Att tvingas välja (1:a generationen)

Kapitel 20
Gryffindor vann med 210-70. Det var alltså Gryffindors sökare som fångade den gyllene kvicken. James sitter på golvet och lutar sig mot Sirius ben. Själv har jag krupit ihop i en av fåtöljerna med en bok uppslagen i mitt knä.
- Jag tror att det kommer bli svårt att klå Gryffindor i år. Nästa helg får Slytherin verkligen se upp. Vi kommer sopa banan med dem. Särskilt när jag är med och spelar, säger James och rufsar till sitt redan otroligt rufsiga hår.
- Det är sjukt hur mycket arrogans som kan finnas i en kropp Tagghorn, säger Remus och himlar med ögonen.
James bryr sig inte om hans kommentar och böjer bak sitt huvud så att han tittar upp på Sirius.
- Din bror har gått med i Slytherins quidditchlag, säger James
Remus, Peter och jag tittar oroat på Sirius. Familjen Black är någonting som Sirius inte gärna pratar om och vi alla vet om det. Även James, så varför han tar upp Regulus är oklart.
- Jaså, där ser man. Gör mig en tjänst och tackla av honom från kvasten. Fast åt andra sidan, min kära moder skulle nog bli genom rasande om någon så mycket som krökte ett hårstrå på sin ögonsten till son och nu när jag äntligen slitit mig loss ifrån den där häxan så kan det vara skönt att slippa få henne efter mig, muttrar Sirius.
Jag känner hur tonen han använder när han pratar om sin mamma är hård och jag förstår inte hur kan klarar av att säga så. Jag skulle aldrig kunna prata sådär om min mamma. Det finns inte ens på kartan. Och jag skulle heller aldrig inte kunna prata med mitt syskon. Trots att Caroline är tre år äldre än mig och vi är varandras raka motsatser, hon gick i Ravenclaw, väldigt smart och har alltid varit en favorit bland killar, så kommer vi alltid överens. Caroline flyttade hemifrån för tre år sedan, med en gång efter sin examen från Hogwarts och fick genast jobb på mysterieavdelningen. Hon är en av de som kallas för de onämnbara och har nästan aldrig uppdrag i England. Men hon kommer alltid hem till jul och dyker även upp ett par gånger under sommaren. Det knakar i trappan upp till tjejernas sovsalar och Lily kommer ner. Hennes röda hår är uppsatt i en hög tofs och hon har tagit på sig ett par jeans och en blommig tunika.
- James, kan jag få prata med dig en stund? frågar Lily.
Hon har händerna i bakfickorna på jeansen och ser väldigt nervös ut. James lyfter chockat på ögonbrynen men är snabbt på benen.
- Eh, självklart. Visst. Självklart, svamlar han nervöst och förvånat fram. Ska vi gå ut?
Lily nickar och de lämnar sällskapsrummet. Jag slår ihop min bok och lutar mig fram mot de andra.
- Vad var det där? Har jag missat någonting? frågar jag.
Remus ser ut att ha tappat sin haka av förvåning och även Sirius är stum, vilket är något väldigt ovanligt.
- Jag har ingen aning om vad som nyss hände och om jag ska vara ärlig så skrämmer det mig lite, säger Remus efter en stund tystnad.
- Det kanske bara är om någon skoluppgift, säger Peter.
Sirius ger honom en dumförklarande blick.
- Skulle Lily Evans, som är en av de smartaste häxorna på Hogwarts, be James om hjälp med en skoluppgift? Skärp dig lite Slingervans, säger han.
Peter rodnar och tystnar. Vi kan alla höra hur porträttet öppnas igen och Lily och James kommer tillbaka. Lily fortsätter upp på trappan och James sätter sig ner på golvet igen. Vi tittar alla frågande på honom.
- Eftersom ingen annan verkar vilja ställa frågan så får väll jag göra det. Vad vid Merlins skägg var det där? frågar jag.
James rycker på axlarna.
- Inget speciellt. Räcker du mig tidningen Slingersvans? Jag hann aldrig läsa den imorse, säger han.
Peter räcker James tidningen och han börjar genast bläddra. Jag tittar på Remus som bara rycker på axlarna.
- Han har gjort det igen, säger James plötsligt.
Vi alla tystnar och förstår med en gång vad James pratar om. Under de senaste åren har flera icke-renblodiga trollkarlar dödats. Alla vet vem som utför dem men han kan inte stoppats. Någonting knäpper till i mitt huvud och jag kommer plötsligt på vad min professor i spådomskonst sa. ”Vi har alla samma fiende. En man med krafter så mörka. Han är en fiende mot hela trollkarlsvärlden”. Där har vi förklaringen. Att jag inte kom och tänka på honom när jag fick höra min spådom.
- Jag skäms över att min familj delar samma åsikter som den där mannen, säger Sirius.
- Det finns så sjuka människor, suckar James och av ren ilska slänger han tidningen i den brinnande brasan.
Jag känner att det inte riktigt är rätt tillfälle att prata med James om Lily, så jag reser mig upp och känner att Lily nog är en lättare match.
- God natt killar, säger jag.
- God natt Claire. Sov gott, säger Remus och ler mot mig när jag passerar.
Jag ler tillbaka och småjoggar sen upp för trappan. Lily håller på att byta om. Våra tre andra rumskamrater syns ännu inte till och något säger mig att jag inte är den enda av oss som ibland hittat något annat ställe att tillbringa natten.
- Vad ler du åt? frågar hon.
- Inget särskilt, säger jag och plockar fram min pyjamas.
Lily skrattar.
- Jag ser ju att det är någonting. Berätta, säger hon.
- Vad pratade du med James om? frågar jag.
Hennes leende försvinner.
- Inget speciellt, säger hon och lägger sig ner under täcket.
- Inget speciellt? Så det var alltså bara en vänligt konversation mellan två vänner? undrar jag.
Lily nickar.
- Jaha, okej. Kan du berätta för mig när du och James blev vänner? För det känns som att jag missade den stunden, säger jag.
- Om du inte stack iväg hela tiden så kanske du inte skulle ha missat det, säger Lily.
Jag kniper ihop mina läppar och känner att det här samtalet är över.
- Jag antar att vi alla har våra hemligheter helt enkelt, säger jag.
- Ja, jag antar det, suckar Lily.
Jag hör på hennes tonfall att hon inte är glad över att vi har hemligheter för varandra. Missförstå mig inte, jag är inte heller glad över det. Men om jag berättar min hemlighet så kommer jag inte längre ha någon bästa vän att berätta hemligheter för.

Jag dör! Du skriver jättebrs och trots att det inte händer så mycket så är det intressant att läsa ♥

Jag vill verkligen veta vad lily och james pratade om!

Spännande!!
Lily måste snart ta reda på vad hon håller på med..

F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T kan inte beskriva med ord:
V

Gaah det finns för få bokstäver för att beskriva hur mycket jag älskar det ♥

Nuu e ja nyfiken!! Va snacka dom om?!
Du skriver helt underbart, läser alla dina ff:s men tyvärr dålig på att kommentera♥

ÅÅH vad pratade Lily och James om? Så nyfiken!

Men herregud, vad är det här mina feels försvinner aldrig vad jag än gör herregud
I BLAME YOU
men jag älskar det hela ändå ♥

Kapitel 21
Den första snön kom igår. Det var när vi skulle gå och lägga oss som små, spröda flingor började singla ner från himlen men när vi vaknade kunde vi knappt se ut.
- Jag vill inte lämna sängen, muttrar Kirsten.
- Inte jag heller. Kan vi inte bara sjukanmäla oss och stanna här i sovsalen hela dagen? frågar Allie.
Lily skrattar.
- Det skulle vara skönt men med tanke på att vi har F.U.T.T nästa termin så vill jag helst inte missa några lektioner, säger hon.
- Jag håller med Lily. Caroline sa att proven var jobbiga och Caroline gick ut skolan med U i alla ämnen, påpekar jag.
Joan ger mig en sur blick och Kirsten suckar.
- Nu känner jag mig helt plötsligt stressad. Tack så mycket Claire, säger hon.
Mycket motvilligt lämnar de sängarna och huttrar av kyla när det tjocka täcket inte längre värmer dem. Trots att det egentligen inte är kallt i slottet får ovädret utanför fönstret oss att klä oss som om vi faktiskt skulle vistas utomhus, vilket innebär att vi alla tar på oss tjocka strumpbyxor och koftor. Jag hann ta en fot utanför sovsalen innan Lily klagade på att mitt hår såg ut som ett fågelbo och fick mig att sätta mig ner på sängen så att hon kunde göra något åt det.
- Är du klar snart? frågar jag när hon drar mitt hår bakåt.
Det gör ont och jag grimaserar. Trots att jag sitter med ryggen mot henne så kan jag se hur hon himlar med ögonen.
- Vill man vara fin får man lida pin. Dessutom så vet man aldrig vem som man kan träffa, säger Lily.
- Jag är inte ute efter någon pojkvän om du tror det, påpekar jag.
- Det skadar inte att vara fin, säger Lily. Sådär, nu är jag klar.
Jag plockar upp spegeln och ser hur hon har dragit bak mitt hår och gjort en fläta. Hon är duktig.
- Om du någonsin får en dotter så kommer hon helt klart ha de finaste frisyrerna av alla hennes vänner, säger jag.
Lily ler.
- Jag tror faktiskt att jag vill ha en son. Jag vet inte riktigt varför men det bara känns så, säger hon och plockar upp sin väska.
Vi går ut ur sovsalen.
- Med vem vill du ha den här sonen med? frågar jag och armbågar henne kamratligt i sidan.
Lily skrattar.
- Jag antar att den rätta dyker upp när det är tillfälle för det, säger hon och rycker på axlarna.
- Vem vet, han kanske redan har dykt upp, säger jag och blinkar.
Lily himlar med ögonen. Alla andra sitter redan vid bordet och äter när vi kommer in och sätter oss ner.
- Vad fin du är i håret Claire, säger Remus och räcker mig tillbringaren med juice.
Jag ler och häller upp drycken i mitt glas.
- Vad snäll du är. Det är faktiskt Lily som gjort flätan, säger jag.
James tittar på Lily med ett illmarigt leende.
- Du är verkligen skicklig med dina fingrar Evans, säger han.
Lily himlar med ögonen åt hans kommentar men ignorerar honom sen. Jag daskar till honom på armen. Så omoget. James rycker på axlarna och tar sedan ett stort bett i sin smörgås. När han har tuggat ur vänder han sig mot mig.
- Vad gör du ikväll? frågar James.
- Hurså? frågar jag.
- Jag behöver hjälp med inlämningen i trollkarlshistoria, svarar han.
- Kan inte Remus hjälpa dig? undrar jag och tittar på Remus.
- Kan kan jag väl men vi vet alla att trollkarlshistoria är ett av dina bästa ämnen, säger han.
- Snälla Claire, säger James och lägger en hand på min axel.
Jag biter mig i läppen.
- Jag ska faktiskt göra en grej ikväll, säger jag.
- Inlämningen ska vara inne imorgon och jag behöver verkligen din hjälp, säger han.
Jag ska träffa Avery ikväll. Vi har inte träffats sedan i helgen och eftersom vi bestämt att vi ska träffas ikväll så vill jag inte avboka. Men jag vill inte dissa James. Särskilt inte när det har med skolarbetet att göra.
- Det är självklart att jag hjälper dig James, säger jag.
James suckar lättat och ler.
- Du är verkligen en bra vän, säger han.
- Äsch, säger jag och viftar bort hans kommentar.
Vi lämnar samtalet och fortsätter med vår frukost.

- Okej, får ser hur långt du har kommit, säger jag.
Vi sitter i biblioteket. Middagen är precis avslutad och det är ett par timmar kvar tills utegångsförbudet träder in. James harklar sig och plockar fram ett tomt pergament. Jag växlar blicken mellan James och pergamentet.
- Den ska vara inne i morgon och du har inte ens börjat, konstaterar jag.
Han nickar.
- När hade du tänkt göra klart den? frågar jag.
- Ikväll. Här med dig, säger James.
- Ikväll?
Han nickar.
- Det är tre timmar kvar innan vi måste vara i sovsalen. Det klarar jag lätt, speciellt om du hjälper mig, säger James.
Han ska alltså skriva inlämningen på tre timmar. Med tanke på att jag själv spenderade sammanlagt dubbla tiden på min så håller jag inte riktigt med hans resonemang.
- Du är inte klok James. Dessutom så har vi inte helt tre timmar. Jag måste som sagt gå och göra en sak sen, säger jag.
- Äsch, det tar vi då. Ska vi börja? frågar James och slår upp den stora boken.
Jag ger ifrån mig en suck men nickar. Han bläddrar fram rätt uppslag och frågar med en gång vad det är han ska skriva om. Jag ger ifrån mig ytterligare en suck och börjar berätta om hur han ska skriva inlämningen om Merlin. Det går segt och James skriver ofta fel och ibland börjar han prata om något helt annat. Jag känner hur jag sakta och säkert blir allt mer irriterad.
- Nej, nej. Det ska stå såhär, säger jag och rättar honom.
James nickar men skriver samma misstag som förut. Jag tittar mig över axeln och ser hur det är alldeles kolsvart utanför fönstret. Klockan närmar sig utegångsförbud och vi är långt ifrån klara. Men jag kan verkligen inte vara sen till mötet med Avery.
- Du, jag tror inte att vi kommer längre än så här ikväll. Dessutom börjar det bli väldigt sent, säger jag.
- Varför har du så bråttom? frågar James och drar fingrarna genom sitt hår.
- Jag har ju sagt att jag ska göra en grej, säger jag.
- Juste! Det hade jag helt glömt bort. Men snälla, en liten stund till, säger han och ger mig en bedjande blick.
Blicken påminner om en hundvalps ögon och jag suckar.
- En liten stund till. Men då måste du effektiv, säger jag.
James nickar ivrigt och tittar ner på sitt pergament igen. Han skriver ett par meningar men slutar sen.
- Vad tycke du att jag ska köpa till mamma och pappa i julklapp? Det måste vara något bättre än förra året. Pappa fick en slips, vilket och mamma fick någon sorts bok som hon inte ens har rört. Har du något förslag?
Jag blinkar och ställer mig sen upp.
- Det där är inte att vara effektiv. Om du inte tar det här på allvar så gör jag inte det heller. Jag går nu, säger jag och tar min väska och lämnar biblioteket.
Det är fler äldre elever uppe. Men till skillnad från mig så är de på väg till sina sovsalar. Jag skyndar mig upp till femte våningen. Här är det inga elever. Korridorerna är ödsliga och mörka. Allt som lyser upp vägen framför mig är de tända facklorna på väggen. En rysning går längst min rygg. Känslan av att vara iakttagen når mig. Jag ger ifrån mig en suck. Det är säkert James som har följt efter mig. Men när jag vänder mig om för att säga till honom så är det inte någon där. Allt som finns är ett mörker. Jag vänder mig om igen och fortsätter att gå. Men känslan försvinner inte. Jag snabbar på mina steg och kastar mig nästan runt hörnet. Jag trycker mig mot väggen och andas snabbt.
- Claire?
Jag hoppar till vid ljudet av mitt namn. Avery kommer ifrån andra hållet. Jag håller ett finger för min mun och går fram till honom.
- Jag tror att någon följer efter mig, viskar jag.
Han rynkar pannan och passerar mig. Avery tittar bakom hörnet. Jag håller andan. Han vänder sig mot mig igen.
- Det är ingen där.
Jag andas ut. Plötsligt hoppar Avery till. Vi tittar ner på hans fötter. Förbi honom springer det en råtta. Råttan skyndar bort ifrån oss med ett tjut och försvinner bort i den mörka lokalen. Avery fnyser en svordom. Jag ger ifrån mig ett kvävt skratt. Han himlar med ögonen och går fram till väggen bakom mig. Han går fram och tillbaka tre gånger och som vanligt kommer dörren fram.
- Damerna först, säger Avery torrt och jag går in i rummet.
Jag hinner knappt slänga ifrån mig min väska innan jag känner hans armar runt mig. Jag snurrar runt och kysser honom. Vi trevar oss fram till sängen och när Avery börjar knäppa upp knapparna på min kofta känner jag hur världen runt omkring oss försvinner.