Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

(That feeling when du skrivit ett lååååååångt underbart inlägg, nästan kopierar det, men inte gör det, and it försvinner! That, feeling!)

*Försöker återskapa det*


Himla underbart!


Eller, jag hatade kapitlet, men det berodde inte på ditt underbara skrivsätt och dina beskrivningar, utan på att Gaby beter sig som om hon har blivit galen, och Sirus är en fullständig idiot!



Det kanske är för att Gaby också är galen som hon och Sirius passar så asfchdhbhduksnjudbruurrbfjeisdgdgagfsgstgw bra ihop! ♥ O_o





Men alltså, alla äääääääääälskar mina teorier!


Och jag är så bäst på att gissa btw

Jag vill snart ha mer

AAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så underbart perfekt och bara aaahhhhhhh *död*

Men Gaby! Hon börjar nästan bli lite galen här :o :o men vill bara att hon och Sirius ska leva lyckliga i alla sina dagar! Din Fanfiction är så levande och underbar att det är svårt att förstå, blir nästan arg när jag inser att Lily och James kommer dö, det är så fel och jag vill bara liksom ändra lite och bara aaaaaahhhhhhh! Varför gör du så här!!!!!!! För mycket känslor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du kommer aldrig förlora mig som läsare! (Absolut inte creepy...) du skriver så fantastiskt bra att det är beroendeframkallande
Nu måste jag springa ut men hunden innan han kissar ner golven

Kramis!

när kommer nästa, jag längtar men jag kan typ inte vänta mer

efter typ 2 dar måste jag ha mer


Jag älskar din ff så mycket mer än vad du tror

Hej allesammans!
Hoppas allt är bra med er!
Jag har äntligen knåpat ihop ett nytt kapitel och vid dethär laget har jag varit tvungen att göra ändringar i fanfictionen. I början tänkte jag bara skriva 50 kapitel, men som det ser ut nu kommer det nog bli fler för det finns inte ens chans att jag kan klämma in allt jag vill i de kapitel som återstår, men vi får se.

Jag satt även här om kvällen och läste några kapitel i första delen av den onämnda magiska trekampen...
det var psykiskt jobbigt och jag ville typ slå in mitt huvud med en hammare på grund av alla stavfel, slarvfel och konstigt formulerade meningar. Men jag kom 'ven på lite saker som jag skulle ändra om jag kunde utan att förvirra alla och gjorde en liten lista med dem så om ni är intresserade av det så kan ni öppna spoilern nedan för:


Hursomhelst, här kommer kapitel 41, jag hoppas ni tycker om det och glöm inte lämna en kommentar med era tankar kring det, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall det förtjänar det!

KRAM!!
-------------------------------------------------------------------------
Kapitel 41 Väntan på ett svar som aldrig kommer (Sirius perspektiv)

Att vara i ett förhållande kan vara det bästa som finns. Känna att man alltid har någon som älskar en på ett vis ingen annan gör och att känna sig behövd, men alla förhållanden ser annorlunda ut vilket gjort att jag så länge som jag vandrat på jorden valt att inte ha något allt för seriöst framtill dagen Gabryella kom in i mitt liv. Vårt förhållande är komplicerat, men inte besvärligt vilket mitt och Marlenes är.

- Vi träffas åtminstone fem minuter innan vi äter lunch, okej? så gå inte iväg denna gången, säger Marlene bestämt och hennes grepp om min arm blir fastare.
- Fem minuter innan jag vet, suckar jag eftersom som rabblat detta om och om igen under en timmes tid.
- Det sa du igår också, men ändå var du inte där, svarar hon tröttsamt.
- Jag hade mycket i tankarna igår, svarar jag. Igår hade det varit ett år sedan den sista uppgiften i trekampen hade ägt rum och Gabryella förlorat sina rättigheter i livet.
- Jag vet att det kan vara svårt att släppa taget om det förflutna, men kan du åtminstone försöka fokusera lite på det som sker just nu? frågar Marlene irriterat och ser på klockan.
- I vilket fall som, jag har lektion om ett par minuter. Ses senare, säger hon med ett leende och ger mig en kyss på kinden innan hon rusar iväg mot sin lektion.

Istället för att gå till min lektion väljer jag att ströva omkring på slottet i sällskap med mina tankar. I mina tankar fanns alltid Gabryella oavsett om jag ville det eller inte. För ett år sedan hade vi gått i korridorerna på Hogwarts, skrattat och pratat om framtiden vi aldrig kommer få. Jag kommer i resten av mitt liv vänta på att få svar på varför de övre makterna valt att inte ge oss det och att vänta på ett svar som aldrig kommer är det svåraste i hela vår situation. Det är underligt hur ens liv kan ändras från att behöva livvakter och ha beundrare över hela världen till att bli fruktad och efterlyst i hela världen.

Att behöva leva utan Gabryella var svårare än jag någonsin hade kunnat ana, inte minst när jag ständigt behövde gå i korridorerna och låtsas att allt är som det ska och att Marlene fyller tomrummet som Gabryella lämnat efter sig. Men sanningen är att allt är inte som det ska och Marlene fyller inte ens en tredje del av tomrummet. Men detta är vad jag fick göra det bästa av och hoppas att det gick enligt planerna eftersom ingen yttrat sig om detta ännu.

Jag forsätter ströva omkring med mina tankar och funderingar tills jag vaknar upp ur mina tankar av höga röster i slutet på en korridor som för det mesta står helt öde. Jag smyger mig närmare rösterna, men håller mig ändå på avstånd med ‘’Gör inget dumt’’ ekande i mitt huvud. Rösterna är lätta att identifiera: Thorfinn Rowle och Alecto Carrow: några av de elever man visste visade sitt stöd för Voldemort. Det kunde höras tydligt att de var i en het diskussion om någon, men vem sas aldrig.

-Han är helt värdelös! Det är vad jag sagt hela tiden! fräser Carrow argt.
-Han är må verka som det, men vi kan få nytta av honom, svarar Rowle tröttsamt och lutar sig bakåt mot väggen bakom sig.
-Thorfinn, han kommer förråda oss alla! fräser Carrow och stapplar omkring tills ett par nervösa steg kommer mot dem och jag håller andan.

Peter som dykt upp från tomma intet står framför Rowle och Carrow med skräckfyllda ögon och börjar nervöst knäcka sina fingrar. Slytherineleverna ser på honom med äcklade miner och ser ut att fundera på det bästa sättet att få honom att försvinna.

-Nå, vad vill du då, Pettigrew? fräser Carrow och Peter öppnar munnen för att nervöst stamma fram något, men får inte ut något vettigt.
-Helt värdelös, säger Carrow nedlåtande och Rowle suckar innan de båda vänder klacken och börjar gå sin väg.

När de försvunnit står Peter förstenat kvar ett par sekunder, men något inom mig sa att inte gå fram till honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som sa att inte gå fram så jag håller min position och väntar på att något ska hända. Peter ser nervöst omkring sig innan han lunkar iväg helt ovetande om vad jag bevittnat.

Men vad hade jag bevittnat? Vad hade Carrow och Rowle pratat om? Det enda jag kan göra är att sätta ihop mina egna teorier, men jag kommer inte få veta om exakt vad de pratat om. Det bästa jag kunde göra av situationen var att släppa det.

Det var med nöd och näppe att jag hann fram till min och Marlenes mötesplats innan lunchen som jag lovat, men när hon dök upp var det fortfarande som om jag var helt ensam med mina tankar.

Vi satte oss vid Gryffindorbordet vid våra vänner och jag låtsades lyssna på Marlene, men det hon sa sjönk aldrig in i mitt huvud utan istället kunde jag inte låta bli att fundera på hur hennes ögon skulle se ut med Gabryellas sminkning eller hur hennes ansikte skulle ramas in om hon hade sitt hår som Gabryella brukade. Till slut la Marlene märke till mitt bristande intresse i hennes ord och jag märker allt mer tydligt av hur lågan inom henne börjar växa.

-Vad tänker du på? frågar hon irriterat och jag vet att vad jag än svarar kommer vara fel svar för henne.
-Inget särskilt, svarar jag så nonchalant jag kan, men misslyckas med att övertyga henne.
-Du tänker på henne, eller hur? frågar hon medan hennes ögon mörknar.
-Ja, medger jag och ser hur mina vänner börjar skruva sig besvärat förutom Abigail som ser fullständigt lugn ut.
-Det har aldrig slagit dig att det kanske är dags att sakta börja släppa taget om Gabryella? frågar Marlene och jag känner hur det hugger till i bröstet.
-Det är lättare sagt än gjort, svarar jag så lugnt som jag kan.
-Du förtjänar det, Sirius. Hon kommer inte kunna komma tillbaka, säger Marlene och jag känner hur det nu börjar koka inom mig.
-Kan du bara hålla käften? frågar jag en aning för högt eftersom allt mer blickar vänds mot oss.

Jag inser att jag varit för hård mot Marlene eftersom hon egentligen inte menar något illa, men jag visste att en enkel ursäkt skulle inte vara nog och Marlene gjorde det tydligt att hon inte skulle lyssna på något mer jag hade att säga. Hon reser sig upp och plockar ihop sina saker, men innan hon stormar ut ur salen lutar hon sig framåt och viskar i mitt öra:

-Jag vet att det är svårt och att det här inte är på riktigt men kan du snälla sluta jämföra mig med henne hela tiden?

wow, du är så jävla grym skrivare, lär mig nästan, I love it

Tack♥ Dock gillade jag det här kapitlet myyyyyyyyyykeeeeeeeeeeeeeeeeet bättre! (Jag älskar ju alla kapitel, men du fattar vad jag menar!)


Faktiskt så har jag också börjat läsa om den.. Och (bli inte arg på mig nu) var inte de första kapitlena jättebra.. Men nu är det jättemegasupermultiüberfantastiska!


Ska Gabryella bli ännu värre -.- -.-


Fast hon kommer bli jätteego-aktig om hon vet att Sirius inte kan sluta tänka på henne.. GAH!

Jo du är så grymm:




men du måste typ ha gått i en kurs va? du är så grymm

Hej allesammans!
Tack så jättemycket för kommentarerna och ett särskilt tack till Percy Ignutus Weasley som skapat en fanclub (!!!!) till denna fanfictionen! jag kan inte ens förstå att du tycker att min fanfiction förtjänar det så tack så mycket!

Länk dit ifall någon av er läsare vill vara med och .. ja jag vet inte riktigt syftet med clubben , men anyway ^^

Jag har skrivit ett nytt kapitel och tänker inte skriva en massa utan låter er läsa det nu.

Men glöm inte kommentera er åsikt, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall det är tillräckligt bra för det ^^

KRAM!


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 42 Sökaren (Remus perspektiv)

-Så du och Marlene är ett par? alltså ett par, så som du och Gaby? frågar Lily Sirius när vi går tillsammans genom korridoren på väg till Quidditchplanen för att möta upp James efter träning.
-Gabryella och jag var förlovade; jag är inte förlovad med Marlene, säger Sirius förvirrat.
-Var? så du och Gabryella är inte det längre? frågar Lily.
-Jag vet inte, det är lite svårt att diskutera det när den andra partnern är efterlyst och kan befinna sig vart som helst i världen, svarar Sirius.
-Men kan det inte vara rätt svårt att vara förlovad med en annan och vara tillsammans med en annan? Eller anser du att man kan älskar flera samtidigt på det sättet? Frågar Lily.
-Evans, undrar du om jag är polyromantisk eller vad snackar du om? frågar Sirius.
-Är du tillsammans med Marlene eller inte? frågar hon och jag ser hur Sirius ser mer förvirrad ut än vad han gjort på länge.
-Jag antar det, svarar han.
-Älskar du henne? frågar Lily nyfiket.
-För gudskull Lily, vad är det med alla frågor? frågar jag skeptiskt.
-Tack, Remus, det undrar jag med, säger Sirius.
-Jag vill bara veta om du är tillsammans med Marlene, eller om du fortfarande håller uppe hoppet om Gaby, svarar Lily.
-Jag kommer alltid hålla hoppet uppe om att Gabryella, men jag gör bara det Gaby ville, svarar Sirius.

I det ögonblicket kommer Abigail framtill oss och slår följe mot Quidditchplanen. Hon är fortfarande sjuk, men har börjat tillfriskna och det strålade omkring henne. Men något är annorlunda. Sättet hon rör sig är annorlunda och hennes närvaro känns annorlunda. Jag tycks inte vara den enda som känner detta utan ur ögonvrån ser jag hur Lily ser skeptiskt och en aning oroligt på Abigail.

- Vad exakt var det Gaby ville du skulle göra, Sirius? frågar Lily, men ser på Abigail när hon säger det vilket livnär mina misstankar ännu mer.
- Hon bad mig att inte leva ensam ifall jag kunde hitta någon som gör mig lycklig på det vis hon gjorde att jag skulle chansa på det och det är det jag gör just nu, svarar Sirius och jag ser hur Abigails min ändras och hon ser fundersam ut.
-Tror du hon fortfarande känner så eller att hon känner sig utbytt eller konkurans? frågar Lily.
-Jag vet inte, jag tror hon är okej med det, dessutom Marlene är inte så värst olik henne, svarar Sirius ironiskt innan han fortsätter:
-Men nu rödbetan, tycker jag att du borde fokusera på ditt förhållande istället för mitt, säger han och sätter sig på publikläktaren för att vänta in James.

Vi sätter oss bredvid honom och jag kan se ur ögonvrån hur Abigail inte släpper Sirius med blicken för en sekund. Hon ser på honom som om hon är nära på att bryta ihop, men blicken ändras fort då Sirius ansikte lyser upp i ett leende när han ser ut mot planen där Marlene står tillsammans med resten av Gryffindors quidditchlag.

-Sen när blev Marlene sökare i Gryffindors quidditchlag? frågar jag.
-Är hon sökaren? utbrister Abigail ilsket, men en kraftigt bulgarisk brytning.
-wow, du har spenderat mycket tid med Pasha, Abigail! säger Sirius förvånat.
-Marlene blev sökare för någon vecka sedan berättade James eftersom den tidigare sökaren skadade sig i en träning, svarar Lily och ser på Abigail med en menande blick.

Om inte stämningen redan var konstig och obekväm så blev den bara värre och värre. Vi observerde tjugo minuters träning av Quidditch och när träningen var färdig trodde jag att allt skulle vara bra och att stämningen skulle lättas upp. Men då kom Marlene och James fram.

-Jag är ju nästan som Krum, säger Marlene skämtsamt och lutar sig mot sin kvast och Abigail fnyser till och ser på Marlene som om hon inte vet om hon ska skratta eller skrika.
-Ja, det enda som fattas är ett dussin livvakter och en ilsken bror, säger Sirius och går fram till Marlene, medan Abigail ser ut att ha ett inrekrig med sig själv.
-Jag ska bara byta om, ses snart, säger James och ger Lily en snabb kyss på pannan innan han försvinner.
- Jag väntar med dig, säger jag till Lily och ler.
-Vi syns senare, säger Sirius och lägger armen om Marlene och vi ser när de går sin väg.

Jag är oerhört glad för Sirius och Marlenes skull. Båda förtjänade att vara lyckliga och att se Sirius sakta men säkert börja acceptera nuläget och börja gå vidare i livet var en lättnad på sitt sätt.

-När två människor är lyckliga låter man dem vara, säger Lily plötsligt och jag ser på henne och känner mig förvirrad, men märker snabbt av hur Abigail tycks koka över och borrar ner sina fingrar hår i sina handflator.
-Abigail mår du bra? frågar jag.
-Mhm, svarar hon innan hon reser sig upp och stormar iväg.
-Vad är det med henne? frågar jag.
-Det där är inte Abigail. Det är Gabryella, säger Lily och alla pusselbitar faller på plats.
-Varför? frågar jag och ser framför mig höstens skräckscenario när Gabryella och Marlene talades vid för första gången.
-Jag tror hon ändrat åsikt om vad hon bad Sirius göra för ett par månader sedan, säger Lily.

Jag börjar fundera på Abigails beteende de senaste dagarna och nu när jag vet om hela Abigail-Gabryella saken känner jag mig korkad. Korkad som inte lagt märke till det självklara beteendet som endast speglar Gabryella. Men jag kan inte förstå varför Gabryella gör detta. Varför hon riskerar sitt liv för att kontrollera Sirius.

-Vi måste prata med henne, säger jag.
-Vi gör det i morgon. Jag känner inte för att bli mördad av Gabryella ikväll, säger Lily och jag nickar.
-Innan F.U.T.T- provet, säger jag och känner hur paniken om vad Gabryella kommer göra växer.


Om ni vill läsa Gabryellas önskan till Sirius som var på slutet i det sista marodör-kapitlet i den första delen så kan ni öppna spoilern!

Din ff äger mycket av min mugglisglädje och tid och det är ju förståeligt för du skriver så jävla bra....... I LOVE That and you!


Varsegod att jag kanske gör dig glad!!!

En länk till denna ff club :Tryck här