Mugglisgames [thg sv]

ella potter kan du skriva upp min nya användare istället för Hermionez-04? Tack på förhand!

ska bli!

jättebra kapitel! längtar tills du lägger upp nästa

Del 3
Den sista timmen - featuring Tilly och PotterHead4evr
----------------------
Folkets jubel dämpas när dörrarna slår igen bakom dem. Emily sneglar lite på pojken bredvid henne, eller snarare mannen. Jämfört med henne är han en jätte. Det är honom de jublar för där ute. Sättet han bara klivit fram ur folkmassan och anmält sig som frivillig, för honom hade det inte sett värre ut än att erbjuda sig springa ett ärende till rektorn åt en lärare. Han är muskulös och rör sig som om han vet om det. Han har utan tvekan tränat inför det här hela sitt liv. Den här killen har redan bestämt sig för att bli distrikt tvås femtonde segrare.

Marcus märker hur flickan bredvid honom sneglar upp mot hans ansikte. Hon vågar inte möta hans blick men han ser respekten hon känner för honom spegla sig i hennes blå ögon. Det är bra, tänker han. Det är viktigt att visa vad man går för redan från början. Otaliga timmar har spenderats mellan träningarna åt taktik och analyser av tidigare spel. Marcus har sett nästan varenda slåtter, träning och intervju som någonsin sänts från spelen. För att inte tala om alla blodbad och slagsmål som ägt rum inne på arenan. Därför har han stenkoll på statistiken. Nio av tio gånger har det varit någon som skrämt de andra deltagarna som vunnit. Så det tänker han också göra.

“Den här vägen! Marcus, in här är du snäll. Emily, följ med mig hit bort, här är ditt rum. Så ja, in med dig så kommer de snart.” Leonardo Gomez verkar inte bry sig om att Emily är ledsen och chockad och kvittrar på med sin fåniga huvudstads dialekt som om det var hans födelsedag när han visar in dem i varsitt rum.
Rummet hon blivit tilldelad är stort och fint dekorerad. En soffa med ett mönster av stjärnor står mot ena väggen mittemot ett skrivbord som ser ut att kosta lika mycket som hela Emilys hus. Försiktigt slår hon sig ner på soffan och väntar. Hon kommer nu ha en timme på sig att ta farväl till de hon älskar, en sista timme för att säga adjö till hela hennes liv, för att sedan möta en ny, skrämmande värld i huvudstaden.

Marcus lägger upp fötter på den fina, dyra soffan och försöker smutsa ner den så mycket han bara kan med sina leriga skor. Han har redan sagt hejdå till alla han bryr sig om. Den här timmen ska han ägna sig åt att slappa, innan kamerorna kommer och bevakar vartenda steg han och de andra deltagarna tar, varenda rörelse.
Hans flickvän kommer förstås komma, så han kommer inte vara helt ensam. Om det är en bra sak eller inte har han inte bestämt än. De sa adjö till varandra innan slåttern, hon hade lovat att inte besöka honom i rättens hus men det kommer hon göra ändå. Det är Marcus 100% säker på, skulle vara typiskt henne.
Mycket riktigt. Mindre än fem minuter senare öppnas det tunga trädörren med ett gnissel och in kliver distrikt tvås snyggaste sjuttonåring. Hennes slåtterkläder, hennes noga uppsatta, mörkblonda hår, det smala ansiktet med de runda ögonen… Marcus låtsas bli förvånad och inser att han faktiskt är riktigt glad att se henne.

Hennes två småsyskon, lillasystern och lillebrodern, sitter på varsin sida om henne i soffan. Båda två lutar sig mot henne och hennes bror försöker diskret torka bort sina tårar. Hon stryker honom över det ruffsiga håret och gör sitt bästa för att le.
“Gråt inte lillen. Så hopplöst är det inte. Du såg den där andra bjässen, jag kanske kan teama med honom. Han såg ut som en riktig killer machine!” Emily försöker låta positiv, som hon alltid gör, men nu känns det svårare än någonsin.
“Åh, min starka, modiga Emily!” Hennes mamma sätter sig på knä framför soffan och greppar tag i hennes händer. Rösten bär henne knappt och tårarna är inte långt borta. “Vad ska vi ta oss till utan dig?” Hon kämpar mot tårarna och det gör Emily tacksam. Hon har aldrig sett sin mamma gråta och om hon skulle göra det nu skulle hon inte kunna behärska sig.
Hennes händer ser så små ut i hennes mammas grova nävar, det får henne att känna sig så liten. Så liten och obetydlig, varför skulle just hon blir vald?
Med ett ryck väcks hon ur sina tankar. Hennes lillasyster hade sett att hon blev ledsen och ger henne nu en kram, så hård att hon knappt kan andas. Mamman, pappan och lillebrodern kommer också och de sitter där i soffan, i en stor gruppkram, när det knackade på dörren och en fredsväktare kliver in med bestämda steg.
“Er tur är slut. Det står fler på kö.” Två korta meningar säger han innan han kliver ut igen och lämnar dörren öppen efter sig. Långsamt ställer sig hela familjen Healey upp och alla, utom Emily, går mot dörren. Tystnaden är full av sorg, de kommande sekunderna är de längsta och värsta sekunderna i Emilys liv. Kanske är detta sista gången hon någonsin kommer se sin familj. Precis innan dörren ska stängas bakom dem vänder sig pappan om och ser på sin dotter.
“Använd dina styrkor. Kom ihåg det. Använd armbandet!” Så slår dörren igen med en smäll. Emily ser ner på sitt armband. Armbandet hon haft i hela sitt liv. Vad hade han menat med det?

Timmen lider mot sitt slut. Det var inte bara hans flickvän som brutit sitt löfte om att inte komma och träffa honom på hans sista timme. Efter fyrtio minuter hade en fredsväktare kommit och skickat ut henne och in hade istället hans tränare kommit. När den korta men skräckinjagande mannen kommit in hade Marcus på riktigt blivit förvånad och blev för några sekunder orolig för att det skulle ha hänt något allvarlig. Men det visade sig att tränaren bara ville ge honom ett sista peppsnack (“kom ihåg planen, gör distriktet stolt, gör si, gör så, bla bla bla”) som tog ungefär tio minuter.
Nu har Marcus bara tio minuter kvar innan hans timme är slut.
Han gör sitt bästa för att slappna av, men nervositeten kommer trots allt smygande. Det är det här han förberett sig för hela sitt liv. Det är nu det gäller och han är redo.

En ljudligt signal ekar genom korridorerna på rättens hus. Marcus står utanför sin dörr bara sekunder efter att ljudet tystnat men dörren några meter ner öppnas inte på en gång. Där innanför står fortfarande Emily. Hon han just sagt adjö till sin bästa vän och vet vad som väntar henne där ute. Kameror, vars bilder redan direktsänds till huvudstaden. Marcus ler redan ett charmigt leende mot den närmsta när Emily tillslut kliver ut. Leonardo Gomez går först genom rättens hus, följd av de två spelarna och kamerorna. De går ut genom en dörr som leder direkt till tågperrongen. Där väntar tåget som ska ta dem därifrån.
-------------------------
Jag lovar att bli bättre på att uppdatera! Jag får ta mig själv i kragen! *tar mig själv i kragen och börjar skriva nästa kapitel* Hoppas ni tyckte om det!

Tagga någon som ni tror kan gilla den här ff:en eller vilja vara med! Man kan vara sponsor, stylist, handledare, vad som helst! Ju fler desto bättre!

TARTYAWAZHANG!

Poisoned Heart

Omg är du säker på att du är ett halvblod och inte en gudinna över skrivkonsten?(delad plats med J.K Rowling då)

DU.ÄR.FANTASTISK.PÅ.ATT.SKRIVA
DÄFPAD

Hahah kaninerna gillar din FF xD

Ååååh, vad bra!! Du tolkade min mall precis som jag tänkt mig

Ett plus är ju att jag hittade typ 5 kaniner här också XD

Aa, fast de gillar alla andra mer än mig tydligen x(