Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

What the shadows tell us [PRS]

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]

1 2 3 ... 21 22 23
Bevaka tråden
Användare Inlägg
countess
Elev

Avatar


Skolsystern lät blicken vandra mellan ungdomarna, till deras händer som fortfarande höll varandra i ett hårt grepp. Något drog ihop sig i hennes bröst. Det kändes fel att sära på dem nu, så hon nickade mjukt.
"Såklart får du stanna hos honom," sa hon och lade en lugnande hand på Audreys axel. "Men jag måste få titta till dig också. Även om det bara är näsblod." Hon gav flickan ett litet leende innan hon såg mot Samuel igen. Hans ögon var nu halvöppna, men blicken verkade aldrig riktigt lämna Audrey. Skolsystern skakade diskret på huvudet. Vem kunde ha gjort något såhär grymt? Hon hade tagit hand om elever som hamnat i slagsmål förut, men då handlade det om skråmor, en blåslagen haka eller en sprucken läpp. Det här var något helt annat. Det här var...
En försiktig knackning avbröt hennes tankar. Dörren öppnades och en ung man kikade in. Det var samma lärare som tidigare suttit på huk vid Michael och kontrollerat hans puls. Nu klev han in och blicken svepte snabbt över rummet.
"Ah, Jonathan. Kom in du,” sa skolsystern och mannen tog några steg närmare.
"Jag ville bara meddela att vi har fått tag på Samuels föräldrar," sa han. "De kommer hit imorgon." Hans blick gled vidare till Audrey, och när deras ögon möttes mjuknade hans ansikte en aning.
"Vi försöker fortfarande få tag på din moster, miss Abbott. Vi fortsätter ringa tills vi får svar."



"Bra... Det är bra…” mumlade Ellis när Edmund försäkrade att Samuel och Audrey var okej. Hans blick gled över gården igen, vidare bort mot skogen bakom skolan, där snön låg som ett orört täcke. Han visste fortfarande inte vad som hade hänt i korridoren, och kunde inte förstå varför någon skulle vilja skada Samuel. Det gick inte ihop. Han var kanske den vänligare människan Ellis kände. Alltför vänlig för den här världen. Så varför?
När Edmund sedan frågade hur han själv mådde, vände Ellis långsamt på huvudet. Deras blickar möttes, och i Edmunds ögon fanns en värme och en ömhet som Ellis inte riktigt var van vid att se.
”Jag mår bra,” svarade han lågt. Sedan, efter ett ögonblicks tvekan:
”Jag bara…” Orden fastnade. Han ville säga mer. Ville öppna sig. Edmund hade visat att han brydde sig, gång på gång. Och Ellis visste att han kunde lita på honom. Men ändå. Det var som om något inom honom höll honom tillbaka. En gammal vana. En röst som viskade att om han visade vad som fanns där inne, så skulle allt förändras. Att om han öppnade sig, skulle han förlora det lilla han hade kvar.
En långsam suck lämnade honom, och innan han riktigt hann tänka efter, lät han huvudet falla ner mot Edmunds axel.
”Det är komplicerat…” sa han tyst. Rösten var knappt mer än en viskning, nästan som om han talade till sig själv snarare än till Edmund. Och sedan, med kinden mot det mjuka tyget, slöt han ögonen. Bara för en stund. Bara för att få vila där, i närheten av någon annan.

13 jul, 2025 23:38

1 2 3 ... 21 22 23

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]

Du får inte svara på den här tråden.