista sina föräldrar vid ett års ålder. Sedan att behöva bo hos såna där människor, vidriga hade han sagt, mugglare dessutom. Och det här var bara början!
Efter en stund somnar han.

Awesome!

Jättebra

Superbra!!

Me like

Super mega bra!!