Att tvingas välja (1:a generationen)

Underbart! Svimmar nästan du är sååå duktig!!

Peter!!!
OMR!! DET VAR PETER!!!
OMR!!!
DU ÄR SÅ BRA MÄNNISKA!!!!!

Underbart♥♥

- Om du någonsin får en dotter så kommer hon helt klart ha de finaste frisyrerna av alla hennes vänner, säger jag. Lily ler. - Jag tror faktiskt att jag vill ha en son. Jag vet inte riktigt varför men det bara känns så, säger hon och plockar upp sin väska.

Haha♥♥♥

underbart underbart underbart

Peter!! Inte snoka peter! Fy!

Åhh asbra! PETER SLUTA SNOKA!!

fuq u peter lär dig folkvett
stackars james, även fast han kanske borde försökt lite mer med läxan
herregud Claire du börjar ge upp dina vänner för Avery oh la la~

J I L Y ♥
oh no f u Peter watch out Clavery...
Älskar allt, du skriver så himla f*cking otroligt bra, jag döööör. Du är verkligen en av de mest begåvade författarna på Mugglis, tack för att du delar din talang med oss 8}
Älskar allt, ängtar efter mer 83 ♥

Kapitel 22
- Hur hittade du det här stället? frågar jag och tittar upp i mörkret över oss.
Det är troligtvis ett par timmar in på natten och mina ord är de första som yttras på en lång stund. Ingen av oss är längre särskilt andfådd och jag känner hur min puls har hittat tillbaka till en normal rytm.
- Jag brukar gå hit med vänner, erkänner Avery. Fast då ser det inte ut såhär.
- Så ni behöver alltså inte några sängar, säger jag och vrider på huvudet.
I det svaga ljuset från facklan på väggen kan jag utskilja hans ansikte. Det är vridet inte mot mig och ljuset lägger skuggor över hans synliga kindben. Avery ger ifrån sig ett lågt skrock. Hans röst är mörk och hes. Ljudet av den får det att gå en stöt genom hela mig.
- Nej, vi behöver inga sängar, säger han.
- Vad gör ni här då? frågar jag och drar mig lite närmare honom.
Avery tittar på mig. Trots att det knappt är något ljus i rummet kan jag se hur mörk hans blick är. Jag får inget svar på min fråga. Han harklar och vänder sen ryggen till.
- God natt.
Inombords ger jag ifrån mig en suck. Vi kommer verkligen aldrig kunna föra en konversation. Jag vänder mig om, så att vi ligger med ryggarna mot varandra. Jag lyssnar på hur hans andetag blir svagare. Han har somnat. Jag drar upp lakanet till hakan och lägger mig i fosterställning. Jag blundar och väntar på att göra precis samma som Avery och hamna bland drömmarna. Men jag kommer aldrig ditt. Jag sover en drömlös sömn. När jag slår upp ögonen känns det som om jag bara slöt ögonen i en blinkning för två sekunder sedan. Men nu är det morgon. Jag sätter mig upp och ser hur Avery står helt påklädd vid fotänden.
- Du tänkte smyga ut, säger jag.
- Jag tänkte göra det lika, säger Avery och knäppar skjortan.
- Är det tidigt?
Han skakar på huvudet.
- Hon är fem. Du kan sova en stund till skulle jag tro. Inte för att jag bryr mig, säger Avery.
Jag fnyser och kryper fram till fotänden. Jag lutar mig neråt och plockar upp mina kläder. Sen sitter jag där på knä, invirad i ett lakan och ser på när Avery klär på sig.
- Ser du något som du gillar? frågar han med sitt retliga leende.
- Kanske. Kanske inte, säger jag.
Avery himlar med ögonen och går mot dörren. Han lägger en hand på handtaget men står så i ett par sekunder. Avery backar och vänder sig om. Med två steg är han framme hos mig. Han lägger sina händer på mina kinder och lyfter mitt ansikte upp mot hans. Kyssen är het. Den bränner mot mina läppar.
- Jag antar att vi ses sen på lektionen i Spådomskonst, säger Avery.
Jag kan inget annat göra än att nicka. Hans kyss har förlamat mina läppar. Avery går tillbaka till dörren och den här gången lämnar han rummet. Jag slänger mig på rygg ner på madrassen. Jag sträcker ut min arm och stryker den över platsen där Avery låg för bara en stund sedan. Lakanet är skrynkligt och fortfarande varmt under mina fingrar. Jag sluter ögonen och drar till mig min arm igen. När dörren stängdes bakom honom kände jag någonting. Det var som ett hugg i min mage. Hugget var kort och påminde mig nästan om ett svagt knytnäveslag. Jag har aldrig känt så förut. Vart kom det ifrån? Varför kom det? Vad betyder det? Någonstans bland alla tankar somnar jag om. Den här gången drömmer jag. Jag är i ett mörkt rum. Det finns ingen annan än jag där. Hur mycket jag än vrider och vänder på mig så är jag ensam och inte heller finns det något ljus. En röst ekar lågt i rummet. Ekot är som en viskning. Viskningen är rasplande och tunn som rök. Det tar en stund innan jag kan höra hur ekot viskar mitt namn. Jag snurrar runt ett par varv, försöker se någonting i mörkret. Men jag är fortfarande ensam och inlåst. Efter ytterligare ett par varv kan jag plötsligt se en öppen dörr där det bara var mörker förut. Dörren släpper in ljus som är så starkt att jag måste kisa. Ljuset stannar precis vid mina hälar. Bakom mig är det fortfarande ett ensamt mörker. I dörren står den en person. Jag kan se att det är en man men jag vet inte vem. Han är som en skugga bland ljuset. Viskandet av mitt namn ekar fortfarande. Mannen sträcker ut sin hand mot mig. Precis som att han vill att jag ska följa med honom. Jag tar ett steg bakåt. Jag lämnar ljuset och återvänder till mörkret. Hamnar utanför strålkastarljuset. Mannen dras bakåt och dörren slår igen med en smäll. I samma stund som dörren slår igen upphör ekot och jag vaknar. Jag sätter mig upp och andas andfått. Lakanen är svettiga och klibbar mot mina ben. Jag vrider på huvudet och rycker till. Avery ligger där. Han sover. Jag ruskar på honom. Han vänder på sig och tittar frågande och trött på mig.
- Vad är det?
- Vad gör du här? frågar jag.
Avery lyfter på ett ögonbryn.
- Jag sover.
- Men du gick, säger jag.
Han tittar bort mot dörren och sen på mig igen.
- Jag tror att du drömde Claire, säger Avery.
Jag nickar sakta. Ja, det var nog en dröm.
- Du ser helt vettskrämd ut. Var det en mardröm? frågar han.
Jag nickar igen.
- En hemsk mardröm, erkänner jag och lägger mig ner igen.
Avery suckar och tittar på mig.
- Kommer du kunna sova? frågar han.
Jag skakar ärligt på huvudet. Om jag anstränger mig extra noga kan jag ekot. Inte högt men väldigt väldigt svagt.
- Kom hit, säger Avery.
Jag tittar på honom. Han har lyft på sitt lakan och klappar på platsen precis intill honom. Jag rynkar på pannan, tvekar.
- Kom hit, säger Avery igen.
Sakta lägger jag mig ner med ryggen mot honom. Avery drar lakanet över mig och lägger sedan sin arm över min midja. Jag känner hur varenda muskel i min kropp är spänd. Det här känns…konstigt.
- Slappna av, säger han.
Jag kan känna hans andetag mot min nacke. Jag tar ett djupt andetag och känner sakta hur jag blir mer avslappnad. Efter en stund så känns det inte så konstigt längre. Om jag ska vara ärlig så känner jag mig mycket bättre.
______________________________
Ni får ursäkta att det har tagit sådan tid och att kapitlet inte är så himla långt men jag har verkligen haft fullt upp med skolarbete de senaste veckorna! Kram!

Jag höll på att få en hjärtattack när jag såg att bågon hade skrivit på tråden.
När jag såg att det var ett nytt kapitel flippade jag ur och fick en fangirling-atack.
Ärligt talat.

Du är så sjukt bra.
Seriöst.
Jag.
Har.
Inga.
Ord.