Marodörerna på Hogwarts [SV]

Tack för era underbara fantastiska kommentarer! ♥
Ni är helt otroliga!!!

Nästa kapitel är lite tråkigt och det händer inte så mycket och jag är överlag inte helt nöjd med det, men jag har inte haft ork att skriva om det mitt i all skolstart och nollning som är igång just nu men vill gärna ge er något. Hoppas ni kan leva med det i alla fall Och fortsätt gärna kommentera oavsett vad ni tycker, för då bli jag såååå glaaaad!!


Kap. 30 - Tillbaka till Hogwarts

"Är du redo, miss Hayden?", frågade botaren med mjuk röst tittade på henne med sina vänliga ögon, men all vänlighet i världen hade inte kunnat förhindra känslorna av panik som vällde upp inom henne. Tanken på att lämna det ljusa rummet på Sankt Mungos skrämde henne något fruktansvärt. Det hade varit hennes trygghet, ett ställe att slippa tänka på vad som skulle hända med henne nu. Nu när hon är en varulv.
"Miss Hayden?", upprepar botaren och Vendela stålsätter sig. Här kan hon inte stanna för alltid. Hon måste tillbaka till skolan, hon måste fortsätta sitt liv trots att hon helst hade velat krypa tillbaka ner i den obekväma sjukhussängen och dra täcket över huvudet. Det var dags nu, innerst inne visste hon det också.

Flampulverfärden gick fort och hon kände sig som vanligt helt vimmelkantig när hon stapplade ur eldstaden. Det hela underlättades inte av att hon hade varit sängliggade i nästan en vecka och fortfarande var svag. När hon återfick sin balans och kollade upp såg hon att professor McGonagall inte var ensam om att ta emot henne.
"Välkommen tillbaka, miss Hayden", sade Dubledore och kollade på henne med sina vänliga blå ögon. Att se rektorn gjorde henne nervös, hon visste ännu inte om det skulle bli några konsekvenser av att de hade smugit ut till Remus. Konsekvenser utöver att bli varulvsbiten då.
"Tack", fick hon i alla fall fram tillsammans med ett svagt leende.
"Var god och sätt dig, miss Hayden, rektorn vill tala med dig angående din situation innan du återgår till ditt ordinarie schema", sade professor McGonagall och Vendela lydde genast och tittade på Dumbledore. De hade pratat lite innan på sjukhuset, men hon hade varit så borta att hon inte kom ihåg särskilt mycket utav det som sagts.

"Som jag sade under vårt tidigare samtal är din situation fullt hanterbar för oss här på skolan. Detta skall inte påverka dina studier och jag vill gärna se att alla får en chans här på Hogwarts. Vad ni gjorde måste jag dock påpeka var ytterst farligt och jag har svårt att förstå hur ni ens kom på tanken", rektorns blå ögon borrade in sig i hennes innan hon skamset tittade ner i golvet, "Jag anser dock att inget straff är mätbart med det du redan fått, miss Hayden och därför blir detta det sista vi nämner om den saken. Vad jag dock vill påpeka är att det nu är av yttersta vikt att du följer de regler jag sätter upp, om du inte vill riskera relegering"
Hon mötte hans ögon igen och nickade.
"Självklart, rektorn", och hon kände att hon skulle göra vad som helst, bara hon fick lov att stanna på skolan, för om tanken på att återvända hit hade skrämt henne var det ingenting jämfört med tanken på att tackla världen utanför.

*

"Sade du inte att hon skulle komma tillbaka idag? Va?", frågade Sirius nervöst och Remus log mot honom.
"Jo det sade jag, men jag fick aldrig reda på när"
De två var ensamma i sovsalen. Sirius vandrade fram och tillbaka över golvet och fingrade nervöst på en knapp i skjortan han hade på sig.
"Slappna av", sade Remus till honom.
"Jag kan inte!"
"Varför?"
Sirius stirrade bara dumt på honom
"Vadå varför? Hon är en varulv, Remus. Hon blev en varulv för att jag inte var ärlig mot henne. Jag vet inte ens hur jag ska kunna se henne i ögonen."
"Sluta vara en idiot nu. Jag har ju sagt att hon inte är arg. Sirius, det hon är rädd för är att du inte ska vilja vara med henne längre och om du beter dig så här är det precis vad hon kommer tro"
Sirius skakade långsamt på huvudet.
"Det är klart att jag vill vara med henne", sade han lågt, "Men jag skäms, Måntand. Jag kan knappt tänka på annat"
Remus gick fram till honom och lade sin hand på hans axel.
"Så prata med henne då. Be om ursäkt"
"Jag ska. Jag måste. Mest av allt vill jag bara se henne."
"Då så. Hon kommer nog snart. Vi borde gå ner"
Sirius svalde nervöst men nickade sedan. Han kunde inte släppa känslan av att hon ändå inte skulle vilja ha med honom att göra, oavsett vad Remus sade.

*

Mötet med Dumbledore var över och hon var på väg tillbaka till Gryffindortornet. Reglerna Dumbledore hade gett henne skulle inte bli svåra att följa, det handlade mest om rutinerna vid fullmåne, som var precis som de Remus hade, och om att hålla det hemligt för övriga skolan. Lärarna var insatta i situationen, men övriga skolan hade bara fått veta att hon hade råkat ut för det piskande pilträdet. Skulle det komma ut vad hon och Remus faktiskt var skulle föräldrarnas reaktioner inte vara nådiga, vilket var anledningen till att det hade varit så viktigt att hålla Remus tillstånd hemligt. Vendela skämdes verkligen över hur de hade betett sig. Idioter hade de varit. De borde ha konfronterat pojkarna direkt, om de hade gjort det skulle ingen ha blivit skakad. Hade de gjort det hade hon inte blivit märkt för resten av livet. Hon kände hur tårarna hotade att börja rinna, hon visste inte ens för vilken gång i ordningen sedan allt hade hänt, och stannade upp i korridoren. Tog några djupa andetag. Hon ruskade på huvudet för att tränga undan den sorgsna känslan och fick syn på sin spegelbild i en av korridorens rustningar.

Hon hade aldrig hävdad att hon var vacker. Söt kanske på sin höjd tack vare den lilla näsan och det fina bruna håret, men inget speciellt egentligen. Nu skulle hon behöva vänja sig vid sitt nya utseende. Hon hade ett ärr som gick från sidan av pannan och halvvägs ner över hennes vänstra kind och ytterligare ett vid sidan av halsen. De var skrovliga och såg inte ut att vara helt läkta än. Botarna hade inte lyckats få bort dem utan sade bara åt henne att vara tacksam för att det inte såg värre ut. Tacksam. Vad hade hon att vara tacksam över? Hon visste vad folk tyckte om varulvar. Vad till och med hennes egna föräldrar hade tyckt. Och nu var hon en. Tårarna började trots allt hitta vägen ner för hennes kinder och det kändes som att hennes ben hade frusit fast i golvet. Hon såg hemsk ut. Vad skulle de andra säga?

*

Det hade tagit henne en stund att lugna ner sig och börja gå igen men äntligen stod hon utanför porträttet av den tjocka damen. Hon var nervös och undrade hur de andra skulle ta emot henne. Skulle de ens vara där? Skulle de behandla henne annorlunda? Hon hoppades inte det. Hennes hand for över ärret i ansiktet. Skulle Sirius backa undan när han såg henne? Antagligen inte, men hon kunde inte låta bli att tänka tanken. Hon ruskade på huvudet igen. Tog fler djupa andetag.
"Fladdermask", sade hon sedan och porträttet svängde upp.

*

Varje gång porträtthålet öppnat sig senaste halvtimmen hade han genast vänt blicken dit och varit på väg att resa sig. Men det hade inte varit hon. Han började känna sig lite otålig, han ville bara ha henne hos sig igen. Känna att hon fanns, höra henne andas. Plötsligt kände han hur Remus körde armbågen i sidan på honom.
"Hon är här nu"
Han hade missat att porträttet svängt upp den här gången. Men nu stod hon där, sökte med blicken. Än hade hon inte sett dem men han såg henne. Ärren Remus berättat om lös mot hennes bleka hud, men han såg dem knappt. Han såg bara det bruna håret, de klara vackra ögonen, det faktum att hon var där. Som i en dimma reste han sig upp och var med tre långa kliv framme vid henne och drog in henne i sina armar. När han kände den välbekanta doften av hennes hår tårades hans ögon och han drog henne ännu lite närmare intill sig.

*

Hon hann knappt se att någon var på väg mot henne innan hon befann sig i Sirius omfamning. När hon kände hans armar omkring sig försvann de tvivlen hon haft om att han inte skulle vilja ha med henne att göra och hon borrade in näsan i hans skjorta.
"Jag är så ledsen Vendela. Förlåt. Jag borde ha sagt något till dig", viskade han
"Det var Remus hemlighet, inte din. Du har ingenting att vara ledsen för", svarade hon och pysslade in sina fingrar i hans hår. Här hörde hon hemma. Hos Sirius.
"Jag älskar dig. Jag är så glad att du är tillbaka"
Hon blev varm inombords.
"Jag älskar dig också"
Inget annat spelade någon roll.

Super!! Åååh vad sött♥

Du skriver underbart (som alltid) Läääängtar efter nästa del!♥

Sååå bra och fint ♥ vill bara ha mer hela tiden ju!
Vad och vart ska du plugga förresten?

Haha åh tack så mycket!!
Jag ska plugga museologi och kulturvetenskap vid Umeå universitet

Men Gud vad kul! Lycka till

Tack så mycket!! ♥ det känns i alla fall riktigt bra än så länge

Så fint ♥ (kan jag också få en Sirius? En Remus går också bra, eller kanske en James? Jag tar en av varje, tack)

Supersupersuperbra!! Jag älskar denna FF och du skriver fantastiskt!!

SUPERBRA FF!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej alla fantastiska mugglisar!!
Jag vet att jag har varit helt otroligt jättefruktansvärt långsam det sista och jag ber om ursäkt för detta. Det visar sig att det tog på krafterna något helt enormt att börja studera igen och jag har brottats med hemlängtan, nya vanor och sjukdom de senaste veckorna och därför har mitt skrivande hamnat väldigt mycket vid sidan om. Förlåt!

Jag kan i alla fall garantera att jag inte glömmer av den här ff'en och att jag fortfarande har alla intentioner att skriva klart den, men det kommer kanske dröja en vecka eller två mellan kapitlen ibland. Jag hoppas att ni kommer stanna kvar här med mig i alla fall och hjälpa mig till slutet av detta projekt som tack vare er blivit fantastiskt kul!

Som ett bevis på att jag inte är helt hopplös har jag nu skrivit ihop nästa del! Jag hoppas att ni gillar den, och tumma och kommentera gärna ifall ni gör det!
Och ett speciellt tack till fina Mr.Lupin som peppat mig med fina ord via ugglepost!



Kap. 31 - Ärlighet del 1

Veckorna efter Vendelas återkomst till skolan var lugna. Sirius morrade hotfullt åt de som kommenterade hennes ärr de första dagarna och sedan var det inte så mycket mer med det. Den stora skillnaden nu var att Vendela umgicks mer med Remus än någonsin innan. Hon var nervös, nyfiken, rädd och ställde frågor till honom och han försökte svara bäst han kunde utan att skrämma upp henne ännu mer. Men han var ärlig mot henne och han försökte förklara så bra han bara kunde. Kanske skulle det underlätta för henne att vara förberedd? Remus kunde dock inte låta bli att tycka att det var lite ansträngande att Vendela höll sig till honom så mycket, inte på grund utav att han inte ville hjälpa henne, utan för att dit Vendela går följer Lily med och han hade svårt att veta hur han skulle bete sig runt Lily av rädsla för att han skulle råka försäga sig. Eller att något skulle kunna se på honom vad han kände. Han blev nervös i närheten av henne. Mumlade, rodnade, flackade med blicken och kände sig som en idiot. Han kunde faktiskt inte förstå att ingen hade märkt av något ännu.

*

Hon såg sig själv i spegeln. Hon drog över ärret i ansiktet med ena fingret och rös när hon kände den skrovliga huden. Skulle hon någonsin vänja sig vid att det var såhär hon såg ut nu? Hon tänkte på Remus, på de ärr som tänkte hans armar och som syntes i hans ansikte. De var inte på samma sätt som hennes då han för det mesta hade skadat sig själv under sin förvandling men hon kunde inte riktigt förstå att hon aldrig tidigare ens anat vad han var för något. Nu när hon visste var det så uppenbart hur det stod till. Hon tyckte synd om Remus. När det gällde sig själv kände hon sig mest rädd. En vecka kvar tills det blev fullmåne igen. En vecka kvar tills hon skulle behöva utstå förvandlingen.

Hon kände hur hon började få svårt att andas av paniken som reste sig inom henne och skyndade sig att skjuta bort tankarna på den stundande månen. Hon tvingade sig själv att bara fokusera på att andas djupt ett par gånger med slutna ögon tills hon kände hur hon började få kontroll över känslorna igen. Att börja tänka på det redan nu var lönlöst.
"Vad gör du för något?"
Hon öppnade ögonen igen, mötte Lilys blick i spegeln och kunde inte låta bli att känna sig lite irriterad på sin vän. Lily hade hängt på henne som en igel sedan hon kommit tillbaka till skolan. Vendela förstod att det var dåligt samvete över vad som hänt som låg bakom Lilys efterhängsenhet och hon gillade det inte.
"Jag försöker bara bestämma mig för hur jag ska ha håret idag", svarade hon och klämde fram ett leende.
"Utsläppt kanske, det är så sällan du har det", svarade Lily och sneglade på ärret som i så fall skulle döljas av Vendelas tjocka hårman. Vendela rynkade irriterat pannan.
"Nej. Nej jag tror jag ska ha det uppsatt idag", sade hon och drog demonstrativt bort allt hår från sitt ansikte. Hon tänkte inte skämmas.

*

Hur hon än ansträngde sig tycktes hon inte kunna göra rätt med Vendela längre. Det var som att allt hon gjorde var irriterande. Okej, det där med håret kunde hon väl i och för sig förstå, det hade varit dumt. Att hon inte bara kunde låta bli att kolla på det där förbannade ärret! Hon hade ju inte menat att Vendela skulle behöva täcka över det. Lily suckade och log svagt mot sin vän som så uppenbart var irriterad där hon stod och drog i sitt hår för att få det på plats.
"Du passar i allt", sade hon bara och gick sedan mot dörren för att gå ner till uppehållsrummet. Allt var hennes fel, hon visste det. Hon skulle aldrig kunna göra det ogjort. Tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon spände ihop käkarna. Hon tänkte inte börja gråta igen. Det var inte hon som behövde förvandlas till en varulv resten av livet, hon hade ingenting att vara ledsen över.

*

Han såg henne komma ned för trappan från flickornas sovsalar. Hon såg sorgsen ut och han kände hur hjärtat hoppade till i hans bröst. Han ville inget hellre än att gå fram och lägga armarna om henne. Ett tag hade han hoppats att allt som hänt skulle få honom att sluta känna så här, men det hade uppenbarligen inte lyckats. Hur mycket han än egentligen ville gå fram till henne tvingade han istället sig själv att sjunka djupare ner i fåtöljen han satt i för att hon inte skulle få syn på honom. En feg stackare, det var vad han var. Hade hon varit i hans ställe finns det inte en chans att hon hade gömt sig. Hon hade försökt få honom att må bättre. Sedan när hade han blivit så självisk? Han suckade djupt och bestämde sig.

"Lily?", sade han och reste sig upp, "Hur är det?"
Hon såg på honom med sina underbara gröna ögon.
"Det är bra Remus"
Han gick fram till henne så att han stod närmare henne än vad han gjort på flera veckor. Den välbekanta doften från hennes hår, de söta fräknarna på hennes näsa, den envisa hårslingan som alltid hade en tendens att rymma från hennes tofs, alltid samma hårslinga, alla dessa saker fick det att kännas som att någon vred om hans inre.
"Jag vet inte om jag tror dig", sade han och försökte hålla sig neutral i tonen. Han backade diskret undan ett steg för att få lite avstånd. Hon såg på honom ett ögonblick innan hon suckade.
"Nej. Det är kanske inte helt bra då."
"Vill du prata om det?", frågade han
Hon funderade ett par sekunder och nickade sedan
"En promenad?", föreslog han
"Okej"

*

Skolområdet var lika vackert som alltid och gräset lös grönt i solen. De bestämde sig för att gå runt sjön.
"Jag och Sev brukade alltid gå här"
Remus tittade förvånat på Lily. Hon hade inte nämnt Snape på väldigt länge.
"Är det problem med honom igen?"
Hon skakade på huvudet och log mot honom
"Nej nej, jag och Sev har inte pratat alls sedan... Ja, du vet."
Han rodnade lite vid tanken. Självklart visste han vad hon menade. Inte en av hans finare stunder.
"Förlåt för det där. Jag tror inte jag har sagt det"
"Du behöver inte alls be om ursäkt, Remus"
"Men i alla fall"
Hon skakade på huvudet åt honom och krokade in sin arm i hans. Han hoppade till lite men Lily märkte inte av hans reaktion
"Han gick över gränsen, Remus. Det var hans fel"
Han nickade stumt och det ända han kunde tänka på var hur nära hon var och hur hans hjärta plötsligt rusade i bröstet på honom. Han harklade sig efter att det hade varit tyst en stund.
"Så, om det inte är Snape, vad är det som är fel?"
"Vendela", suckade hon
"Hur menar du?"
"Hon är irriterad på mig. Allt jag gör är fel. Allt jag säger gör allting värre. Ända sedan... ja, sedan olyckan. Sedan hon kom tillbaka. Det känns som att jag håller på att förlora henne."

De hade kommit till en undanskymd plats i närheten av förbjudna skogen, men fortfarande vid sjön. Nära vattnet låg några stora stenblock som de satte sig på utan att egentligen säga att de skulle göra det. Lily började frånvarande att skapa ringlor och invecklade mönster på vattnet med hjälp av sin stav. Enkel men väldigt vacker magi och Remus kände återigen hur mycket han bara ville hålla om henne. Han tvingade sig själv att fokusera på samtalet istället.
"Jag visste inte att det var så. Det verkar inte som att något är fel när man ser er"
"Det är små saker som gör det antar jag. Som i morse, jag bara säger fel saker"
Hon förklarade och Remus rynkade pannan. Han förstod hur Vendela hade reagerat.
"Har du pratat med henne? Det låter som att det ända du kan göra är att vara ärlig"
"Nej jag har inte det. Jag är rädd att hon inte ska vilja ha någonting med mig att göra längre. Det är mitt fel att det blev såhär och nu gör mitt dåliga samvete bara att det blir värre. Jag mår dåligt när jag ser henne, Remus och jag skäms över att jag känner så. Och nu är jag rädd att om jag är helt ärlig mot henne och säger det här så kommer det bara förstöra."
En ensam tår föll ned längs hennes kind och hon torkade irriterat bort den.
"Det kommer att bli svårt Lily. Men du måste prata med henne om det här. Det är bättre att hon vet. Det vore kanske bra om du fick reda på hur hon tänker kring det också? Ärlighet är alltid bäst"

Han kände sig som en idiot när han sade det. Vem fan var han att säga att man ska vara ärlig när det var precis det han själv inte var.
"Kanske du har rätt Remus", suckade hon och lutade huvudet tungt mot hans axel. Han ryckte till lite igen, trots att hon gjort det många gånger förut och den här gången märkte hon av det. Hon reste genast upp huvudet.
"Förlåt. Vad är fel? Har du ont?"
Hon såg oroligt på honom och han svalde nervöst och flackade med blicken igen. Fan. Inte nu.
"Remus? Vad är det som är fel?", hon tog hans hand i sina och försökte få honom att möta hennes blick. Plötsligt var det som att ett lugn spred sig inom honom. Det kanske var dags. Det kanske behövdes. Han behövde det i alla fall och så var det ju det där med ärlighet. Han tog ett djupt andetag och mötte hennes blick.
"Lily, jag är kär i dig"