Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Oj! Det här kapitlet fick ögonen att tåras på mig! Men som du skrev, ska ju en berättelse innehålla alla sorts känslor.

(Spoiler från Quirrell första år på Hogwarts)




I alla fall, så blir jag berörd på slutet.
Förstår att Miriam blir förvirrad (eller vad man ska säga) när hon ser hur Snape och Sirius blänger på varandra, med ilska i blicken.

Får dock en känsla av att hon kommer att få veta i uppföljaren.

Spoiler:

Trezzan, du vet att jag tycker dina kommentarer är otroligt spännande och att jag verkligen försöker utvecklas i skrivandet. Jag gjorde en mindre förändring även i kapitel 31 och har också försökt utveckla vissa saker i det här kapitlet, 46. Du är väldigt bra på att se de här sakerna och ge kritik på ett konstruktivt sätt, och jag längtar verkligen efter fler kommentarer Du och SweeneyTodd fick mig verkligen att se det komiska i när Snape och Sirius skakade hand. De gör ju det i boken också Och nu undrar man ju hur det ska gå när Snape återgår till sitt uppdrag.

c8aina och Viloss, tack! ♥♥♥ och tack för tummarna Trezzan, Mintygirl89, Eleven_ och SweeneyTodd.

Pride Potter, ska du läsa om den? OMG vad glad du gör mig! Den är ju ganska lång! Eller många kapitel iaf

Mintygirl89, det känns fantastiskt att du blir berörd av min text. Det blev jag också av din Himlen gråter, om Quirinus. Och apropå Quirinus, så kommer det ju mer av honom så småningom i framtiden

Kapitel 47 är också nu till viss del bearbetat, men fortfarande relativt kort. Ge gärna feedback om ni tycker något kan utvecklas. Eller kanske passar det att vara kort, eftersom

Spoiler:
Tryck här för att visa!kapitel 48 är långt och 49 ännu längre.

Kapitel 47 - Sorg


När jag vaknade ur elixirets drömlösa tillstånd, var sjuksalen lika stilla som sömnen varit. Dess tomhet tycktes ha gått över i rummet. Ingen satt längre bredvid våra sängar och underligt nog kändes det skönt. Det var trots allt jag och Harry som upplevt de avgörande händelserna. Jag betraktade hans sovande profil mot kudden.

Så kom tankarna undan för undan tillbaka och nästan genast hoppade mitt hjärta över ett slag. Snape. En smärta började växa fram inuti på gränsen till det outhärdliga. Var fanns han nu? Hade han kommit tillbaka från uppdraget? Hur riskfyllt hade det varit? Avgörande, så mycket förstod jag. Om man hade återvänt till den mörka sidan, men för sent, var det en stor fara att möta Voldemort, eftersom denne Mörkrets herre helt och hållet saknade empati. Hade man bränt sina skepp hos honom var man förlorad, utan nåd. Om han såg på Snape med de där kalla ögonen och fattade något ondskefullt beslut...

Men, försökte jag lugna mig själv, Snape hade sagt att han var redo. Det var inga tomma ord, då det kom från honom. Han hade alltid en avsikt med sina handlingar och var oerhört skarp. Vad han än gett sig in på, fanns det en plan för det.

Harry rörde på sig i sängen, så att hans rufsiga lugg föll över på sidan. Så slog han upp sina klara gröna ögon och såg rakt på mig.
– Hej där, sa han lågt och började sedan treva omkring sig, tills han fann glasögonen på sängbordet och satte dem på näsan: – Här var det tomt.
– De andra vilar nog nu, sa jag. Eller så är de ute på sina uppdrag.
Han nickade och vi låg tysta en stund.
– Allt blir annorlunda nu, sa han plötsligt. Jag har vetat det länge, känt att det skulle komma.
Jag svalde och tvingade mig själv att säga det:
– Ändå hade du aldrig behövt möta honom, Harry. Om jag bara tänkt på att lyfta pokalen med blicken från er …
- Men det var ju du som fick hem oss därifrån, genmälde Harry. Du fick pokalen att komma till oss. Har du tänkt på det?
Det var faktiskt en tröst mitt i allt.
– Vi hjälptes åt alla tre, sa jag. Cedric befriade mig från älvorna, så att jag kunde ta mig till dig.
– Han var en bra kille, sa Harry med ihålig röst.
– Det är så orättvist, viskade jag. Harry nickade:
- Jag tänker också på det.

Cedric Diggorys föräldrar var mycket olika i sin sorg. Pappan grät stilla, medan mammans sorg var tung och djup men utan tårar. Morgonljuset föll på dem där de satt mellan våra sängar, tomma och liksom urholkade av sin oerhörda förlust.
De förebrådde oss ingenting alls, utan tackade oss istället för att vi tagit med oss Cedrics kropp tillbaka. Harry försökte ge dem vinsten, som låg på hans sängbord. Varken han eller jag ville ha med pengarna att göra, men tydligen kände föräldrarna precis likadant. De ryggade tillbaka från guldet som om det brändes.

– Jag har tänkt på en sak, sa Harry, när vi återigen var ensamma. Varför tog svartälvorna just dig som gisslan? Hade det med ärret att göra?
– På sätt och vis … kanske. Men jag tror att de kunde tagit vem som helst egentligen. Dumbledore hade gjort allt för att få tillbaka personen ifråga.
Han betraktade mig med något forskande i blicken, som om han visste att jag inte sa riktigt allt, men att han lät det vara så. Han visste vad det innebar att vara försiktig med information.
- Ja, skyddet runt skolan lär ju förstärkas tiofalt nu, sa han istället. Jag är faktiskt förvånad att hon lyckades ta sig in, även om hon var förklädd.

Han såg ut genom sjuksalens höga fönster, långt bort i fjärran där solen skymdes av ett blekt dis. Det drog en skugga över hans ansikte och jag kunde se det där sorgsna, som så ofta fanns i hans ögon. Vi visste båda vad det innebar att befinna sig i en begränsad situation, med ett yttre hot som hela tiden tycktes finna nya vägar. Men han hade levt med det mycket längre än jag. Så många år. Jag önskade hett att jag hade kunnat säga eller göra något, som skulle göra hans smärta lättare att uthärda.
- Harry, du var … så modig, försökte jag trevande men hörde hur orden föll platt till marken. Han fortsatte att se ut genom fönstret. Så ryckte han sorgset på axlarna och sa nästan likgiltigt:
- Jag hade liksom inget val.
Sedan gav han mig en snabb urskuldande blick och sa:
- Men … tack.
Jag försökte hitta orden:
- Du … stod emot honom.
- Ja, sa han tyst och såg ut igen. Jag tänkte på mina föräldrar. De flydde inte.
Efter en stunds tystnad mumlade han:
- Det känns okej att prata om det här med dig, eftersom du var med … men det blir jobbigt att prata med alla andra.
– Dumbledore kanske ber dem att inte fråga oss saker, hoppades jag, som kände likadant som Harry. Att åter behöva upprepa de skrämmande, omvälvande händelserna - kanske otaliga gånger för olika personer - var en tanke som redan nu gjorde mig utmattad. Helst hade jag bara velat vara ensam och inte prata med några människor alls.

Med undantag av en enda person.

Någon som jag mer än längtade efter att få berätta precis allt för.

Hmm. Har förstått att du lägger upp kapitel på torsdagar!

Först vill jag poängtera att jag fastnade lite vid den första raden.
Drömmarnas tomhet tycktes ha gått över i rummet.
Kanske, "Drömmarnas tomhet tycktes ha försvunnit ur rummet"? Fast jag är lite fundersam över vad du försöker förmedla ändå. För hur märks det? Endera att Miriam är vaken men Harry sover ju fortfarande. Hur påverkas han av att drömmarnas tomhet gått över/försvunnit? Vrider och vänder han på sig av mardrömmar istället då? Jaa - lite sånt tänker jag på här! Drömmarnas tomhet har ju inte försvunnit för Harry, eftersom han sover fridfullt. Gah... Har hakat upp mig lite där. Nåja! Titta över lite och se om du kan gestalta eller ändra om på något vis! (Om du vill förstås ♥ )

underligt nog kändes det skönt.
Förstår dig helt, Miriam!

Hade man bränt sina skepp hos honom, var man förlorad, utan nåd.
Fin mening! Gillar att du använder dig av "bränt sina skepp"! Däremot brukar jag tänka såhär: Att om man tar bort kommatecken(och orden mellan de två kommatecknen) från en mening så ska den gå att läsas ändå.
Men.. "Hade man bränt sina skepp hos honom .... utan nåd."
Det jag vill och försöker säga är att meningen kanske klarar sig utan det första kommatecknet!

Tycker om att du är detaljerad kring hur Harry ser ut och vad han gör när han vaknar! Det är sånt som ger liv till en text! Vad Harry är mysig när han stöttar Miriam och säger att hon faktiskt fick dem därifrån! ♥

Jag tror att åter igen ska skrivas ihop "återigen"!

Med undantag av en enda person.

Någon som jag mer än längtade efter att få berätta precis allt för.

Åååååh, shipship. ♥_♥ Längtar efter fortsättningen! Det här kapitlet var alldeles för kort för mitt stackars hjärta. Får nog lägga in mig på St. Mungos. Dessutom längtar jag till att få veta vad fortsättningen ska handla om! Verkar spännande. Massa Snape/Miriam-stunder och drama, hoppas jag på! Jag hade kunnat läsa flera kapitel som bara handlar om hur de sitter och pratar med varandra just nu.
I det stora hela hade du kunnat förstora att hon tänker på Snape och hans uppdrag och gestalta: Exempelvis att hennes hjärta slår ett extra slag/rentav hoppar över ett? Hon kanske får en ofrivillig bild av hur han skadas av Voldymoldy? Ytterligare en önskan hade varit att ha den sista konversationen mellan henne och Harry lite längre. Det känns som den går över alldeles för fort. Vill liksom ha mer!

Kramkram / Trezz

Braaa!!

Superbra som vanligt. Tycker precis som Trezzan att det här kapitlet var alldeles för kort för mitt hjärta Du beskriver också så detaljerat hur Harry ser ut, så man kan verkligen se det framför sig. Och så är han supersnäll och stöttar Miriam, för han vet ju själv hur det känns att lägga all skuld på sig själv (för det gör han i hela serien typ, han är ju anledningen till allt dåligt enligt han själv - vilket såklart är lite sorgligt, för så är det inte). Tror iaf att det är därför.

Såklart jag ska läsa om denna underbara fanfic, det är ju en av mina favoriter. ♥ Men ja, den är väl ganska lång men ändå cx

Helst hade jag bara velat vara ensam och inte prata med några människor alls.

Med undantag av en enda person.

Någon som jag mer än längtade efter att få berätta precis allt för.

Shipshipship ♥ Ser så framemot fortsättningen och uppföljaren och allt det där. Igen, tycker precis som Trezzan: Skulle helt klart kunna läsa flera tusen kapitel om när de bara sitter och pratar med varandra. Och sedan... SNIRIAMKYSS ♥♥
Nejmen seriöst, skulle så gärna läsa om deras första kyss!

Hur som helst, längtar efter MER!

Så bra!!!

Det var ett bra avsnitt, som vanligt! Gillar hur Miriam och Harry delar sina känslor och skapar ett vänskapsband! Hoppas hon får något liknande med Ron och Hermione, för att inte tala om Elvira. Undrar hur det ska gå med Snape.

Trezzan gjorde ett gott jobb som min vikarie angående kritiken, och jag hittade inget mer.

Jag hade alldeles glömt bort Himlen gråter!

Jo, den var sorglig, den också.

Alltså, kort eller inte det var ändå ett sjukt bra kapitel! ♥
Som vanligt dras jag in i berättelsen med hjälp utav dina beskrivningar, som jag som alltid älskar!
Hela konversationen med Harry kändes så påtaglig och lite sorglig, att de båda måste leva med den traumatiska händelsen de upplevde där på kyrkogården.

Hoppas att hon får veta att Snape är säkert tillbaka snart, och hoppas att det kommer ett nytt kapitel snart! =)

Hjättebra som vanligt!

PS: förlåt för att jag kommenterar lite sent (3 dagar sent). Har ganska mycket IRL i skolan så hann inte Läsa förrens nu.
Varför skriver jag detta? Jaja ville bara säga det så du inte tror jag har glömt bort att Läsa och kommentera.

Lika bra som vanligt♥