Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Jag kommer nog orka. Mina ben må vara svaga efter förgiftningen men vilar jag i natt så kommer jag se till att orka. Om en dans är det ända så vill jag inte svika dig." Hon log och tog hans hand.
"De känns inte så svaga egentligen. Men jag är rädd att de kommer svika mig."

Han flinade och lade huvudet på sned.
"Du gör som du vill. Jag kommer inte säga något om du inte gör det. Jag tror mamma vet men hon vill nog att jag säger det själv." Han suckade.
"Jag äär så tacksam att du inte dömer mig."

”Då är det nog på tiden att du går och lägger dig, så att du får tillräckligt med vila inför imorgon”, sa han lugnt och slängde sedan ett öga mot klockan. Det började närma sig midnatt, och han misstänkte att han själv inte skulle få så mycket sömn i natt.
”Jag tror att vi alla börjar bli rätt trötta…”.

”Jag skulle aldrig döma dig, Vincent. Och det kommer inte mor och far göra när du väl väljer att berätta för dem. Det är jag säker på”. Celia log. Ännu en gäsp letade sig fram och hon sträckte på sig.
”Nu behöver jag min skönhetssömn. Jag vill inte komma till balen med påsar under ögonen”.

"Jag behöver bara kissa så du får vända dig om. Sen kan jag gå och lägga mig." Hon blickade in i hans ögon och log.
"Lovar att skydda dig från din pappa. Jag sitter vid din sida imorgon." Hon sträckte ut sin hand och tog hans.
"Lovar dig det. hur trött jag än blir så kommer jag stå vid din sida."

"Mamma kommer älska mig men far är jag inte säker på." Han svalde och nickade.
"Jag har lite saker att göra men vi syns i morgon." Han log stort och nickade.
"Glöm inte att låsa. Caleb kanske glömmer att han sover hos mig i natt." Han såg Caleb sticka ut huvudet från Vincents rum och sträckte ut tungan.
"haha." sa han och räckte en nyckel mot Celia.
"Här har du. Ursäkta din bror. Han är knäppare än knäppast nu."

Alistair vände ryggen mot Lily för att låta henne uträtta sina behov ifred. När hennes hand senare letade sig in i hans var den första instinktiva tanken att dra den åt sig – försvara sig själv – men gesten var så mild och så olik behandlingen som han var van vid, att det fick honom att tveka tillräckligt länge för hennes värme skulle hinna sprida sig in i hans hand och vidare ut i kroppen.
Alistair sänkte blicken till deras sammanlänkade händer och svalde tyst innan han såg tillbaka på henne.
”Du är för vänlig mot mig, Lily. Mer än jag förtjänar”, sa han.

Celia tog lekfullt emot nyckeln från Caleb innan hon började gå mot det rum hon skulle spendera natten i.
”Och ta det lugnt ikväll. Man hör mer genom de här väggarna än vad man kan tro”, sa hon retsamt innan hon stängde dörren om sig och försvann.

Hon log bara ömt och skakade på huvudet. När hon var klar så tog hon sin hand och torkade sig innan hon tog sig upp.
"Skulle jag vara något annat? Alistair du förtjänar inget mer än vänlighet. Hur din pappa behandlar dig är så vidrigt." Hon tvättade händerna och vände sig om mot honom. Hennes leende var varmt och hon tog ett steg mot honom.
"Så nästa helg är det långledigt väl? Då ska jag kidnappa dig. Inte en chans i världen att du åker hem till den där mannen."

Caleb log retsamt mot henne och skakade på huvudet.
"Vi ska inte göra något. Jag lovar. Sov gott nu. Syns i morgon. " Han vinkade av henne och vände sig mot Julian.
"Så då har vi bara en kvar innan vi kan fortsätta." Han såg mot Vincent som hade plockat lite och såg mot badrumsdörren.

Tanken på den kommande veckans fick det att knyta sig i Alistairs mage. Natten mellan onsdag och torsdag var det fullmåne, och återigen dags att bege sig till den övergivna kyrkan. Som gruppens utnämnda ledare var det hans uppgift utse vem som skulle offras varje månad, men nu när han hade fullt upp med att vinna Lilys förtroende var han tacksam över att Caleb tagit på sig uppgiften, och han var säker på att hans vän hade hittat någon som demonen kunde nöja sig med tills att flickan - som nu såg upp mot honom med ett varmt leende på sina läppar - tillfrisknat…
Alistair ville först säga emot. Att träffa Lilys föräldrar medförde många risker. Men någonting i hennes blick sa att hon inte tänkte acceptera ett nej. Så istället gav han ifrån sig en tyst suck och drog en hand genom det mörka håret.
”Har jag något val?”, svarade han med en road ton.

(Det var väl en vecka till? det har bara gått 2 eller max tre veckor)


Hon såg på honom med varma ögon och skakade lätt på huvudet.
"Nej du har inget val. Du kommer med mig." Hon tvättaade händerna och tog sig till dörren. Såg sedan över axeln.
"Om jag inte låser min dörr. Kan du se till att jag lever? Om du ska vara vaken en stund. Bara titta in och se till att jag andas." Hon låste sedan upp och kände doften av maten som fortfarande hängde i luften,

"Där är ni." Vincent tittade fram och log.
"Jag har din medicin. Pappa hälsar och säger att det är bara att ringa ifall det är något."

( Åh, fick för mig att det gått längre tid än så, men du har nog rätt. Glöm det jag skrev! )

Alistair nickade till svar. Kände själv hur tröttheten sakta kom krypande, men visste samtidigt att det inte skulle bli mycket sömn inatt.
”Jag tittar till dig om ett tag..”, sa han innan han följde Lily ut från det gemensamma badrummet.
Väl ute i köket lät han blicken vandra över de som befann sig i rummet. Då Celia inte syntes till antog han att hon redan hade lagt sig för kvällen, och det innebar att de nu bara behövde vänta på att Lily skulle somna innan de kunde tillkalla demonen…

(För rollet började dagen efter fullmåne. sen var hon på sjukhuset i två veckor så )

Hon gav honom ett leende innan hon såg Vincent som nickade mot medicinerna.
"Tack." Hon lyckades ta sig fram till bänken och såg ner på dem. Nog såg de ut som de hon tog på sjukhuset. Utan att säga något tog hon dom och vände sig mot Alistair.
"Så nu får du visa mig mitt rum." Hon log mot honom och sträckte ut sin friska hand.
"Och jag vill att du sover ut ikväll. Du vill väl inte vara trött imorgon?"

Som så många gånger tidigare räckte Alistair fram en hand för att hjälpa henne upp på fötter.
”Ditt rum ligger intill mitt”, förklarade han och ledde Lily i riktning mot den enda dörren i rummet som stod på glänt. Han gav den en lätt stöt med sin fria hand och när den långsamt gled upp avslöjades ett mycket vackert sovrum som redan var inrett med Lilys egna ägodelar. Den stora lyxiga sängen var bäddad med de mjukaste lakan och de möttes snart av en lätt doft av liljor.
”Du har ett eget badrum nu”, sa Alistair och pekade bort mot en dörr i ena hörnet. ”Så du behöver inte använda det gemensamma som finns ute i hallen. Det är egentligen mest till för gäster”.
Han slängde en blick över rummet för att säkerställa att allt var i sin ordning.
”Vi har få husregler här, men Julian har kanske redan nämnt att mitt rum inte får beträdas av andra än mig. Jag behöver avskildheten”.
Han såg plötsligt allvarligare ut.
”Och ingen kommer givetvis gå in i ditt rum utan din tillåtelse”.