Prinsen (sjätte året)

Jag älskar hur vackert skrivet det här kapitlet är ♥

"De stora, blå ögonen får en hinna av is."

Just det uttrycket är extra starkt och jag älskar det verkligen. Så himla talande och vackert skrivet!

Och de sista styckena när Jessica tar en av ocklumeneringsböckerna är så snyggt skrivet, att man inte får reda på vad hon tar förrän den sista meningen. SÅ BRA!

Längtar som vanligt till nästa vecka! ♥

Det är SJÄLVKLART lika bra som vanligt (eftersom det redan existerade, haha), vad annars kan man förvänta sig?
Och jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR bilden av Sev där i mitten, en perfekt spegling av hur han såg ut som yngre. (Herregud, nu har jag börjat kalla honom Sev också... era fanfics har helt förändrat min uppfattning!!)

Tusen tack för att du la ut en länk från min fanfic! Betyder så mycket!!♥♥♥


Amazing as usual♥

Först vill jag bara tacka för att du länkar till min nya berättelse! Det uppskattas verkligen! Tusen, tusen tack! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ (Oj, nu blev jag sporrad till att skriva senare!)

När det gäller litteraturen: Ja, vi är överens om att Hermione skulle bli galen, men jag är osäker på om hon ändå skulle försöka läsa dem. Hon känns mer som en som läser "censurerad" litteratur, eller vad man ska säga Ja, ja nog om det. Jag lade fram min teori hur hon skulle reagera.
Ja, jag använder gärna färg, så jag vet vad som kommer från berättelsen, och vad som är min egen färg!

Nu till kapitlet: Superbra som vanligt! Trevligt med en liten återblick, mitt i alltihop! Intressant att få träffa Jessica Raven. Man märker att Snape fortfarande känner av händelsen från vad som hände vid sjön, när det gäller Lily. Jag måste säga att Raven har ett väldigt... ehem... starkt ordförråd, med tanke på att hon svär och säger åt honom att hålla käften! Oj, det är ruter i henne!


Den här gången hade jag inga tips, men det ska nog gå bra ändå, hoppas jag.


Ser att kapitlet kommer från Trezzan's berättelse, så det var bra jobbat av henne!

Jag kommenterar kapitel 37, du vet ju redan vad jag tycker om kapitel 38! Och lite sa jag till dig irl om kap 37 igår!

Första stycket får mig verkligen att tänka på en präktig solnedgång, det gyllene ljuset som fotografer så gärna vill fånga på bild - och det om något ger mig en målande bild!

Och Mirre funderar över den nya informationen - och vad det har för betydelse. Kanske undrar hon även vilken del av information hon kan föra fram. Kan anta, att om det är som vi diskuterat, att Sirius bett henne om största möjliga tystnad kring det hon upptäckt… Åtminstone det hon inte delar med sig till Harry här - men jag antar att jag måste skriva det kapitlet för att det ska bli på riktigt.

HAHA - det låter så roligt när han är på väg mot kvastförrådet - alla vet ju vad man gör där. Och inte minst Miriam, tänk om Harry visste. Då hade han grimaserat och spytt på samma gång tror jag… xDXDxD

Ååååh han delar med sig om Ginny till Mirre - efter att hon ställt lite slutna frågor. Han har ju förstås förtroende för henne så det är inte särskilt svårt att tala om med Mirre, måhända?

Och jag kan nog hålla med Mirre om att Ron inte skulle tycka att det var någon fara.

HAHAAAA Mirre din filur! Rodnar och tänker på speciella tillfällen. Men Harry märkte åtminstone inte.

Sen älskar även jag ”ocensurerad litteratur” det låter såååå… Sensuellt. Haha…

Och Mirre fick förstås som hon ville och har bidragit massor till deras uppdrag! Stort för henne och det passar så bra in i storyn att jag inte kan låta bli att tänka - att ja, såklart gick det till så!

Och de sista meningarna får dubbeltydighet. För visst tänker Mirre på sin dolda kärlek till Snape. Men säkert en annan dold kärlek… Som hon alldeles nyss fått reda på..? Hihi. Men sen avslutar du med en mycket mörk mening! Det är kraftfullt.


Kap 38 - ja… Alltså att du delvis inspirerats av mig till att skriva detta kapitel är otroligt stort för mig. Och som någon nämner gillar jag ”hinna av is” som uttryck för Jessicas blå ögon. Det är inte bara Avery som kan se riktigt kylig ut.

Längtar till mer. ♥ Och du sporrar mig som vanligt till att både läsa och skriva mer! Man måste nog ha något/någon som drar i en till att hålla fast. Och det gör du. Stort tack för det. ♥

Ginerva2003

Mintygirl89


Trezzan har som sagt en stor del i det föregående kapitlet. Själva händelserna och dialogen är rakt av desamma som i Skinny love. Så jag får tacka henne för all inspiration och för att vi lyckats väva ihop berättelserna.



96hpevanescence


Leoney


Stort tack till emilyx som redigerat den fantastiska bilden till nästa kapitel.



Kapitel 45 - Läsning

Ocklumenering var en trolldomsgren vilken jag, i egenskap av född som icke magisk, aldrig skulle kunna lära mig. Jag skulle aldrig kunna stänga till mitt sinne helt, och nu bar jag på en del saker som jag lovat att hålla tyst om - som att Narcissa enligt Tonks befann sig i säkerhet och att Tom Dolder, sedermera Voldemort, gjort allt för att få mer kunskap om hur man delar sin själ.

Förvisso nämnde jag inte ett ord om dessa företeelser, inte ens inför den jag älskade och litade på mest på hela jorden. Ett löfte är ett löfte. Men att låta sig läsas, utan att tillämpa ocklumenering eller på annat sätt försöka blockera sinnet, var aldrig något jag lovat att undvika.

Det är en mycket speciell känsla att låta en annan individ, som man litar fullständigt på, helt och fullt få tillgång till ens inre. Att frivilligt och tillitsfullt bli läst måste vara det mest utlämnande och samtidigt det mest djupt erotiska man kan vara med om - en känsla långt utöver den fysiska föreningen. Och det var alltid efteråt, när den sammanlänkningen var fullbordad och vår andhämtning sakta blev lugnare, som jag öppnade ögonen och lät hans mörka, medkännande blick få utforska mina innersta djup.

Vi yttrade aldrig något om det.

Legilimering kan vara en gemenskap bortom orden.



Samtidigt gjorde Harry vad han kunde för att få tillgång till den lilla, men mycket viktiga, del av Snigelhorns inre som det eftersökta minnet utgjorde. Det visade sig dock vara alldeles omöjligt, eftersom trolldrycksprofessorn gjorde allt för att undvika Harry och smet iväg direkt efter lektionerna. Hans sofistikerade små partyn hade också upphört. Harry fortsatte också lika oförtrutet med att skugga Draco på de tider detta var möjligt, men Vid behov-rummet förblev lika otillgängligt som innan.

Jag funderade lika mycket som innan över Dracos situation och kom fram till att det fanns flera möjliga scenarion. Han skulle kunna anförtro sig åt Elli, bli upptäckt av Harry eller ta emot hjälpen som Severus erbjöd. Oavsett vilket var det mer angeläget än någonsin att få reda på den unge, plågade elevens agenda. Elli höll sig dock på fortsatt distans från Draco; deras återföreningar brukade aldrig vara länge.

En annan som försökte hålla avstånd var Ron. Han var nu så uppenbart trött på Lavender att han vid flera tillfällen, när hon var i antågande, försökte gömma sig. Ofta bakom Hermione. Och märkligt nog blev hon inte så irriterad som man skulle kunna ha trott. Harry brukade säga rent ut till Ron att göra processen kort med Lavender, men själv gjorde han ingenting åt sina precis lika uppenbara känslor för Ginny. Jag hoppades att han en dag skulle ta mod till sig och göra slag i saken.

Harry var ju annars inte den som lät saker och ting bero, och ivrigt påhejad av Ron och Hermione kom han slutligen på ett sätt att försöka lösa åtminstone ett av sina problem: att få tillgång till det eftertraktade minnet genom att använda sig av Felix Felicis, lyckoelixiret. Han hade fått det av Snigelhorn själv som belöning för en väl utförd uppgift och sparat det för ett speciellt tillfälle, och nu hade onekligen ett sådant uppstått.




Den tjugoandra april, morgonen efter de omtalade transferensproven, var stämningen vid bordet efter frukosten präglad av något som närmast kan beskrivas som urladdning. De flesta hade klarat testet, däribland naturligtvis Hermione, medan några skulle få göra om det igen vid nästa tillfälle. Ron var en av dem, och Hermione var synnerligen deltagande när han ondgjorde sig över det halva ögonbryn som lämnat honom i sticket och dessutom inte kunnat återfinnas på ursprungsplatsen. Nu skulle han bli tvungen att göra provet tillsammans med Harry och de andra som var födda senare på året, bland annat Draco, som strök tätt förbi vårt bord på väg ut ur salen.
“Har du nyligen plockat brynen, Weasley?” sa han med ett hånfullt flin och vann ett kvävt fniss från Pansy Parkinson, medan jag kom på mig själv med att tänka att det var ett gott tecken att Draco lade energi på att retas. Då kunde han inte vara helt under isen.
“Bry dig inte om honom, Ron”, sa Hermione tröstande och strök sin vän lätt över armen. “Titta här istället. Vi har betydligt värre problem att oroa oss över.” De satt med huvudena tätt ihop över dagstidningen där det stod ännu fler tråkiga nyheter om mord och försvinnanden med bland annat varulvar inblandade.
“Den där Fenrir Grårygg är verkligen vidrig”, sa Ron inlevelsefullt och flyttade sig lite närmare Hermione, medan de studerade den rörliga bilden av en kraftigt byggd man som såg ut att vara till hälften varg. Elli slängde en flyktig blick på bilden men såg sedan mot entrédörren, där Dracos smala gestalt uppslukades i havet av elever. Frånvarande drog hon åt sig sin skolväska och nickade åt oss: “Ses strax.” På vägen ut passerade hon Harry, som kom skyndande mot oss med trötta men nöjda ögon.
“Du höll på att missa frukosten!” utbrast Ron, men fann sig när Hermione ivrigt frågade: “Hur gick det igår med Felix Felicis?”
“Det är därför jag är sen”, sa Harry. “Jag fick det jag ville och har varit hos Dumbledore i natt.”



Efter att diskret ha kastat Prinsens användbara Muffliato-förtrollning runt oss kunde Harry sedan, om än i all hast, viska fram den mest otroliga historia. Lyckoelixiret hade, paradoxalt nog, lett honom rakt ner till en sörjande Hagrid, som var i färd med att begrava sin käre vän, närmare bestämt jättespindeln Aragog. På vägen dit hade Harry stött på Snigelhorn, som slagit följe med honom och närvarat vid ritualen, men med avsikt att smussla till sig lite av spindelns fortfarande färska och dyrbara gift. Sedan hade de två vuxna trollkarlarna druckit sorgens skål och blivit så berusade att Harry till slut kunnat övertala Snigelhorn att ge honom minnet, utan att komma ihåg ett dugg av det efteråt.
“Så idag minns Snigelhorn ingenting”, förklarade Harry och fortsatte att beskriva hur han gått direkt till Dumbledore med minnet och hur de genast dykt ner i sållet. Det var som de befarat - Snigelhorn hade berättat för en ung, kunskapstörstande och charmig Tom Dolder om hur man skapar en horrokrux, trots att denna vetskap var strängt förbjuden att dela med sig av på Hogwarts.

Ron och Hermione var både förfärade och imponerade, och när Harry berättade om misstanken att Voldemort kunde ha gjort många fler horrokruxer än en, gjorde de stora ögon.
“Och du skulle alltså få följa med och förstöra en av dem?” Rons ögon var stora som tefat när han betraktade sin bäste vän.
“Ja, om Dumbledore hittar den. Han säger att det är mycket nära.”
“Wow …”
“Jag frågade honom om dig också”, sa Harry och vände sig plötsligt åt mitt håll. “Om du kunde få vara med på våra lektioner. Det har jag alltid tyckt att du borde få.”
“Och vad sa rektorn om det?” Jag visste inte riktigt hur jag kände inför möjligheten att få ta del av Dumbledores undervisning. Harry såg fundersam ut när han svarade: “Han sa att det är klokt att inte lägga alla ägg i samma korg.”
Vi satt tysta en stund och begrundade detta. Hermione nickade eftersinnande gång på gång.
“I vilket fall”, sa Harry till sist, “så måste ni tre hålla fullkomligt tyst om det här. Inför precis alla, våra kompisar också.” Han såg snabbt mot entrédörren där Elli försvunnit en stund tidigare. “Det förstår ni, va?” Vi nickade ivrigt, men jag tyckte att Harry dröjde lite extra med blicken vid mig.

Han anade kanske att jag hade en svaghet för läsning.

Så makalöst bra kapitel! Nu har Harry äntligen fått tag i Snigelhorns minne! De får även veta mer om horrokruxerna, så vi får se hur det går!
Precis som Miriam, hoppas jag att Harry och Ron tar itu med sina problem med dessa speciella tjejer.

Tips:

“Plockat brynen nyligen, Weasley?” flinade han och vann ett kvävt fniss från Pansy Parkinson, medan jag kom på mig själv med att tänka att det var ett gott tecken att Draco lade energi på att retas. Då kunde han inte vara helt under isen.


Om du ser den röda delen, vill jag peta lite så det låter bättre, när man läser texten högt!

“Har du nyligen plockat brynen, Weasley?” sa han med ett hånfullt flin och vann ett kvävt fniss från Pansy Parkinson, medan jag kom på mig själv med att tänka att det var ett gott tecken att Draco lade energi på att retas. Då kunde han inte vara helt under isen.


Kanske anade han min svaghet för läsning.

Som ovanstående mening, vill jag ändra lite, så det låter bättre.

Han anade kanske att jag hade en svaghet för läsning.

Underbart kapitel i övrigt!

Angående Hermione och litteraturen: Ja, det stämmer att i undantagsfall skulle hon läsa dessa böcker. Men hon skulle nog vara chockad efteråt!

Alltså Harry, han är inte så korkad som folk påstår att han är (eller som filmerna ibland framställer honom som) ♥ Det hade inte förvånat mig om han faktiskt misstänkte att det var något mellan Miriam och Snape, eller åtminstone att Miriam har någon...

Och jag Ä L S K A R hela den första delen med legilimering och ocklumenering. Det är verkligen jättefint skrivet och ger en sån djup förståelse för Severus och Miriams förhållande ♥

Längtar till nästa vecka! ♥

Fanfiction-forumet glöder av aktivitet och lever mer än någonsin under de år jag har varit här. Fantastiskt! Bland aktuella historier kan nämnas Definitely maybe och Katie avcatradora, Run for safety, Amelia av Pixelow, The kiss of Judas (sv) av boknörd_och The horse whisperer av Nepflite. Alla berättelserna verkar mycket spännande!

Trezzan


Mintygirl89


96hpevanescence





Kapitel 46 - Sectumsempra

Så uppenbart, så lätt att där förlisa.
Förbli i jakt på svaren, ständigt halv,
helt driven av begäret att förstå.

Vad sökte jag? Vad fanns där att bevisa
då allt vi längtat under detta valv
var dolt för tanken i dess vida blå.

***

Och Merlin ska veta att jag ville bli läst. Rent ut sagt ville jag att Severus skulle märka mig. Lämna spår. Det hade blivit min djupaste önskan att visa att jag verkligen litade på honom. Innan det ödesdigra hann hända, handlingen som han trodde skulle få mig att tvivla på allt.

Men hur skulle jag någonsin kunna misstro honom? Vi hade varit igenom mitt livs mest avgörande, djupgående förändringar tillsammans. Han hade alltid hjälpt mig, även i stunder då jag trott att livet var slut och att allt hopp var ute.

Så jag öppnade mina ögon och lät honom vandra in i skrymslen av min själ som jag inte ens själv kunde förstå. Det var något med vetskapen om att vi inom kort skulle slitas isär, som fick mig att vilja ge mig helt. Mer än vad jag kanske skulle ha velat - till någon - under normala omständigheter. Och han antog min inbjudan utan att tveka, med den intensitet som var så karaktäristisk för honom.

Ibland mindes jag hur legilimeringen hade varit de första gångerna, och även hur den tett sig på lektionerna tillsammans med Harry under den period då han inte alls litade på Severus. Den hade varit full av motstånd och bitvis smärtsam. Det som nu skedde mellan mig och Severus var något helt annat. När hindren slutgiltigt var borta, ersattes de av en värmande kraft som tycktes strömma mellan oss båda.

Inte ens mitt tysthetslöfte till Harry kunde ge mig skuldkänslor för läsningen. Det Severus eventuellt såg skulle han aldrig använda på något sätt som kunde skada oss, därom var jag övertygad.

Och nu sökte vi oss båda allt oftare till varandra. Vi hittade alla möjliga tillfällen till närhet, helst så nära det gick att komma.

Jag hoppades att Severus redan, genom Dumbledore, kände till teorin om horrokruxerna. Det fanns vissa tecken som tydde på det. Som i tornrummet en tidig morgon i maj, precis efter en ovanligt intensiv förening, när han plötsligt viskade: “Miriam, min skatt. Du är så vacker. Din själ är så ... hel.”
“Är den?” Jag andades fortfarande häftigt, och den här gången gjorde även han det, trots att han alltid var den av oss som snabbast brukade återfinna lugnet. “Kan du se det?” viskade jag.
“Oh ja.” Hans heta hud hävde sig mot min. “Den är hel och oskadd … och den lyser.” Han strök en fuktig hårslinga från min panna. ”Ingen ond kraft skulle utstå närheten av ditt inre… i alla fall ingen längre tid.” Hans andra hand dröjde sig kvar vid mitt ärr, som han alltid brukade smeka för att det gav mig en speciellt intensiv njutning. “Men du måste ändå vara på din vakt”, mumlade han, medan våra ögon försvann i varandra. “Om någon skulle försöka påverka dig. Ett öppet och tillitsfullt sinne är starkt, samtidigt som det är sårbart …” Han strök sakta och ömt över ärret, men hejdade sig plötsligt med ett stråk av oro i ögonen: “Lita aldrig så här på någon.”
“Aldrig någon annan än dig, Severus.” Morgonens vårsol bröt in genom fönstret, men den lockade mig inte. Jag ville in i det svarta djupet, bli ett med det. “Älskade”, viskade jag. “Jag skulle vilja se din själ också.”
Han darrade till men sänkte inte blicken. “Vet du vad du önskar dig?” mumlade han, men log lite vemodigt: “Tack vare dig är den nog i alla fall vackrare att skåda nu än förr.”



Våren har alltid varit en tid då spirande kärlek får lite extra ljus och värme, som om årstiden i sig gynnade den. Det gällde inte bara mig och Severus; jag kunde se det även bland ungdomarna. Majsolen lekte i Ginnys hår och gav det en mörkt gyllene färg, där hon satt vid Gryffindorbordet. Vad hon än gjorde tycktes hon alltid hamna i centrum, och att det nyligen tagit slut med Dean tycktes inte bekymra henne nämnvärt, tvärtom. Harry var inte den ende som hade svårt att ta ögonen ifrån unga miss Weasley. Hela quidditchlaget satt samlade runt henne och diskuterade, och hon tycktes utstråla positiv energi till dem alla: Harry, Ron, Elli, Demelza, Katie och Angelina.
“Matchen mot Ravenclaw kommer att bli avgörande”, förklarade hon. “Beroende på hur vi placerar oss kan den leda oss till total vinst eller en jumboplats …” Jag försökte hänga med i förklaringen av poängsystemet, eftersom det var så viktigt för mina vänner, men mitt fokus drogs oundvikligen mot en ljus, gänglig gestalt som långsamt närmade sig det röda laget med avvaktande steg. Elli följde min blick och vi mötte samtidigt Dracos tvekande ögon. Han hade blivit stående på stället, obeslutsamt trampande, och hans blick som glidit mellan mig och Elli vilade nu uteslutande på henne. Hon reste sig halvt och såg ut att vilja säga något, men Ron hann före.
“Vad vill du, Malfoy?” undrade han sturskt. Ron hade varit märkbart lättad ända sedan det äntligen tagit slut med Lavender, vilket till och med överskuggade hans vanliga nervositet då en match närmade sig.
“Sköt ditt, Weasley.” Draco bevärdigade inte Ron med en blick. Han bara såg på Elli, och hennes ögon blev stora och ångestfyllda. Så vände han sig tvärt om och skyndade ut från salen. Ron ryckte på axlarna med en obekymrad blick på resten av laget, men Harry hade fått ett ivrigt ansiktsuttryck.
“Vi ses sen”, sa han och gick med raska steg mot utgången åt det håll där Draco försvunnit. Det var inte svårt att räkna ut, att en ny skuggning var på gång.
Laget fortsatte efter några sekunder sitt prat om den viktiga matchen, men Elli tog inte sin blick från entrédörrarna och plötsligt vände hon sig mot mig.
“Kan du komma med mig, Miriam?” frågade hon hastigt och jag reste mig omedelbart. Drivna av samma intuitiva oro gick vi ut mot korridorerna och Elli sa: “Det är bäst att vi försöker hitta Draco. Jag är rädd att han kan göra något riktigt dumt.”
“Vad skulle det vara?” undrade jag ängsligt. Visste hon något nytt om Draco? Hade de börjat umgås mer igen?
“Verkligen ingen aning vad det kan vara”, erkände hon dock, “men du såg hur han såg ut, eller hur?”
Jag nickade och vi såg oss rådvilla om i entrén bland alla elever som skyndade hit och dit. Så kom jag på det: “Vi ska nog gå mot sjunde våningen. Han … brukar ofta vara där, säger Harry.”
“Jag vet”, mumlade Elli och vi började småspringa uppför alla snurrande trappor och andra hinder. Ganska mycket folk rörde sig runt på slottet just vid denna tid. “Hej, Nick!” sa Elli hastigt ut i tomma luften bredvid, och jag förstod att ett av slottets spöken passerat oss. Jag kunde varken se eller höra dem. Vi kom allt högre upp i slottet och Elli spejade omkring sig. “Det här är sjätte våningen, va?” frågade hon och jag skulle just svara när hon stelnade till med skräckslaget uppspärrade ögon.
“Vad är det, Elli?” undrade jag skrämt och hon svarade förtvivlat: “Någon gallskriker att det skett ett mord på toaletten! Hör du det inte?”
Jag skakade på huvudet. Det måste vara ett av spökena som ropade. Elli drog mig med sig och vi rusade mot en av de närliggande toaletterna, uppjagade av vad som kunde ha hänt.

Men vad vi än hade befarat, var vi inte beredda på synen som mötte oss där inne.



Det smutsiga golvet på toaletten var fyllt av vatten. Med stigande fasa följde jag med blicken ett oregelbundet mönster av blod, som flöt runt och avtecknade sig i vattnet, och fick syn på två gestalter mitt i rummet. Draco låg alldeles stilla på det våta golvet medan blod pulserade ur flera röda fläckar på hans genomdränkta skjorta. Harry knäböjde bredvid med förfärat ansiktsuttryck och ett krampaktigt grepp om trollstaven.
“Jag menade inte”, viskade han skrovligt och reste sig ostadigt med en förtvivlad blick på oss. Blod och vatten droppade från hans klädnad. Elli stirrade på honom som om hon inte trodde sina ögon. Så tjöt hon till: “ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK!” Hon rusade fram till Dracos livlösa kropp och sjönk ner bredvid honom i det grumliga vattnet. “Du har dödat honom! Draco … Nej, vad har du gjort!” Harry ryggade skrämt tillbaka och jag såg mig vilt omkring efter den enda möjliga räddningen.
“SNAPE!” skrek jag med allt vad mina lungor förmådde. “Kan någon hämta professorn! Snape! SEVERUS!” Desperat rusade jag ut i den ännu tomma korridoren med det iskalla vattnet stänkande om klädnaden. Några elever skymtade otydligt längst bort i korridoren. Och där - tack Merlin - den välbekanta, svarta gestalten som trängde sig fram med manteln fladdrande bakom sig och hann fram till mig på bara några sekunder.
“Är du oskadd?” frågade han, men jag bara pekade panikslaget in mot kaoset på toaletten: “Hjälp Draco!” Först nu slog mig tanken på essensen. Det hade i alla fall varit värt ett försök, men som vanligt hade jag varit alltför blockerad i tankarna för att komma på praktiska lösningar i en nödsituation. Tack Merlin för Severus. I samma ögonblick som han knäböjde vid gestalten på golvet visste jag att situationen var räddad.



Medan min älskade genomförde sina underverk med trollstav och mässade fram helande trollformler, som fick de blödande såren att dra ihop sig, satt Elli snyftande med Dracos bleka hand i sin.
“Snälla Draco … dö inte!” viskade hon med tårfyllda ögon. “Du får inte dö.”
“Han dör inte”, sa Severus och lyfte en allvarlig blick från Draco, “men jag måste ta honom till sjukhusflygeln.” Hans ögon blev skarpa när han såg på Harry: “Potter, du stannar precis där du är. Kan ni stanna med honom, miss Silver?”
Jag nickade och såg hur en bår dök upp ur tomma intet framför oss. Elli höll sig tätt intill Draco när han lyftes upp på den och hon följde tveklöst med när Severus fick den att röra sig ut från rummet. Hon vände sig om mot Harry som hela tiden stått med skamset sänkt huvud och iakttagit henne.
“Hur kunde du?” Hon skakade på huvudet och han såg ännu mer olycklig ut. “Alltså, jag fattar inte hur du kunde göra så här mot honom!” Demonstrativt vände hon honom ryggen och småsprang efter Severus och båren med Draco. Ett upprört sorl från elever hördes där ute.

Harry och jag stod kvar i tystnaden. Det enda som hördes var det svaga porlandet från vattnet. Jag teg och såg på min yngre vän, som stod där med ett alltmer förkrossat ansiktsuttryck och blod på sina händer.
“Malfoy stod här inne och grät”, sa han med bruten röst. “Så fort han fick syn på mig drog han staven och slängde iväg en förhäxning. Sedan gick allt så hemskt fort … vi jagade varandra här inne … när jag hamnade på golvet riktade han crucio mot mig och då fick jag typ panik och kontrade med en formel för fiender.”
“En formel för fiender?” undrade jag. Det kändes tomt och bedövat inuti.
“Jag visste inte att den gav så hemsk effekt”, mumlade Harry och sjönk ihop ännu mer. “Det var ju en av Halvblodsprinsens formler. Sectumsempra.”

Förlåt för att det inte kom någon kommentar på förra!! Livet kom emellan. But I’m back!

Kapitel 39:
Jag har inget mer att säga, mer än att det var jättebra! (Som vanligt).
Så Harry tycker att Miriam ska vara med på lektionerna? Spännande!

Kapitel 40:
Ånej, nu har Sectumsempra skett. Usch, jag hatar verkligen den delen i böckerna/filmerna. Men skönt att Miriam inte blir helt rasande på honom! Kanske hon börjar ana vem som ligger bakom namnet? Och Ellis reaktion, jag hade reagerat på samma sätt. Så bra skrivet där!

Längtar till nästa och hoppas på att ha lite tid över till att läsa och kommentera♥

Åh, vilket bra kapitel! Men det brukar det ju vara, det vet du. ♥ Vad skönt att Ron. äntligen, har gjort slut med Lavender! Hon var som sagt en plåga! Förlåt om jag ältar det, men det måste bli sagt. Minns att jag blev glad när jag läste det i boken.
Oj, oj, oj! I början av kapitlet har Miriam en stund med Snape. Amors pilar flyger omkring som flugor! Eller myggor och fåglar!

Aj, aj, aj! Harry har använt Sectumsempra! Jag minns att jag tyckte det blev läskigt när jag läste boken och såg filmen. Någonting säger mig att Elli kommer att vilja bli sams med Malfoy efter denna händelse. Jag tänkte, eftersom hon har betett sig kyligt mot honom, och försökt undvika honom så gott det går.
Nå, Snape har använt en helande formel, så det skla nog gå bra. Men nu är Elli jättearg på Harry, som i sin tur skäms rejält för det han har gjort. Hade han vetat vad det var för formel, hade han aldrig använt den, men nu blev det som det blev. Tur att Miriam inte grälade på honom, men samtidigt förstår jag att hon är chockad över det som har hänt. Det är så jag uppfattar det. Vi får se hur det kommer att gå. Nu har hon även fått veta att det är en av Halvblodsprinsens formler, så snart borde hon kanske börja ana ugglor i mossen.

Tips:


Och Merlin ska veta att jag ville bli läst. Rent ut sagt ville jag att Severus skulle märka mig. Lämna spår. Det hade blivit min djupaste önskan att visa hur fullt och helt jag litade på honom.

Ändra den röda delen, så det låter bättre.


Och Merlin ska veta att jag ville bli läst. Rent ut sagt ville jag att Severus skulle märka mig. Lämna spår. Det hade blivit min djupaste önskan att visa att jag verkligen litade på honom.

“Hur kunde du?” Hon skakade på huvudet och han såg ännu mer olycklig ut. “Alltså, jag fattar inte hur du kunde!” Demonstrativt vände hon honom ryggen och småsprang efter Severus och båren med Draco. Ett upprört sorl från elever hördes där ute.


Om du ser den röda delen, skulle jag vilja peta in lite ord, så texten känns levande.

“Hur kunde du?” Hon skakade på huvudet och han såg ännu mer olycklig ut. “Alltså, jag fattar inte hur du kunde göra så här mot honom!” Demonstrativt vände hon honom ryggen och småsprang efter Severus och båren med Draco. Ett upprört sorl från elever hördes där ute.


“Malfoy stod här inne och grät”, sa han med bruten röst. “Så fort han fick syn på mig drog han staven och slängde iväg en förhäxning. Sedan bara hände allt … vi jagade varandra här inne … när jag hamnade på golvet riktade han crucio mot mig och då fick jag typ panik och kontrade med en formel för fiender.”

Den röda meningen låter lite skum i mina öron när jag läser den högt. Se hur jag skulle ha skrivit.

“Malfoy stod här inne och grät”, sa han med bruten röst. “Så fort han fick syn på mig drog han staven och slängde iväg en förhäxning. Sedan gick allt så hemskt fort… vi jagade varandra här inne … när jag hamnade på golvet riktade han crucio mot mig och då fick jag typ panik och kontrade med en formel för fiender.”

I övrigt hittar jag inget mer. Nu längtar jag till nästa söndag. Har du förresten tänkt på en sak? När jag uppdaterar "Tårar från himlen", går det väldigt snabbt till söndagarna! Jag har tänkt mycket på det.