Boken utan namn

Haha. Saturna är rätt impulsiv

Superbra som vanligt! Vet inte varför, men det är något med det du skriver som trollbinder mig

Gråt inte Saturna :'( Du har ju Hugo ♥
Älskar Dumbledores sätt btw, "och ni gjorde det förbaskat bra"
Dör xD

Så bra! Skriv mer!!!!!!!!

Hej! Nu kommer ett nytt kapitel

Kapitel 26 -

Hugo sjönk ner brevid mig. Han log svagt fast jag visste att det inte fanns något att le för.
“Saturna”, sa han och flyttade sig lite närmare mig. Jag blundade och suckade djupt.
“Du kan berätta för mig.” Jag skakade på huvudet så att mitt hår la sig för ansiktet. Jag lät det vara.
“Kan du förstå? Du har allt du behöver. Vänner och en familj som älskar dig.” Vi satt tysta och blickade ut mot sjön som låg framför oss.
“Min syster är död”, andades han tungt. Jag såg upp på honom och såg hur svårt det var för honom att säga det.
“Förlåt, jag visste inte.” sa jag tyst. Han nickade och svalde.
“Hon hette Jean.” Det blev tyst sedan bröt han tystande igen med sin svaga röst. “Hon påminner så mycket om dig.” Jag log och snurrade en hårlock längs fingret.
“Hur gör du för att glömma?” frågade jag.
“Det finns inga medel som kan läka såren i mitt hjärta men en sak vet jag, jag tänker inte glömma henne. Aldrig, hon kommer föralltid leva vidare inne i mig.” Han pekade på sitt hjärta. “Det kommer dina föräldrar också göra, det lovar jag.”

Vinden svepte över trädet över oss och fick några få löv allt slingra sig ner i den lätta vinden. Löven hade börjat färgas i olika nyanser - rött, brunt, gult och orange. I kvällssolen såg det ut som om himlen brann i alla möjliga färger. En svart korp flög över himlen och landade i eken över oss. Den kraxade lätt och när jag tittade lite noggrannare såg jag att det var ett litet snöre fast knutet i korpens ena ben. Jag ryckte lätt i Hugos klädnad och han kollade vilset upp.
“Kolla!” utropade jag nyfiket och pekade upp på den svarta korpen. Han såg förvånat på mig och frågade: “Vad är det?”
“Ser du inte? Den har något fast knutet i benet. Tror du att vi kan få tag på den?” Han nickade och klättrade försiktigt upp i trädet. Snart var han uppe vid toppen så när korpen att han skulle kunna snudda den om han sträckte ut armen. Han tog spjärn med fötterna mot stammen och hävde sig en bit till upp sedan sträckte han ut händerna och tog elegant tag i fågeln. Den satt lugnt kvar i hans händer och han kunde försiktigt lirka bort snöret och det ihop rullade pergament stycket som satt fast i snöret. Han släppte korpen och den flög upp i skyn och in i den eldsprakande himlen som skiftade i rödanyanser. Sedans försvann korpen lika fort som ett papper binner upp i en brasa och bildar aska.

Hugo hoppade ner på marken och räckte över pergament rullen till mig. Jag tog emot den och rullade försiktigt upp det sköra pergamentet. Det var skrivet i blått bläck och i en snirkligstil. Det stod:

Kära Saturna, jag har nöjet att meddela att du är min systerdotter. Dina föräldrar har tragiskt gått bort och du är nu välkommen att bo hos mig. Jag ska ta hand om dig som om du vore min egen. Kära hälsningar från din moster, Ophelia.

Jag stirrade stumt på lappen i min hand sedan utbrast jag:
“Jag har en släkting!” Jag visste inte om jag skulle vara glad eller inte men en värmande mystisk känsla spred sig i magen och jag kände hur hela jag sken som en sol i höst mörkret.

Brrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!¡¡¡¡¡

Oväntad vändning!
Super!

Ja kände också så, helt plötsligt fick jag mer lust att göra det spännande och lite nytt

Superbra och man blir lika längtansfull till nästa del som alltid ^_^

Nu till den konstruktiva kritiken: Ett tips är att använda "kolla" så lite som möjligt. Gjorde det själv i början. Det är mest i tal man använder det och i skrift ser det oftast bara konstigt ut och riskerar störa många läsare. Detta är inget du måste ändra på nu på en gång men jag ville bara att du skulle veta

Har bara läst två kapitel, och din FF är grym!
Förutom att skurken bör mitt namn förståss
(Skämt)

Du skriver fantastiskt!! Har precis sträckläst hela ffen!