Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon log trött medan hon gick vid hans sida. När dörren klev upp tappade hon nästan hakan. Rummet kunde rymma flera bunksängar och hon såg på honom.
"Du måste skoja? Är deet bara mitt rum?" Hon kände den ljuvliga doften av liljor. Gav honom en varm blick.
"Ja han nämde det och jag kommer inte att gå in. Kommer dock att knacka på när middagen är klar." Hon gav honom en kram och nickade.
"Det är bra. Att jag får egentid jag med. " Hennes blick gick motsängen och hon svalde.
"Skulle du kunna hämta Celia? Om hon inte har gått och lagt sig... Jag har lite svårt att få av och på tröjor och det spänner lite ii händerna.." Hon såg generad ut och en stor rodnad blossade i hennes ansikte.

Alistair kunde inte hindra ett svagt leende när han såg hennes häpna min. Han försökte föreställa sig Lilys flickrum hemma hos hennes föräldrar och antog att det här rummet var snäppet större än vad hon var van vid.
”Säg till om du vill ändra någonting, eller om du saknar något. Då ordnar vi det”, sa han och vände sig sedan halvt mot dörren som de precis trätt in genom. Han kunde fortfarande se Julian, Vincent och Caleb utanför, men Celia syntes däremot inte till.
”Jag tror tyvärr att hon gått och lagt sig för kvällen. Men jag kan tillkalla ett av våra hembiträden om du vill. Eftersom det är rätt sent kan det dock dröja lite innan de kommer hit”.

Hon såg mer en chockad ut och skakade på huvudet.
"Nej det är okej. Kan sova i kläderna. det är ju myskläder." Hon såg sedan ner men såg genast upp igen.
"Kan du bara knäppa upp bh:n? Du anar inte hur ont det kan göra." Hon såg nu alldeles för trött ut och höll i sig för att inte trilla. Medicinerna hade börjat verka och Vincent log.
"Åh ja sov i kläderna du. Vi kan få det nybäddat imorgon ifall du svettas." Han hade trots allt börjat plocka undan disken från vardagsrumsbordet och såg på Julian.

”Ehm… Visst..”. Nu var det Alistairs tur att bli överraskad. Han såg tillbaka mot de andra killarna och lät sedan dörren långsamt åka igen för att skymma sikten för dem. Om hon nu var generad så var en publik det sista som behövde… och när de väl var ensamma ställde han sig bakom Lily och försäkrade sig om att hans händer inte var kalla innan han långsamt och varsamt drog in den ena under hennes tröja för att nå bh-bandet. Förvånansvärt lätt knäppte han lös den lilla haken som höll den på plats och tog sedan ett steg tillbaka.
”Bättre?”, frågade han med låg röst medan han betraktade hennes ryggtavla och håret som var lika vitt som liljorna i rummet.

Hon kunde känna hur Alistair ställde sig bakom henne. Hur hans händer gled in under tröjan och hon rös till. Hon kände genast hur det blev lättare och hon gjord en rörelse så ramlade bh:n på marken. Med ett leende nickade hon sakta.
"Tack det är redan bättre. Du anar inte hur vidriga dessa kan bli.." Sa hon med ett lätt skratt. Sängen såg så välkomnande ut och hon vände sig om.
"Tack så mycket för allt. Du vet inte hur mycket du hjälper mig." Hon lutade sig mot honom, för trött för att lyfta armarna.
"Godnatt då." sa hon mjukt och gick sedan mot sängen. Försiktigt drog hon bort täcket och kröp ner. Genast kände hon så mycket tröttare. Det doftade så sött om sängen och hon kastade en sista blick mot Alistair.
Sedan lade hon sig ner och ögonen föll sakta ihop.

Vincent suckade tungt och lade en hand mot ögonen. Hur kunde hans egen pappa göra såhär? Eller tja de gjorde väl samma sak? Men det här är att gå överstyr.

Alistair lyfte sin hand och lät den vila mot Lilys överarm när hon lutade sig mot honom. Även han kunde se hur sömnmedicinen började verka och hur hon sakta blev tröttare.
”Vila nu, du har haft en lång dag”, sa han och väntade tills hon låg nedkrupen i sängen innan han började dra sig mot utgången igen, men stannade med ena handen på dörrhandtaget. Långsamt vände han tillbaka blicken mot Lily som nu låtit sömnen sluta sig omkring henne – ovetande om vad som väntade.
”Godnatt, miss Stone”, viskade Alistair innan han lämnade rummet.

Väl utanför möttes han av Julian som gav honom en lång blick och snörpte på sina läppar.
”Vad?”.
”Inget…”, svarade Julian, och muttrade sedan något som inte gick att tyda.
”Prata så man hör…”.
”Jag sa bara att ditt skådespel är väldigt trovärdigt. Visste jag inte bättre skulle jag nästan tro flickan gör dig blödig”,
Orden fick Alistairs blick att smalna och att kallna, och den lättsamma stämningen som funnits mellan dem tidigare var som bortblåst.
”Behöver jag påminna dig om att vi behöver vinna hennes förtroende?”, svarade han kyligt.

Vincent såg på Julian och suckade.
"Du gör samma sak Julian. Vi gör alla samma sak." Han drog sig närmare Caleb och drog honom till sig.
"Men låt oss diskutera några saker innan det riktiga mötet. Jag vill bara sova egentligen." Nog hade han sett Alistairs blick mot Lily. Nog var han annorlunda men som sagt., skådespel. Hon levde i deras lägenhet och de var tvungna att få hennes förtroende.
"Vi har ett problem." Vincent höjde sin blick.

Julian snörpte på munnen igen. Han visste att både Alistair och Vincent hade rätt. Och kanske var han agerande ett sätt att försöka förtränga känslorna som börjat gro inom honom...

Alistair gick bort till fåtöljen borta vid den öppna brasan och satte sig med en låg suck. Han slöt ögonen och började massera sina tinningar medan han verkade gå igenom de senaste veckornas händelser.
”Vad menar du med problem, Vincent?”, frågade han, nästan irriterat. Hade de inte haft nog av motgångar och olyckor?

Vincent hade en burk med piller i handen och höll upp den mellan sina fingrar.
"Det här." Han kastade den till Alistair och drog efter andan.
2Jag tyckte att det var konstigt att Lily satt i en rullstol efter att fåt en glasskärva i handen. Även om hon nästan dog av medicinförgiftning så tyckte jag att det lät konstigt." Han såg mot de andra innan hans blick återigen såg mot Alistair.
"Det där är ett starkt muskelavslappnande. Så starkt att vem som helst inte har orken att gå. Inte konstigt att hon sitter i rullstol." Han såg mot dörren där Lily sov och log snett.
"Men eftersom jag är den som är medicinutelaren så tänker jag vägra ge henne den. Men då är frågan vem som ville ge henne den från början. Min pappa eller din?" Hans blick hårdnade när han såg mot Alistair.
"Du kommer väl hålla henne säker imorgon och jag kommer ta konsekvenserna över att hon inte sitter i rullstol. Jag tror jag vet varför de vill ha henne i just ett så svagt ställe med.

Alistair fångade den lilla burken som kom flygande. Han studera etiketten på utsidan och därefter de små kapslarna inuti.
”Vad-”. Han lyssnade medan Vincent förklarade och kände hur en ilska började växa inom när han förstod vad han höll i sin hand. Det fanns ingen tvekan om att Michael var inblandad i detta...
Alistair öppnade munnen för att säga någonting mellan sammanbitna käkar, men plötsligt ekade Lilys ord från tidigare den kvällen i hans huvud:
Hur trött jag än blir så kommer jag stå vid din sida.
Minnet av uttrycket i hennes ögon, vänligheten i hennes röst och beslutsamheten i hela hennes uppenbarelse fick honom att lugna sig. Han drog en djup suck. Slöt ögonen för en stund och samlade sig innan han såg tillbaka mot Vincent.
”Jag kommer inte att lämna hennes sida..”, svarade han lågt, fortfarande med ett hårt grepp om pillerburken.
”Kommer hennes ben vara helt återställda imorgon?”